Laboratorieritningar från 1919



— Bottenvåningen —


— Första våningen —


— Andra våningen —


Laboratorieritning – andra våningen – från början av 50-talet

När Svensk Filmindustri hade skaffat nya framkallningsmaskiner till sitt laboratorium i början av 50-talet, och ville göra vissa förändringar i lokalerna, skrev Stellan Dahlstedt till Solna Byggnadsnämnd den 6/10 1951:

”Refererande till tidigare samtal med Eder och med Brandchefen får vi meddela, att vi på grund av monteringen av nya framkallningsmaskiner varit tvungna att vidtaga vissa förändringar i vår laboratoriebyggnad. Det gäller bl.a. även ventilationsanläggningen [belägen på vinden]. Vi översänder ritningar […] samt en ny planritning över laboratoriets andra våning, där de nya maskinerna monterats. I samband med uppflyttningen av kopieringsavdelningen till denna våning ha vi även för att minska brandrisken utfört en mindre filmkasematt för dagsförbrukningen av film i stället för de tidigare använda plåtskåpen.”

Bygglov beviljas 1952, slutbesiktning sker utan anmärkning i december 1954.




 
Råsundalaboratoriet

© AB Svensk Filmindustri

Filmstadens nyaste sevärdheter,
en titt på Råsunda filmstad och dess hypermodärna laboratorium.
Filmnyheter, nr 7, 1920

Vid en rundvandring genom laboratoriet under ciceronskap av dess chef, herr Julius Jaenzon, frapperas man av de praktiska anordningarna. Överallt, där så är möjligt, äro rummen stora, ljusa och luftiga – även mörkrummen äro rymliga och väl ventilerade. Inalles sysselsättas ett 50-tal personer å de olika avdelningarna.

Den från utlandet importerade råfilmen – såväl den negativa som positiva – föres att börja med upp till tredje våningen, där den perforeras, vilket tar cirka 15 min. för 120 meter (den vanliga längden på en importerad råfilmsrulle). Därpå skickas filmen med hiss ned till kopieringsavdelningen, där ett 20-tal maskiner arbeta. Deras sammanlagda kapacitet är – räknat efter 7 timmars arbetsdag – över 30.000 meter per dag.

Från kopieringen går filmen in i stora framkallningsrummet, där den lindas upp på träramar, blötes och nedsänkes i framkallningsbaden – proceduren är precis densamma som vid vanlig fotografering.

Filmrullarna föres sedan med hiss upp till andra våningen och läggas där i resp. färgbad, kemiska såväl som anilinfärgbad. Inalles har man ett 30–tal färger att tillgå, men i praktiken väljer man någon lämplig bland 7 à 8 i blått, grönt, gult o. s. v.

Härefter åker filmen upp till den stora, mycket ”dragiga” sal, där det stora torkhjulen rotera. En 120-metersfilm beräknas här torka på 12 min. Så rullas filmen upp på vanliga små filmhjul, sorteras och hopskarvas i stora skarvsalen. Slutligen tvättas den glansiga sidan av filmen noga ren. Nu är filmen äntligen klar och inpaketeras på kontoret för att översändas till de olika avdelningar, som skola vidare befordra filmen till in– och utlandet.


Klicka här om du vill se bilder från labbet i Råsunda.
Och här om du vill se bilder från Svenska Bio:s filmlaboratorium
på Malmskillnadsgatan 54 i Stockholm åren 1911-1920.


Filmstaden i Råsunda.
Laboratoriebyggnaden nu fullt färdig.
Aftonbladet den 20/11 1920

På grund av byggnadsstrejken har Svensk filmindustri inte kunnat få sin filmstad vid Råsunda färdig på den bestämda tiden. Ateljébyggnaderna ha tidigare tagits i bruk och nu har man lyckats få laboratoriebyggnaden fullt färdig, och densamma förevisades för pressen i går.

Den första procedur som en filmrulle måste genomgå är perforering. Medelst moderna amerikanska maskiner kunna fyra 122 meters rullar perforeras på en timme. Sedan vidtar kopieringsarbetet, som ävenledes går med maskin. Filmrullen går därpå till framkallningssalen och vidare till färgningssalen samt slutligen upp till den i översta våningen belägna torksalen. På jättevindor rullas filmen upp och torkningen går mycket fort, tack vare vindornas hastiga rotation.

Nu har filmen hunnit till det stadium att den skall hopsättas, och för det arbetet har man en särskild stor sal. […] I samma våning genomgår filmen en tvättningsprocedur innan den förses med texter och sändes ut i världen.

