Överspelningsrummet i källaren på ljudavdelningen i Filmstaden kallades Avdraget. Jag tror att ordet var lånat från typografivärlden, där man ibland talar om att göra ett klichéavdrag, det vill säga en kopia, av en tryckform.

Eftersom rummet låg i källaren satt alla fönster uppe vid taket. Väggarna var gräddvita, snickerierna grå. Alldeles till vänster fanns en tunn mellanvägg, med en enkel dörr och en stor glasruta, som delade av mellan kontrollrum och maskinrum.

I maskinrummet stod en rad 19"-skåp med perfomaskiner, samt ett spolbord och en apparat för att avmagnetisera band. Perfomaskinerna var förstås tillverkade av AGA-Baltic. En 16 mm, en 17,5/35 mm för inspelning och en 17,5/35 mm för avspelning. Där fanns även ett 19"-skåp med effektförstärkare som kunde ge ström till inspelningsmaskinens synkronmotor när den skulle styras av pilotton. Mer om det strax.

På ett trästativ i kontrollrummet stod en gråmålad högtalare tillverka av Isophon, modell G3037. Högtalaren såldes av ELFA och kostade 375:- år 1959. I kontrollrummet fanns också två Telefunken M5-bandspelare och ett kontrollbord som AGA-Baltic hade byggt. Bordet (snarlikt detta) hade två reglar, några filter och knappar för fjärrkontroll av perfomaskinerna. Utstyrningsintrumentet var toppvärdesvisande. All elektronik rörbestyckad.

På kontrollbordet stod en lokaltelefon, tillverkad av Siemens. Förmodligen modell W36, lanserad 1936.

Till höger i rummet, sett från dörren, stod ett graververk från Lyrec som vi använde för att göra lackskivor. Tror att det var ett Lyrec modell SV6 eller möjligen SV7. Där till höger fanns också en stor vägghylla för 1/4"-band och magnetfilm från pågående inspelningar. (Lackskivor användes ibland vid playback ända fram till Filmstadens nedläggning.)

Etikett till lackskiva.

Vid den här tiden körde SF:s ljudtekniker för det mesta med 1/4"-band tillverkade av AGFA, typ PER 525. Någon gång ibland blev det Scotch eller rent av Irisch. 17,5-filmen var tillverkad av Ferrania. Senare (1970 och framåt) valde man magnetfilm från AGFA, BASF eller Pyral.

Den magnetfilm vi använde hade acetatbas, i slutet av 60-talet, men vi skulle snart gå över till polyester. (Magnetfilm med acetatbas var tjock, hård och spröd. Lätt att riva av. Film med polyesterbas var tunn och seg.)

När dagens arbete på själva inspelningsplatsen drog mot sitt slut skrev ljudteknikern en rapport om vad de inspelade banden innehöll och vilka tagningar som skulle kopieras. Till sin hjälp hade han scriptans anteckningar och sitt eget scenkort där han under dagen noterat de inspelade scenernas nummer följt av ett antal kryssmarkeringar. Tre kryss betydde tre tagningar.

Vilka tagningar som skulle ”ringas” meddelade scriptan eller regissören. Att ringa en tagning är att sätta en ring kring en kryssmarkering i rapporten. Fram till mittet av 60-talet skulle vi kopiera de tagningar som INTE var ringade. Därefter gick vi över till att kopiera de ringade tagningarna.

Så – dags att tända ljuset, slå på strömmen och börja jobba.

I stort sett varje morgon när jag kom till mitt arbete i Avdraget, där på ljudavdelningen i Filmstaden, låg det 1/4"-band och väntade på mig från gårdagens inspelningsarbete. Så även denna. Ibland låg där också rullar med 17,5 mm magnetfilm för kopiering. En del äldre ljudtekniker föredrog nämligen att köra med AGA:s mobila perfomaskin vid inspelning i ateljé.

Hursomhelst, jag laddade det första 1/4"-bandet i den ena av de båda Telefunken-maskinerna och spolade fram till den första tagning som, enligt ljudrapporten, skulle kopieras till 17,5 mm magnetfilm.

Pilottonen från 1/4"-bandet kunde som sagt skickas till de tre effektförstärkare som, vid pilottondrift, hade till uppgift att mata perfomaskinens synkronmotor.

Först startade jag perfomaskinen med ström från det vanliga elnätet, därefter 1/4"-bandspelaren som då gav ifrån sig pilotton. När jag sedan kopplade över till pilotdrift kom perfomaskinens synkronmotor att drivas av effektförstärkarna. Från det ögonblicket följde 17,5-filmen pilottonens frekvens, d.v.s kamerans vid inspelningstillfället.

När överspelningsarbetet så småningom var avslutat var det dags att markera klapporna. Det arbetet utfördes i ett litet rum där det stod ett handvevat spolbord med ett avspelningshuvud kopplat till en AGA-förstärkare och en liten högtalare.

Intill klappmarkeringen, som jag gjorde med svartpenna och gul tejp på 17,5-filmen, skrev jag scennummer och tagningsnummer. När det var klart spolade jag fram till scenens slut, klippte av magnetfilmen och tryckte bort bobinen.

När alla klappor var markerade traskade jag över till ”Skarven” på Film-Teknik med de små 17,5-rullarna packade i filmburkar. Där synklades ljud och bild, och där antecknades bildfilmens fotnummer efter varje klappmarkering på magnetfilmen.

Kartongerna med bild och ljud kom tillbaka till ljudavdelningen när dagstagningarna var körda, d.v.s. när alla berörda tittat på inspelningsresultatet i någon av Filmstadens biografer. Nu skulle magnetfilmen fotnumreras. Arbetet var segt eftersom fotnumreringsmaskinen, tillverkad av Ernest F. Moy Ltd i London, gick förfärligt långsamt och gav ifrån sig ett rytmiskt, dovt och mycket sövande ljud.

Maskinen hade ett roterande numreringshuvud som satt monterat i ett av två hjul (B). Det andra hjulet (A) hade ”tänder” och matade fram den perforerade magnetfilmen en fot (16 rutor) per varv. Tandhjulet hade en läderremsa som fjädring just där numreringshuvudet pressade mot magnetfilmen.

Vid varje klappmarkering stannade jag maskinen och ställde om siffrorna på numreringshuvudet med en liten skruvmejsel så att de överensstämde med de som fanns antecknade på magnetfilmen.

Det gällde att se till att siffrorna på numreringshuvudet fick lagom mycket färg, annars kunde trycket bli oläsligt. Färgen kom från en behållare med bläck som numreringshuvudet passerade efter varje trycktillfälle. I behållaren satt en veke, och jag kan garantera att det var en grannlaga uppgift att få lagom mycket bläck från den där veken över till numreringshuvudet och vidare till magnetfilmen.

Nu när jag tänker tillbaka på åren i Filmstaden är nog småstadsidyllen mitt starkaste minne. Och de höga träden. Och vänligheten. Jo, för det här var på den tiden då mänskorna kände framtidstro. De var hoppfulla.