Jag har arbetat
med film i hela mitt yrkesverksamma liv. Mitt allra första jobb var som
skarvare och projektionist på Sandrewateljéernas
klippavdelning
ute på Ladugårdsgärde. Stället brukade
kallas för Kostadion.
Där var jag åren
1960-61.
Sandrewateljéerna
på Ladugårdsgärde
Klippavdelningen
låg i en tillbyggnad längst bort från ateljéernas inkörsport.
Där fanns flera klipprum med fyratallrikars Steenbeckbord, samt ett
skarvrum och en biograf med en 35 mm projektor
utrustad för separat magnetfilm.
Mitt jobb som nybörjare var att skarva
film och köra projektorn.
Fyratallrikars klippbord tillverkat av
Steenbeck
Filmklipparen gjorde sina
klipp med sax på halvruta. Ändarna hölls ihop med gem. Likadant med den
17,5 mm breda
magnetfilmen. När arbetet i klippbordet var överstökat skickades
rullarna till skarvrummet där jag huserade.
Innan jag kunde foga samman ett klipp var jag tvungen att trimma
ändarna och hyvla ner dem så
att skarven skulle bli tunn
och nästan osynlig. Sedan
placerade jag de båda ändarna i ett skarvblock och penslade på
filmcement, slog en
spännplatta över och väntade lagom länge så att cementen skulle torka.
 |
 |
Skarvhyvel
|
Skarvblock
|
Foto Hanno-Heinz Fuchs
© Svenska Filminstitutet
Ljudfilmens skarv trimmade jag på fri hand med en sax, och jag behöll
ett perforeringshåls
överlapp. Sedan penslade jag på filmcement, passade in så gott det gick
och tryckte hårt med tummen
tills skarven
torkat. Skarvbordet
var handvevat.
Rullar med många korta bilder kallades nålbrev (många gem).
Projektorn körde jag på uppmaning av filmklipparna som, när de
kommit en bit in i arbetet, ville se resultatet av sina mödor på stor
duk. Det
gällde att ladda det separata ljudet synk med bilden. Det blev en vana
för jag körde många gånger varje dag.
Ibland fick jag byta av i telefonväxeln. Den låg i
en burspråksliknanade utbyggnad mitt på den stora längan. Växeln hade
många sladdar och proppar så det blev förstås en del
felkopplingar – svettigt! Bakom ryggen låg stora foajén dit alla kom –
spännande.
Det var många filmer på gång under min korta tid på Sandrews. Änglar
finns dom, Pojken i trädet, Svenska Floyd, När mörkret faller, Domaren,
Mmmmarabou reklamfilm m.fl. Jag smög in i ateljéerna så ofta jag kunde.
En dag låg en Nagra på en stol i uppställningen, ett underverk. Normalt
spelades ljudet in på perforerad 17,5 mm magnetfilm i ett angränsande
rum.
När Kostadion började rivas satt jag ensam kvar i telefonväxeln och
agerade hänvisning: ”Var god ring nummer 830 430”. Portvaktsfrun kom
med
kaffe och bullar varannan timme medan lastbilarna gick i skytteltrafik
med grejor därifrån. När de tog ner den stora spegeln i foajén dog
ateljén.
Eftersom jag
inte fick följa med till Filmstaden i Råsunda sökte jag och fick
anställning som B-fotograf på
Kinocentralen. Arbetet var förlagt till Svensk
Talfilms ateljé i Täby och månadslönen var 600 kronor. Första dagen
blev jag visad
till kameraförrådet och ombedd att plocka isär, rengöra och olja in en
urgammal Arriflex 35 mm
från 1937. Den hade faktiskt färre delar än jag hade trott.
Kameran blev som ny och användes sedermera, med sitt fina
bildstillestånd, i blimpen. När Arriflex-kameran var servad fick jag
lära mig hur alla de andra
kameragrejorna fungerade.
Arriflex, stumkamera
Foto Hanno-Heinz
Fuchs
© Svenska Filminstitutet
I ateljén
gjordes reklamfilm, husmorsfilm och långfilm (Åsa-Nisse bland
grevar och baroner). Vid flera tillfällen reste vi runt i Sverige på
inspelningar av industrifilmer och så kallade landstingsfilmer. Vi åkte
bil långa sträckor varje dag och fick bära och bära. Det
var tungt att släpa på stativet med
panoreringshuvud och monterad kamera, batteriet med sladd,
objektivväska, kassettväska och
naturligtvis klappa.
Och det gällde
att hålla jämna
steg med fotografen som letade efter en bra kameraplacering.
Jag själv,
när det begav sig
Fotograferna tyckte olika saker var viktiga. En tyckte att måttbandet
och skärpeföljning var viktigast, en annan bländarinställningen, en
tredje att kameran var i våg eller att slingan på kassetten hade exakt
längd. Och en fotograf använde restaurangmiddagarna till att undervisa
mig i färglära.
Det mesta filmades i färg, och de dagar vi arbetade interiört kom en
lastbil med lampor. Vi behövde nämligen mycket ljus eftersom filmen på
den tiden hade låg
ljuskänslighet (25 ASA).
Att filma på en buss med en blimpad kamera var lite speciellt eftersom
kameran behövde 220 volt växelström. Vår metod var att dra ut en lång
kabel och sedan låta bussen backa
så långt kabeln räckte. Efter ”tagning, kamera, börja” fick bussen köra
kabelns längd. Sedan backa, köra, backa och köra tills
regissören blev nöjd.
Det var inte helt lätt att baxa den tunga blimpen på de
låga stativbenen
inne i den trånga bussen. Skärpeföljningar var knepiga, eftersom
ljussvag film är
lika med stor bländaröppning vilket ger ett litet skärpedjup.
Det var hursomhelst ett roligt jobb och jag fick se många platser,
träffa mycket
folk och lära mig att äta fint på restaurang. Men det jag tyckte var
underligt var att den som hade minst betalt fick ta ensamt ansvar för
den exponerade filmen. Jag fick ladda ur rullarna i laddsäck på
hotellrummet och
stoppa dem i plåtburkar och sedan tejpa igen ordentligt. Därefter hitta
en tågstation för att skicka filmen till labbet i Stockholm. Men det
gick vägen och jag var förstås mäkta stolt över att få axla ansvaret.
Mitt nästa jobb blev som klippare på Sveriges Radio. Där började jag 1962.
Men det är, som
man brukar säga, en helt annan historia.
|