Alla laboratoriets lokaler äro stora och präktiga, däremot kan man inte säga ljusa i några fall, ty i perforerings-, kopierings- och framkallningssalarna måste man naturligtvis arbeta vid röd belysning. De andra lokalerna däremot äro ljusa och luftiga och all personal är iklädda vita, fotsida rockar. Allt som allt innehåller laboratoriet 23 rum och personalen uppgår till omkring ett 50-tal personer. Chef för laboratoriet är hr Julius Jaenzon.


Hur den aktuella journalbilden kommer till.
Praktiska arrangemang möjliggöra bildens framställning på en timme.
Filmnyheter, nr 3, 1923

[...] Alltså! Vi ha hört att en eller annan förnämitet anländer med tåget till Centralstationen vid 3-tiden på eftermiddagen. Den höge främlingen anländer, filmoperatören vevar och 5 minuter senare susa vi iväg mot Haga och Råsunda. Portvakten väntar med öppna grindar och i rasande fart fara vi in, göra en sväng åt vänster och köra fram till stora trappan.

Fotografen förser sin kassett med beteckningen ”express” och lämnar den till expeditionen en trappa upp, varefter den omedelbart skickas till negativframkallningsrummet, beläget i samma våning. I mörkrummet tages den exponerade filmrullen ur kassetten, lindas upp på en ram, som har plats för 60 meter, varefter denna sätts ner i ett av de 4 framkallningskaren. Amatörfotografen förstår nog med vilka mått man rör sig här ute, när ”framkallaren” omtalar att varje kar rymmer omkring 300 liter framkallningsvätska. I varje kar finns plats för 3 ramar, och då, som sagt, varje ram rymmer 60 m., kan man således samtidigt framkalla 180 meter film i varje kar. Framkallningen tar en tid av 7-15 minuter, beroende på ljusförhållandena och de olika filmsorternas ljuskänslighet. När filmen är framkallad går den direkt ner i fixerbadet, som finnes i kar av samma utseende och sort som för framkallningsbadet.

Efter fixeringen tål filmen dagsljus, men då det kan tänkas att det i mörkrummet finnes annan oframkallad eller ofixerad film, föres den fixerade bilden icke direkt ut i dagsljuset. För att en aktuell bild icke skall bli fördröjd ens några minuter, har man anordnat ett s. k. automatiskt ljuslås mellan mörkrummet och dagsljusrummet, där filmen sköljes. Detta ljuslås utgöres av en vattenfylld trumma, som genom väggen förenar de båda rummen och som går så långt in i båda, att en filmram kan sättas ner, respektive tagas upp. Det automatiska består i att när man öppnar trumman på mörkrumssidan för att sätta in en ram, reglas locket på dagsljussidan, och när man för att taga upp en ram på dagsljussidan öppnar här, reglas locket i mörkrummet.

När filmen är sköljd, hissas den – fortfarande upplindad på ramar – medelst en paternoster-anordning upp till våningen två trappor upp för att torkas. I torkrummet finns 8 stycken motordrivna torktrummor – vardera rymmande cirka 250 meter – och på dessa torktrummor upprullas nu filmen från ramen. Motorn – var trumma har sin motor för att icke vara beroende av de andra – sättes i gång och efter 8 à 15 minuter, beroende på väderlek, är filmen torr och kan rullas från trummorna ner i stora, flanellklädda boxar, varifrån den sedan upprullas i rullar och föres till negativ-skarvsalen, där negativen renklippes, d. v. s. befrias från oexponerade filmrutor, sladdar o. s. v. Därefter granskas det och klippes samman till passande längder.

Nu är negativets behandling klar, men innan positivprocessen kan vidtaga, d. v. s. innan kopieringen kan äga rum, genomgår det en mycket betydelsefull granskning, täthetsbedömningen, varmed menas en bedömning av negativets större eller mindre förmåga att släppa genom ljus, vilket beror på vid exponeringen rådande ljusförhållanden. Denna granskning är synnerligen viktig, ty all kopiering här ute sker medelst en helautomatisk kopieringsmaskin, det allra nyaste och finaste på filmteknikens område. Det är en riktig trollerimaskin, som, sedan granskningsmannen gjort sina märken i negativet, själv bestämmer olika ljusstyrkor, vid olika exponerade bilder, således ändrar ljusstyrkan för varje motiv och på så sätt utjämnar varje ojämnhet i negativets täthet.

