En av ljudfilmens pionjärer

Sven A:son Berglund föddes i Stockholm den 20 juli 1881. Hans far var överste vid fortifikationen, men också skriftställare och redaktör för andra upplagan av Uppfinningarnas bok.

När Sven var 20 år reste han till Tyskland för att under tre år studera papperstillverkning vid Tekniska högskolan i Berlin-Charlottenburg. Under den perioden (1901-03) genomförde den tyske fysikern Ernst Ruhmer en del experiment med fotografisk ljudinspelning vid skolan. Och så gick det som det brukar gå. Sven tog intryck av tidens strömningar och när han 1906 hunnit bli 25 år sysslade han inte längre med pappersproduktion, utan med att spela in ljudvågor på fotografiska glasplåtar i ett litet laboratorium i Stockholm.

På en del biografer i Sverige kunde man vid den här tiden se filmer med synkroniserat ljud från grammofonskivor. Redan 1903 hade Oskar Messter börjat visa sina ljudfilmer på Apolloteatern i Berlin. Hans konstruktion, med en elektriskt synkroniserad grammofon som ljudkälla, hade namnet Biophon. Trots teknikens uppenbara brister, vad gäller synkronitet och förstärkning, kom den snart till Sverige. Säkert såg Sven dessa första ljudfilmer och säkert drömde han om att med tiden anpassa sin optiska ljudteknik till filmens behov. Men vägen dit var lång. På den här tiden fanns varken elektriska förstärkare eller högtalare.

Några kapitalstarka herrar visade 1911 intresse för Sven A:son Berglunds arbete med att spela in och återge ljud på optisk väg. De ville bilda bolag och sälja aktier, och som alla uppfinnare behövde Sven pengar till arbetsro och ny utrustning. Så han accepterade och blev delägare i Svenska Aktiebolaget Fotoaerofon, med syfte att ”förvärfva, utexperimentera, försälja, meddela licenser till, eller på annat sätt utnyttja uppfinningar och patent samt driva annan rörelse, som därmed hafva samband”. En sjättedel av aktierna i det nybildade bolaget ägdes av AB Svensk Amerikanska Filmkompaniet.

Grundprincipen för Berglunds ljudfilmsapparat var vid den här tiden mycket enkel. Han lät ljus från en båglampa (L) passerar en tandad skärm (b) på sin väg mot en liten spegel (p) som var fästad på ett hårt spänt membran av glimmer (m). När ljudvågor påverkade membran och spegel, rörde sig bilden av den tandade skärmen i takt med ljudet. Bilden projicerades på en filmremsa (f) som löpte bakom en smal spalt (s).

Eftersom avståndet mellan membranet med spegeln och filmen i tonkameran var c:a 80 cm, fick anläggningen så stor känslighet att, enligt Berglund: ”tal, uppfångat 8-10 meter från apparaten, utan svårighet kan upptecknas”.

För att lyssna på inspelningsresultatet kopplade Berglund en hörtelefon i serie med en selencell som han vid avspelningstillfället placerade bakom filmen i sin apparat. Varken förstärkare eller högtalare fanns som sagt att tillgå unde de här första åren.

Klicka här om du vill titta på fler exempel på Berglunds ljud-till-ljusomvandlare.

År 1911 började Berglund arbeta för Optischen Anstalt C.P. Goerz i Berlin, ett bolag som tillverkade objektiv, kameror och projektorer. Hos Goerz förfinade han sin ljudfilmsutrustning, och gavs möjlighet att experimentera med de så kallade Liebenrören, detta långt innan förstärkarrören fanns ute på öppna marknaden. Nu kunde han alltså förstärka sitt ljud.

När första världskriget bröt ut (1914) tvingades Berglund hals över huvud lämna Berlin och resa hem till Stockholm. Utrustningen blev kvar i Berlin eftersom ingen trodde att kriget skulle bli långvarigt. Men snart grävde man skyttegravar runt om i Europa. Sven insåg att kriget skulle dra ut på tiden och begav sig ned till Berlin på en räddningsexpedition. De viktigaste apparaterna och de bästa filmerna lyckades han få med sig hem. Nu kunde han i lugn och ro fortsätta sitt arbeta.



