Några filmkameror
ur Svenska Filminstitutets filmhistoriska samlingar
Foto, om ej annat anges: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet


Pathé Professionnel.
Kameran har tillhört Svenska Biografteatern / Svensk Filmindustri.




Pathé Professionnel.




Pathé Professionnel.




Pathé Professionnel.




Pathé Professionnel.




Pathé Professionnel.




Pathé Professionnel.




Eclair (Caméréclair), tillverkad av Établissements Cinématographiques Éclair.
Den här modellen är från mitten av 1920-talet.
Svensk Filmindustri hade åtminstone två exemplar, sannolikt inköpta 1927.




Eclair (Caméréclair).




Eclair (Caméréclair).




Eclair (Caméréclair).




Ungdom (1927), regi Ragnar Hyltén-Cavallius, foto Axel Lindblom.



Debrie Parvo modell L började säljas 1926.
Kameran är avsedd för 120-meterskassetter.



Blimp till en Debrie-kamera med 120-meterskassetter.
(En blimp är ett ljuddämpande och ljudisolerande hölje.)
Har tillhört Svensk Filmindustri.




Öppen blimp utan kamera.
Här patenthandling från 1930.




Annan blimpmodell till en Debrie-kamera med 120-meterskassetter.
Motorn är placerad under kameran.
Veven på baksidan används för att öppna blimpen.



Den här blimpen lanserades omkring 1929-30 och är tillverkad av Debrie.
Fransmännen kallar den för ”Caisson Insonore” (ljudisolerande låda).
Kameran inne i blimpen är en Debrie Parvo modell T med 300-meterkassetter.
Den här pjäsen har tillhört Svensk Filmindustri.
Här finns en broschyr.



Blimpad Debrie Parvo modell T.







Blimpad Debrie Parvo modell T.




Blimpad Debrie Parvo modell T.
Motorn sitter under kameran.




Debrie Parvo modell T.


Åke Dahlqvist bakom kameran.
Rullstativet är tillverkat av Debrie.




Julius Jaenzon under inspelningen av En natt på Smygeholm (1933).
© Svensk Filmindustri




Kameran är en Debrie Parvo modell T.
Kassetterna tar 300 meter film.

Debrie insåg förstås att deras första försök att få tyst på en filmkamera
resulterat i en väldigt otymplig pjäs. Så de gjorde snabbt en ny modell
som fick namnet Super-Parvo och lanserades omkring 1932-33.

SF:s fotografer använde ibland den stora Debrie-kameran
till ateljéinspelningar åtminstone en bit in på 40-talet.
Kanske var den tystare än de första modellerna
av den nya och mindre Super-Parvo-kameran.


Debrie Super-Parvo.
Bilder ur en broschyr.




Kameran på bilden har måtten (LBH) 50 x 27 x 35 cm, är utrustad med dubbla stoppgripare och har en omställbar sektor. (Andra modeller av Super-Parvo kan vara något större, omkring 67 x 32 x 38 cm.)

Två motoralternativ stod till buds. Antingen en nätdriven synkronmotor eller en 24 volts likströmsmotor för variabel hastighet.

Den stora svarta ratten, längst ner på kamerans sida, används för att öppna och låsa front och sidodörrar. Det finns en på var sida.






Liksom tidigare Debrie-kameror har de första Super-Parvo-modellerna ett bildfönster som kan svängas åt sidan och ge plats åt en mattskiva, där bilden kan komponeras och skärpan ställas in.

När fotografen sedan ska filma vrider han tillbaka bildfönstret, och kan då se motivet genom filmen. Det fungerar eftersom den svartvita filmen är aningen genomskinlig.





Motorn är placerad längst ner, mellan kassetterna.





Till vänster nedanför handtaget sitter skärperatten och till höger ratten för bländarinställningen. Sökaren i mitten.

Ovanför sökaren syns det vred som fotografen använde för att växla mellan att se motivet på filmen eller på mattskivan.

Längs ner, innanför den runda, blanka skivan, sitter kamerans motor.





Kamerans kassetter tar 300-meter film.






En tidig modell av Debrie Super-Parvo-kamera som har tillhört Svensk Filmindustri.
Här är kontakten för motorspänningen placerad där bländarratten sitter på nyare modeller.
Här patenthandling från 1933-34.

Kommentar från Jan Lindeström, FSF: Jag har funderat på de reglage som satt på de gamla Debrie-kamerornas sidor, förutom stansen på högersidan. Vissa kameror hade ju ställbar sektor. Undrar om man inte kunde öppna och stänga sektorn under gång med dessa reglage, alltså göra upp- och nedtoningar.

Labben gjorde annars toningarna kemiskt så sent som 1950. Jag jobbade nämligen ett halvår på Film-Labor. Ingenjör Ingwall, som var ateljéchef på Europa-Film på 40-talet, hade för vana att permittera folk när det inte gjordes några filmer, så jag passade på att ta anställning på labbet för att förkovra mig i väntan på nästa film. 




Debrie Super-Parvo under en SF-inspelning år 1933.
Här har låsratten för front och sidor en annan placering.




Svensk Filmindustris tidiga modell.




SF-kamerans inre.




SF-kamerans inre.
I den utsvängda delen till vänster sitter objektivet och slutaren/sektorn.




Innanför det lilla rektangulära fönstret på kamerans sida, alldeles till höger om frontglasets lås, ser B-fotografen objektivets skärpeskala. Den är tryckt på ett fyra decimeter långt och två centimeter brett band. Varje objektiv har sin egen skärpeskala, sitt eget band. Skärperatten sitter på kamerans baksida. Kameran väger 65 kilo.











Kameran har en stans, som är till för att göra ett jack i kanten på filmen så att laboratoriepersonalen ska veta var de kan riva av den. Möjligheten var viktig på den tiden då man framkallade på ram, som ju bara kunde ta 60 meter film. Stansen opereras med tryckknappen som sitter en bit ovanför låsratten till höger.



