AGA-annons i Biografägaren, 1938

Vad är Push-Pull?
Push-Pull är en ny upptagningsmetod, kännetecknad därav att ljudbandet består av två sinsemellan förskjutna ljuduppteckningar. Ljudstyrkeområdet blir avsevärt större genom den lägre brusnivån. Push-Pull användes nu allmänt i Amerika vid ljudets upptagning, men då speciell tontillsats erfordras vid återgivningen, omkopieras ljudet t. v. huvudsakligen på vanligt standard ljudband. De ledande amerikanska maskinfirmorna leverera dock redan nu tontillsatser, som äro omkopplingsbara för push-pull, så att den förestående omläggningen till push-pullfilm skall kunna göras utan större kostnader.


Push-pull — ljudteknikens senaste landvinning.
Per Bergmanson
Biografägaren, den 26 februari 1938

Sedan någon tid hava vi i amerikanska facktidskrifter läst om push-pull och filmer som äro upptagna med push-pull. För att få höra litet närmare om detta, hava vi vänt oss till Aga-Baltic, ingenjör Bergmanson, då vi erfarit, att denna firma intresserat sig för dessa problem.

— Är verkligen push-pull något nytt? Vi tycka, att det tidigare talats om push-pull bl. a. i samband med push-pullkopplade förstärkare. —

Push-pullkopplade förstärkare är en gammal sak, varigenom man genom två mindre förstärkarerör, som arbeta tillsammans, kan erhålla ett bättre resultat än med ett många gånger större rör. Den push-pull, som det nu är fråga om, har emellertid med upptagningen av filmen att göra. Det har visat sig, att styrkeområdet vid ljudupptagningen har varit för litet. Man har därför i Amerika för flera år sedan arbetat på en lösning av detta problem och push-pullförfarandet är det resultat man kommit till. Man har två ljudband på filmremsan och kan genom samverkan mellan dessa två få ned brusnivån avsevärt och således öka ljudstyrkeområdet i motsvarande grad. Hittills har man icke kunnat vare sig inspela en film tillräckligt starkt eller svagt eller återgiva den tillräckligt starkt eller svagt på grund av bruset. Då man kört för starkt har även bruset blivit för mycket hörbart och då man kört svagt t. ex. vid en viskning, har bruset även blivit för mycket märkbart. Några dylika push-pullfilmer finnas ännu ej på den europeiska marknaden beroende på, att man måste tänka sig en viss övergångsperiod, då de tontillsatser, som nu finnas, icke kunna användas för dylika filmer.

— Om vi icke missminna oss, hava vi dock hört, bl. a. i samband med Stokowski-filmen ”100 man och en flicka”, att man hade använt sig av push-pullupptagning. Hur förhåller det sig då egentligen med denna sak? —

Det är riktigt att vid inspelningen av såväl denna film som praktiskt taget alla under säsongen utsläppta amerikanska filmer man använt sig av push-pullupptagning. Dock ha filmerna, innan de utsläppts, vid rerecordingen försetts med standard ljudband. Detta tillgår på så sätt, att sedan filmen är färdigklippt och färdigtagen, hela ljudbandet omkopieras på elektrisk väg på nytt. Denna omkopiering sker helt enkelt genom att ljudbandet med push-pullteckningen passerar en specialkonstruerad tonprojektor och impulserna föras till en tonkamera, som tecknar upp ljudet enligt vanliga normer. Genom detta förfarande erhålles den frapperande jämnhet i ljudets styrkenivå, som man nu börjar bli mer och mer bortskämd med. Hade man kunnat använda push-pull även vid rerecordingen och återgivningen hade givetvis genom brusnivåns ytterligare sänkning resultatet blivit ännu bättre.

Jag har vid mina upprepade besök i Amerika i de olika filmateljéerna haft tillfälle att ingående studera utvecklingen på området. Jag kan nämna, att i slutet av 1936 gjordes den första upptagningen av push-pullfilm. I början av 1937 använde man i en del ateljéer alltid push-pull, under det att andra använde push-pull vid musik och sång och andra viktigare upptagningar, men gjorde upptagningen av tal på standard-ljudband.

— Hur blir det nu, när den verkliga push-pullfilmen kommer? Kunna då de apparater, som finnas icke användas? —

Till detta vill jag svara, att en del omändringar bliva nödvändiga. Det är huvudsakligen tontillsatsen, som måste vara av annan konstruktion, då det nämligen bl. a. måste finnas två fotoceller eller en dubbelfotocell samt även optik av ny konstruktion. Emellertid kan jag glädja de svenska biografägarna med, att Aga-Baltic redan för ett par år sedan, då vi förstodo att push-pullfilmen måste komma, påbörjade ett intensivt forskningsarbete med denna sak på vårt laboratorium. Våra ansträngningar ha krönts med framgång och vår push-pulltontillsats står nu som en färdig produkt att upptagas i tillverkningsprogrammet.