Maskinen har konstruerats i Amerika av två svenska ingenjörer.

Nu har vi således fått en kopia på negativet. Denna kopia måste sedan, liksom ett vanligt foto, framkallas och fixeras, vilket utföres i ett särskilt framkallningsrum i samma våning. Sedan detta är gjort föres positivet med en elevator till mellersta våningen, där det färgas och tonas. Färgningen går till på så sätt att filmen doppas i ett anilinbad av önskad färg, toningen åter är en kemisk process, vid vilken dagrarna bli orörda.

Från färgningen eller toningen torkas positivet, alldeles som negativet, i stora torksalen, och går därefter in i skarvsalen, där filmen förses med texter, avdelas för akter eller avdelningar, eller i detta fall sätts till andra redan förut tagna dagsbilder. Sedan den hopsatts eller avdelats sätts filmen i en sinnrik tvättmaskin, som befriar positivets baksida från eventuella färgdroppar eller intorkad orenhet och som uppger filmens exakta längd.

Från det vi med filmen gjorde vår entré till nu, när positivet är färdigbehandlat, har åtgått endast en timme. Ett vackert rekord, inte sant! Men så har också det invecklade maskineriet i laboratoriet fungerat utan mankemang från det att fotografen lämnade sin kassett till expeditionen till att det färdiga positivet föres ner till provteatern för att provköras och underkastas den sista stränga granskningen.



S.F. kopierar 600 meter varje timme.
En maskin i flera rum uträttar arbetet i ett.
Fluga och propeller lämna samma läte.

Dagens Nyheter, den 23
september 1931.

I Råsunda filmlaboratorium har man i dagarna fått ett värdefullt tillskott till sin apparatutrustning, t.o.m så värdefullt att man hädanefter endast tänker behålla den gamla anläggningen som en liten reserv, om den nya maskinen vid något tillfälle skulle klicka. Det rör sig om en framkallnings- och kopieringsapparat, som tycks vara ett rent under både vad precisionen och kapaciteten beträffar. Inte nog med att den inskränker de många olika momenten vid en films framkallning och kopiering till en enda stor procedur, den spottar även gladeligen ut sex hundra filmmeter i timmen, eller jämnt dubbelt mot vad man förut kunde åstadkomma.

Den alltomstörtande ljudfilmens verkningar inskränka sig nämligen icke endast till den påtagliga och hörbara förändringen att den konstart som ända tills för två, tre år sedan var stum nu hastigt och lustigt blivit i högsta grad talför och mer eller mindre välljudande. Filmframförandet i biograferna har blivit ett helt annat, och även inspelningstekniken har radikalt förändrats. För att icke störa den ljudkänsliga mikrofonen, där inom parentes sagt en flugas surr kan få samma ljudvalör som dånet av en flygmaskinspropeller, ha ateljéerna utrustats med madrasserade väggar och tystgående kameror, strålkastare och jupiterlampor ha inbyggts i absolut ljudtäta fodral, och regissören, som under stumfilmens glansdagar vanligen avbildades skrikande i en megafon av jätteformat, har nu blivit en tyst och stillsam herre, som smyger omkring i filttofflor och talar ett slags dövstumspråk med sina sujetter så länge inspelningen pågår.

Ljudfilmen ändrade framkallningsmetoden.
Även laboratoriearbetet har helt omlagts. Man har fått en helt ny faktor att räkna med — ljudet — och filmens framkallning och kopiering har därigenom blivit en långt omständligare procedur, än någonsin under stumfilmstiden. En aldrig så liten defekt på ljudremsan medför skorrningar i biografhögtalaren och då man hittills varit tvungen att behandla den exponerade filmremsan antingen hand för hand eller i ett flertal olika maskiner, har det visat sig praktiskt taget nästan omöjligt att helt borteliminera smärre fel och ojämnheter på tonbilden. De större filmbolagen på kontinenten och i Amerika ha därför försökt inskränka de många olika momenten i framkallningen och kopieringen till en enda stor procedur, i det att man låtit filmen löpa igenom en kombinerad maskin, där framkallning, tvättning, sköljning och torkning ske i automatisk följd utan att filmgelatinet någon gång behöver beröras av människohand. Resultatet har också genast visat sig bli ett helt annat. Ljudkvaliteten har blivit jämnare och det skorrande biljuden i högtalaren försvunnit.

