Eskil Lindberg i Avdraget (överspelningsrummet)

Previous Home Next

sf61_238

© AB Svensk Filmindustri

Bilden ovan är från mitten av 1950-talet.
Perfomaskinerna är tillverkade av AGA-Baltic.

Ordet ”Avdraget” kommer förmodligen från typografivärlden där man ibland talar om att göra ett klichéavdrag, d.v.s. en kopia, av en tryckform.

SFI om Eskil Lindberg.





Foto: © Leif Hansen

Den är bilden är från början av 1960-talet.

Till vänster på väggen hänger en Isophon-högtalare modell G3037. Till vänster på kontrollbordets pult står en vanlig tongenerator, tillverkad av Philips, och till höger på pulten en dubbeltongenerator som användes vid inspelning till optiskt ljud.

De båda bandspelarna är
Lyrecs TR2/AR2. På bänken under högtalaren och
det öppna fönstret skymtar två optiska tonkameror. I hyllan till höger står plåtburkar med magnetfilm, original från pågående inspelningsverksamhet och inspelade med AGA:s mobila perfomaskin. I hyllan skymtar också några 1/4"-band, men ännu så länge ganska få. Om något år kommer 1/4"-banden att vara i majoritet.

Ganska snart byggdes rummet om för att bli en ren magnetövespelning, och en vägg med glasruta kom på plats så att inte perfomaskinerna skulle störa. Lyrec-bandspelarna byttes ut mot två Telefunken M5 och de båda tonkamerorna flyttades till ett angränsande rum som blev en optisk överspelning.


Kommentarer från Ulf Park:
Dubbeltongeneratorn tillverkades av SELA och var standard i Sverige och flera andra länder.

Den vanligaste effekten av distorsionen var extremt vassa s-ljud.


Under den sista tiden med optiskt ljud, innan magnetfilmens införande, förekom det att dubbelton spelades in även vid filminspelning på fältet, inte bara vid mix- och överspelningsarbete.

Kuriosa: När magnetljudet var en nymodighet, och man skulle spela in musik till en film, då litade man inte riktigt på magnetfilmen utan valde istället att spela in optiskt.



Kommentar från Hans Eric Ahrn:
En dubbeltongenerator användes för att optimera den fotografiska processen vid framställning av optiskt ljud. Den levererade, som namnet antyder, två toner samtidigt med 400 Hz skillnad. Till 35 mm kunde det röra sig om 6600 och 7000 Hz upp till 8600 och 9000 Hz.

En sådan dubbelton spelades alltid in efter programmet, i slutet av varje filmrulle, vid överspelning till optiskt ljud med amplitudmetoden. Den användes sedan för att minimera en distorsion som uppstår på grund av överstrålning i emulsionen, och som vid kopiering kunde kompenseras med rätt svärta på ljudspåren. Dubbeltonen kontrollerades i ett oscilloskop, eller i ett för ändamålet
speciellt framtaget mätinstrument.

Skillnadsfrekvensen mellan de två inspelade tonerna, 400 Hz, är ingen tillförd ton utan den uppstår när symmetrin i ljudspåret blir förskjuten. Fenomenet är en intermodulationsdistorsion och brukade kallas likriktningseffekt. Den kunde höras på s-ljud i tal, som blev onaturligt tjocka och fräsande redan vid små förskjutningar av symmetrin. På andra ljud kunde den låta som ett bakgrundsbuller (donnereffekt).




Isophon typ G3037 såldes av ELFA för 394:- år 1961. Det blir 4 380:- år 2016. Man köpte elementen monterade i en trälåda och fick sedan själv bygga in den i en större basreflexlåda efter ritningar som följde med. Från början av 60-talet fanns Isophon-högtalare i avdraget, samt i den optiska överspelningen och i journalfilmsrummet i Filmstaden. Högtalarmodellen fanns även på Europa Film.

Till startsidan