|
Julius
Jaenzon
Jaenzon, Julius,
pseudonymen J. Julius, 1885-1961, filmfotograf, bror till Henrik J. Efter filmarbete i
Norge och USA anställdes J. 1910 som fotograf och laboratoriechef vid
Svenska Bio (ombildat 1919 till Svensk Filmindustri). Hans realistiska
och expressiva foto hade stor del i den svenska stumfilmens stora
framgångar på 1910- och 20-talen och var stilbildande för svenskt
filmfoto under flera decennier. J. arbetade främst med Sjöström och
Stiller i filmer som ”Terje Vigen” (1916), ”Herr Arnes pengar” (1919),
”Körkarlen” (1921) och ”Gösta Berlings saga” (1924). J., som var den
förste betydande filmfotografen i svensk film, var aktiv till
1940-talets slut.Nationalencyklopedin  Skräddarsonen Joel Julius Jaensson började omedelbart efter läroverket en målmedveten yrkesutbildning hos ansedda fotografer. Snart kände han sig fullärd och öppnade ännu ej myndig tillsammans med en bekant en egen fotoateljé, Grehn & Jaenzon. Länstyrelsen bekräftar att en sådan firma startade 1905. Julius hade redan då börjat stava tillnamnet med z. Svensk film före Gösta Berling Bengt Idestam-Almquist Julius Jaenzon föddes i Göteborg, år 1885. Han utbildades till porträttfotograf, började syssla med film samma år som Magnusson fotograferade kung Haakons intåg - 1905. -Jag började min fotografiska bana i Göteborg, berättar Jaenzon, där jag efter läroåren snart blev min egen och öppnade ateljé tillsammans med en bekant. Affären gick bra, men jag trivdes inte. Jag hade fått resfeber och beslutat fara till Amerika. Jag skaffade småningom det behövliga kapitalet, men ödet ville inte att resan skulle bli av - den gången. Jag kom aldrig längre än till Oslo, där jag fastnade och fick mina första lärospån som filmfotograf. Vid den svenska filmens vagga Bengt Idestam-Almquist och Ragnar Allberg 1910-11 började Charles Magnusson planera för att flytta verksamheten [Svenska Bio] till Stockholm. Fotografen Julius Jaenzon (1885-1961), som arbetat några år i Norge som reportage- och naturfilmare och bl.a. fotograferat Norges första spelfilm, ”Fiskarlivets faror”, anställs fr.o.m. 1 december 1910 och får också huvudansvaret för laboratoriet. Victor Sjöström - hans liv och verk av Bengt Forslund  Julius Jaenzon med en Pathé-kamera, 1912. Julius Jaenzon var 25 år när han tog tjänst hos Svenska Bio. Hans företrädare på posten var Robert Olsson, som fotograferade bolagets produktioner åren 1910-11. När Olsson just börjat på Svenska Bio skickades han till Berlin och London för att köpa en filmkamera och en kopieringsmaskin. Som ung man lämnade J. Julius sin födelsestad Göteborg för att studera fotograferingskonsten i Amerika. Det var 1905, men den tilltänkta amerikaresan avbröts redan i Oslo, där den unge göteborgaren anställdes som filmfotograf och stannade några år, bereste Norge kors och tvärs per båt och tåg och tog naturbilder. En ”riktig film” var han också med om, ingenting mindre än ”Glada änkan”, som inspelades med Ingolf Schanche som Danilo. Men denne var ensam i ensemblen, inventarierna utgjordes huvudsakligen av ett piano och hela filmen tog fem minuter! —Efter de norska läroåren kom jag till Charles Magnusson och den Svenska biografteatern i Kristianstad, där de första svenska filmerna tillkommo, berättar hr Julius. Det var idylliska tider, då man stökade undan interiörproblemet genom att måla rekvisitan på väggarna — om sedan spisar, stolar och bord råkade i darrning så fort en dörr i kulissen smällde igen, så var det ingen som hängde upp sig på sådan bagateller! 