Det var bara Europa Film, Svensk Filmindustri och kanske Sandrew som hade båglampor och omformare. Varken Metronome eller andra småateljéer hade sådan belysningsutrustning.

Europa Film hade en stor omformare som kallades ”Pinnharven”. Den sköttes av en liten tunn elektriker vid namn Rikard Lindström, som alltid bar brun basker. Han fanns på Europa Film när jag var liten grabb, 1936-37. Han fanns där även när jag började 1948 och han avslutade sitt liv på Europa Film i slutet på 60-talet.

”Pinnharven” drev stora båglampor med en frontdiameter på cirka 1,3 meter. Fronten var försedd med planglas i decimeterbreda remsor. Det plana glaset skyddade ögonen mot UV-strålning och gjorde att man fick skarpa skuggor. Lampor med fresnellins gav alltid mjuka skuggor.


Europa Film hade även en mindre omformare monterad på en otroligt gammal lastbil, nästan T-Ford. Aggregatet väsnades något alldeles kolossalt och fick alltid stå långt bort från inspelningsplatsen, med långa kabeldragningar som följd. Omformaren levererade en likspänning på 120 volt, så när vi använde vanliga 2:or och 5:or blev vi tvungna att byta 120 volts glödlampor.

Sista gången som ”Pinnharven” användes på Europa Film var 1958 till filmen ”Fröken April”, som Karl-Erik Alberts fotograferade och Göran Gentele regisserade.

Svensk Filmindustri var först med att köpa s.k. Brutar, med elaggregat stora som godsvagnar. Men de var tysta och kunde stå vid sidan av inspelningsplatsen. Europa Film kom efter, tror i början på 60-talet.


Europa Film hade två stycken Brutar på 225 ampere och två stycken på 120 ampere. Dessutom hade vi ett flertal rektangulära kolbågslampor som stod på golvet och användes för att belysa fonder och rundhorisonter. Dessa lampor hade fyra fingertjocka kol. Ingen fick gå framför lamporna utan solglasögon på grund av stark UV-strålning. De hade nämligen inget planglas till skydd. Men det blev en fin blå färg på fonderna.

När jag började springa på Europa Film på 30-talet var alla elkontakter till 2 och 5 kW lampor gjorda av trä. Dessa kallades för knubb, var svartmålade och hade kraftiga mässingsstift. Kontakterna var ungefär 7 cm breda, 3,5 cm tjocka och 10 cm långa, och de hade påmålade siffror. En dubbelkontakt kallades för dubbelknubb. Dessa träkontakter brann ofta.

10 kW-lampor och trefaskontakter i metall fick vi först på 50-talet.


Det här är en bakombild från inspelningen av ”Av hjärtans lust” (1960). Filmen gjordes efter en pjäs av Karl Ragnar Gierow och regisserades av Rolf Husberg. I huvudrollerna fanns Jarl Kulle, Margita Ahlin och Edvin Adolphson.

Längst till vänster står en kolbrute som passas av en elektriker. Lampan hade ett halmgult filter. Jag använde alltid ett sådant filter på kolspottarna när jag hade färgfilm i kameran.

De som sitter på rad i bakgrunden är Rolf Husberg, sedan jag, därefter Margita Ahlin. Scriptan är Inga-Lisa Britz med en Polaroidkamera vid sina fötter. B-fotografen är Curt Persson. Längst ut till höger el-pojken Uffe Björk.

Kameran är en Debrie Super-Parvo. Den använde jag även till Edvard Persons sista film, ”Där möllorna gå …”, som spelades in 1956.

Samma kamera bör ha använts även till Edvard Persson-filmen ”Blå himmel” (1955). Den fotograferades i färg av Karl-Erik Alberts och regisserades av Georg Årlin. Färgfilmen på den tiden var väldigt okänslig för ljus så det var ungefär som att filma på perforerad svångrem.

På äldre Debrie-kameror tittade fotografen på motivet genom filmen, när kameran rullade. Men det fungerar bara när man filmade svartvitt eftersom den svartvita filmen var aningen genomskinlig. Färgfilmen, däremot, var helt ogenomskinlig och tvingade fotografen att istället använda sidsökare, om kameran saknade reflexsökare.