Kommentar från Roland Sterner, FSF: Metoden att sätta märken i kanten på filmen har jag läst om på “senare tid”, vilket kan vara för 15 – 20 år sedan! Det gällde då Universal Studios, som gjorde mängder av TV-serier på 35 mm film (och det var före 3-perf-tiden). Då gjordes vid inspelningen ett märke i filmkanten för att markera en kasstagning, och efter urladdning fanns det personal som spolade om filmen och plockade bort det kasserade materialet innan framkallning! Det ansågs ekonomiskt försvarbart, och inte bara betalade personalens löner, utan det gjordes förtjänst på metoden!




Det här är en Debrie Super-Parvo med reflexsökare.

Debrie konstruerade en reflexsökare till sin studiokamera i början av 40-talet. Patenthandlingarna registrerades i november 1941 men modellen presenterades först 1951 på Photokina i Köln. Kameran kallades Debrie Super Parvo Reflex Modell 5.

Debrie erbjöd sig även att bygga om äldre Super-Parvo-modeller till reflexkameror.

En äldre Super Parvo väger 65 kilo, medan en Super Parvo Reflex väger 82 kilo. Reflexmodellen är tjockare och 50 procent tystare än den äldre.




Reflex-kamerans inre. Klicka här om du vill se bilden i ett större format.


Strålgången genom en Super-Parvo-kamera med reflexsökare.
1: objektiv, 2: spegelslutare, 3: mattskiva, 4-8: avlänkningsprismor, 9: okular, 10: film.
Spegelslutaren i reflexkameran roterar i 45 graders vinkel mellan objektiv och bildfönster.




Debrie Super-Parvo med reflexsökare.

Kommentar från Jan Lindeström, FSF:
Den stora svarta ratten, till vänster under bärhandtaget, är till för skärpeinställningen. Till höger om den sitter en drifttidsmätare.

Nedanför mätaren sitter en ratt med en vit, utbytbar skiva. Det är bländarskalan. En skiva för varje objektiv.

I mitten finns ett hål för sökaren. Strax nedanför och till vänster om det hålet finns en rund öppning där man kan se hur många meter film som körts. Intill sitter en lampa som belyser siffrorna. Den lilla ratten under sökarhålet är till för att nollställa räkneverket.

Till höger om sökarhålet syns en annan rund öppning med lamphållare. Där innanför sitter en tachometer som visar kamerans hastighet (bilder/sekund).

Innanför den stora, blanka skivan, längst ner i mitten, sitter kamerans motor. Genom att trycka in skivan och vrida på den kan fotografen mata fram spegeln för hand och på det viset få fri sikt genom sökaren.

Till höger om den blanka skivan har vi start- och stoppknapparna. Den runda genomskinliga burken ovanför knapparna är ett relä.

Den svarta tryckknappen, den vita kontrollampan och XLR-kontakten, längst ner till vänster, är förmodligen till för ljusklappa och pilotton.

Vi på Europa Film använde oss aldrig av ljusklappa. De flesta skådespelare jag mötte gillade nämligen den riktiga klappan. Vi talade om det ibland under inspelningen av TV-serien ”Hedebyborna”, som jag fotograferade sex avsnitt av. Det var många äldre skådespelare med på den produktionen och de menade att ”När klappan smäller då vet man att det är dags. Då skärper man sig”.

Vad gäller stansknappen, som finns på de flesta Debrie-kameror, så har jag aldrig under mina år i branschen (1948-97) varit med om att använda den.

Klicka här om du vill läsa om Europa Films Debrie Super-Parvo med reflexsökare.




Kassettväska.




28 mm Cooke Speed Panchro f:2 med Debrie-fattning.




Vinten Everst, tillverkad i England och lanserad alldeles efter andra världskriget.

Kameran har 300-meterskassetterna placerade sida vid sida, samma princip som en Debrie-kamera. Dessutom har den reflexsökare, dubblaa stoppgripare samt en omställbar sektor. Sökaren var i original konstruerad så att man tittade med båda ögonen. Svensk Filmindustris kamera, som hörde till första modellen av Vinten Everest, byggdes om efter en tid och fick då en vanlig sökare för ett öga.

Omkring 1950 släppte Vinten en modell Everest II. Den kameran fick lite rundare former, bättre sökarbild och en inbyggd avståndsmätare för B-fotografen. Men den modellen kom aldrig till Sverige.




Vinten Everest.




Ingmar Bergman under inspelningen av Sommarnattens leende (1955).
Här har Vinten-kameran en sökare för båda ögonen.




Debrie-kamera från en inspelning år 1944 t.v., och en Vinten 1960 t.h.
Fotografen i båda bilderna är Gunnar Fischer.

Ingmar Bergman, TM 184 (3/03): ”Då hade vi en fransk Debrie-kamera. Det man hade då att ljuddämpa med var av bly och kameran blev därför fruktansvärt tung. Lik förbaskat måste man ha ett stort täcke över kameran för att den inte skulle höras på ljudbandet. Dom där täckena har följt mig genom hela mitt liv i filmbranschen.”




Sven Nykvist bakom en Debrie med täcke
under inspelningen av Nattvardsgästerna (1963).




Cinephon Camera Co, Praha
C-S-R = Cinephon/Šlechta/Ryšán

Stort tack till Václav Vait i Prag som skänkt oss ovärderliga kunskaper om Slechta och Cinephon. Václav har skrivit en mycket intressant bok om 35 mm filmkameror tillverkade i Tjeckien genom åren. Den heter ČESKÉ KAMERY – 35mm kamery.


Josef Šlechta föddes 1893 och startade sin firma 1922 i Prag, Tjeckien. Hans första filmkamera började säljas året därpå. Den var byggd i lättmetall, tog 120-meterskassetter och var handvevad. Kameran hade fyra objektiv i en revolverfattning och det speciella med Slechtas kamera var att hela revolverfattningen förflyttades när skärpan skulle ändras. Fotografen behövde alltså aldrig röra skärperingarna på objektiven. Skärpeskalan kring revolverfattningen var stor och lätt att läsa av.

Václav Ryšán grundade ingenjörsfirman Cinephon i Prag 1925 och började samarbeta med Josef Šlechta 1928. Tillsammans kom de under några år framöver att konstruera och tillverka kameror för filmindustrin.