Film med inspelat ljud enligt Berglunds metod.
(Antalet taggar i tonoptikens
skärm, dess mask, varierade genom åren.)

En uppfinnare ägnar minst lika mycket tid åt att få ihop pengar till sin forskning, som han lägger ned på själva forskningsarbetet. Ekonomin är ett ständigt problem. För att öka på Berglunds kassa bildades Aktiebolaget Laborator i Stockholm den 27 oktober 1917. Ännu mer pengar flöt in när Aktiebolaget Filmfotofon bildades den 10 november 1919.

Världens första offentliga demonstration av ett optiskt filmljudsystem genomförs torsdagen den 17 februari 1921 i Brevik på Lidingön utanför Stockholm. Arrangör var Aktiebolaget Filmfotofon, som ägde rätten till ingenjör Sven A:son Berglunds filmljudpatent. Närvarande var pressen samt gräddan av svensk film- och biografnäring. Demonstrationen var mycket lyckad. Men filmdirektörerna förhöll sig tämligen kallsinniga till nymodigheten.

Tidningarna däremot lovordade det optiska filmljudet, och ryktet om de berglundska framgångarna spred sig ända till Frankrike. Självaste Léon Gaumont blev intresserad, och när han omsider hade vägarna förbi Stockholm passade han på att anhålla om en privat demonstration av det berglundska underverket. Men företaget som ägde patenträttigheterna sa blankt nej. De ville inte veta av några demonstrationer. Då tog Gaumont kontakt med Berglund själv, som ovetande om det tidigare avslaget sa ja till en visning. Uppfinnaren var naturligtvis glad över det visade intresset, speciellt som det kom från självaste filmkungen Gaumont. Patentens ägare däremot, var naturligtvis rädda för att Gaumont skulle norpa de berglundska innovationerna. Hur som helst, Gaumont och några direktörer från Svensk Filmindustri begav sig ut till Berglunds bostad på Lidingö för att ta sig en titt. Men väl framme meddelade husan att Berglund var ”på supé hos minister Morris”. Han hade sjappat. Då bad Gaumont och hans sällskap att få låna telefonen för att ringa upp Berglund. Så skedde. När detta ”hemfridsbrott” kom till patentbolagets kännedom blev det hårda ord, och tal om rättsprocess. Med tiden dämpades tonläget, men under några dagar svallade okvädingsorden i tidningarnas spalter.



Sven A:son Berglund i sitt laboratorium på Lidingö.
[Bild från tidskriften Filmen, nr 20 – 1919]

Intresset för Berglunds arbete var som sagt måttligt bland filmfolk i Sverige, men desto större ute i vida världen. Projektortillverkaren Ernemann A.G. i Tyskland hade fått initierade rapporter från Berglunds ljudfilmsdemonstration i Brevik på Lidingön i februari 1921. Självklart hade man också följt med i tidningsskriverierna. Ernemann A.G. tog kontakt med A.-B. Filmfotofon och de båda bolagen kom till en överenskommelse den 24 maj 1922 som gav Ernemann ensamrätt på tillverkning, uthyrning och försäljning av återgivnings- och inspelningsapparatur baserad på Berglunds patent. Ernemann förband sig i avtalet att göra 2000 meter demonstrationsfilm till en kostnad av tvåhundratusen mark, och hyrde ett palmhus i anslutning till en slottsliknande villa i stadsdelen Laubegast i Dresden åt Berglund och hans medhjälpare där de skulle kunna ägna sig åt utvecklings- och inspelningsarbetet. Palmhuset hade en golvyta på 8x10 meter och för att kunna spela in ljud lät Berglund dämpa glasväggarna med textilier.