Någon gång mellan 1955-60 skickades min gamla Debrie-kamera till Danmark för att bli ombyggd och få spegelreflexsökare. Stor glädje när den kom tillbaka, och mitt 50 mm-objektiv fungerade alldeles perfekt. Bytte till 35 mm-objektivet och såg en vinjettering i vänster kant vid oändligt. Men fenomenet försvann när skärpan stod på c:a 2-3 meter. Mitt 28 mm-objektiv vinjetterade en tredjedel av bilden vid oändligt, men bara lite grann på 1 meter. Så den glädjen blev kortvarig. Efter att ha blivit ombyggd behövde kameran helt klart repareras.


Här en bild från inspelningen av ”Är du inte riktigt klok?” (1964). Till vänster sitter Gunnel Lindblom och mitt emot henne Tor Isedal. Jag står bakom Europa Films Debrie-kamera med reflexsökare. Jörgen Hasselblad håller mikrofonbommen. Intill kameran sitter regissören Yngve Gamlin och sminkösen Tina Johansson. Mannen som står med ryggen mot kameran är Kalle Boman. Längst till höger brinner Europa Films kolbrutar. Utan halmfilter den här gången eftersom filmen var svartvit.


När Europa Film avskedade delar av sin studiopersonal i oktober 1971, för att istället vid behov anställa frilansfolk, sålde man alla sina kameror, bland annat fyra Arriflexer (stumarri). Dessa hade 120 graders sektor, så exponeringstiden vid 24 b/sek blev 1/72 sek. Kamerorna hade både reglad- och variabel motor och var förstås försedda med pilottongivare. Vi hade även en Arri 2C HS som gick att köra 80 b/sek.

Stumkamerornas pilottongivare var konstruerade av en finmekaniker som hade sin verkstad först på Hagagatan i Stockholm, därefter på Östervägen i Råsunda. Hans namn var Calle Hellstrand.

Till Arriflex-kamerorna hade vi två blimpar av den lilla, äldre typen. Den första köpte Europa Film, den andra kom via filmfotografen Sven Thermænius. En större blimp, modell 120S, följde med Åke Falk till Europa Film någon gång på 60-talet.


Bland objektiven till Arrikamerorna minns jag speciellt två stycken Angenieux zoomar, 25-250 mm, med en frontförlängning för Arri 120S. Vi hade också en Fern-Kilar 600 mm, med optisk bänk, samt en 90 mm Makro-Kilar 1:2,8.

Europa Film avyttrade även fyra äldre Debrie Super-Parvo, modellen för svartvit film. Dessutom en ombyggd modell, en Super-Parvo med spegelreflexsökare. Samt två stycken stum-Debriekameror som från början var handvevade men med tiden försetts med batteridrivna motorer.


Här en bild på Europa Films Super-Parvo med reflexsökare. Kameran var från början frostlackad med svart färg, men målades grå i samband med en renovering.

Med 300 meter film i kameran vägde den omkring 70-80 kg. Tre man gick åt för att få upp den på ett stativ i ögonhöjd.

Kameran på bilden vilar på ett Vinten-huvud, som är monterat på en hembyggd nivellör som gör det möjligt att få kameran i exakt våg.

Det finns två, små, blanka och u-formade hållare på kamerans sida. I den vänstra sköt man in ett kort för att anteckna skärpelägen, i den högra ett så kallat scenkort där scennummer och antal tagningar antecknades.

Den svarta ratten längst ner till vänster är ett lås för front och sidodörr. Ovanför den sitter ett litet fönster och innanför det kunde B-fotografen se objektivets skärpeskala.



Här är Debrie-kamerans front uppfälld, och ena sidodörr utfälld. Man ser kamerans
mottagarkassett för 300 meter film. Avlämnarkassetten sitter på andra sidan.


Kamerans inre. I den utsvängda delen till vänster sitter objektivet och den roterande spegeln. Sektorn är omställbar mellan 25 och 180°. Mottagarkassettens kortsida syns längst ut till höger.

Till varje Debrie-kamera fanns ett antal objektiv från 28 mm till 75 mm, eller från 18 mm till 75 mm. En av Europa Films kameror hade även ett på 100 mm. Objektivet skiftades genom att man öppnade kamerans frontfönster.