Deras första blimpade studiokamera presenterades i den tyska tidskriften Die Kinotechnik i december 1930. Kameran var liten och drevs med en motor ansluten med en böjlig axel, eller med en helt öppen motor monterad intill kamerans okular. Eftersom kameran var liten var den förmodligen inte speciellt tyst. Framtida modeller skulle bli större och förstås tystare.




Cinephon/Slechta 1930.




Cinephon/Slechta modell BE, lanserad 1933. Här utan kassett.
Har tillhört Svensk Filmindustri.

Optik när kameran deponerades:
Pan Tachar, 35 mm f/1,8 från Astro Gesellschaft i Berlin
Pan Tachar, 50 mm f/1,8
Pan Tachar, 75 mm f/1,8




Cinephon/Slechta modell BE.
Har tillhört Svensk Filmindustri.
Den här modellen har ett fäste för en böjlig axel
så att en drivmotor kan placeras exempelvis i en ljudisolerad låda.
Kameran kan även vevas för hand.




Cinephon/Slechta modell BE. Har tillhört Svensk Filmindustri.
Inuti kameran står ”System Slechta BE-257” med vita bokstäver.

Samarbetet mellan Josef Šlechta och Václav Ryšán upphörde 1934. Ryšán fortsatte själv med sitt Cinephon och Šlechta startade en egen tillverkning.




Här principen för Václav Rysán och Josef Šlechtas patent nr 604 501 gällande arrangemanget för skärpeinställning och sökare i deras blimpade filmkameror. Patentet blev godkänt i Tyskland i mars 1931.

Objektivet är 22, filmen 23, bildfönstret 20, ett prisma som reflekterar ljuset från objektivet till sökaren när kameran rullar 21 (filmen blir i det fallet en mattskiva). 10 är ett annat prisma med en mattskiva som med hjälp av en arm kan föras ner i höjd med objektivet och ge fullt ljus ut till sökaren när filmbanan med sitt prisma svängs åt höger. Det läget användes mellan tagningarna och gör det möjligt för fotografen att ställa in bildutsnitt och skärpa på bästa sätt.

Griparna, som matar fram filmen ruta för ruta, är monterade i kamerans filmbana.
Kommentar från Roland Sterner, FSF:
Jag har sett inspelningsbilder där filmfotografen stått med ett gammaldags svart skynke över huvudet, ett sådant som användes när man jobbade med storformatskameror med mattskiva. Det var inte enbart för att ljuset i sökaren var svagt som han hade skynke över huvudet. Även ljuset runt fotografen måste hindras från att nå baksidan av filmen under tagning. Någon har berättat att fotografen fick trycka ögat så hårt mot okularet, för att hindra ljusinsläpp, att han kunde få sår runt ögat! Det var därför som det var förbjudet för skådespelare att titta i kameran eftersom de kunde avsätta smink på luppen som kunde komma in i fotografens eventuella sår!




Cinephon modell BT, lanserad 1935. Här utan kassett.
Har tillhört Svensk Filmindustri.
Här kan du se den här kameran i bruk.

Optik när kameran deponerades:
Pan Tachar, 35 mm f/1,8 från Astro Gesellschaft i Berlin
Pan Tachar, 40 mm f/2,3
Pan Tachar, 50 mm f/2,3
Rosher-Kino-Portrait, 75 mm f/2,3, Astro Gesellschaft i Berlin

Kommentar från Roland Sterner, FSF: 75 mm Rosher-Kino-Portrait (”Rosher soft focus”) byggdes av Astro i Berlin i samarbete med den engelske filmfotografen Charles Rosher som hade en karriär som porträttfotograf i England innan han kom till Hollywood 1908 där han så småningom blev Mary Pickfords favoritfotograf. Rosher fotograferade sedermera flera mycket kända filmer, bl a Sunrise (1927) i samarbete med Karl Struss, Ziegfeld Follies (1945), Annie Get Your Gun (1950) och Showboat (1951). Objektivet fanns i två versioner, 75 och 100 mm.




 Cinephon modell BT.
Har tillhört Svensk Filmindustri.




 Cinephon modell BT.
Har tillhört Svensk Filmindustri.




Hampe Faustman bakom en Cinephon modell BT under inspelningen av När ängarna blommar (1946). Förutom att vara filmens regissör hade Faustman även en roll. Han är klädd för den här. Filmens fotograf var Elner Åkesson. Produktionsbolag Filmo (Folkrörelsernas filmorganisation).
Foto: KG Kristoffersson, Sjöberg Bildbyrå (återgivet med tillstånd).
Filmo kom på obestånd 1951 och tvingas avveckla sin verksamhet. I Dagens Nyheter den 23 januari året därpå annonseras en studiokamera ut för 6700:- av en anonym säljare. Kameran var tillverkad av Cinephon/Slechta och hade fyra objektiv samt två motordrivna 300-meterskassetter.
6700:- år 1952 motsvarar ungefär 120 000:- i 2023 års penningvärde.




Dubbelkassett (Bipack) till Cinephon/Slechta.
Har tillhört Svenska Filmindustri.




Den här modellen heter Slechta MS6 – Atelier. Den lanserades 1935
och var tillverkad i Josef Slechtas egen verkstad efter brytningen med Václav Ryšán.
Slechtas egna kameror från den här tiden har rundade kanter och hörn.
Cinephons alltid skarpa.
Kameran på bilden var Sandrews B-Slechta.
Här kan du se den i bruk.

Optik när kameran deponerades:
Pan Tachar, 25 mm f/1,8 från Astro Gesellschaft i Berlin
Pan Tachar, 35 mm f/1,8
Pan Tachar, 50 mm f/1,8
Pan Tachar, 75 mm f/1,8




Sandrews B-Slechta.




Kamerans inre.




300-meterskassetter till Sandrews B-Slechta.




Slechta modell S VII, lanserad 1937
och tillverkades i Josef Slechtas egen verkstad.
Har tillhört Svensk Filmindustri.

Optik när kameran deponerades:
Cook Speed Panchro, 28 mm f/1,2 från Taylor & Hobson i London
Cook Speed Panchro, 50 mm f/1,2




Slechta modell S VII. Har tillhört Sandrews.

