Svensk Filmindustris ljudavdelning (ljudcentralen) 1935


 
”Ljudcentral”, garage för ljudbil samt ett förråd började byggas 1934.
Svensk Filmindustri ansökte om slutbesiktning i maj 1935. Den godkändes i juni 1935.
Garagedelen revs 1945 när ljudavdelningen byggdes ut.




Garaget till höger.




Cabinen var ett kontrollrum ut mot Stora ateljén.
Det lilla rummet med en cirkel var en ljussluss
in till mörkrummet där man laddade tonkamerornas kassetter.
De båda branddörrarna gick till Stora ateljén.




Möjligen var det här uppe man mixade den första tiden.
Och förmodligen i vad som här kallas ”Dagrum och Provrum”.





Svensk Filmindustris ljudavdelning (ljudcentral) 1945









Det dämpade rummet var avsett för eftersynk och dubb.
Förrådsrummet blev med tiden ett överspelningsrum.




På 60-talet höll Lennart Unnerstad och Nils Gannemo till i kontorsrummet innanför entrén.
Lennart var ljudchef och Nils skötte det administrativa.
Kamerarummet var på den tiden Erik Nordgren och Uddo Funcks kontor.
Erik var musikchef 1953-67 och Uddo musikinspicient.







Det här garaget byggdes 1946 i anslutning till ljudavdelningen.




Så här såg det ut 1954.
Garaget från 1946 var rivet och bakom den här längan låg Nya ateljén.
Innanför fönstren mellan garagedörrarna och entrédörren längst till höger fanns en finmekanisk verkstad.
En elverkstad till vänster om garaget. En avdelning för trickfoto och tecknad film höll till på hela övervåningen.


Utvidgad ljudavdelning vid SF:s ateljéer i Råsunda
Av civilingenjör Stellan Dahlstedt, Svensk Filmindustri
Ur AGA-nyheter nr 1, mars 1947

Ljudinspelning på film hör inte till de enklaste procedurerna i filmarbetet, det torde mer än en regissör eller producent vara villig att intyga. Det är emellertid ej endast de svårigheter, som genom mikrofonens närvaro uppstå vid själva inspelningsarbetet man måste bemästra. Sedan själva inspelningen är utförd har man halva arbetet kvar med den s.k. mixningen eller omspelningen av ljudet. Omspelningen utföres huvudsakligen för att blanda olika ljud med varandra för att ge filmen en större dramatisk effekt, men samtidigt ger den en möjlighet att utjämna styrkediffenser och korrigera eventuella fel i upptagningen. Omspelningsproceduren kallades tidigare i engelskspråkiga länder ”rerecording”, men man har alltmera övergått till att kalla den ”dubbning”, vilket ord även avser en annan del av arbetet i ljudavdelningen, som senare skall beskrivas. Ordet mixing förekommer ej i detta sammanhang i utländsk litteratur.

Vid upptagningen har man ofta ej möjlighet att åstadkomma de ljudeffekter som behövas, i synnerhet är det svårt att vid en direktupptagning avpassa de olika ljudens styrka och klangkaraktär. Man tar därför i möjligaste mån varje ljud för sig och blandar dem vid omspelningen. Detta ökar visserligen filmåtgången, men detta spar man in då man å andra sidan ej behöver experimentera med olika ljudeffekter under tagningarna. Det är nämligen ateljétiden, som är den dyrbaraste delen av en filminspelning.

De ljud, som vid omspelningen skola sammanblandas, erhållas från en eller flera ljudfilmer utan bild, grammofonskivor och omspelningsstudion med mikrofoner. För uppnåendet av det rätta sammanhanget mellan bild och ljud måste även bildfilmen projicieras under omspelningen.

Ljudfilmerna kunna antingen ha inspelats synkront med bilden eller också utgöra de självständiga ljudband (t.ex. effektljud). Den tekniska utrustningen, som man behöver för att kunna göra en snabb, god och ej minst fantasifull omspelning, måste vara omfattande och praktisk. Denna utrustning består av elektrisk apparatur och en byggnad, som måste vara utformad speciellt med tanke på sitt ändamål. Hur den elektriska utrustningen arbetar visas i ett blockschema (fig. 1). I detta schema visas endast huvuddragen av anläggningen, härutöver finnas andra hjälpmedel såsom högtalartelefonsystem, buffertförstärkare för ekorummet, osv.