Till alla kameror fanns rör med skärpeskalor. Varje objektiv hade sin egen skala. För att byta skärpeskala fick kamerans front fällas upp och skalan fästas på objektivfattningens yttre ring. Kamerans skärpeskala syns vid den röda pilen ovan. Den är 2 cm bred och omkring 40 cm lång.


Här ser vi kameran bakifrån. Överst syns bärhandtaget med ett litet vattenpass.

Den stora svarta ratten med skala, till vänster under handtaget, är till för skärpeinställningen.

Till höger om skärperatten sitter en liten kontakt som ger synksignal och används när man vill att kameran ska gå synkront med en projektor vid bakprojektion.

Under den kontakten sitter en ratt med en röd, utbytbar skiva. Det är bländarskalan. En skiva för varje objektiv. Röda för objektiv med T-stopp och svarta för de med F-stopp.

I mitten är sökaren monterad. Strax nedanför och till vänster om den finns en rund öppning där man ser hur många meter film som körts. Intill sitter en lampa som belyser siffrorna. Med en liten ratt alldeles under sökaren kan räkneverket nollställas.

Till höger om sökaren syns en annan rund öppning med lamphållare. Där innanför sitter en tachometer som visar kamerans hastighet (bilder/sekund).

Innanför den stora, blanka ratten, längst ner i mitten, sitter kamerans motor. Genom att trycka in ratten och vrida på den kan fotografen mata fram spegeln för hand och på det viset få fri sikt genom sökaren.

Till höger om den blanka ratten har vi start- och stoppknapparna, en konstruktion som Calle Hellstrand stod för. Den runda genomskinliga burken ovanför knapparna är ett relä. Den lilla svarta hyllan längst ned döljer en kondensator som hör till start- och stoppfunktionen.

Med den svarta ratten nederst på kamerans högra sida (den sitter långt fram), låser man fronten och sidodörren. Det finns en låsratt även på vänster sida.

Den lilla knappen strax ovanför den högra låsratten är en stans, som är till för att göra ett jack i kanten på filmen så att laboratoriepersonalen skulle veta var de kan riva av den. Möjligheten var viktig på den tiden då man framkallade på ram, som ju bara kunde ta 60 meter film. Men jag har aldrig under mina år i branschen (1948-97) varit med om att använda stansen.


Europa Film hade även en Novado. Och en Wall-kamera med Baltar-objektiv, det finaste som fanns på den tiden. Kameran hade dubbla stoppgripare och var tillverkad av John M. Wall Inc. i USA i USA. Den hade köpts däröver 1946 av filmfotografen Bertil Palmgren under inspelningen av Edvard Persson-filmen ”Jens Månsson i Amerika”.

Vi hade förstås även några 16 mm kameror. Två stycken Cine Kodak Special, som båda var utrustade med 60-meterskassetter och hade två fast objektiv. Den ena kameran var ombyggd för att vara monterad i en hembyggd blimp. Jag gjorde en produktion med den kameran, en dokumentär om Eyvind Johnson i hans hus i Saltsjöbaden.



Dessutom hade vi en Arriflex 16ST med fyra fast objektiv, 10 mm, 16 mm, 25 mm och 8 mm, samt ett zoomobjektiv, Angenieux 12-120 mm. Till den kameran hörde en glasfiberblimp, två stycken 120-meterskassetter, högt och lågt stativ samt ett litet gyrohuvud.


Vår första stillbildskamera var byggd av trä och avsedd för 12,5x16 cm bladfilm. Den använde jag under mina första år som B-foto. Så småningom skaffade vi en Rolleiflex. Det blev enklare då, eftersom skådespelarna slapp bli irriterade över att det tog tid att byta bladfilmskassett. Senare fick vi en Hasselblad, men den lät för mycket tyckte skådespelarna. Då blev det Leica i stället.

Hasselbladaren kom till användning när Europa Film hade byggt sin nya musikstudio och börjat med kassettkopiering. Fotograferna fick nämligen börja ta bilder till grammofonomslag. Vi hade även en Linhof Technika 9x12 cm med 3 objektiv, stativ och ett gäng kassetter. Den kameran användes mest till fondfotografering, men ibland även när vi plåtade för grammofonskivor.