Optik när kameran deponerades:
Pan Tachar, 35 mm f/2,3 från Astro Gesellschaft i Berlin
Cook Speed Panchro, 50 mm f/2 från Taylor & Hobson i London
Rosher-Kino-Portrait, 75 mm f/2,3, Astro Gesellschaft i Berlin




Slechta modell S VII. Har tillhört Sandrews.




Det inre av Slechta modell S VII.




Sandrews A-Slechta.
Den här blimpen är avsedd för Slechta modell S VII ovan.
Även Svensk Filmindustri hade den här blimpmodellen till sin S VII.




Bell & Howell 2709 med 120 meterskassett och bälgkompendium.

Bell & Howell-kameran på de här bilderna har blivit modifierad
och fått Mitchell NC-platta (L-base) för överrackning.
Även sökaren på den här kameran kommer från en Mitchell NC.

Mitchells ”rack over”-teknik gjorde att fotografen kunde flytta kamerahuset i sidled
så att objektivet antingen stod mitt för sökaren eller mitt för filmen.




Bell & Howell 2709.




Bell & Howell Company grundades 1907 i Chicago och omkring 1912 började de sälja en handvevad filmkamera, Bell & Howell 2709, världens första helt i metall. Modellen utrustades så småningom med elmotorer och användes som stumkamera i flera decennier. Charlie Chaplin köpte sin första år 1918.

Det som är speciellt med den här kameran är att den har fasta stoppgripare som håller filmen helt stilla och i exakt position i exponeringsögonblicket. Det arrangemanget gör att filmen, innan den kan matas fram till nästa ruta, måste lyftas från stoppgriparna, därefter matas fram för att åter träs på stoppgriparna. Varje sådant moment ger ifrån sig ett smattrande ljud. En Bell & Howell 2709 för ett väldigt oväsen.

I kameror med rörliga stoppgripare, exempelvis Debrie Parvo och Mitchell, förs filmen jämnt och förhållandevis tyst förbi bildfönstret.

Bell & Howell 2709 användes ofta vid fotografering av för- och eftertexter på grund av sitt oöverträffade bildstillestånd, och många kameror i optiska printrar försågs med Bell & Howells typ av filmframmatning just av det skälet. Bell & Howell 2709 tillverkades ända fram till 1957.

Klicka här om du vill se exempel på olika filmframmatningar.

Bell & Howell-matningens princip.
A: Bildfönster
B: Stoppgripare
C: Griparstift
D: Filmbana
E: Frammatning
F: Film




Den här kameran för 35 mm film är tillverkad John M. Wall Inc. i USA (Wall Camera Corporation), och har använts av Pennfilm i Skåne från 1969 till tagningar utanför animationsbordet. Innan dess hade GK-film (Gunnar Karlsson) kameran i sin ägo och möjligen har den en gång i tiden tillhört Svensk Filmindustri. Kameran finns numera i de filmhistoriska samlingarna.

Även Europa Film hade en Wall-kamera, en nyare modell, inköpt i USA 1946 av filmfotografen Bertil Palmgren under inspelningen av Edvard Persson-filmen Jens Månsson i Amerika.

Från slutet av 1920-talet fanns filmkameror som kunde användas för att spela in både bild och optiskt ljud på samma negativ, så kallad Single-system recording, och John M. Wall Inc. blev pionjärer på det området.

De första åren byggde bolaget om Bell & Howell 2709 för den här inspelningsmetoden. Men från omkring 1934 fick Wall igång en egen kameratillverkning.

Det blev med tiden flera modeller, både med enkel och dubbel frammatning, och så småningom även med dubbla stoppgripare.

Dessa newsreel-kameror såldes över hela världen och kom att användas av exempelvis British Movietone News i London, samt av amerikanska Movietone News, Pathé News, Warner Brothers, U.S. Signal Corps, U.S. Air Corps.

Tekniken att spela in ljud och bild på samma negativ blev med tiden omodern, så ljuddelarna på många äldre Wall-kameror plockades bort. Kvar blev en filmkamera som i många fall var i klass med en Mitchell. Dessutom var den förhållandevis tyst.

John M. Wall Inc. kom även att tillverka kamerautrustningen för Cinerama.




Wall-kamerans inre.
I det nedre högra hörnet ser du en urfräsning för ljuddelen.
Foto: Markus Blomfeldt, SFI.

Kommentar från Jan Lindeström, FSF: Mitt i framkastarverkets tjockaste del sitter en mutter omgiven av fyra små skruvar. Intill muttern, mellan skruvarna klockan 6 och klockan 9 på den här bilden, finns en liten linje. Vrid muttern så att linjen står mitt för den lilla pricken intill skruven klockan 3. Då är de båda stoppgriparna ute och framkastarna indragna. Kameran har alltså två stoppgripare och två framkastare. Därefter öppnar du låsvredet högst upp på framkastarverket och fäller det hela bakåt. Då kan du lägga in filmen över stoppgriparna och sedan åter låsa framkastarverket i sitt läge. Till höger om låsvredet sitter en stor skruv som håller ett annat låsvred. Om du vrider det åt höger kan du ta loss hela framkastarverket för service och rengöring. Under den låsanordningen sitter en räfflad liten skruv som håller fast en blank plåtbit som omsluter framkastarverket. Lossar du den skruven kan du ta bort plåtbiten och kommer åt att smörja alla rörliga delar.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: Märkligt hur lika framkastarverken är i Wall-kameran och Arri 35BL! Arris verk ser exakt likadant ut men har en ratt i stället för en mutter. Till och med plåten som kan tas bort för smörjning ser likadan ut. Det var nödvändigt att ta bort den för smörjning av griparna när vi skulle köra high speed med 35BL.




Mitchell NC, tillverkad av Mitchell Camera Corporation i USA från början av 30-talet.
Här med 300-meterskassett och sidsökare.
Vikt ungefär 32 kilo med film i kassetten.
NC = Newsreel Camera. Bild från Ebay.




Mitchell BNC.

När ljudfilmen gjorde sitt intåg konstaterade Hollywood att de fenomenala Bell & Howell-kamerorna hade ett stort fel, de lät alldeles för mycket. Mitchell NC och BNC blev räddningen. Kameramodellerna blev standard i Hollywood under resten av 1900-talet.