Figur 1

Själva omspelningen tillgår så, att de olika upptagna ljuden, tal och sång, musik och effekter spelas av i särskilda tonhuvuden, motsvarande de å biografprojektorerna befintliga tontillsatserna. Dessa tonhuvuden drivas av en gemensam motor, vilken även driver en biografprojektor (se omslagsbilden). Tre sådana tonhuvuden ha monterats på ett gemensamt stativ och hela denna maskin kallas en omspelningsmaskin. Tonhuvudena och deras stativ måste tillfredsställa höga krav på såväl enkelhet och snabbhet i manövreringen som på ljudets kvalitet. De kunna köras fram dels med synkron hastighet (24 bilder per sek.), dels med långsammare eller snabbare hastighet samt back med valfri hastighet. Det senare är en fördel om man av någon anledning vill lyssna om igen på en kortare scen, i vilket fall maskinen snabbt kan backas till önskat utgångsläge. I tonhuvudena kan man antingen köra 300 m eller mindre rullar eller också filmslingor med effektljud. Ljuddelen i maskinen har mycket goda data beträffande frekvenskurva, brus- och brumfrihet samt svajning.

Bildprojektorn, som är sammankopplad med omspelningsmaskinen är en normal biografprojektor, som försetts med ett lamphus för en glödlampa för att i möjligaste mån minska brandrisken. För att även projektorn skall kunna köras back har överkassetten utrustats med uppdrag. Duken i mixerrummet har storleken 3 x 2,25 m och är av högsta kvalitet (pärlduk), för att bilden skall få god ljusstyrka.



Perspektivbild av mixeravdelningen. Till vänster märkes mixningstudion med duk, dubbelt grammofonbord, kontrollbord för mixning med kopplingspanel. Till höger synes maskinrummet (gemensamt för mixnings- och journalavd.) med trebands omspelningsmaskin och projektor samt ljudkameror i förgrunden. I bakgrunden synes enbands ommspelningsmaskinen och projektorn för journalavdelningen.

Ljudströmmarna från de olika tonhuvudena och de övriga ingångarna föras till ett kontrollbord, där de sammanföras och blandas. Kontrollbordet för omspelningen liknar i många delar ett kontrollbord för inspelning, men det har dock utrustats med en del speciella anordningar, som skola underlätta arbetet. Hit höra skjutvolymkontroller, av vilka vissa fått en särskild omkastare, så att de ge s.k. ”fysiologisk” reglering, och framförallt en helt ny konstruktion, som fått namnet ”automatmixer”, vilken apparat automatiskt sköter om snabbinställningen av både volym och klangfärg, när en dialog blandas med bakgrundsmusik eller effektljud. Kontrollbordet matar slutligen via en förstärkare oscillografen i en ljudkamera som upptecknar det färdigblandade ljudet.



Ljudkamerorna i mixningsavdelningens maskinrum

Denna ljudkamera, överensstämmer med dem, som användas vid inspelning, dock kan uppteckningssystemet vara ett annat. Så ha t.ex. de nya ljudkamerorna för inspelning, som installerats vid S.F:s ateljéer, försetts med en ljuduppteckning enligt push-pull systemet, vilket ger större distorsionsfrihet än tidigare, under det att filmen, som skall släppas ut, givetvis förses med en normal teckning i omspelningskameran. Den ljudingenjör som utför mixningen lyssnar till resultatet i en cellhögtalare och mixningsrummet är i möjligaste mån utfört så att dess akustik motsvarar en medelstor biografsalongs akustik. För erhållandet av det rätta akustikresultatet vore det bäst om man kunde använda en biografsalong för att kontrollyssna och detta göres också på många håll i utlandet; Vi ha emellertid gått en annan väg och ej gjort mixningsrummet större än nödvändigt. I stället har dess väggar utformats så, att största spridning av ljudet i rummet erhålles. För detta ändamål äro inga väggar parallella och ej heller taket parallellt med golvet. Dessutom äro en del av väggarna försedda med cylindriska utbuktningar, vilka tjäna till att sprida det mot dem infallande ljudet. Genom lämpligt val av väggbeklädnad har en måttlig men över hela frekvensområdet jämnt fördelad ljudabsorption åstadkommits.

Icke endast de ljudeffekter som inspelats i samband med tagningen av en viss bild, utan även andra tidigare eller senare på film eller grammofonskiva inspelade effekter kunna som sagt komma till användning. För att katalogisera dylika inspelningar finnes vid S.F:s ateljéer ett ljudarkiv, ur vilket ljudingenjören kan välja de effekter han behöver: djurläten, golvknarr, hästtramp m.m.