Vi hade som sagt en Arriflex-kamera med 120S-blimp som kom från Åke Falck. Europa Film hade nämligen köpt upp Åke Falcks bolag i mitten av 60-talet. I priser ingick kameran tillsammans med Åke själv samt fotograferna Mac Ahlberg och Ralph Evers.

Åke gjorde filmen ”Prinsessan” (1966) för Europa Film, med Mac som fotograf och Ralph som B-foto. Dessutom gjorde han och jag en del Folkan-sketcher med Stig Järrel och Hjördis Pettersson.

Själv började jag arbeta som fotolärare på Dramatiska Institutet efter oktober 1971. Men det är förstås en helt annan historia.



Kommentar från Roland Sterner, FSF:
Jag var faktiskt med om att en Brute användes vid inspelningen av filmen ”Barnförbjudet” vintern 1978-79, fotograferad av Lars Svanberg. Då Filmhuset byggdes planerades ett omformarrum till varje studio för framställning av likström, men någon installation av omformare gjordes aldrig. Däremot fanns på husets kortsida (mot Försvarsstaben) ett hål i väggen, där kablar kunde dras in från ett mobilt elverk, som alstrade likström, parkerat på den runda parkeringsplatsen. Enligt ett rykte skrotades detta elverk (kallat Tysken) av misstag, vilket satte stopp för fortsatt användande av likströmsdrivna båglampor!


Kommentar från Per-Olof Ohlsson:
Den största inspelningen med båglampor som jag varit med om är Lasse Hallströms ”Jag är med barn” (1979). Vi filmade en scen som behövde mycket ljus i det klassiska stenbrottet ute i Stenhamra. Filmen fotograf, Roland Lundin, hade ställt upp ett antal båglampor på bergskanten. Dessa matades från flera likströmselverk typ "Tysken", inlånade från det militära.


Kommentar från Hasse Wallin, belysningsmästare och filmelektriker:
Den största båglampa som amerikanska Mole-Richardson tillverkat är på 225 ampere och kallas Brute (uttalas broot). Lampan lanserades i mitten av 1940-talet. Mole-Richardson tillverkade även mindre modeller på 120 och 150 ampere, men det var egentligen bara bjässen de kom att kalla för Brute. Här i Sverige kallar vi alla modeller av Mole-Richardsons båglampor för Brute (Brutar i plural).

I mars 1947 gav den amerikanska filmakademin i Hollywood (AMPAS) ett ”Honorable Mention for Scientific or Technical Achievement” till Mole-Richardson för 225 ampers Bruten, som då kort och gott benämndes ”The Type 450 Super High Intensity Carbon Arc Lamp”.

En båglampa från Mole-Richardson matas med en likspänning på 115-120 volt från en elgenerator eller en omformare via tjocka kablar, en för plus- och en för minuspolen.

(En omformare i filmelektrikerns värld är en elmotor som driver en lik- eller växelströmsgenerator, alltså ett elsystem som driver ett annat, medan en elgenerator drivs av en diesel- eller bensinmotor.)

När båglampans båda kolstavar nuddar varandra och kortsluts börjar de glöda. När de sedan dras isär något uppstår en starkt lysande ljusbåge mellan dem.

Kolen som brinner förångas och räcker i snitt 10-15 minuter, sedan är det dags att byta. Eftersom hållare och kolrester blir varma måste man använda speciella handskar gjorda av asbestväv vid arbete inne i lamphuset. Kolbytet brukar gå på en minut.

Allteftersom kolen brinner skjuts de framåt med hjälp av motorer, vars hastighet bestäms av vridmotstånd på lampans bakpanel. Förr vevade man fram kolen för hand. Ibland även med hjälp av urverk eller solenoider.

Spänningen över kolstavarna på en 225 amperes Brute ska vara 73 volt. Detta uppnås med hjälp av ett seriekopplat motstånd, i en så kallad barlast, som dessutom begränsar strömmen vid tändning och får lampan att brinna stabilt.

