Båglampor
båglampa [Norstedts svenska ordbok] subst. –an –or
ljusstark elektrisk lampa vars ljuskälla utgörs av en ljusbåge mellan två elektroder: kolbåglampa; –or används ofta i biografprojektorer.


Båglampa tillverkad av Pathé c:a 1911

Nationalecyklopedin:
Båglampa, koncentrerad ljuskälla med mycket högt ljusflöde, där ljuset utsänds från en bågurladdning, en ljusbåge mellan två elektroder av grafit. I en sådan ljusbåge (kolbåge) kommer ljuset huvudsakligen från anoden, som kan ha temperaturen 3.500–6.000° C. Genom förångning förbrukas elektroderna i kolbågen och måste efter hand matas fram. Denna nackdel är eliminerad i slutna båglampor, där urladdningen sker i xenon eller kvicksilverånga under högt tryck. Ljuset utsänds från området mellan elektroderna. Båglampans användning som gatubelysning kulminerade redan på 1910-talet, men som scenbelysning på teatrar spelade den länge en viktig roll. I biografernas filmprojektorer användes båglampor ännu på 1960-talet.


Om biografen hade en projektor med båglampa i en stad som saknade elnät, kunde det ibland hända att man ställde en gasmotor med elgenerator utanför lokalen, för att på det viset få elektricitet till projektorns lamphus. Detta under förutsättning att staden hade ett gasnät.


Ernst Ruhmer lanserade 1901 en metod för optiskt ljud på film som han kallade Photographophon.
Principskissen ovan visar inspelningsdelen. A är en mikrofon, B ett batteri, C en transformator.
Vid drosslarna E och F ansluts likström till båglampan D, vars ljusstyrka påverkas av mikrofonen.

Bonniers Lexikon (1961):
Båglampa, belysningsanordning vars ljuskälla utgörs av en elektrisk ljusbåge mellan två elektroder. Huvudtypen är kolbåglampan, uppfunnen 1809 av Humphry Davy. Den består av två stavformiga elektroder av kol, ofta placerade i rät vinkel, och en anordning varigenom elektroderna kan närmas till och avlägsnas från varandra.

Elektroderna sätts medelst ett lämpligt förkopplingsmotstånd i förbindelse med en strömkälla. Vanligen används likström. Den erforderliga spänningen är minst 50 V och strömstyrkan minst 3 à 4 A. Båglampan tänds genom att kolens spetsar får vidröra varandra. Härvid blir beröringspunkten mycket het, och när kolen avlägsnas från varandra, fortsätter bågen att brinna under utsändande av ett intensivt, vitt ljus. Detta kommer huvudsakligen från det positiva kolet, där en s.k. krater bildas. Temperaturen i denna uppgår till cirka 3.900°; det negativa kolet är några hundra grader kallare. Eftersom kolen förbrinner relativt snabbt, måste de i samma mån närmas varandra så att ljusbågens längd hålls konstant. Temperaturen mellan elektroderna uppgår vid vanligt tryck till cirka 6.500°; vid högre tryck är även temperaturen högre. En kolbåge kan även drivas med växelström, varvid lika mycket ljus utsänds från båda elektroderna, men det totala ljusutbytet blir i detta fall mindre.

I biografer används ofta som ljuskälla högintensitetsbågar med tunna kol, överdragna med ett kopparskikt för att leda strömmen bättre samt impregnerade med metalloxider, varigenom strömstyrkan kan höjas till 50 A med en flerdubblad ljusintensitet som följd (Beck-effekt).



Båglampa. Det grövre kolet är postitivet,
och i dess spets utbildas den lysande kratern.
(Ur Fotografisk handbok, 1958)

Fotografisk handbok, andra upplagan (1958). Redaktör Helmer Bäckström.
Ur kapitel 176; Kinoprojektorer, av H. Lindestam och Einar Ohlsson
Ljuskällan är oftast en kolbåglampa. För mindre biografer liksom också för skolor kan dock glödlampsutrustning komma i fråga. Båglampan är försedd med en spegel, som koncentrerar ljuset via bildfönstret mot objektivet. Ljusbågen matas med likström, som erhålles från en omformare eller likriktare. Båglamporna uppdelas i lågintensitetslampor och högintcnsitetslampor. Vid den förra är spänningen mätt över bågen omkring 45–55 V och strömstyrkan, som avpassas efter kolens dimensioner, 15—35 A. Ljuset alstras av positivkolets lysande krater, som har stor ljustäthet (185 candela per mm2). Dess ljus är vitare än det som erhålles från en glödlampa. Den maximala ljusströmmen rör sig om 2.500 å 3.000 lm (vid 35 A). — Vid högintensitetslampan alstras ljuset inte av en lysande krater utan av en gas-»boll» vid det positiva kolet. Ljuset från högintensitetslampan har i det närmaste samma karaktär som dagsljuset, möjligen med någon dragning åt blått. Ljustätheten kan drivas upp ända till 800 candela per mm2 (jfr solljus i zenit 1.000–1.500 candela per mm2), och ljusströmmen kan uppgå till 10.000 lm och däröver. — Även andra lamptyper förekommer. Kvicksilverlampan är en gasurladdningslampa av högtryckstyp. Xenon-lampan, som introducerats på senare år, är även den en gasurladdningslampa, där ljusbågen bildas mellan två elektroder, inneslutna i en kvartskolv som är fylld med ädelgasen xenon.



Xenonlampa, som kom att ersätta bågljus i filmprojektorer.
Osram introducerade den nya lamptypen 1951.

Till startsidan