I vissa fall kan man bli tvungen att tillverka effekter. I en av S.F.-journalerna under hösten förekom en utombordsracer, som gjorde uppvisning med en fart av bortåt 60 knop. I ljudarkivet fanns endast ljudet av en långsamgående motorbåt men genom att köra detta ljudband med varierande hastighet i omspelningsmaskinen lyckades det att göra ett så illusoriskt ljud till racerbåten att ingen kunde misstänka, att det ej var originalljudet. I ”Galgmannen” behövdes i ett fall ljudet av tre hästar, som travade, men i arkivet fanns endast ljudet av en häst. Nu anlitades åter omspelningsmaskinen. Detta ljudband kopierades tre gånger och de tre kopiorna mixades något förskjutna i tid till varandra varigenom illusionen av flera hästar uppkom.


Perspektivbild av journalavdelningen. Från vänster syns journalstudion med plats för kåsören, kontrollrummet (obs. det ljudisolerade fönstret) samt en del av det gemensamma maskinrummet med enbands omspelningsmaskinen, bildprojektorn och förstärkaren.

Ofta händer det vid inspelning att det upptagna talet ej kan användas på grund av störningar, blåst e.d. Man kan då göra en s.k. dubbning. Härvid visas bilden för skådespelarna, samtidigt som de få höra det tidigare inspelade ljudet i hörtelefoner. De få nu försöka att säga replikerna och så noga som möjligt följa den visade bilden. Efter en del repetitioner går det i allmänhet ganska bra. Det är givet att man kan låta helt andra skådespelare än de, som ursprungligen spelat i filmen, utföra dubbningen och sålunda byta ut röster, ja, man dubbar numera t.o.m. till främmande språk och på så sätt kan en film översättas och visas över hela världen.



Journalrum och kontrollrum. Kontrollbordet t.v. är provisoriskt uppställt.
Speakerns mikrofon och lampa synas i journalrummet, som skiljes från
kontrollrummet av dubbla ljudisolerande dörrar och tredubbla rutor i fönstret.

Vid dubbning måste såväl ljudingenjören som skådespelarna kunna se bilden. I S.F:s nya byggnad för ljudavdelningen finnas två utrymmen, där detta är möjligt. Det ena är huvudsakligen avsett för journalavdelningen och har gemensamt maskinrum med stora mixningsrummet. På grund av lokala förhållanden har bildprojektionen här lösts på så sätt att ett stort fönster mellan kåsörens rum och kontrollrummet får tjäna till såväl projektionsfönster som tittfönster för ljudingenjören. För att undvika reflexer ha rutorna i detta fönster lutats och för att åstadkomma tillräcklig ljudisolering ha tredubbla glas använts.


Perspektivbild av dubbningsavdelningen. I förgrunden ekorummet med högtalaren och mikrofonen. I bakgrunden dubbningsstudion. Till höger kontrollrummet och maskinrummet.

Det andra för dubbning avsedda utrymmet har anordnats i samband med ett akustiskt dött rum, närmast motsvarande den ljudkaraktär, som erhålles utomhus. Denna del av anläggningen är ännu ej färdigställd. I detta fall har maskinrummet kunnat placeras ovanpå kontrollrummet varför några svårigheter med projektionen ej uppkomma. Det är meningen, att sedan den ljuddämpande väggbeklädnaden uppsatts skall detta rum förutom till dubbning kunna användas för kontrollmätning av mikrofoner, högtalare o.d.

Ofta vill man förändra karaktären av ett inspelat ljud, t.ex. en vanlig ateljétagning skall användas för att imitera ljudet i en källarlokal. Man kan då vid mixningen lägga på eko i önskad utsträckning. För att framställa ett naturligt eko finnes i S.F:s ljudavdelning ett ekorum. Vid mixningen uttages en del av det ljud, som skall förändras och tillföres ekorummet via en förstärkare och högtalare. En mikrofon i ekorummet uppfångar ljudet ånyo och detta med eko försedda ljud blandas i kontrollbordet med det ursprungliga tills önskad effekt erhållits.