Dubbel så fort som förut.
I vårt svenska Hollywood ute i Råsunda där man tydligen vill vara lika up to date som i andra filmateljéer, har man nu anskaffat en dylik apparat, och installeringen har i dagarna framskridit så långt att den på tisdagen kunde visas i fungerande skick för pressen. I samband med inmonteringen han man även vidtagit vissa utvidgningar och omdaningar, men enligt vad som meddelas står Råsundalaboratoriet nu fixt och färdigt att både kvalitativt och kvantitativt möta de skärpta krav som ljudfilmen ställt. Anläggningen har för övrigt redan delvis tagits i bruk vid inspelningen av ”En natt”, och för närvarande rullar de ena hundratals färdigkopierade filmmeter ut efter det andra. På samma gång som laboratoriets kapacitet avsevärt ökats har man kunnat göra vissa inskränkningar i arbetskraften. Man räkna med att arbetet nu går nästan dubbelt så fort som förut, och mot de tre hundra meter som man förut kunde åstadkomma i timmen, med den gamla maskinella utrustningen, kan man nu på samma tid få fram sex hundra.

För en icke fackman var det ganska svårt att förstå alla tekniska finesser och tillkrånglade termer, men att döma av de förtjusta ögonkast med vilken S.F.-chefen Olle Andersson betraktade sitt nyförvärv, kan man ungefär dra den slutsatsen att apparaten för filmfolket i Råsunda hade lika stor världshistorisk betydelse som exempelvis uppfinningen av krutet och boktryckerikonsten för vanliga dödliga.

I laboratoriets bottenvåning äro uppställda maskiner i två mörkrum med olika ljus samt ett gemensamt ljusrum, där tvättning och torkning av filmen äger rum. Det ena av mörkrummen är avsett för den pankromatiska negativa filmen, som på grund av sin större ljuskänslighet måste behandlas särskilt varsamt och endast får utsättas för grönt ljus vid framkallningen, medan den positiva kan behandlas i rött ljus eller gult ljus.

Kassetterna med den exponerade filmen anbringas på ett rörligt centrum, och framkallningsvätskan befinner sig i ett antal meterlånga tuber, genom vilka filmen föres. Utan avbrott ledes filmbandet därpå genom vatten och sedermera genom fixervätskan, varefter den utan avbrott fortsätter sin bana in i det ljusa rummet och in i torkskåpet. Polerad och färdig upprullas filmerna sedan på hjul, varefter de praktiskt taget äro premiärfärdiga.


Filmindustris nya laboratorium.
De allra modernaste framkallnings- och kopieringsmaskiner inmonterade.
Biografägaren, 26 september 1931.

Ljudfilmens entré har naturligtvis medfört väsentliga, i viss mån revolutionerande ändringar i framställandet och framförandet av film. Själva inspelningssättet har delvis blivit ett annat och kräver nya och dyrbara apparater, och biografägarna ha tvingats för betydande kostnader anskaffa en helt ny apparatur. Dessa två konsekvenser har varit i ögonen fallande. Vad som däremot mera undandragit sig uppmärksamheten, ha varit de betydande omläggningar av laboratoriearbetet, som blivit en ofrånkomlig följd. Även om redan stumfilmen fordrat den omsorgsfullaste behandling, måste ljudfilmen genomgå en ännu noggrannare procedur för att motsvara de anspråk, som med fog kunna ställas på den.

Man har hittills antingen för hand eller i olika maskiner behandlat det exponerade filmbandet. Detta förfaringssättet har varit fullt tillfredställande i fråga om stumfilm. När det gäller ljudfilm, har det emellertid visat sig att även med långt driven yrkesskicklighet har det icke kunnat undvikas att denna metod stundom kunnat medföra en viss ojämnhet i ljudremsan. Det har varit tydligt att denna måste underkastas en alltigenom likartad behandling, vilket endast kan ske i en enda kombinerad framkallnings-, tvätt-, skölj-, och torkningsmaskin, och på olika håll har man haft uppmärksamheten riktad på framställandet av en maskinell konstruktion av detta rätt invecklade slag. Den framstående franska firman Debrie i Paris har på ett synnerligen lyckat sätt löst denna viktiga fråga – firmans konstruktion fyller även de högsta anspråk och lämnar ett arbete som icke i någon mån ger fog för anmärkningar.