Barlasten är alltid placerad i lampans närhet, och står ibland på en hylla på lampans stativfot där den kan ge extra stabilitet. Lamphuset till en 225 amperes Brute väger nämligen strax över 100 kilo, så utan barlast på stativfoten kan det ibland bli lite svajigt. Barlasten väger omkring 30 kilo och ger skön värme när det är kallt ute.

Bakom Europa Films elförråd låg målarverkstan på min tid (från 1972), och bakom den fanns ett rum med en trefasmotor som drev en gigantisk likströmsgenerator. Den levererade drygt 2000 ampere, 115 volt, och var kablad till alla studiolokaler.

Europa Film hade dessutom två mobila likströmsaggregat. Båda med dieselmotorer. Det ena aggregatet kallades Tysken och hade en V12:a, det andra drevs av en Scania V8-motor. Dessutom hade vi en liten mobil växelströmsgenerator som gav 380 volt trefas, 30-35 kVA, och som drevs av en Volkswagen-motor.

Med Scania-aggregatet kunde vi köra två 225 amperes Brutar. Men Scanian var inte så populär eftersom den väsnades betydligt mer än Tysken.

Tysken kom till Europa Film från Svensk Filmindustri i samband med nedläggningen av inspelningsverksamheten i Filmstaden. Aggregatet hade köpts från Norge efter kriget. Det hade lämnats där av tyska Luftwaffe, som använt båglampor för att söka efter flygplan på natthimlen. Motorn var tillverkad av Deutz och drev en generator som gav 1000 ampere, 115 volt, och alltså kunde driva fyra 225 amperes Brutar.

Tysken var grönmålad, 7 meter lång och vägde omkring 10 ton. På ena sidan fanns en dörr in till ett 1,5 meter djupt kontrollrum. Därinne fanns ytterligare en dörr in till själva aggregatet.

För att dra Tysken behövdes en stor lastbil, och eftersom pjäsen var registrerad för max 30 km/tim måste vi alltid vara ute i väldigt god tid när vi rullade iväg.

Under inspelningen av Kjell Gredes ”En enkel melodi” (1974) skulle jag ta mig söder om Åkersberga med Brutar och Tysken. Eftersom inspelningsplatsen låg strax bortom en våtmark kunde inte lastbilen köra ända fram, så jag skaffade fram en skogsmaskin som fick dra aggregatet över sankmarken.

Den tunga Tysken sjönk ner över hjulaxlarna. Skogsmaskinen tuggade på med alla fyra hjulen och jag var minst sagt nervös över att den kanske skulle bryta sönder släpet. Jag ville ju inte bli stående där ute i skogen med ett 10 ton tungt aggregat utan hjul. Till slut lyckades den skickliga maskinföraren dra Tysken upp på fast mark så att ljussättningen kunde börja.

Det blev helg. Snö. 5-10 minusgrader. På måndag morgon låg alla kablar fastfrusna i is. Jag startade Tysken och Brutarna som byggde värme i kablarna. Efter en stund rann smältvattnet runt kablarna och de gick att dra loss ur isen.

Scanian, Tysken och Brutarna såldes 1984, när det gamla anrika filmbolaget i Mariehäll var på fallrepet och gjorde sig av med allt som kunde ge inkomster.

Vad som hände med Tysken efter försäljningen är tyvärr höljt i dunkel, men ryktet säger att aggregatet plockades isär och att V12:an såldes. Det blev i alla fall näst intill omöjligt att använda riktigt stora båglampor på exteriör filminspelning när de gamla likströmsaggregaten försvunnit efter Europa Films fall 1984.

Brutarna hade väl egentligen börjat försvinna ur bilden redan när HMI-lamporna kom i bruk på allvar under andra halvan av 70-talet. Båglampor var ju personalkrävande, en man per lampa, och det hade man inte råd med när inspelningarna använde frilanspersonal. Annat var det förr, när de stora bolagen hade en grupp fast anställda att kommendera ut. Men, som sagt, dödsstöten för Brutarna kom utan tvekan när likströmsaggregaten försvann.

Min första HMI-film var ”Bröderna Lejonhjärta”, som spelades in från maj 1976 till januari 1977. Svensk Filmindustri hade köpt in två stycken 2,5 kW-lampor tillverkade av Arri till inspelningen. I övrigt använde vi glödljus, det vill säga halogenlampor.