— Är det alltså nödvändigt att redan nu tänka på push-pullfilmen? —

Vi vilja icke säga, att push-pullfilmen är absolut förestående, men då man över hela världen rustar sig för push-pull, måste det vara en styrka, att man redan nu kan gardera sig för push-pullfilmen, och således ej behöver riskera ytterligare kostnader. Aga-Baltics nya tontillsats kommer i första hand givetvis att användas för vanlig film, men blir med ett enkelt handgrepp även användbar för push-pullfilm. För oss här i Sverige finns ju inga möjligheter att göra någonting åt push-pullfilmen, utan när den kommer, hava vi ingenting annat att göra än att acceptera densamma. Emellertid bliva förbättringarna i ljudkvalitet så avsevärda, att hela filmbranschen med all säkerhet kommer att förtjäna på ändringen. Genom att Aga-Baltic redan för ett par år sedan förutsett vad som skall komma och sålunda har rustat sig i tid, behöver det ju dock icke uppstå några extra kostnader, för de som göra nyinstallationer i sommar. Att senare utbyta tontillsatsen behöver ju heller icke bliva så dyrbart och det är med tanke på push-pullfilmen, som Aga-Baltic så bergfast hållit på att ha tontillsatser separat, d. v. s. utbytbara. Här är alltså en av orsakerna till detta för många tidigare oförståeliga förhållande.

— Är det några andra firmor, som leverera dylika apparater? —

Ja, Western Electric och RCA leverera sedan slutet av 1936 sina anläggningar med tontillsatser, som äro omkopplingsbara för push-pull. I Europa har jag emellertid ännu icke sett några på marknaden. Amerikanarna äro ju även här föregångsmän som så ofta annars inom filmen.

— Blir det ej nödvändigt med några andra omändringar för push-pullfilmen? —

För själva framförandet blir detta ej nödvändigt annat än med en enkel anpassning av förstärkaren till den nya tontillsatsen, men för att man till fullo skall kunna utnyttja fördelarna med det större styrkeområde som push-pullfilmen fört med sig fordras högtalare, som tåla större effekter och i Amerika har därför cellhögtalaren gått hand i hand med utvecklingen av push-pullfilmen. Men cellhögtalaren har ju även sitt stora värde vid vanlig film och vid push-pullfilm som senare rerecordats på standardfilm. Fordringarna på förstärkarna ökas ju givetvis, då styrkeområdet blir större. Här på Aga-Baltic hava vi dock alltid följt det amerikanska exemplet och överdimensionerat förstärkarna.

— Hur fungerar den av Aga-Baltic gjorda tontillsatsen? —

Vid vanlig film fungerar den som ovan sagts precis som en vanlig tontillsats, varvid vi dock vilja framhålla, att vi givetvis vid laboratoriearbetet gjort en hel del nya rön, som nu i den nya tontillsatsen även kommer vanlig film till del. För den mera tekniskt initierade vill jag här framhålla några av konstruktionsdetaljerna för tontillsatsen. Spalten projicieras ej på filmen. Optiken är i motsats mot tidigare konstruktioner anordnad så, att man för belysningen använder sig av en spec. optik, som kastar en bred ljusstrimma tvärs över tonranden. En del av tonranden uppförstoras på en spalt, där man med hjälp av ett inbyggt okular kan betrakta tonbanden med en förstoring av c:a 50 ggr vilket möjliggör en oerhört noggrann inställning av optiken och varigenom sålunda erhålles ett perfekt återgivande av de allra högsta frekvenser. Bakom spalten finnes en ljusuppdelningsanordning, som för 2 ljusknippen till var sin del av push-pullfotocellen. Till tontillsatsen hör även en omkopplingsanordning s. k. balansanordning för utjämning av distorsion och ojämnheter vid användandet av två tontillsatser, d. v. s. vid två projektorer. Balanssystemet, enligt principen dubbla balanshjul, har också förbättrats, varigenom svajningsrisken minskas. Push-pullfilmen ställer ännu större krav i detta avseende än standardfilmen.

— Har Aga-Baltic sysslat med push-pullfilmen även på upptagningsområdet? —

Ja visst. Det har varit nödvändigt för oss att samtidigt med återgivningsexperimenten även arbeta med upptagning. Vi gjorde sålunda vår första push-pull-upptagning redan i nov. 1935 och sedan dess har flera experiment gjorts. Detta har varit nödvändigt bl. a. för att vi skulle ha tillgång till provfilm för vara tontillsatser.