A.-B. Svensk Filmindustri som alltid haft blicken öppen för den tekniska utvecklingen och med uppmärksamhet följt de uppfinningar och nya konstruktioner som framkommit, har nu anskaffat en maskinell anläggning från nämnda firma. Inmonteringen av detsamma och de därav föranledda omdaningarna och utvidgningarna ha varit av genomgripande slag, och Råsundalaboratoriet står nu rustat att i full utsträckning, både kvantitativt och kvalitativt, möta de nya och skärpta krav som rests genom ljudfilmen i detta avseende. Ehuru anläggningen icke varit så färdig att den förut kunnat visas, har den redan tagits i bruk bl. a. för filmen En natt, där den utomordentligt jämna och lyckade ljudkvalitén till avsevärd del får skrivas på den nya anordningens konto.

Den nu färdiga installationen, den enda i Skandinavien, medför förutom ett fullgott arbetsresultat även andra fördelar. På samma gång som laboratoriets kapacitet högst avsevärt ökas kunna vissa besparingar i fråga om arbetskraft göras. Att kraven på renlighet kunna tillgodoses på ett annat sätt än förut och personalen sålunda beredes större trevnad, äro omständigheter som inte heller böra förbises.

En kort redogörelse för filmens behandling i den nya maskinen torde kunna påräkna intresse.

I laboratoriets bottenvåning äro uppställda två maskiner i två mörkrum med olika ljus samt ett gemensamt ljusrum, där tvättning och torkning av filmen äger rum. Det ena av mörkrummen är avsett för den pankromatiska negativa filmen, som på grund av sin större ljuskänslighet måste behandlas särskilt varsamt och endast får utsättas för grönt ljus vid framkallningen, medan den positiva filmen kan behandlas i rött eller gult ljus.

De från ateljén eller kopieringsrummet kommande kassetterna med den exponerade filmen anbringas på ett rörligt centrum. Framkallningsvätskan befinner sig i ett antal meterlånga tuber, genom vilka filmen föres över rullar, som håller filmbandet å ett visst djup i vätskan, allt efter den tid filmen måste genomgå framkallningsbadet. Denna fastställes på förhand genom försök å varje särskild upptagning. Utan avbrott ledes därpå filmen genom vatten och sedermera även fixervätskan, förvarad i liknande kärl som framkallningsvätskan. Nu är filmen färdig att lämna mörkrummet och fortsätta utan avbrott sin bana in i det ljusa rummet, där den ytterligare sköljes. I oavbruten följd fortsätter filmbandet in i torkskåpet, där det under sitt lopp upp och ned utsätts för en upphettad luftström, som hastigt kommer vidhäftande vätska att avdunsta, och polerade och färdiga till omedelbar användning upprullas filmerna sedan på filmhjul och vidarebefordras till granskning etc.

Alla de beskrivna kärlen för vätskor och vatten påfyllas automatiskt genom ett helt invecklat system av rörledningar, pumpar, flottörer och burkar. Ventilationen av torkrummet ombesörjes av en fläktanordning, kombinerad med elektriska element och vid särskilt låg yttertemperatur även med varmvattenselement för luftens uppvärmning. Dessa apparater upptaga större delen av våningen två trappor upp.

Utan beröring av människohänder har filmen alltså genomlupit en kedja av operationer, för vilka fordom erfordrades en mängd olika handgrepp, och den framkomna produkten blir nu också av fullgod beskaffenhet, i varje detalj motsvarande även de högst ställda anspråk.


Ur SF-broschyren Filmstaden i Råsunda, från juni 1931:
Laboratoriet är i tre våningar och inrymmer lokaler för den inspelade filmens framkallning, sköljning, kopiering, ljussättning, torkning, skarvning, ävensom ett tryckeri. Det är i varje detalj utrustat med de modernaste tekniska anordningar, samt till skydd mot eldfaran uppfört i uteslutande brand- och explosionssäkert material.

En trappa leder upp till mellanvåningen och här kommer vi först in i laboratoriets kontor, där också övas sträng tillsyn att inga obehöriga slipper in. I denna våning finns lokaler för behandling av negativfilmen, för framställning av reklamfotografier samt kemikalieupplag. Undre våningen upptages av mörkrum för positivfilmen, kopieringsrum, sätteri för filmtexterna och arkiv. Tredje våningen slutligen inrymmer ett stort torkrum samt lokaler för skarvning av filmen.

