Filmstadens första riktiga filmmixlokal stod färdig 1935

Previous Home Next

sf60_1a_252

© AB Svensk Filmindustri




Mixbordet var tillverkat av British Acoustic Films Ltd.

Den 26 januari 1935 undertecknades ett avtal mellan Svensk Filmindustri, AGA-Baltic och det danska bolaget A/S Nordisk Tonefilm, som gav AGA-Baltic och SF rätt att använda Petersen & Poulsens störningsfria inspelningsmetod i sina optiska tonkameror. Tekniken kallade noiseless genom nollinjeförskjutning, och gav ett ljudspår med varierande bredd.

Lennart Unnerstad, som 1932 började arbeta som ljudtekniker hos Svensk Filmindustri i Råsunda, har berättat i en NFTU-intervju att SF skaffade sin första mixutrustning 1935. Den bestod av ett par optiska avspelningsenheter, tillverkade av British Acoustic Films Ltd i London (BAF), samt en transversalkamera från BAF där tonspåret hade varierande bredd. Innan dess använde SF:s ljudtekniker tonkameror där tonspåren hade varierande täthet.

BAF var ett dotterbolag till British Gaumont som bland annat byggde och sålde ljudutrustning efter Petersen & Poulsens recept.




Ljudspår med varierande bredd, transversaltyp.



Ljudspår med varierande täthet, intensitetstyp.


När den optiska ljudfilmen var riktigt ung var det ofta någon på
Filmstadens laboratorium som gjorde mixarbetet i en kopieringsmaskin.

”Effekter och musik inkopieras på så sätt att ordinarie negativet belyses svagare än normalt vid kopieringen, varefter ett negativ med separat upptagna effekter, musik, etc. får ersätta ordinarie negativet och ny belysning av lämplig styrka utföres. Kopian innehåller sålunda ljud från såväl ordinarie negativet som från ”effektnegativet”. En annan metod att få samma verkan är att kopiera in ljudet på endast halva eller annan del av tonranden och sedan kopiera effekterna på återstående delen. Även en metod med dubbel upptagning har använts, varvid ljudet från tvenne filmer spelas upp samtidigt och blandas i lämpliga proportioner t. ex. med den blandningsapparatur, som finnes på det förut omtalade kontrollbordet.”
Ur Det senaste i ljudfilmen – System AGA-Baltic, tidskriften Radio, nr 3, 1932.

Under rubriken Så här renoverades Värmlänningarna, i Dagens Nyheter den 10/12 1972, redogör Inga Adolfsson för sitt arbete med att restaurera Gustaf Edgrens film från 1932. Hon berättar bland annat att det till varje rulle bildnegativ finns tre separata ljudnegativ, dialog, effekter och musik, samt att ljudspåren är av intensitetstyp. År 1932 fanns alltså ingen slutmix, utan de olika ljuden blandades i kopieringsmaskinen.

När Filmstadens ljudtekniker började mixa så som vi gör idag, nöjde de sig med korta avsnitt som sedan klipptes in i filmrullens ljudnegativ. De mixade alltså bara när de var tvungna. Den metoden användes även av ljudteknikerna på Sandrews ända fram till slutet av 40-talet. Kanske av kostnadsskäl, men framför allt för att behålla ljudkvalitén.

Svensk Filmindustri lät bygga sin första ljudavdelning 1934-35.



Kommentar från Björn Selander på Filminstitutet: Först när ljudteknikerna började mixa till magnetfilm,
under första halvan av 1950-talet, blir tonnegativen helt utan klipp.

Under många år är det ljudklipp till nästan varenda bildskifte, men när vi närmar oss slutet av 40-talet började man mixa längre partier, då
blir klippen färre.

Vid kopiering ljussätts det optiska ljudet på samma sätt som bilden. Varje klipp har sitt ljus.

Till startsidan