— Tror ingenjör Bergmanson att den europeiska filmindustrien snart kommer att använda sig av push-pull-upptagning? —

Jag måste säga, att jag hört väldigt litet om denna sak utifrån, men här i Sverige vet jag i alla fall en ateljé, som är mycket intresserad av den och kanhända komma vi här i Sverige att bli föregångare i Europa även på detta område.


Push-pull-metoden och dess fördelar
En nyhet som medför stora ljudförbättringar
Biografägaren, 12 mars 1938

Alltsedan ljudfilmens första tid har man målmedvetet strävat att förbättra ljudkvaliteten. Från de första ljudfilmernas skrällande grammofonljud och till våra dagars njutbara välljud har utvecklingen gått fram målmedvetet fogande framsteg till framsteg. Parallellt med nykonstruktioner och förbättringar vid inspelningen har också gjorts nya och effektivare apparater för återgivningen. Sedan den dag då skivljudet ersattes med de fotograferade ljudet har emellertid utvecklingen inom inspelningen gått framåt i relativt små etapper. Just nu ser det emellertid ut, som om ett jättesteg framåt på allvar förberedes av de amerikanska filmfirmorna, nämligen push-pullfilm. Man har sålunda i Amerika redan apparater för såväl inspelning som återgivning enligt push-pullmetoden färdiga. Inte nog härmed utan man har till och med redan släppt ut push-pull-filmer till biograferna. Låt vara hittills blott i ett mycket begränsat antal och endast till ett fåtal stora premiärbiografer, men man planerar dock, att inom den närmaste tiden möjliggöra utsläppandet av push-pullfilmen i stor skala samt till ett allt mer ökat antal biografer.

Vad är då push-pull och vad vinner man därmed? — Denna fråga har i dagarna blivit särskilt aktuell, emedan även här i landet nu släppts i marknaden en återgivningsanläggning som har möjligheter att avspela ljudet i push-pullfilm. —

Push-pullfilm har ett dubbelt ljudband, som ej kan återgivas annat än tontillsatser av speciell konstruktion.

Det dubbla ljudbandet är så inspelat, att de bägge banden upptager samma bredd tillsammans som det vanliga ljudbandet.

Genom inspelning med dubbla optiska arrangemang samt återgivning med en fotocell för vardera av de två ljudbanden ernås genom ett elektriskt omvändningsförfarande — push-pull-koppling — ett ljud som:

1) är betydligt mer lika verkligheten ifråga om volymomfång, d. v. s. möjliggör större styrkedifferenser mellan det svagaste och det starkaste ljud, som kan återgivas vid samma inställning på volymkontrollen;

2) är avsevärt renare och friare från distorsion förorsakat av fel och begränsningar från inspelning, framkallning, kopiering och återgivning i tontillsatsen;

3) är väsentligt brusfriare.

Samtliga dessa fördelar medverka till ett mer naturtroget ljud. Såväl tal som sång och musik vinner i friskhet och tydlighet. För musik medför push-pull-metoden även det av musikälskare speciellt åtrådda naturtrogna volymomfånget. Från bråkdelen av en sekund kan det svagaste pianissimo hastigt övergå till ett kraftigt forte fortissimo utan att någon ändring på volymkontrollen behöver ske. Detta är av mycket stor betydelse för de stora sång- och musikfilmerna, vars dragningskraft på publiken till hälften är baserad på ljudet.

[...]
Vid inspelningen upptecknas ljudet principiellt på det sätt som framgår av fig. 1. Betrakta vi denna bild, finna vi till vänster en schematisk framställning av ljusmaskerna i tonkameran markerade av de tvenne trianglarna. Tänka vi oss dessa trianglar rörliga i sidled, så att de passera den i figuren lodrät markerade ljusspalten, få vi en ljuduppteckning liknande den överst till höger i figuren. Kurvan för det upptecknade ljudet vid återgivningen blir åter efter push-pullkopplingen före förstärkarens ingångsrör sådan som den angivits nederst till höger. Man kan alltså säga, att den ljudkurva, som skall inspelas, delas i två halvor och att vardera halvan inspelas och återgives var för sig samt sammansättes först vid push-pull-kopplingen av fotocellerna. Genom detta delnings- och omvändningsförande ernås:



Figur 1

1) Mindre distorsion beroende på att ett ljuduppteckningsfel på det ena bandet kompenseras av samma fel på det andra.

2) Större brusfrihet genom att filmen blir mindre ljusgenomsläppande, d. v. s. att filmfräset beroende på ljusets reflektion i filmens ojämna ytor minskas genom svärtningen, som hindrar ljuspassage.