Svensk Filmindustri ägde inga Mitchell NC. De köpte i stället två Newall-kameror med blimpar från Newall Engineering Ltd i Peterborough, England.

Newall-kamerorna var kopior av Mitchell NC. Det visade sig nämligen att Mitchell saknade patent i England för sina NC-kameror. De hade bara patent för sina kassetter, men Newalls ingenjörer kunde utan problem konstruera egna.

Kommentar från Roland Sterner, FSF:
År 1934 byggs prototypen till Mitchell BNC (Blimped News Camera) vars mekanism bygger på den tidigare stumkameran Mitchell NC (News Camera), men det var först år 1938 som BNC används i en spelfilm, Wuthering Heights (Svindlande höjder), fotograferad av Gregg Toland. Denne använder sedan BNC till Orson Welles Citizen Kane 1941. Trots att det bara byggdes mellan 300 och 400 exemplar av BNC anses den på 1950-talet ha använts till 85 % av all biograf- och TV-visad spelfilm. En spegelreflex­modell av BNC kallad BNCR kom 1967, men på grund av sin storlek och tyngd konkurrerades den snart ut av Panaflex och Arriflex 35 BL, båda från 1972.

 SF skaffade förmodligen sina Newall-kameror till inspelningen av filmen Jazzgossen, som tog sin början den 16 januari 1958.




Här syns en av Svensk Filmindustris två Newall-kameror (utan sidsökare).
Intill står Michael Ekblad. Bilden är tagen 1989 av Roland Sterner
i Pennfilms animationsstudio i Hököpinge utanför Vellinge.




Newall.
Det finns ingen Newall-kamera i SFI:s filmhistoriska samlingar.
Däremot några amperemätare, två motorer och en kassett
som tillhört SF:s Newall-utrustning.

Kommentar från Per-Olof Ohlsson: När jag jobbade med special effects på Svensk Filmindustri från slutet av 1970-talet hade jag två kameror monterade på specialbyggda stativ som var fastskruvade i betonggolvet i ett rum i källaren på Kungsholmstorg. En Bell & Howell 2709 med fasta stoppgripare fick fungera som projektor. Mitt emot den stod en av SF:s Newall-kameror. Mellan dem en glasruta. Kamerorna hade stegmotorer med styrenheter som Tryggve Svensson byggt. Riggen använde jag till mina experiment med mjuka, rörliga masker.




Kassett för 300 meter film till Svensk Filmindustris Newall-kameror.

Den största skillnaden mellan Newall-kameran och en USA-Mitchell är att kassetterna till en Newall-kamera är tyngre och därför tystare. De har dessutom mer sofistikerade lås till locken. (Originalkassetterna har skruvlock.) Annars är skillnaderna inte så stora.

Däremot skiljer förhållningssättet till kamerans ljuddämpning. I USA byggdes kameran fast i blimpen. Det blev Mitchell BNC, Blimped Newsreel Camera, lanserad 1934. Ville filmbolaget ha både en blimpad kamera (BNC) och en stumkamera (NC), då fick de köpa båda. Engelsmännen byggde blimpar där kameran gick att plocka ut.

Tillverkningen av Mitchell-kopior i England pågick till en bra bit in på 1950-talet.




Newall-blimp ”Model Three” serie 36,
tillverkad av Optical Measuring Tools Ltd., Maidenhead i England.
Blimpen tillhör Svensk Filmindustri.
Foto: Mats Kullander.




Newall-kamerans sidsökare.
Foto: Mats Kullander.




Newall-kamera i öppen blimp.


Kommentar från Peter Fischer, FSF, anställd i Råsunda Filmstad mellan 1959-66: Luckan baktill på Newall-kamerans blimp var nödvändig för att kunna ”racka över” och komma åt att titta i den inre, riktiga sökaren. Bilden i sidsökaren och den faktiska bilden var ju inte alltid till 100% överensstämmande, så efter varje tagning kontrollerade vi att båda visade lika. Sidsökaren var egentligen aldrig speciellt uppskattad bland Filmstadens fotografer.

Newall-kameran hade en revolver med plats för fyra objektiv. Vill minnas att det var Cooke. I ateljé var det trefasmotor som gällde. De tre instrumenten uppe till vänster är amperemätare som visar motorströmmen. Genom det lilla runda fönstret i bakre luckan syntes räkneverket.

Att Svensk Filmindustri satsade på Newall i slutet av 50-talet berodde på att de ville ha en modernare och mer driftsäker kamerautrustning med bättre bildstillestånd och ljusstarkare optik. Newall-kameran var dessutom betydligt tystare än SF:s gamla Debrie-kameror, bland annat på grund av sidsökaren. I en Newall-blimp blev hela kameran innesluten. Ingenting kunde leda ut ljudet.

Newall-kamerorna gjorde att vi så smått kunde börja fasa ut våra gamla Debrier. Vi hade ju dessutom ett antal stumarri-kameror som vi kunde byta motor på och sätta in i blimp. Det funkade hyggligt. Men Arris kameror tog ju bara 120-meterskassetter så vi fick ladda om ofta och det blev en hel del stumpar och spill. Kameror för 300-meterskassetter var förstås att föredra, speciellt i ateljé.




Newall-blimpen med ett vevhuvud på en Fearless Panoram dolly
i Svensk Filmindustris kontorslokaler.
Foto: Wikipedia.

Kommentar från Peter Fischer, FSF: Newall-blimpen var alltid monterad på ett vevhuvud tillverkat av Moy i England, en nödvändighet på grund av sidsökaren, och vi tränade oavbrutet på att behärska vevtekniken. Anders Bodin, Gunnar Fischer och Lasse Björne blev väldigt skickliga. Eftersom sidsökarens parallaxutjämning var kopplad till skärpeinställningen kunde bilden bli felaktigt beskuren om vi missade skärpan, så det gällde att vara vaken.