Ernemann hade engagerat en italiensk regissör och planerade för inspelning av sex ljudfilmer. Filmfotofon skulle få 20% av nettovinsten på de första tusen försålda apparaterna, 15% mellan den ettusenförsta upp till den tvåtusenförsta, och 10% därutöver.

Enligt avtalet skulle A.-B. Filmfotofon ställa sina prototyper till Ernemanns förfogande. Men Filmfotofon ville inte uppfylla sitt åtagande. På punkt efter punkt satte man sig på tvären. Kanske på grund av okunnighet, kanske på grund av den rådande hyperinflationen som gjorde handel med tyska företag till ett vågspel.

Trots alla misshälligheter på högre ort började Berglund och hans medarbetare arbeta i ateljén i Laubegast sommaren 1922. Om och om igen modifierade man konstruktionen och spelade in nya testfilmer.

Så här gick en inspelning till: En stor tratt av gips styrde ljudvågorna från artisten framför bildkameran till trattens smalaste del, där det satt ett tunt membran med en liten spegel som rörde sig i takt med ljudet. Hela arrangemanget, med tratt, membran och spegel, vilade på en betongsockel. Fristående från denna stod tonkameran med sin film och sin drivmekanism. En tonlampa kastade ljus mot membranets spegel och i strålarnas väg fanns en tandad skärm. Spegeln reflekterade bilden av skärmen mot en smal springa framför filmen i tonkameran. Inspelningshastigheten var 22 bilder per sekund och spårbredden 25 mm. Tonlampan var en båglampa på 6 ampere som drevs med likström och hade automatisk kolmatning. (Vanliga glödlampor var inte tilräckligt ljusstarka.) Bild och ljud låg på separata 35 mm breda filmremsor.



Sven A:son Berglund och hans medarbetare i ateljén i Laubegast, 1922
Berglund längst till höger, Wolfgang Filzinger i den vita rocken
[Svenska Filminstitutets bildarkiv]

Och utfallet? Wolfgang Filzinger, Berglunds medarbetare i Laubegast, fastslog att ljudkvalitén på de inspelade filmerna motsvarade tidens mekaniskt inspelade grammofonskivor. Men han vittnade också om att spårvagnarnas framfart i omgivningen fick spänningen i ateljéns elnät att variera, och att de därför tvingades filma om nätterna, när tågen stod stilla. De hade dessutom problem med att bildkameran väsnades och att lamporna spottade och fräste, samt med att otjänliga ångor från nödvändig batteriladdning låg som en stickande dimma över inspelningslokalen. Därtill knakade som sagt samarbetet mellan A.-B. Filmfotofon och Ernemann betänkligt i fogarna. Problemen för Sven och hans medarbetare var alltså otaliga.

(I en intervju för Dagens Nyheter, den 2 januari 1936, berättar Berglund att han just varit och lyssnat på sitt ljud från 1911, och menade att ”så förfärligt underlägsen en ljudfilm av i dag var den sannerligen inte”.)

Hösten 1923 bestämde sig Ernemann för att lägga ned hela projektet. Ett skäl var säkert att inflationen i landet var lavinartad. I augusti fick man en miljon mark för en svensk krona, och i oktober en miljard.

Ett annat skäl till nedläggningen var förmodligen att herrar Vogt, Massolle och Engl hade demonstrerat sin ljudfilm under namnet Tri-Ergon i Berlin den 17 september 1922, med både bild och ljud på en 42 mm bred filmremsa. Var jämförelsen med deras teknik till Berglunds nackdel? Den österrikiske professorn Hans Thirring, som var kunnig på ljudfilmens område och som närvarat vid Tri-Ergons premiär, framhöll vid ett möte med Berglund i december 1922 att Tri-Ergon hade en bättre högtalaranläggning, men att Berglunds inspelningsteknik, med separata filmer för bild och ljud, var överlägsen. Thirring föreslog att Berglund skulle slå sig ihop med Siemens och få hjälp med högtalarna. Men något sådant samarbete kom aldrig till stånd. Under 1922-23 använde Berglund istället två amerikanska Magnavox-högtalare som han drev med en förstärkare med två parallellkopplade Siemens BE-rör.