1911 följde Julius med till de nya ateljéerna på Lidingön, där den egentliga storhetstiden i svensk film inleddes. Svensk filmfotografering uppmärksammades till och med långt utanför landets gränser, på grund av att man här börjat använda sig av s.k. bakomljus, en nyhet för den tidens filmfotografer. —Arbetet var inte så komplicerat då för tiden, säger hr Julius. Man var ensam att sköta ruljangsen tillsammans med regissören och skådespelarna — medan man nu får operera med kanske två skådespelare men tjugu tekniska arbetare för en liten scen. Men det kunde nog för all del vara arbetsamt då också. När vi reste Europa runt och filmade ”Kolingens galoscher”, var det rätt slitsamt att traska omkring i främmande länder och städer och släpa på kameran — det fanns inte ljudbilar på den tiden, och inte var det bara vissla på en taxameter heller. Men det blev liksom mer personligt på det viset. Nu är det så många viljor och så många önskemål som man måste rätta sig efter, så många meningar som skola sammanstämmas. Och inte kan man längre ta sin kamera och fara ut på filmning utan vidare, nu skall det vara ljudbilar och agremanger och en massa folk för den minsta lilla scen. Men det är ju ljudupptagningen som förorsakar det mesta besväret, själva fotograferingen är strängt taget densamma som förr, även om man lärt sig en del finesser och fått mäktiga hjälpmedel i ljusstarkare objektiv, finare apparater och framför allt belysningen. Medan man förr hade jämt schå med att under dagen bibehålla samma ljus och måste springa och dra för gardiner och skynken, om solen sken alltför starkt, eller sätta sig ner och vänta medan åskmolnen drogo förbi, så kan man nu bara få den eller den lampan påsläppt — och man har precis samma belysning som sist. Ur en intervju med Julius Jaenzon i Svenska Dagbladet den 4 juli 1935 Det var mycket annat som var annorlunda på den tiden också, och utvecklingen för filmfotografens del har enligt Julius Jaenzon gått så omärkligt och smått att man knappast kan särskilja de olika etapperna. Men ser man det hala i stort, så skriar ju skillnaden i högan sky. Man skulle vilja se den firma nu som krävde kontant betalning före leveransen i misstro mot hela branschen. Det gjordes i början exempelvis i fråga om kemikalier, när affärsmän i synnerhet och folk i allmänhet betraktade den nyfödda filmen som en bluffbransch, som näppeligen skulle hålla i längden. Vilket inte hindrade att det var svart av folk i Hamngatsbacken när ”Kolingens galoscher” hade premiär på gamla Röda Kvarn, som låg med sin höga dubbeltrappa där N.K. nu ligger. Där stod J. Julius — Jaenzon alltså — som både regissör och fotograf; sedan kom den långa raden svenska äresfilmer som signerades Sjöström och Stiller — och fortfarande med J. Julius vid kameran. Och inte bara där. Ur en intervju med Julius Jaenzon i Dagens Nyheter den 26 november 1942 — Jag började 1906 i Oslo eller Kristiania som det hette på den tiden, berättar hr Jaenzon. Vi tog mest journalbilder, och jag minns att mitt första stora reportage var kung Oscars begravning i Stockholm. Redan dagen därpå kunde vi visa journalen på biografen i Oslo, och Norsk kinematogtaf var ensam om den bravaden. Fotograf Jaenzon, som under fyrtio år gjort etthundratjugu filmer – förr hann han med ett tiotal om året, men nu sedan ljudfilmen kom blir det inte så många – anställdes 1910 vid Svenska biografteatern i Kristianstad, föregångaren till S.F. En av hans första filmer här var ”Regina von Emmeritz” och ”Järnbäraren” med Ivan Hedqvist i huvudrollen. Den nyligen avlidne gentlemannen Brovallius deltog också i dessa inspelningar, men Hedqvist engagerade sig endast med tvekan, ty han tyckte film var strunt. — Man talar om divalater, men sådana existerar inte längre, förklarar hr Jaenzon. Nu måste alla, hög som låg, passa tiderna, och alla får vänta på tagning – en filminspelning består för skådespelarnas del till stor procent av väntan. Man kallas klockan 9 på morgonen och måste infinna sig klockan halv 8 för att vara klar i tid, men sedan blir det kanske ingen tagning förrän fram på eftermiddagen. Förr kunde det vara besvärligare att vara filmregissör eller filmfotograf. När skådespelarna kom ner till Kristianstad, så ansåg de sig vara på semestertripp, och i synnerhet skådespelerskorna var väl sedda gäster hos baroner och godsägare i trakten. Ibland måste vi sända droskskjuts