Dollyn här på bilden är tillverkad av Fearless Camera Company i USA. Den väger omkring 360 kilo och började säljas 1936. Armen som kameran är monterad på går att höja och sänka med hjälp av en vev. Med en annan vev går det att panorera plattformen som armen är monterad på. Vi hade även dollys från McAllister och Color-Tran.



Fearless Panoram-dolly.




Eyemo är en 35 mm kamera med fjäderverk
som tillverkades från 1925 av Bell & Howell i Chicago.
Kameran rymmer 30 meter film, strax över en minut vid 24b/sek (27,36 meter/min).




Bell & Howells Eyemo.




Cine-Kodak Special, 16 mm.




Arriflex 16 S/ST. (ST = Standard.)
Kameran lanserades 1952 och var Arris första 16 mm-kamera.
Den tar 30 meter film på dagsljusspole
men kan förses med kassett för 60 eller 120 meter.




Blimp till Arri 16 ST.




16 M (M = Magazin) lanserades i början av 60-talet och var Arris andra kamera för 16 mm film.
Arri 16M är enbart avsedd för kassetter och kan alltså inte ta dagsljusspolar.




Arris glasfiberblimp till 16 ST och 16 M.
Europa Film hade ett exemplar till sin 16 ST.




Trean i raden av 16 mm-kameror från Arri fick beteckningen 16 BL (BL = Blimp).
Den lanserades 1965 och var Arris första självblimpade kamera.
Foto: Arriflex.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: Till höger syns en Arri 16 BL med 1200 ft-kassett (365 meter). Jag har aldrig sett en sådan monterad på en kamera, men jag vet att en liknande kassett (ev. samma) fanns till Arri 16 M, och den använde John Olsson när han tog några extremt långa tagningar till första delen av Keve Hjelms “Godnatt jord” omkring 1979. Dessa tagningar är bortåt 14 minuter långa, dvs alldeles för långa för en 120 meters rulle.




Arriflex 35, en handkamera som lanserades 1937
och här i landet brukar kallas ”stumarri”.
Världens första filmkamera med speglereflexsökare.

Det blev flera versioner av Arriflex 35 genom åren.
35 II kom 1946, IIA 1953, IIB 1960 och IIC 1964.
Arriflex II-serien ersattes av Arriflex 35 III 1982.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: De flesta 35 mm filmkameror från Debrie och framåt hade dubbla stoppgripare för att uppnå maximalt bildstabilitet. Men det gällde inte Arriflex-kameran. Konstruktörerna ansåg nämligen att de uppnått tillräckligt bildstillestånd genom att transportgriparens horisontella rörelse gjordes ganska lång, så att filmen stabiliserades i bildfönstret medan griparen drogs ut ur perforeringshålet.

Följden av att kameran saknade stoppgripare blev att vi inte kunde ta bakgrundsbilder där någon form av optisk printning skulle ske, om bilden var stillastående. Om kameran panorerade, gick det däremot bra. Detsamma gällde också Arri 35BL, som visserligen hade dubbla stoppgripare, men det var två ”half fitting”, inte en ”full fitting” och en ”half fitting” som Mitchell hade, och gav därför inte absolut perfekt bildstillestånd.




  Arriflex 35, här med en kassett för 60 meter film
och en batterimotor med variabel hastighet, 8-50 b/sek.

Det finns även en reglad motor med transistorstyrning till kameran, 24 eller 25 b/sek, 12-16 volt.




Strålgången genom en Arriflex 35.
1 objektiv, 2 spegel, 3 axel, 4 film, 5 lins med mattskiva, 6 spegelslutare, 7 gummimussla med okular.




Arriflex 35 IIC.
Foto: Arriflex.
Här finns en manual till Arri IIC.




Ska Arriflex-kameran monteras i blimp avlägsnas handkameramotorn.
Huset skruvas sedan fast på en bottenplatta med antingen
en synkronmotor för 220 volt eller en motor för 24 volt likström.




Göran Strindberg




Arriflex Blimp modell 120, här utan bälgkompendium.
Den här modellen laserades 1953.
Blimp, 35 mm-kamera och motor väger omkring 25-30 kilo.




  Arriflex Blimp modell 120.




Blimp modell 120 S till Arriflex 35, lanserad 1964.
En 120 S-blimp med kamera och motor väger ungefär 40 kilo.




Arriflex Blimp 300 lanserades under 1950-talets andra hälft.
Blimpen tar en Arri-kamera med 300 meterskassetter
och väger över 60 kilo utan kompendium.
Kameralampan på bilden heter Arrilux, 2x625W 220V halogen.
Foto: Arriflex.




Sveriges Radio hade två Arri 35 IIB-kameror, en Arriflex Blimp 300 och en 120-blimp som användes bl.a. till inspelningarna av Hemsöborna (1966) och Markurells i Wadköping (1968). Utrustningen köptes så småningom av Mats Helge Olsson.

Någon Arriflex Blimp 300 finns inte i SFI:s filmhistoriska samlingar.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: År 1970 jobbade jag som B-foto med Arri 300 m-blimpen på ett musikprogram som plåtades av Jan-Hugo Norman. Inspelningen skedde på jazzklubben Gyllene Cirkeln på Sveavägen. Jag minns att det var lite svårt att räkna ut hur kassetten skulle monteras på kameran, men jag kom på att den inte skulle sitta på kameran, utan hängas upp i blimpen! Sedan drog jag ner slingan i kamerahuset och skyddade mellanrummet med en liten bälg! Kassetterna som användes till Arri Blimp 300 var tillverkade av Newall för Arriflex. De var alltså av Mitchell-typ, men hade Newalls enkla och tillförlitliga låsning av kassettlocken.




Arne Sucksdorff vid en Arriflex med sidsökare.




Mai Zetterling under inspelning av filmen Nattlek (1966).
© Svenska Filminstitutet.




Mitchell R35 Mark II, lanserades i mitten av 60-talet
av Mitchell Camera Corporation i USA.
Har tillhört Svenska Filminstitutet.




Blimp till Mitchell R35 MK II.
Har tillhört Svenska Filminstitutet.




Vargtimmen (1968).
Ingmar Bergman, Liv Ullmann och Sven Nykvist.
Foto: Roland Lundin © Svensk Filmindustri

Mitchell-kameran användes även vid inspelningen
av Bergmans film Persona, 19 juli – 15 september 1965.