3) Genom att bruset minskats, kan man vid återgivning höja volymkontrollen, vilket möjliggör att även mycket svagt upptecknat ljud får tillräcklig styrka samtidigt som maximiljudstyrkan, d. v. s. ljudnivån från det starkast inspelade kommer att ligga avsevärt högre.

4) Vid push-pullkopplingen av fotocellerna får man en kompensering av förekommande växelströmsöverlagringar på fotocellspänningen, vilket nedbringar återgivningsanläggningens brumnivå.

De amerikanska såväl som den svenska Aga-Baltic tontillsatsen äro omkopplingsbara så att man i dem även kan återgiva vanlig film med enkelt ljudband. Övergångstiden till push-pullfilm kommer därför icke att innebära några svårigheter för de biografer, som ha push-pulltontillsatser. De anläggningar, vilka ha vanliga tontillsatser, ha emellertid inga som helst möjligheter att köra en push-pullfilm. Filmbolagen äro därför nödsakade, att flera år framåt föra filmer i bägge slagen av ljudbandskopior.

Push-pullmetoden använd enbart vid inspelningen medför dock redan där stora fördelar. Man gör nämligen så numer vid inspelningen, att filmerna ”rerecordas”, d. v. s. omfotograferas för erhållandet av lämplig ljudstyrka hela filmen igenom. Denna omfotografering tillgår så, att man kör den inspelade filmens olika hopskarvade delar i en återgivningsanläggning liksom på en biograf, dock med den skillnaden, att man i stället för högtalare ansluter en ljudkamera till förstärkaren. I denna ljudkamera fotograferas ljudet på nytt och inregleras till den för biograferna lämpliga ljudstyrkan och ljudkvaliteten.

I Amerika använda nu de största filmbolagen push-pullmetoden vid den första ljudfotografering samt vid avspelningen. Vid den slutliga ljuduppteckningen tillämpas emellertid fortfarande som regel det vanliga systemet med enkelt ljudband.

De fördelar, som man på så sätt ernå, äro ganska stora. För återgivning enligt denna metod framställda filmerna fordras dock högklassiga moderna ljudanläggningar på biograferna. I annat fall kan man icke fullt utnyttja ens dessa förbättringar. Orsaken härtill är, att även dylika s. k. ”High-Range”-filmer ha ett betydligt större volymomfång samt lägre brusnivå. Liksom vid push-pullkopiorna äro ”High-Range”-kopiorna svagare inspelade för tal. Man måste därför höja återgivningsanläggningens förstärkning, d. v. s. köra volymkontrollen på ett högre värde. De partier i filmer, som skola vara starkare, t. ex. musiken, äro inspelade med hög ljudstyrka, men blir vid återgivningen, tack vare att volymkontrollen köres på högre värde ännu starkare än å vanliga nu förekommande filmer. Med andra ord ”High-Range”-filmer äro filmer, som gjorts om från push-pull till vanligt enkelt ljud. Man måste vidare höja volymkontrollen några steg mer än normalt vid återgivningen. Fördelarna med ”High-Range” äro mindre än vid riktig push-pullfilm, men dock ifråga om volymomfång av samma art.

Om man skulle köra en dylik ”High-Range”-film på en gammal och omodern ljudanläggning, kan ljudet t.o.m. bli sämre än med en vanlig film. Detta beror på

1) att volymkontrollen får lov att ställas på högre värde och att brum och störningar, som normalt icke hörts, då kunna komma fram;

2) att förstärkaren och högtalaren icke räcker till för de kraftiga ställena i musiken, vilket då medför hest ljud och eventuellt klirr i högtalaren;

3) att den större ljudeffekten vid de starkare ställen bör fördelas lika över hela salongen. I annat fall kan ljudet bli pinsamt starkt för dem, som sitta mitt för högtalaren.

Då man lika litet i Amerika som i Sverige kan utgå från att i ett slag få biografanläggningarna moderniserade, har man också gjort om alla filmer, vilka utföras som ”High-Range”, i vanliga ljudkopior, som kunna köras på äldre anläggningar. Dessa omgjorda ”High-Range”-filmer kallas ”Low-Range”. Alla kopior komma att märkas enligt ett beslut filmfirmorna emellan och blir märkningen även en upplysning om, 'hur stark filmen är inspelad. Denna instruktion göres å försladdarna till alla rullar och utgår tillsvidare enbart från de större amerikanska filmfirmorna.

Vad som alltså är aktuellt för närvarande är icke blott push-pulltontillsatser utan även större och störningsfriare förstärkare samt sist men icke minst högtalare med stor verkningsgrad samt perfekt ljudfördelning till alla platser.


Till startsidan