Framkallning av bildnegativet försiggår i ett rum, som är så gott som fullständigt mörkt, upplyst endast av ett par lampor med gröna filter. Efter framkallningen fixeras filmen och sändes sedan ut i sköljrummet. Tonnegativet framkallas i ett annat rum, där rött ljus får användas, då denna film ej är fullt så ljuskänslig som bildfilmen. Efter sköljningen gå både ton- och bildnegativet till torksalen, och där uppsättes filmen på stora torktrummor. När filmen är torr, går den vidare till ”skarven” där den poleras med sprit på glassidan i en maskin, som samtidigt mäter filmen. Härefter uppdelas de olika scenerna och synkronmärket, d.v.s. ljudmärket, uttages.

Nu återstår ljussättningen, eller, med andra ord, bedömandet av den ljusstyrka, som är den lämpliga vid kopieringen av såväl ton- som bildnegativ, och bilden kopieras i en kopieringsmaskin. Härpå spolas råfilmen om och tonen påkopieras, varvid noga måste tillses, att synkronhålen i råfilmen och tonnegativet sitter mittför varandra. Filmen lämnas nu in i positivframkallningen, där den lindas på ramar och framkallas, fixeras och sköljes och går så åter till torkrummet och torkas på trummorna. Så sker hopskarvning i nummerordning i skarvsalen i sinnrika maskiner, och filmen är färdig för en första provkörning.

Beträffande laboratoriets maskinella utrustning kan nämnas att det i närvarande stund finns 10 dubbla kopieringsmaskiner, 3 tonkopieringsmaskiner, 8 torktrummor, 3 skarvmaskiner. Arbetskapaciteten kan, om så skulle behövas, komma upp till cirka 15.000 meter film per dag, och årstillverkningen rör sig om cirka 2 miljoner meter.


Klipsk herre
SF-nyheter nr 39, den 11 - 17 december 1939


Eugén Hellman, expert på negativklippning, tonmontage, ljussättning, har med ”Kadettkamrater” klippt sin hundrade ljudfilm, som också var den svåraste.

Inom den för alla utomstående svårtillgängliga Filmstaden finns ett särskilt avskilt och välbevakat område och det är laboratoriet. När av en eller annan anledning besökare tas emot i Filmstaden för att se ateljéer och inspelningar, är och förblir i regel laboratoriets helgade område stängt, populärt sett är väl inte heller denna rent tekniska institution så lockande för den stora allmänheten som filmens värld i övrigt. Hur filmen framkallas, torkas, kopieras, klippes, skarvas, ljussättes, mätes, hur tonmontaget lägges på och texter inkopieras, är det bara ett försvinnande fåtal specialister förbehållet att begripa något av och inom den särskilda litet avsides belägna [laboratorie-] byggnad, där allt detta sker, möter man inga berömda filmstjärnor i närbild, där regerar den tekniska sakkunskapen, representerad av män i vita rockar och oftast svarta skyddsglasögon, över sinnrika ultramoderna apparater och maskiner med för den oinvigde helt obegriplig funktion. Det är endast i undantagsfall namnet på någon av dessa män i vitt når utom filmvärldens begränsade krets. Ändå representera de var på sitt område en otrolig och från icke sakkunniga oangriplig grad av speciell filmteknisk kapacitet. En kritiker med föga personlig erfarenhet av filmarbete kan utan större risk att dabba sig bedöma film ur regi-, manuskript-, spel-, musik-, foto- eller ljudsynpunkt, men skulle han ge sig in på vågstycket att söka analysera en film som laboratorieprodukt, skulle han säkert snart finna, att han givit sig in på ett område, som det behövs åratals studium och stor praktisk erfarenhet för att ens tillnärmelsevis behärska.

En av dessa män i vitt och en av de mest och längst beprövade i det tekniska arbetet i filmens vingård är Eugén Hellman. Han kom i tjänst hos Svensk Bio, som sedermera uppgick i Svensk Filmindustri, för den 2 januari 1940 jämnt 25 år sedan. Hur många filmer han under de 25 åren arbetat med har han inte själv hållit räkning på, bland dem återfinnes emellertid ”Dunungen”, ”Körkarlen”, och ”Gösta Berlings saga”. Men i och med att SF:s senaste produktion ”Kadettkamrater” nu föreligger premiärklar har Eugén Hellman, antingen ensam eller tillsammans med någon medhjälpare, avslutat sin hundrade ljudfilm. Den första var ”För hennes skull” år 1930. Alltså ungefär 11 filmer pr år, en aktningsvärd prestation, inte minst i betraktande av vad allt ett dylikt arbete innebär. Men så är också Eugén Hellman en av dem inom Filmstaden, för vilka åttatimmarsarbetsdagen utgör ett okänt begrepp, honom kan man oftast träffa därute hur sent som helst på kvällen, ja, kanske långt in på nattkröken.