för att hämta dem, och ibland kom skjutsen tom tillbaka med beskedet att det inte passade att filma den dagen. En olat har nutida yngre filmskådespelare – de spar sällan någonting av sina relativt goda inkomster. De lever alldeles för hårt och glömmer bort att de alltjämt har mycket att lära och att populariteten är någonting ganska flyktigt. Redan i Kristianstad försökte man sig på ett slags ljudfilm. Sång och musik spelades in synkront med filmen, men glädjen med denna ”uppfinning” blev inte långvarig, ty det hela sprack när någon del av filmen klipptes bort. Även om några bildrutor av en sjungande dam försvann, så fortsatt rösten att sjunga, och det var inte så bra. (…) — Stiller var en underbar regissör, förklarar hr Jaenzon. Det var mod på den tiden – jag tror det kom från Finland – att alla regissörer skulle skrika och skälla. Det gjorde inte Stiller, det vill säga han kunde bli häftig, men det gick fort över. (…) Stiller var alltså lugn och hygglig, men orygglig när någon sökte pruta på hans konstnärliga krav. Han fick alltid som han ville. Ur Julius Jaenzon berättar inför S.F:s jubileum i Dagens Nyheter den 7 december 1944 Julius Jaenzon [...] var en av de viktigaste kreativa personligheterna under den svenska stumfilmens storhetstid kring 1920. Han stod för kamerarbetet i flera av Victor Sjöströms och Mauritz Stillers klassiska verk och förmådde kombinera teknisk virtuositet med känsla för den konstnärliga helhetens krav. Hans verksamhet sträcker sig från filmens barndom till 40-talets slut och innefattar också några regiarbeten. Bra Böckers Film och TV-lexikon Filmografi:
 Julius Jaenzon under inspelningen av En natt på Smygeholm (1933) i Råsunda Filmstad. Kameran är en blimpad Debrie Parvo modell T. |
 Lars Björck, Julius Jaenzon och Lilly Jacobsson i Monte Carlos hamn under inspelningen av Kolingens galoscher (1912).
Kameran på de två bilderna ovan användes under inspelningen av Kolingens galoscher och mycket tyder på att den är ett hembygge. Det riktigt märkliga med kameran är att veven för filmens frammatningen sitter på vänster sida.
 Vingarne (1916), regi Mauritz Stiller. Kameran är en Pathé.  Terje Vigen (1917), regi Victor Sjöström.  Berg-Ejvind och hans hustru (1918), regi Victor Sjöström.  Hans nåds testamente (1919), regi Victor Sjöström. Julius Jaenzon bakom kameran, Victor Sjöström vid hans sida. (Filmens fotograf var egentligen Henrik Jaenzon. Att det är Julius på den här bilden kan kanske bero på att han täckte upp för sin bror ett par dagar.)  Herr Arnes pengar (1919), regi Mauritz Stiller.  Herr Arnes pengar (1919), regi Mauritz Stiller. Inspelning på en skridskobana. Horisonten är målad på en skärm.  Herr Arnes pengar (1919), regi Mauritz Stiller.  Ingmarssönerna (1919), regi Victor Sjöström.  Ingmarssönerna (1919), regi Victor Sjöström.  Eld ombord (1923), regi Victor Sjöström.
 Gunnar Hedes saga (1923), regi Victor Sjöström.  Gunnar Hedes saga (1923), regi Victor Sjöström.
 Gunnar Hedes saga (1923), regi Victor Sjöström. Vid kameran till höger står filmens biträdande fotograf Carl-Axel Söderström.  Karusellen (1923), regi Dimitri Buchowetzki.  Karusellen (1923), regi Dimitri Buchowetzki.  Karusellen (1923), regi Dimitri Buchowetzki. Till höger filmens biträdande fotograf Gustav A. Gustafson.  Livet på landet (1924), regi Ivan Hedqvist. Lastbilen är tillverkad av Scania-Vabis.  Hon, den enda (1926), regi Gustaf Molander.  Hon, den enda (1926), regi Gustaf Molander.  Hon, den enda (1926), regi Gustaf Molander.  Hon, den enda (1926), regi Gustaf Molander. Mannen till höger är filmens biträdande fotograf Carl-Axel Söderström.  Hon, den enda (1926), regi Gustaf Molander.  Synd (1928), regi Gustaf Molander. Julius Jaenzon lutar sig över kameran. Mannen i vit skjorta är Åke Dahlqvist. Kameran är en Eclair (Caméréclair). Svensk Filmindustri hade åtminstone två exemplar, sannolikt inköpta 1927.  Julius Jaenzon och en Eclair-kamera. Till startsidan |