Då en mängd lokaler för ljudavdelningen, som här är fallet, samlats in i en liten volym, måste man ställa höga fordringar på ljudisolationen mellan de olika utrymmena. Detta har tillgodosetts genom s.k. flytande konstruktion. Både mixningsrummet och journalrummet med kontrollrum äro helt fristående från byggnadskonstruktionen i övrigt. Dessa rum vila på en 10 cm tjock glasullsmatta, som isolerar golven i rummen från det bärande bjälklaget. Rummens innerväggar, som äro uppmurade av ytongblock, vila helt på innergolvet och innertaken, som äro utförda av siporexplattor, vilar i sin tur på väggarna. Utrymmet mellan de olika rummens väggar inbördes och mot husets bärande ytterväggar är fyllt med rockwool. Även ovanpå innertaken har ett tjockt lager rockwoolmattor placerats. För att icke rörledningar skola omintetgöra den uppnådda isolationseffekten har värmeledning helt uteslutits i dessa delar av byggnaden. Uppvärmningen sker i stället genom luft från en på vinden monterad luftkonditioneringsanläggning. Även de elektriska ledningarna ha utförts med böjliga genomföringar för att förhindra icke önskvärd ljudöverledning.

Vid de prov, som gjorts har såväl apparaturen, vilken levererats av AGA, som byggnaden visat sig motsvara förväntningarna. Det bör dock tilläggas, att ej allt ännu kunnat färdigställas på grund av rådande materialsvårigheter.



Litet om ljudavdelningen på Filmstaden
Stellan Dahlstedt
Vi på SF, december 1956

Sedan ljudfilmen introducerades på 30-talet har ljudavdelningen utvecklats och bytt skepnad många gånger. Det är klart, att då en ny teknik införes sker moderniseringarna i ganska rask takt och intet av det maskineri som användes på 30-talet finns nu kvar i drift. Den sista stora förändringen ägde rum åren 1947-52, då magnetiskt ljud infördes i hela produktionsprocessen och det blev nödvändigt att reorganisera både ljud- och klippningsarbetet. Själva byggnaderna äro emellertid desamma sedan 1945 då mixing- och journalrummen nybyggdes helt. Den nyare delen av byggnaden är, som hus betraktat, ganska unik. Alla de rum där ljudupptagning skall ske är fristående konstruktioner inuti byggnadskroppen. Sålunda vilar t. ex. mixingrummets golv på en 10 cm tjock glasullsmatta, som utgör ett fjädrande underlag; på denna har en golvplatta gjutits, väggar uppmurats och innertak av lättbetong lagts. Mellanrummet mellan de inre väggarna och byggnadens bärande väggar är utfyllt med rockwoolmatta. I bottenvåningen har för enkelhetens skull ett annat utförande valts, så att de inre rummen står direkt på marken på egen grund utan förbindelse med byggnadens grund i övrigt. Dessa komplicerade konstruktioner måste man ha för att under alla omständigheter vara säker på att yttre ljud inte skall tränga in under ljudtagningarna. I de rum som isolerats med glasullsmatta är detta också 100 %-igt uppnått, men i de undre rummen kan vibrationer från marken störa.

Det är inte bara isolationen mot yttre ljud som måste vara fullgod, även akustiken inuti rummen har beräknats med stor omsorg och de har en utmärkt akustik för sitt ändamål trots den alltför lilla volymen. Ekorummet är värt ett särskilt omnämnande. Detta är förlagt i ett blint källarutrymme med ungefär 150 kubikmeter volym. Genom att rummets dimensioner valts på lämpligt sätt och inga parallella väggar finnas — icke heller golv och tak äro parallella — har en mycket mjuk och behaglig efterklang åstadkommits. Efterklangsrummet användes vid mixingen för att åstadkomma rymdeffekt eller avståndseffekt på ljudet. Vi ha också vid flera musiktagningar kopplat in efterklangsrummet på vissa mikrofoner för vissa instrumentgrupper särskilt violinerna. Man kan därigenom få fem violiner att låta som tjugo. Det har undan för undan blivit allt vanligare både i populärmusik och i klassisk musik att använda efterklang och vi hyr ut vårt efterklangsrum till Radiotjänsts inspelningar praktiskt taget varje vecka, trots att Radiotjänst nu byggt ett eget ekorum. De förbindelseledningar vi ha med Radiotjänst har 1954 och 1955 även använts för att koppla efterklangsrummet till Chinavarieténs högtalaranläggning. Vid rätt avvägning av förhållandet mellan direkt ljud och efterklang kan en röst på Chinas scen få en väsentligt ökad rymd.