Negativklippning, ljussättning, tonmontage? Inte många ha en aning om vad som förstås med dessa beteckningar. Möjligen då med den förstnämnda beteckningen, som ju i någon mån anger vad saken gäller. Men vad innebär t. ex. ljussättning av filmen? Ja, utrymmet medger ju inte någon tekniskt uttömmande förklaring, men i korthet sagt händer det ofta att filmremsan vid själva tagningen, och främst då vid exteriörtagningar, blir olika belyst, ljuset växlar från för- till eftermiddag, från ena dagen till den andra. Det är någon som fotografen inte kan göra något åt. Men det skulle se illa ut på duken om de olika tagningarna i en och samma bildsvit skulle vara oenhetligt belysta. Vid ljussättningen få alltså de olika delarna av filmen den starkare eller svagare belysning som behövs för ett likvärdigt helhetsintryck, annars kunde ju t. ex. en scen utanför en port se ut att vara tagen på eftermiddagen i ena ögonblicket och i klart morgonljus i det andra. Förr i världen, berättar herr Hellman, gjordes ljussättningen för hand så att man satt och svängde en lampa av och an tills man fick den rätta ljusstyrkan på filmen, numera sker givetvis detta som nästan allting annat i maskin. Vad ljudmontaget beträffar så avses därmed att passa in i bilden ljud av gatubuller, havsbrus, biltjut, skott etc. Rena gatubilder, naturbilder o. d. tages i regel stumt och ljudet ”lägges på”, som det heter på fackspråket, efteråt. För det ändamålet har man i Filmstaden ett ljudarkiv, som även innefattar musik, där man till husbehov kan plocka fram, låt oss säga, 10 meter Chopin, 5 meter ångvissla, 21 salutskott eller så och så många meter rinnande vatten, alltefter vad som behagas för tillfället.

Av de hundra ljudfilmer herr Hellman under årens lopp knogat med är det fyra han framhåller som ett slags milstolpar därför att de varit de svåraste: ”En natt”, ”Intermezzo”, ”Valfångare” och nu senast ”Kadettkamrater”. Frågan är om inte den sista varit den allra svåraste. Så för den delen var det kanske lyckligt att den kom sist. Så att herr Hellman hade hela sin föregående 99-filmiga erfarenhet att falla tillbaka på under arbetets gång.

Personligen verkar Eugén Hellman i sin vita rock och med den klara blicken bakom glasögonen något av läkare, sakligt lugn och förtroendeingivande. Man förstår utan vidare att den film han har under arbete är i goda händer.

Filmflugan.

[Eugén Hellman – ibland Hellmann – är inte släkt med Ferdinand Hellman, som drev Hellmans filmtvätteri vid Vinterviken.]


Moderna magiker
SF-nyheter nr 24, 13 - 19 september 1943

En annan och viktig person bakom filmens kulisser är ljudinspecienten. På honom vilar ansvaret att kunna leverera alla de olika sorters ljud, som behövs i en modern ljudfilm. Ur hans välförsedda lager kan man leverera motorbuller, djurläten av alla de slag, ”folkets mummel”, gatularm, klockringning, vattenbrus, småbarnsskrik, kort sagt alla de läten och låtar, varav luften är fylld i ett modernt samhälle.

Enbart av gatubuller t. ex. har han en tjugu-trettio rullar och grammofonplattor. En gata i Kina väsnas nämligen inte på samma sätt som en boulevard i Paris.

Tack vare dessa välorganiserade ljudarkiv spar man mycket tid. Det är naturligtvis en oerhörd vinst att inte för varje gång behöva åstadkomma just det ljud som manuskriptet föreskriver utan att blott kunna plocka ned det ur en hylla, som man plockar ner en bok, och så låta laboratoriet sköta om resten.

Ji-Shib.
[Ragnar Allberg]


Laboratoriet i Filmstaden
SF-nyheter nr 12, den 29 mars - 4 april 1943

Chefen för SF:s Laboratorium i Filmstaden, civilingenjör Hilding Jakobsson, ger här en mycket koncentrerad beskrivning av den exponerade filmens vandring genon laboratoriets olika procedurer till klipp- och körrummen i den s. k. Paviljongen och till Kasematternas brandsäkra förvaringsceller.

