Om Tomas Dyfverman och Profilm

Profilm AB startades 1969 (eller kanske 1968) av Öyvind Fahlström och Tomas Dyfverman inför inspelningen av långfilmen ”Du gamla, du fria”, som förresten var Svenska Filminstitutets första helt egna långfilm. SFI köpte in en hel del kamera- ljus- och ljudutrustning för den produktionen, bl a några mycket tidiga ”paraplyljus” som gav ett ganska mjukt reflekterat ljus.

Filmen gjordes i Tomas Dyfvermans egenhändigt utvecklade variant på Techniscope, som kallades InterScope. Den stora skillnaden mellan detta system och Technicolors egna system var att man i InterScope använde kontaktkopia i 2-perf, och därför kunde bearbeta materialet i Sverige. Tidigare inspelningar i Techniscope, t ex Bo Widerbergs ”Ådalen 31”, hade gjort labbjobbet i London.


Tomas fick förmodligen idén till InterScope när han tillsammans med Lars Thelestam och Hans Welin gjorde en kortfilm i Techniscope, ”Mannen på myren” (1967), med labbjobb hos LTC i Paris. Efter framkallningen av tvåperf-negativet gjordes en fyrperf arbetskopia i optisk printer, och det arbetet tog väldigt mycket längre tid än om man hade gjort kontaktkopia på vanligt sätt.

Efter inspelningen av ”Du gamla, du fria” startade vi ett bolag som hette Profilm Service AB, där Tomas D, jag, Hasse Welin och Ted Lindahl var delägare. Vår tanke var att ha ett gemensamt företag för fakturering, bokföring och kontorsfunktioner, så att inte alla fyra deltagande frilansarna behövde ordna sådant var för sig. Profilm hade ingen utrustning, annat än Filmobilen som blev klar på våren 1971. Vi hyrde in lämplig utrustning för varje uppdrag främst från Public, som höll till på Filmgatan i Solna, och Filmbolaget, Ludde Anselmis bolag på Fyrgränd i Solna.


Vi hade vårt kontor på Tallgatan i Sundbyberg, och där påbörjades planeringen av Filmobilen, vars konstruktion byggde på de praktiska erfarenheterna vi fått under inspelningen av ”Du gamla, du fria”. Filmobilen byggdes på ett lastbilschassi från Scania, modell LB 80, och försågs med en påbyggnad gjord av Grip-Kaross i Västervik. Den var utformad för transport av åtta personer, men på inspelningsplatsen fungerade den som sminkloge, kök, utrustnings- och kostymförråd, mörkrum och toalett. Dessutom var Filmobilen försedd med lyftkran med personkorg och ljuddämpat elverk för 20 kVA. Den tjänstgjorde också som radiokommunikationscentral med en radiomast som kunde pumpas upp till tolv meters höjd. Den användes för första gången under inspelningen av ”Äppelkriget” 1971, och vi kunde konstatera att den inte bara fungerade utmärkt, utan överträffade alla förväntningar. Hasse och Tage förstod verkligen vad den kunde användas till, och några scener byggde helt på Filmobilens unika egenskaper.

Ledamöterna i Profilm Service AB varierade, men Tomas och jag höll ut länge, och kontoret flyttades flera gånger. I slutet på 1970-talet, när video började tränga ut film som inspelningsmedium för beställningsfilm, började Tomas fundera på hur de etablerade gamla filmproducenterna, som ägde en stor filmutrustning med kameror, överspelning och klippbord, skulle kunna jobba på nästan samma villkor som de nyetablerade videoproducenterna, som för stora pengar köpt modern videoutrustning men saknade kunskap och erfarenhet.

Då började han sätta sig in i problematiken med videoredigering (på den tiden 1"C) och hur man med dåtida datorkraft (ABC 80, 800 och 806) skulle kunna styra redigeringen och göra den automatiskt efter en datorgenererad klipplista.


Tomas första idé kallades ”Relabel” och byggde på en ganska kontroversiell metod. Man spelade in sitt filmmaterial på reversalfilm, scannade detta till entums videoband, som därvid blev det nya originalet. Relationen mellan filmens fotnummer och videobandets tidkod matades in i datorn. Reversalfilmen blev sedan arbetskopia (därav ”Relabel”) och den klipptes i ett klippbord. Fotnumren i den klippta filmen lästes av i EFC-riggen och matades in i en klipplista. Därefter skedde online-redigeringen helautomatiskt.

Folk motsatte sig att klippa i originalet, och metoden användes inte så ofta. Jag fotograferade en av de första filmerna som gjordes på detta sätt, Staffan Lamms dokumentär ”Porträtt av en bygdefilmare” (1982). Där filmades intervjuer och liknande på 16 mm reversal, och därtill användes stora mängder arkivmaterial från entumsband. Senare använde man oftast negativ film och arbetskopia som vanligt, och i den formen användes EFC (Electronic Film Conforming) av ett antal labb i Europa och Australien under många år.

Då utvecklingen av digital videoredigering kom igång på 1990-talet var Tomas Dyfverman tidigt ute och marknadsförde i Sverige en av de första konstruktionerna, kallad EMC2. Den var tyvärr inte helt funktionsduglig, och snart kom andra fabrikat som Avid och Lightworks och tog över marknaden.

Den enda utbildning Tomas hade förutom studentexamen var produktionsledarutbildningen på Filminstitutets filmskola, som han gick tillsammans med Stefan Jarl! Denna ganska osannolika kombination av personligheter ledde ändå till att de båda var produktionsledare för Pelle Berglunds Ture Sventon-film som spelades in i Norge 1972.

Tomas bakgrund var annars ganska lik min, vilket vi snart kom på när han var lärare (på kvällstid) på Dokumentärfilmskolan 1966-67. Vi hade båda börjat med film som amatörer och gjort egna kortfilmer.

Tomas, kanske genom förmedling av sin pappa som var hög chef på TV, jobbade tidvis med filmaren Ilgars Linde, som säkert lärde honom ett och annat om foto och klippning.

Tomas är den ende produktionsledare jag jobbat med som kunde hoppa in på vilken teknisk post som helst i filmteamet, regi, foto, ljud, ljus, passarjobb, klipp ... Och därför kände han väl till dessa yrkens arbetsvillkor.

Under perioden 1976-78 var han produktionsledare på Svenska Filminstitutet för efterarbeten av alla deras långfilmer och jobbade därför med klippning, ljudläggning, mixning och labbjobb på filmer som ”Mannen på taket”, ”Sven Klangs kvintett”, ”Kejsaren”, ”Stortjuven” m fl.