När Ernemann la ner projektet hösten 1923 var det nog uppenbart för de flesta att Berglund slagit in på fel väg. Om inte annat så torde den italienske regissören höjt ett varnandes finger. Att ha en ljusmodulerande spegel fastsatt på ett membran monterat på en betongsockel 80 cm från spalt, ljudfilmkassett och drivenhet, det fungerade när någon notabilitet talade rätt in i kameran. Vid mer komplicerade filminspelningssituationer fungerade det naturligtvis inte alls. Ljudinspelningsutrustningen måste vara rörlig. Det kan man inte med bästa vilja i världen säga att Berglunds arrangemeng var.

Sven A:son Berglund var en osedvanligt kreativ och begåvad uppfinnare, men han var ingen filmare. Därför borde naturligtvis A.-B. Filmfotofon på ett mycket tidigt stadium ha skaffat honom en medarbetare med kunskap om filminspelningens alla vedermödor. Men så blev det inte, kanske därför att man var rädd för att bli bestulen på konstruktionshemligheter.

Hans Vogt, Josef Engl och Joseph Massolle i Tyskland började arbeta med filmljud 1918, samtidigt med Axel Petersen och Arnold Poulsen i Danmark. Då var tillverkning av elektronrör redan igång runt om i världen, om än i liten skala. (Vogt, Engl och Massolle tillverkade sina egna rör.) Det föll sig därför naturligt för dessa herrar att använda mikrofoner och rörförstärkare.

Och fördelarna med att på elektrisk väg förstärka signalen från en mikrofon, och med förfinad elektronik omvandla den till ljusvariationer som kunde fotograferas på filmremsan, de var uppenbara. Alla som vid det här laget hade förmågan att känna av teknikutvecklingens vindar anade att den mekaniska inspelningsmetoden nu var hopplöst omodern.

Men glöm inte att Sven A:son Berglund faktiskt började arbeta med filmljud redan 1906. Då fanns inga elektronrör. Stora delar av hans yrkesmässiga bagage bestod av minnen från det oerhörda slitet med att få filmljudtekniken att fungera på mekanisk väg. Att bara stryka ett streck över alla erfarenheter och ta en annan väg, satsa på ny teknik, det kräver sin man.

Och Berglund insåg förstås omsider att han måste tänka om. I patent nr 415879 som beviljades i Tyskland den 13 december 1923 hade han inte längre en spegel fästad vid ett membran, som i tidigare konstruktioner.

Istället får den förstärkta strömmen från en mikrofon (k) inverka på en taggig skärm (b) i ett elektromagnetiskt fält (f), och tvinga skärmen att röra sig i takt med ljudet. Här behövs alltså inte längre ett membran med påmonterad spegel sammanbyggd med tonkameran. Nu kan man äntligen placera tonkameran för sig och dra sladd till mikrofonen. Men det var så dags. Hos Ernemann var man inte längre intresserad. Sven flyttade från Dresden. År 1925 bodde han i Berlin och hade startat ”Firma Physkal. Laboratorium S. A:son Berglund”. Egen företagare. Frilans, skulle vi väl säga idag. Han arbetade för den som behövde hans hjälp. Kanske för Tri-Ergon.

År 1926 fusionerade stora delar av den tyska filmindustrin. Zeiss Ikon A.G. Dresden grundades genom en sammanslagning av Carl Zeiss/Jena, ICA A.G. och Ernemann A.G. i Dresden, Goerz A.G. i Berlin, samt Contessa-Nettel A.G. i Stuttgart.

Efter 1928 arbetar Berglund bl.a. för Tobis (Tonbild-Syndikat A.G.). 1932 konstruerade han ett system för eftersynkronisering, och han ägnade mycken tid åt forskning kring 3-dimentionell film. Men han lämnade aldrig tanken på att finna den bästa metoden att spela in optiskt ljud.