Sedan bild- och ljudnegativen exponerats i ateljéerna överföres de till laboratoriet för vidare behandling. Denna består närmast i att de framkallas, vilket sker i maskiner. Därpå föjer en utrensning av sådana tagningar, som av en eller annan anledning kasserats, varefter återstoden sorteras efter sina scennummer och synkronläggas, vilket tillgår på så sätt, att respektive negativ lägges över varandra efter de vid tagningarna registrerade märkena, varefter de renklippas och förses med s. k. synkronsladdar, vilka i sin tur äro försedda med vissa tecken, startmärken, till ledning för kopieringsavdelningen. De båda sladdarnas märken äro förskjutna i förhållande till varandra, så att på den färdiga kopianljudspåret börjar 19 rutor före den första bildrutan. Alla dessa arbeten utföras inom en avdelning, som kallas skarven.

Sedan sålunda negativen gjort synkrona, överlämnas de till en s. k. ”ljussättare”, som, med ledning av negativets olika täthet, anger vissa siffror motsvarande bestämda ljuskombinationer i kopieringsmaskinen. Med ledning härav upprättas ”ljuskort”, vilka insatta i respektive maskin, förmedla inkopplingen av de för de olika scenerna utvalda kopieringsljusen. Ljud och bild sammankopieras nu på en gemensam film. Den framkallas, fixeras och torkas, varefter den är klar att köras i en projektionsapparat. Detta är i mycket korta drag den principiella gången för framställningen av en positiv kopia från ett negativ.

För att ge en föreställning om vilka kvantiteter av film och kemikalier, som åtgå för detta ändamål, kan nämnas, att inom vårt företag förbrukas årligen mer än 2 1/2 miljoner meter pos. film och c:a 25 ton fixernatron. Den silvermängd, som vinnas tillbaka ur de begagnade fixerbaden, uppgår årligen till mer än 200 kg. Till reklamfotografier åtgår 60.000 à 70.000 blad 24X30 papper och till reklamförstoringar 4,000-5,000 kvm. per år. Ur egen djupbrunn taga vi årligen c:a 20.000 kbm. vatten. För elektrisk ström i olika former markera våra mätare under samma tid en så pass hög siffra som 100.000 kW.

Maskinutrustningen inom laboratoriet är av normalfilm till 16 mm. film. Förslitningen av dessa maskiner är mycket stor och för underhållet sörjer en relativt väl utrustad mekanisk verkstad. För utförandet av alla de olika arbetena inom laboratoriet finnas 50 specialutbildade tjänstemän.

Paviljongen.
Ordet paviljong ger lätt idéassociation av en rendez-vous-plats eller annat idylliskt. På sätt och vis kan det ligga någonting i det, ty paviljongen är verkligen till sist mötesplatsen för all film, som är under arbete. Här ordnas de olika filmscenerna i den följd de äro tänkta och här klippes och sammafogas bit för bit i det stora puzzle, som till sist skall representera författarens, regissörens och alla medhjälparnas tanke och verk och, när den färdiga filmen slutligen visas i något av körrummen, även producentens förhoppningar om ett ur såväl konstnärlig som finansiell synpunkt fullödigt verk.

Kasematterna.
I en betongbyggnad, på behörigt avstånd från övriga byggnader, förvaras större delen av vårt filmförråd, såväl råfilm som exponerade negativ. Byggnaden innehåller 20 celler försedda med sprinkler och vardera rymmande 1.500 kg. film, varför således hela bygganden innehåller ej mindre än 30 ton. En betydande och farlig kvantitet film.

H. J.



Några rader ur jubileumsskriften
Svensk Filmindustri tjugofem år, från 1944


All framkallning sker numera i maskin. Till detta disponerar SF två dubbelsidiga Debrie-framkallningsmaskiner för framkallning av positiv film, vardera med en kapacitet av 1.600 m. film per timma, en Debrie-maskin med en kapacitet av c:a 200 m. negativ bildfilm per timma och en Multiplex Debrie-maskin för framkallning av smalfilm. Genomsnittligt passera dagligen c:a 10.000 meter film genom framkallningsmaskinerna.


För kopiering finns tre moderna Debriemaskiner, varav den ena är försedd ned en anordning som möjliggör inkopiering av texter samtidigt som negativet kopieras. Dessa maskiner har vardera en avverkningsförmåga av 600 m. per timma. Dessutom finns 10 Duplex- och 3 Bell & Howell-koperingsmaskiner, vilka fortfarande göra tjänst trots sin ålder. De äro nämligen med från stumfilmens dagar.

G. H. Jakobsson.


Till startsidan