Mitchell R35 MK II i blimp.
Notera hur kassetten är monterad. Det kallas för “slant-back”.
Har tillhört Svenska Filminstitutets Filmskola.
Foto: SFI:s Filmskola.

Kommentar från Olle Unnerstad, FSS, ljudtekniker hos Svensk Filmindustri under 60-talet: En Debrie-kamera gav en del oljud ifrån sig. Det blev betydligt bättre när vi fick Newall. Sedan kom Mitchell och den tyckte vi var en tyst kamera, efter en del justeringar. Men samtidigt som kamerorna blev tystare börjad skådespelarna anamma en mer naturlig spelstil, så på något sätt upplevde vi problemet med kameraljudet som konstant.




Mitchell R35 MK II i blimp.
Foto: SFI:s Filmskola.




Mitchell R35 MK II med en inverterad handkamerakassett för 120 meter film.
Det är Jörgen Persson som demonstrerar kameran
så bilden är förmodligen tagen omkring 1965.
Objektivet är ett Super Baltar från Bausch & Lomb.
Foto: SFI:s Filmskola.




Foto: SFI:s Filmskola.




Foto: SFI:s Filmskola.




Mitchell-matning
med dubbel frammatning och dubbla stoppgripare.




Blimp för Mitchell med toppmonterade kassetter.
Har tillhört Svensk Filmindustri.




Sidsökare till Michell-kamera.




120-meterskassetter till Mitchell-kamera.




300-meterskassetter till Mitchell-kamera.




Morigraf är en 35 mm reportagekamera med fjäderverk tillverkad av Léopold Maurice (Cinéma Tirage Maurice) i Frankrike från 1935. Kameran har tre sökare. En för att titta genom filmen via ett prisma, en för att titta genom ett intilliggande objektiv i revolvern samt en genomsiktssökare med parallaxutjämning. Kameran kan gå 16, 24 eller 30 b/sek och kassetterna tar 60 meter film.




Morigraf.




Morigraf.




Avia, tillverkad av Cinemeccanica i Milano och konstruerad av Alfredo Donelli och Edmundo Orlandi. Kameran har handtag på båda sidor och är konstruerad för att filma från flygplan (aviazione). Kameran är grönmålad och tar 120 meter film i dubbla kassetter placerade sida vid sida. Det finns en patentansökan på Avia-kameran daterad 1929.
Det här exemplaret har tillhört Svensk Filmindustri.




Novado, konstruerad och byggd av Alfredo Donelli i Rom.
En efterföljare till Avia-kameran.
Novado användes i Italien under andra världskriget
och kom ut på marknaden några år senare.
Artfilm var svensk generalagent.




Novado.




120-meterskassetter till Novado.
Kassetterna är placerade sida vid sida i kameran,
en för den oexponerade och en för den exponerade filmen.




Quick, en svensktillverkad kamera med 60 meterskassett och inbyggd avståndsmätare. Den tillverkades i mitten av 1940-talet i fyra exemplar av Ljud & Bild AB som höll till på Untravägen 13 i Hjorthagen. Kameran är grönmålad, samma nyans som Avian ovan. Två exemplar finns i SFI:s filmhistoriska samlingar. Den ena kommer från Åke Kings, den andra från Svensk Filmindustri.

En hypotes: Det var svårt att få tag i inspelningsutrustning i krigets slutskede och möjligen behövde svensk militär snabbt få ihop en liten handkamera för sina behov. Det blev Quick-kameran. En hypotes, som sagt. Vi vet ännu inte.

Kommentar från Roland Sterner, FSF:
Tomas Dyfverman ägde Ljud & Bild i Hjorthagen under en period, säkert för att tillverka delar till sina EFC-riggar. Jag påminner mig (efter kanske 20 år) att den ledande personen på Ljud & Bild kallades ”Dubbel-Nisse” eftersom han hette Nils Nilsson.




Quick, med 60 meterskassett.




Quick-kamerans inre.
Foto: Markus Blomfeldt, SFI.




Blimpad Askania, här utan kassett.
Förmodligen är blimpen ett hembygge.




Askania.




Agascope-objektiv, 46/23 mm f:2, med arrifattning.










En Debrie-kamera på McAllister dolly nummer 127 och en Mitchell-kamera på 123:an.
Båda kamerorna är monterade på vevhuvuden tillverkade av Moy i England.
Bakom Mitchell-kameran sitter Jan Lindeström.




Arri 35BL modell I.
Du känner igen en BL modell I på den runda, analoga takometern som visar b/sek.

Arriflex 35BL är en liten självblimpad filmkamera som visades upp på Photokina 1970. Försäljningen kom igång 1972.

Kameran kan gå 24, 25 och c:a 5-100 b/s, och har fast 180° sektor. En analog takometer visar 0-100 b/s och ett analogt räkneverk anger filmåtgång. Längd: 490 mm, bredd, 270 mm, höjd 225 mm. Vikt cirka 9,5 kilo.

Till Photokina 1970 hade Arri gett kameran en blimp som sänkte ljudnivån högst avsevärt. Den ville de senare inte kännas vid. Vi introduktionen fanns bara 120-meterskassetter, men 300-meters var under konstruktion.



Blimp till Arriflex 35BL.
Bilden kommer från TM nr 13, oktober 1970.

Svensk Filmindustri köpte Sveriges första 35BL, serienummer 21. Men kameran lät för mycket för ateljéinspelning så Bengt Schöldström tvingades bygga en plastblimp till den. Därefter ägnade han mycket tid vid testbänken för att få kameran att bli tystare, och så småningom kunde vi överge plastblimpen till förmån för en vanlig läderjacka (mjukblimp), filtar och hästtäcken.

Arri 35BL II lanserades 1975 och fick räkneverk och takometer med digital sifferdisplay.
Arri 35BL III, som inte behöver någon objektivblimp,
och som fått en 54 mm PL-fattning till gluggarna, släpptes 1981.
Arri 35BL IV, med en ljusstarkare sökare, 1984.
Någon Arri 35BL finns inte i SFI:s filmhistoriska samlingar.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: Den andra Arri 35BL-kameran i Sverige, med serienummer 66, köpte Public på Filmgatan 32 i Solna. Trean gick till Filmfotograferna AB på Brantingsgatan i Stockholm. Svenska Filminstitutet skaffade Arri 35BL först sent 70-tal och den hade serienummer 251.