De flesta tror nog, att huvuddelen av ljudarbetet består i ljudtagning på ateljén. I verkligheten är detta endast en av ljudavdelningens uppgifter. Det största arbetet kommer först när filmen föreligger färdigklippt och slutligen blivit godkänd. Då har ljudavdelningen en bråd tid. Det är för ljudavdelningen på samma sätt som för målarna i ett nybyggt hus — de får ofta inte börja förrän efter den dag huset skulle ha varit färdigt. När filmen föreligger i rullar såsom den slutligen skall levereras kan man börja märka in ljudeffekter och musik. Man kan mäta längderna och på några veckor måste man få fram de ljudeffekter som saknas, och musikavdelningen måste ordna med att lämplig musik komponeras.

För de synkrona ljudtagningar på ateljén använder vi vanligen 35 mm magnetisk film och upptagning sker med av AGA konstruerade bandspelare. På exteriörarbete kommer ofta de lättare tapemaskinerna från den danska firman Lyrec till användning. På dessa upptas ljudet på vanlig 6 mm magnetisk tape och synkroniteten med bilden säkras genom en särskild upptagning av nätfrekvensen på samma band. Nere i ljudavdelningens källarvåning finns avdragsrummet där ljud inspelat enligt olika metoder kopieras över till 17,5 mm magnetisk film som användes för all klippning och ljudläggning. Vid komplicerade scener kan det ibland behövas ända upp till ett 10-tal ljudband, men då vårt mixingmaskineri inte kan ta mer än fyra få vi göra förmixingar. När allt är klart och kontrollerat provkörs ljudbandet tillsammans med regissör, kompositör och andra inblandade. Givetvis blir det då diskussioner och ändringar. En ljudeffekt är kanske inte så som regissören tänkt sig och ofta är det också något musikstycke som underkänns. Värst är det om det blir omklippning i filmen medan efterarbetet pågår. Då måste alla ljudbanden också klippas om, kanske nya ommixingar göras, och det kan då lätt insmyga sig ett fel, i synnerhet om scenerna stuvas om i en annan ordningsföljd. Så småningom kommer vi i alla fall dithän att allt är färdigt och sedan går mixningen som en dans. Numera tar vi allt på magnetisk film först, för att icke slösa råfilm vid eventuella missar i mixingen. Så dras de magnetiska banden av till optiskt ljud som skickas till laboratoriet för framkallning, ytterligare en kontrollkörning av ljudnegativen till bilden och så kan laboratoriet sätta igång och kopiera.

Antalet anställda på ljudavdelningen har varit omkring tretton alltsedan avdelningen inrättades, men den arbetsmängd som utförts har undan för undan ökat. Tidigare var arbetet mycket ojämnt med hög belastning under korta tidsperioder. Vi hade ända upp till 6 inspelningar i gång samtidigt. Å andra sidan var då fordringarna på efterarbetet på filmerna betydligt mindre. Man tog allt ljud man behövde redan på ateljén eller på exteriören. Det blev därför tämligen ledigt på ljudavdelningen under vintersäsongen då inspelningen låg nere. Numer finns det däremot gott om arbete under hela året. Det finns alltid några långfilmer som skall bearbetas förutom arbetet på journal och beställningsfilmer. Som utfyllnad har vi undan för undan ökat vår kundkrets på intalning och dubbing av utländska filmer till svenska och sedan 1945 ha vi bl. a. utfört alla Walt Disneys svenska versioner. Detta är ett intressant arbete som dessutom har den fördelen att man har ganska god tid på sig så att arbetet kan planeras in i pauser i vårt eget arbete.

Önskemål för framtiden är nu först och främst ännu lättare utrustningar för exteriörarbetet och så en ny musikstudio!



Filmstadens ljudavdelning omkring 1964

I källarvåningen låg rum för inspelning av dubb och eftersynk, en magnetisk överspelning, en optisk överspelning, ett rum för klappmarkering och fotnumrering, samt ett teknikförråd där ljudteknikerna hade skåp för sina inspelningsutrustningar. I källaren fanns även en ekokammare på 150 kubikmeter med kala betongväggar utan parallella ytor. Kring kammarens sluttande betonggolv fanns en bassäng som kunde vattenfyllas och på det viset göra golvytan plan i förhållande till taket. Ekorummet ansågs länge vara bland de förnämsta i landet.

På våningen ovanför låg ett maskinrum med en projektor som betjänade källarvåningens dubb- och eftersynkslokal, ett kontor för ljudavdelningens chef, ett kontor för musikdirektör och musikinspicienten, klipprum för ljudläggning, en effektöverspelning och en serviceverkstad.

En trappa upp låg fler klipprum, ett journalfilmsrum, en mixlokal och ett stort maskinrum med projektorer och perfomaskiner för mix- och journalrum.