AGA magnetiska bandspelare

Vid AGA har vi infört benämningen magnetiska bandspelare (eller enbart bandspelare) som en parallellbenämning till trådspelare. En bandspelare har ett magnetiserbart band som ljudbärare. Detta band har en bredd av 6 mm, 35 mm eller 1/2 x 35 = 17,5 mm. De första bandspelare, som användes för radioprogram, var stålbandsmaskinerna. Därefter kom de i Tyskland av AEG konstruerade s.k. Magnetophon-apparaterna. I dessa apparater bestod ljudbäraren av en pappersremsa (termoplastremsa), som belagts på ena sidan med en magnetiserbar järnoxid. Banden är svarta eller röda, beroende på vilken oxid, som kommit till användning. Det magnetiserbara pulvret, som utgör den verksamma beståndsdelen, måste förstås vara ytterst finfördelat. Det är en svår teknisk uppgift att tillverka dessa band, emedan hänsyn måste tagas till en mängd olika förhållanden.

Bandspelare för 6 mm breda band användes till en början huvudsakligen för radioändamål. Efter införandet av högfrekvensbehandlingen i inspelningshuvudet erhöll man lika god kvalitet som vid direkt radiosändning och man kan numera för de flesta program endast med svårighet genom lyssning bestämma, om programmet är direktutsänt eller utsänt via bandspelare. Efter kriget visade amerikanarna ett kraftigt ökat intresse för bandspelare, kanske då de i samband med ockupationen av Tyskland fick se hur användbara dessa maskiner är. Nu finns det många tillverkare av bandspelare i USA. Där tillverkas ej blott apparater för rundradiostationerna utan även en mängd fabrikat och modeller för allmänheten.

Vilken nytta har nu rundradions programproduktion av dessa bandspelare? Det är två egenskaper, som gör dem ytterst användbara. För det första medge de en tidsförflyttning av programmet till en mycket ringa kostnad (om man ej arkiverar programmet för alltid), för det andra gör bandspelaren det lättare att redigera programmet. Man kan sålunda lätt censurera och förkorta programmet bara genom att klippa bort misshagliga bitar. I USA används bandspelare ej blott för att kunna förlägga programproduktionen till lämpliga tidpunkter utan också för att kunna återutsända programmet vid lämpliga tider till de olika tidszonerna. En speciell användning i USA är program av typen ”Karusellen” (t.ex. ”People are funny”). I sådana oförberedda program blir det ju lätt longörer. Dessa klippas bort och programmet vinner i fart utan att förlora i ursprunglighet. För europeiska rundradioändamål är det inte så kinkigt med tiderna i ett program. Blir det någon minuts paus eller drar det ut över tiden, så har det ingen betydelse och man kan därför nöja sig med tidsstabiliteten hos bandet; sträckning eller krympning, som förorsakar små tidsdifferenser, ser man bort från. En annan sak är det i USA, där det finns en sponsor, som ser till, att tiden utnyttjas och att tidsschemorna hållas. Man har därför även infört ett system med inspelad tidsmarkering, t.ex. en hög frekvens modulerad med 60 p/s, som möjliggör att hålla tiderna på bråkdelen av sekunden trots att bandet har en annan längd vid avspelningen än vid inspelningen.

Apparaterna, som är avsedda för allmänheten, är givetvis mycket enklare och billigare än de, som användes på rundradiostationerna. Det finns typer för musikåtergivning och på sista tiden även sådana för dikteringsändamål. Bandhastigheten har för dessa maskiner sänkts till minsta möjliga och för maskiner för enklaste ljudkvalitet har man så låga värden som 10 cm/sek. (3,75" per sek.). För att ytterligare spara material eller för att kunna spela längre tid på en rulle så inspelas ljudet endast på halva bandbredden. Därigenom fördubblas speltiden. Den sänkning av dynamiken detta medför har inte så stor betydelse för dessa enkla maskiner.

När magnetiska bandspelare hade fått en kvalitet, som var jämnställd med eller bättre än den, som uppnås vid optisk inspelning på film, så låg det nära till hands att använda bandspelare även inom ljudfilmsproduktionen, ja, kanske även för utsläppskopiorna. De första försöken gjordes med vanliga maskiner på 6 mm operforerade band. Vid noggrann övervakning och vid snar överspelning till vanlig film på samma maskin som vid inspelningen erhöll man resultat, som var tillfredsställande. För korta scener kunde ingen brist i synkronism märkas, men för långa scener vågade man ändå ej lita på detta optimistiska förfarande. Då många scener är korta, har metoden använts rätt mycket, men utgör givetvis en extra nervpåfrestning på grund av metodens inneboende osäkerhet. De förut omnämnda metoderna för magnetisk markering har även prövats men inte slagit igenom. En av orsakerna är kanske, att den tunna 6 mm remsan är mera svårhanterlig än vanligt filmmaterial, särskilt vid skarvning.

För att lösa problemet med synkronism, enhetlig standard osv. så har man gått in för 35 mm film med vanlig perforering och belagt med det magnetiserbara skiktet. Även delad 35 mm film, dvs. 17,5 mm band, kommer till användning, särskilt för transportabla maskiner.

Det är vissa stora fördelar man vinner med det magnetiska inspelningsförfarandet. Eftersom avlyssningen sker från det magnetiserade bandet, så kan man vara säker på, att resultatet blir som man avlyssnat det. Vid det optiska förfarandet kunde man avlyssna det modulerade ljudet, men det verkliga resultatet blev inte klart förrän en dag senare och enbart möjligheten av att behöva göra omtagningar, försenar filmarbetet. Vid behov är det lätt att spela upp det magnetiska ljudbandet för regissören för kontroll eller bedömning. Det förhållandet att man kan använda det magnetiska bandet om och om igen ger även möjlighet till materialbesparingar. Att all hantering kan ske i dagsljus är ytterligare en fördel.

Man kan lätt förstå, att fler och fler primärtagningar utföras på magnetiska bandspelare. Ryktet i New York säger, att 95 % av tagningarna i Hollywood sker magnetiskt. Däremot ar det än så länge mer oklart, hur långt i processen från primär tagning till utsläppsnegativ man skall arbeta magnetiskt och var man skall gå över till optiskt ljud. Ibland får man t.o.m. höra förslag om att göra biografkopiorna med magnetiskt ljudspår. Detta skulle dock vara ett äventyrligt steg, eftersom det magnetiska ljudspåret så lätt kan förstöras av magnetfält. I de flesta fall spelar man nog över de godkända scenerna till optiska negativ, med vilka man utför klippnings- och mixningsarbetet på det vanliga, väl inövade sättet. De magnetiska originalen sparas tills utsläppsnegativet är helt klart och godkänt, varefter det kan avmagnetiseras och bandet användas på nytt. Man kan givetvis arbeta längre fram på magnetiska vägen. Man kan använda sig av magnetiska arbetskopior och utföra all mixning magnetiskt. En intressant möjlighet är därvid att arbeta med 4 spår på en 35 mm film, vilket öppnar nya vägar för mixningsproceduren.

Det var från början uppenbart, att AGA till sitt sortiment av inspelningsapparater skulle lägga den magnetiska bandspelaren för perforerad 35 mm och 17,5 mm film. Det hade varit naturligt att först studera utvecklingen i USA och att utföra konstruktionen i anslutning till amerikanska standarddetaljer, men importstoppet på dollarvaror försvårade detta och vi fick konstruera allt själva, vilket givetvis fördröjt provmodellerna.

Nu undergår den första experimentmodellen sina driftsprov. Maskinen är uppdelad i tre delar: manöverpanelen, drivverket och magnetiseringsdelen.