Jag var med och såg blimpen på Photokina 1970, och den var mycket smart och enkel. Kameran fästes med en enda skruv och några kablar anslöts. För att byta till de framtida 300 m-kassetterna hade blimpen ett utbytbart bakre lock vilket gjorde blimpen lite större och högre bakåt.

Ljudnivån på 35BL var alltid ett bekymmer, och det var ett stort misstag av Arri-konstruktörerna att ta bort fästet för objektivblimpen på Arri 35BL III. För närbilder, då kraven på låg ljudnivå är som störst, hade det varit elegant att kunna sätta dit en objektivblimp. Dessutom var objektivblimpen (för Arri 35BL I och II) både kompendium, filterhållare och follow focus. Just systemet för follow focus var enligt mitt tycke som B-fotograf på 70-talet helt överlägset alla tidigare och senare system, eftersom spaken alltid hade ett fast läge för oändligt. Med lite träning kunde vi följa skärpan nästan utan att titta på skalan, vilket inte går med dagens runda skalor.

Kommentar från PO Ohlsson: Arriflex 35BL påstods ha dubbla stoppgripare, men jag minns att vi brukade säga att den hade ”dubbla hejdare”. Bildstilleståndet i en 35BL var helt enkelt inte tillräckligt bra. Kameran gick därför inte att använda till mer avancerade optiska arbeten. Den var i huvudsak byggd för att vara tyst, så gott det nu gick, liten och tyst.



Arriflex 35 III är en stumkamera som lanserades 1982.
Den har vridbar sökare, kristallstyrd motor, omställbar sektor och PL-fattning.
Arri 35 III finns inte i SFI:s filmhistoriska samlingar.

Kommentar från Roland Sterner, FSF: Det är lite krångligt med Arris modernare stumkameror, för det finns två olika: Arri 35 3C från 1979, men också Arri 35 III som släpptes 1982 och tillverkades i ett otal verisoner.

Arri 35 3C användes bl a till de fantastiska åkningarna genom u-båten i “Das Boot” som spelades in 1980, plåtad av Jost Vacano.

Till den inspelningen hade Arriflex hottat upp en IIC på Vacano begäran. Det blev 3C. De båda modellerna har många gemensamma drag. 3C kanske lite kantigare. Viktigaste skillnaden var att 3C-kameran fått en dörr med en vridbar sökare. (3C tillverkades bara i ett fåtal exemplar och kan närmast betecknas som en prototyp.)

Jost Vacano använde 3C-kameran handhållen med 60-meterskassett, men stabiliserad med ett gyro, kanske Kenyon Stabilizer.
 
Så här skriver ImdB:
 
”Steadicams were not yet in use during the production of the movie. In order to get the fast tracking shots through the U-boat without a shaky image, director of photography Jost Vacano created a system of heavy gyroscopes together with his father that kept the camera steady as he ran through the hallways. The set of the U-boat had intentionally been built slightly bigger to give Vacano more room to work. Even so, as he had to look through the camera, he had to wear a helmet because he would regularly bump his head.”
 
De har ju fel om Steadicam, (not yet in use) eftersom den fanns redan 1976, men i det här fallet gick den inte att använda, eftersom den kräver att fotografen går alldeles upprätt, och som texten antyder, så fick Vacano krypa genom luckorna mellan skotten.

När Arri insåg att det fanns en marknad för den här typen av kamera gjorde de modell III som lanserades 1982.

Arri III använde jag första gången som ett komplement till Moviecam-utrustningen till Kay Pollaks Älska mej (1983). Eftersom Moviecam-kameran skulle vara så tystgående som möjligt, hade tillverkaren inte gjort det möjligt att köra den fortare än 50 b/s. Därför hyrde vi även en Arri III i utrustningen.

Vi använde kameran under inspeningens första vecka när vi filmade nere vid Sandhammarens strand vid Kåseberga. Vi fick alldeles unika bilder, med en tam havsörn som flög fritt, och landade på en utlagd griskropp. Jag körde en helbild med vår Moviecam och Lennart Peters tog närbilder med Arri III. När vi fick tillbaka arbetskopian (gjord i 16 mm) och körde den i Siemens-projektorn, såg bilden ut att vara lite underligt diffus, men vi skyllde på 16 mm-kopian och den enkla projektorn. Vi fortsatte en dag till med kameran, men såg den tveksamma kvaliteten på nytt. Vi beställde därför en 35 mm kopia på scenerna och körde dem i en liten by-biograf i Gärsnäs. Då såg vi tydligt dubbelkonturer på bilderna från Arri III. Vi slutade givetvis att använda den direkt.

Senare fick vi höra att ett finskt team råkat ut för samma sak. Alla våra problem med kameran ledde till att Arri drog in samtliga exemplar av Arri III och bytte ytbehandling på tryckplattorna. Vad som hade hänt (såvitt jag förstår) var att i fuktig luft hade det uppstått en vidhäftning mellan filmens blanksida och tryckplattan. Filmsorten var Fuji, som saknade backing, och därför hade en alldeles blank baksida. I rumstemperatur märktes inga problem.

Min teori är att när transportgriparen dragits ut ur perforeringshålen så fastnade filmen mot tryckplattan, slutaren öppnades samtidigt med att stoppgriparen gick in i filmen – och flyttade denna någon hundradels millimeter i höjdled. Transportgriparen fyllde inte ut hålet fullt ut, men det gjorde stoppgriparen!

Att detta inte upptäckts tidigare måste bero på att Arri körde tester i torr studioluft – och på Kodak-film, med backing!
 
Samma problem med backinglös film och blank tryckplatta hade också Aaton på 70-talet. Jag körde en svartvit film en gång, och kameran vägrade mata fram filmen! Jag hämtade en Arri 16 BL, och allt fungerade perfekt.

Till startsidan