Ur tidskriften Filmen, nr 20 – 1919.




Ingenjör Berglund i sitt laboratorium.


Vad stort sker, ske stundom större, än man är böjd att förmoda, och då det dessutom sker tyst och utan pukslagningar och förhävelser, ter det sig i sitt förlopp ännu större.

Man föranleds till reflektioner av denna art, då man lämnat ingenjör Sven Berglunds lilla tusculum där ute på Lidingön och haft förmånen att i hans laboratorium därstädes få taga del av vad trollkarlen därsammastädes alldeles för blygsamt kallar försök att lösa problemet den talande filmen.

Ingenjör Berglund är äkta, tvättäkta stockholmspojke, och än mer, han är genuin la’gårdslandsgrabb, och det är, som var man vet, betydligt förmer, och då man desslikes har sig bekant, vilka anor la’gårdslandsgrabbens i gemen ätt har att åberopa, förstår man, att Sven Berglund inte varit den, som givit tappt i första taget. Det ligger också en hel följd av år och det mest oförtrutna arbete mellan hr Berglunds första trevande försök och det glänsande resultat han nu nått.

Det intryck lekmannen får, då han slagit sig ner i ingenjör Berglunds lilla improviserade bio där ute på Lidingön och fått bevittna, vad där kan presteras, är också, att ingenjör Berglund lyckats fullständigt.



Trollådans inre.

Uppfinnaren har givetvis börjat i rätt ända. Att framställa en talande film har för honom icke varit huvudsaken. Han ha angripit problemet från den enda riktiga sidan. Han har insett, att huvudfrågan legat i ett annat plan: han har velat fotografera ljudet, fotografera ljudet på den ljuskänsliga filmremsan, och häri har han lyckats. När detta mål är nått, var den talande filmen en verklighet.

Det är också huvudsakligen vid dessa fotografiska försök, som intresset knyter sig, och det är i dessa försök och det de resulterat i, som det sällsamma i saken ligger.

Ingenjör Berglund har fotograferat ljudet, ljudets under tusendelar av en sekund skiftande anlete, ljudet med all dess oändliga mångfald av nyanser. Men, invänder den oppositionslystne läsaren, detta är ju ingenting nytt. På mina grammofonplattor har jag ju ljudet fotograferat! Det smärtar oss att vara nödsakade säga emot den ärade opponenten, icke minst därför, att vi själva varit fjättrade i denna villfarelse. I grammofonskivan har vi på sin hövd ljudet registrerat, fotograferat är det ingalunda. Men i detta skick förefinnes det på ingenjör Berglunds filmremsa, fångat och fäst på plåten, och närhelst ingenjören-fotografen så behagar, tvingar han det att manifestera sig, att träda fram för det lyssnande människoörat. Säkert är också, att de forna fonograf- och grammofonapparterna göra klokast i att gå hem och vika ihop sig, när den Berglundska talapparaten träder fram.

Hur har det nu emellertid blivit uppfinnaren möjligt att lyckas i denna kamerajakt? Jo, tack vara den absolut pålitliga och oförtröttade tjänare han tagit i sin tjänst där uppe i sitt laboratorium, en tjänare, vars metodiska ordningssinne är matematikerns eget, en vars handlag är det subtilast tänkbara, en tjänare, som inte begär bättre än att under husbondens ögon få utveckla sin obegränsade förmåga, denna mänsklighetens tjänare, utan vilken världen ej vore den vi nu kalla vår, denne tjänare, som så länge förde ett vilt vagabondliv, till dess han slutligen omhändertogs av Galvani, Volta och andra och uppfostrades till det mönster han nu är. Elektriciteten är denne beundransvärde, outtröttlige tjänare, utan vars hjälp varken vi eller ingenjör Berglund stode där vi och han nu stå.

Själva proceduren vid fotograferandet av ljudet är än så länge ingenjör Berglunds lilla eller rätt stora hemlighet. Han släpper inte gärna någon obehörig in i sin fotografiska atelier; i sin ”låda” exponerar han däremot älskvärt och ogenerat sina kunder. Vi klippte en bit av en film, där uppfinnaren demonstrerar sin uppfinning, och låter man så den besynnerliga filmen rulla genom Berglunds trollåda, så hör man också, vad han säger.

Selencellen.
Det lika obetydliga som sällsamma verktyg, husbonden och hans tjänare begagna sig av vid sina operationer är den lilla tingest, som här bredvid finns avbildad och som man benämner ljuselektrisk cell. Dess säregna egenskap bero huvudsakligen på en metall Selen – det är mer än välbetänkt att lägga märke till det namnet, det kommer att låta tala om sig – som i kristallinsk form förefinnes å ytan på ”cellen”. Denna ljuselektriska cell, placerad bakom den löpande filmremsan, varå ljudet är fotograferat, och belyst från en ljuskälla omvandlar de fotografiska ljudkurvorna i fotografiska svängningar, som i sin tur påverka membranet i en telefonlur och medelst denna av människoörat uppfattas och av andra hennes uppfattningsorgan närmare uttydas och beundras.

Att komma därhän har varit det mål, till vilket ingenjör Berglund oförtrutet strävat och slutligen nått: han fotograferar ljudet, han har dess plåtar förvarade, och han framkallar och kopierar dem, när han behagar. Den talande filmen har sedan fallit honom till som en mogen frukt. På samma avstånd och absolut samtidigt med ljusbildens upptagande fotograferar ingenjör Berglund ljudet, absolut samtidigt. Hur fullständigt samtidigt detta återgivande sker, hade vi tillfälle att i uppfinnarens laboratorium förvissa oss om: en man träder fram och håller ett kort föredrag om de olika försök, som gjorts i och för framställandet av en talande film. Munnens rörelser och gesterna iakttager vårt öga absolut samtidigt med att vårt öra hör de ord mannen talar. Han överraskar oss därpå med att giva några exempel på med vilken rent av otrolig pregnans skilda ljud äro fotograferade och återgivna: han spelar fiol, han sågar en bräda, han knackar med en hammare på en låda o.s.v., och alla rörelser samtidiga med det absolut rena ljudet.

De ljud vi höra äro emellertid, ehuru fullt nyanserade, dock relativt svaga. Si tillåta oss gentemot uppfinnaren en erindran härvidlag. Men ingenjör Berglund skrattar gott: ”Hade jag inte haft större svårigheter att kämpa med, hade vi för länge sedan hört både Fairbanks och Chaplin, för att inte tala om våra egna, från den vita duken. Till min återgivningsapparat fogar jag nämligen ljudförstärkande apparater och kan härigenom praktiskt taget förstärka ljudet hur många gånger som helst, och genom högtalande telefoner, placerade överallt i biografteatersalen blir ljudet lika hörbart överallt i salongen.


Ljudförstärkningsapparat.

Denna sida av saken är helt enkelt en arrangeringsfråga. Saken är emellertid, att dylika ljudförstärkningsapparater ej ännu kunna framställas här i landet. Jag reser därför inom närmaste tid till Tyskland, det enda land, där de äro möjligt att för närvarande erhålla”.

Vi lämna den geniale uppfinnaren med en känsla av att vi varit i tillfälle att få en inblick om ock ofullständig i en av vår tids märkligaste uppfinningar.