Filmen rullar från den vänstra tallriken, går sedan runt tandhjulet A, därefter genom torkställningen och upp på den högra tallriken. Hjulen A och B är lika stora. A matar fram en fot film för varje varv. Numreringshuvudet, som sitter i B, färgas in varje gång det passerar veken i behållaren med bläck vid C. D är fotnumrerings-maskinens motor. Numreringen sker med 50 fot i minuten.

Under 60-talet fanns det två fotnumreringsmaskiner i källaren på Svensk Filmindustris ljudavdelning i Råsunda. Båda var tillverkade av Moy. När SF lämnade Filmstaden transporterades dessa maskiner över till Film-Tekniks ljudavdelning där de fortsatte att göra tjänst. Film-Teknik köpte även en dubbelsidig fotnumreringsmaskin från Moy, där bildfilmen gick på ena sidan och ljudet på den andra.

Filmklipparen och producenten Lasse Lundberg, som arbetade på Sandrewateljéernas klippavdelning 1960-61, har berättat att de aldrig fotnumrerade på Sandrews under den tid han var där. Däremot fotnumrerade han TV-serien Villervalle i Söderhavet på Sveriges Radio, där han arbetade från 1962. Vita siffror på bildfilm och svarta på ljudbandet. Serien var inspelad i färg, på 16 mm reversal. Arbetskopian var reversal-reversal och serien klipptes av Carl-Olov Skeppstedt.

Eastman Kodak Company började förse sin råfilm med inkopierade fotnummer år 1919. Siffrorna är placerade utanför perforeringen och är till för att underlätta identifieringen vid negativklippning.

All negativfilm får alltså redan vid tillverkningen ett unikt, löpande fotnummer. Siffrorna blir synliga när negativet framkallas och följer sedan med vid all kopiering.

Fotnummer (kantnummer) finns vid var 64:e perforeringshål, på en 35 mm film, eller vid var 16 bildruta (4-perfo).

Eastmans fotnummer innan år 1990.

Eastmans fotnummer (Keykode) efter år 1990.
Bokstäverna identifierar tillverkaren och filmsorten.
De sex följande siffrorna identifierar rullen.
De avslutande fyra siffrorna är fotnumret
som ökar med talet 1 för varje fot.
Den svarta pricken indikerar bildruta noll.

Efter 1990 finns det även en maskinläsbar
streckkod på Eastmans negativfilm.

Fotnumreringsmaskiner började byggas alldeles i slutet av 1920-talet. Anledningen var att filmklipparna behövde kunna försäkra sig om att bildfilm och ljudfilm inte försköt sig i förhållande till varandra under klipparbetet.

Lösningen på klipparna synkproblem blev att trycka bildfilmens fotnummer mellan perforeringshålen på ljudfilmen. Ljud och bild fick på det viset samma fotnummer. Så länge siffrorna låg mitt för varandra, och överenstämde, var det frid och fröjd. Försköts de i förhållande till varandra var det ett tecken på osynk.

I senare tid numrerade man ibland med scen- och tagningsnummer samt ett löpnummer (första siffran alltid 0000) på både bildfilmen och ljudbandet, i stället för med bildnegativets fotnummer på enbart ljudbandet.

Med äldre maskiner trycktes fotnumren med bläck. Med nyare maskiner, där sifferhuvudet var uppvärmt, kom färgen från ett plastband.

(Klangfilm i Tyskland experimenterade tidigt med en teknik där de lät bild- och tonkameran spela in en mosekod i perforeringens ytterkant för att på det viset få hjälp med synken under klipparbetet.)

Klicka här om du vill läsa om överspelning och fotnumrering
i Filmstaden, i mitten av 60-talet.

Bildtext: Automatischer Fußzahlendrucker. Hand- und Motorbetrieb. Fortlaufende Numerierung in Abstand von 16 Bildern für Negative und Positive.