1936 blir Sven A:son Berglund hedersdoktor vid Tekniska högskolan i Berlin-Charlottenburg.

1937 avlider han i sitt hem i Berlin vid 56 års ålder.

Wolfgang Filzinger skrev flera tidskriftsartiklar om sitt arbete tillsammans med Berglund. Han samlade och vårdade också en del minnesanteckningar, jämte några av Berglunds patenthandlingar och provfilmer. Alltsammans överlämnades några år efter Filzingers död till Deutsches Filmmuseum i Frankfurt, där ett Filzinger-Archiv nu finns för alla som är intresserade.

Provfilmerna från tiden 1918-23 låg i en bleckburk med påskriften ”Tonfilmaufnahmen von Berglund”. Den innehöll 200-250 meter originalnegativ med tal och musik och exempel på olika tonskriftstekniker, men där fanns också ljudfilm från Berglunds demonstration i Brevik på Lidingön 1921. Materialet var i relativt gott skick, men Filzinger rekommenderade restaurering och kopiering.*

Vi kontaktade Deutsches Filmmuseum i Frankfurt och frågade om rullen fanns kvar. Den 26 juni 2009 fick vi ett meddelande från museets filmarkiv om att de hade en burk i sina gömmor med påskriften ”Berglund Tonaufnahmen 1922”, som innehöll en 225 meter lång film på nitratbas.

Berglunds tonnegativ kom till
Jon Wengström och Mark Standley på Svenska Filminstitutet i januari 2010. Av burkens etikett framgick att filmen kom från Wolfgang Filzinger i Dresden.

Någon tid senare kopierades negativet men resultatet blev tyvärr nedslående, förmodligen på grund av materialets ålder och skick.

En annan förmodad Berglund-film har följande historia:
I april 1941 överlämnade Statens Etnografiska Museum en burk med en ”kinematografisk ljudfilm” till Tekniska museet i Stockholm. Den fick nummer TM18575, och Tekniska museet skrev i sitt föremålsregister: ”En ask av förtennad bleckplåt med påskrift: Troligtvis Ing. Berglunds ljudfilm”.

Tekniska museet hade den berglundska ljudfilmen i sitt förvar fram till november 1993. Då fick Sveriges Television hand om den. Men eftersom filmen låg på nitratbas, och var så illa medfaren att den inte längre gick att kopiera, kasserades den i mars 1997.

Lasse Ulander och Håkan Lindberg
(Texten är senast uppdaterad den 11 mars 2015.)


* Det finns en förteckning över innehållet i Wolfgang Filzingers Berglund-arkiv, upprättad den 18/11 1947, en lista som numera förvaras i Filzinger-Archiv, Deutsches Filmmuseum i Frankfurt. Så här lyder avsnittet i listan som beskriver de sparade testfilmerna: ”Eine Blechbüchse 'Tonfilmaufnahmen von Berglund' aus den Jahren 1918 bis 1923 mit verschiedenen Blenden-Arten. Einfach-Doppelzacke, Vielfach-Doppelzacke, Vielfach-Doppelzacke mit gestufter Kammblende, Vielfach-Doppelzacke-Aufnahme mit verlaufender Kammblende, Sprech- und Musik-Aufnahmen. Die Länge beträgt etwa 200 bis 250 m. Sämtliche Aufnahmen sind Original-Negative, so wie von Berglund und Filzinger hergestellt wurden. Es befinden sich aber darunter auch Aufnahmen früheren Datums, die vor 1921 in Stockholm gemacht wurden. Die Filme sind während der ganzen Zeit sehr sorgfältig gelagert und vor dem Vertrocknen geschützt worden, so daß sie sich in relativ gutem, nicht brüchigem Zustand befinden. Es dürfte sich empfehlen, die Aufnahmen zwecks Konservierung sofort zu kopieren.”