Kolbågljus, båglampa

båglamp|a [Norstedts svenska ordbok] subst. –an –or • ljusstark elektrisk lampa vars ljuskälla utgörs av en ljusbåge mellan två elektroder: kolbåglampa; –or används ofta i biografprojektorer.

Kolljus tillverkat av Pathé c:a 1911

Nordisk familjebok / Uggleupplagan (1924):
Som ljuskälla används för teaterprojektorer alltid elektriskt bågljus, såvida tillgång på elektrisk ström finnes. Genom införandet af spegelbåglampan har man med bibehållande af ljusstyrkan lyckats nedbringa den erforderliga strömstyrkan och därmed kostnaden till endast en bråkdel af de för båglampan erforderliga. Dessa lampor karakteriseras däraf, att kolspetsarna äro ställda så, att den positiva kratern blir vänd mot en konkav spegel, som uppfångar och reflekterar en betydligt större mängd af det från ljuskratern utstrålande ljuset än hvad som är fallet vid de äldre båglampstyperna; man tillgodogör sig därigenom i vida högre grad det från ljuskratern utstrålande ljuset. För skol- och hemprojektoren användas numera i stor utsträckning speciella projektionsglödlampor, som äro lättare och bekvämare att sköta och därtill mindre eldfarliga än båglamporna.

Ernst Ruhmer lanserade 1901 en metod för optiskt ljud på film som han kallade Photographophon.
Principskissen ovan visar inspelningsdelen. A är en mikrofon, B ett batteri, C en transformator.
Vid drosslarna E och F ansluts likström till båglampan D. Ljusstyrkan påverkas av mikrofonen.

Bonniers Lexikon (1961):
Båglampa, belysningsanordning vars ljuskälla utgörs av en elektrisk ljusbåge mellan två elektroder. Huvudtypen är kolbåglampan, uppfunnen 1809 av Humphry Davy. Den består av två stavformiga elektroder av kol, ofta placerade i rät vinkel, och en anordning varigenom elektroderna kan närmas till och avlägsnas från varandra.

Elektroderna sätts medelst ett lämpligt förkopplingsmotstånd i förbindelse med en strömkälla. Vanligen används likström. Den erforderliga spänningen är minst 50 V och strömstyrkan minst 3 à 4 A. Båglampan tänds genom att kolens spetsar får vidröra varandra. Härvid blir beröringspunkten mycket het, och när kolen avlägsnas från varandra, fortsätter bågen att brinna under utsändande av ett intensivt, vitt ljus. Detta kommer huvudsakligen från det positiva kolet, där en s.k. krater bildas. Temperaturen i denna uppgår till cirka 3.900°; det negativa kolet är några hundra grader kallare. Eftersom kolen förbrinner relativt snabbt, måste de i samma mån närmas varandra så att ljusbågens längd hålls konstant. Temperaturen mellan elektroderna uppgår vid vanligt tryck till cirka 6.500°; vid högre tryck är även temperaturen högre. En kolbåge kan även drivas med växelström, varvid lika mycket ljus utsänds från båda elektroderna, men det totala ljusutbytet blir i detta fall mindre.

I biografer används ofta som ljuskälla högintensitetsbågar med tunna kol, överdragna med ett kopparskikt för att leda strömmen bättre samt impregnerade med metalloxider, varigenom strömstyrkan kan höjas till 50 A med en flerdubblad ljusintensitet som följd (Beck-effekt).

Nationalecyklopedin:
Båglampa, koncentrerad ljuskälla med mycket högt ljusflöde, där ljuset utsänds från en bågurladdning, en ljusbåge mellan två elektroder av grafit. I en sådan ljusbåge (kolbåge) kommer ljuset huvudsakligen från anoden, som kan ha temperaturen 3.500–6.000° C. Genom förångning förbrukas elektroderna i kolbågen och måste efter hand matas fram. Denna nackdel är eliminerad i slutna båglampor, där urladdningen sker i xenon eller kvicksilverånga under högt tryck. Ljuset utsänds från området mellan elektroderna. Båglampans användning som gatubelysning kulminerade redan på 1910-talet, men som scenbelysning på teatrar spelade den länge en viktig roll. I biografernas filmprojektorer användes båglampor ännu på 1960-talet.

Båglampa. Det grövre kolet är postitivet,
och i dess spets utbildas den lysande kratern.
(Ur Fotografisk handbok, 1958)

Fotografisk handbok, andra upplagan (1958). Redaktör Helmer Bäckström.
Ur kapitel 176; Kinoprojektorer, av H. Lindestam och Einar Ohlsson
Ljuskällan är oftast en kolbåglampa. För mindre biografer liksom också för skolor kan dock glödlampsutrustning komma i fråga. Båglampan är försedd med en spegel, som koncentrerar ljuset via bildfönstret mot objektivet. Ljusbågen matas med likström, som erhålles från en omformare eller likriktare. Båglamporna uppdelas i lågintensitetslampor och högintcnsitetslampor. Vid den förra är spänningen mätt över bågen omkring 45–55 V och strömstyrkan, som avpassas efter kolens dimensioner, 15—35 A. Ljuset alstras av positivkolets lysande krater, som har stor ljustäthet (185 candela per mm²). Dess ljus är vitare än det som erhålles från en glödlampa. Den maximala ljusströmmen rör sig om 2.500 å 3.000 lm (vid 35 A). — Vid högintensitetslampan alstras ljuset inte av en lysande krater utan av en gas-»boll» vid det positiva kolet. Ljuset från högintensitetslampan har i det närmaste samma karaktär som dagsljuset, möjligen med någon dragning åt blått. Ljustätheten kan drivas upp ända till 800 candela per mm² (jfr solljus i zenit 1.000–1.500 candela per mm²), och ljusströmmen kan uppgå till 10.000 lm och däröver. — Även andra lamptyper förekommer. Kvicksilverlampan är en gasurladdningslampa av högtryckstyp. Xenon-lampan, som introducerats på senare år, är även den en gasurladdningslampa, där ljusbågen bildas mellan två elektroder, inneslutna i en kvartskolv som är fylld med ädelgasen xenon.

Xenonlampa. Osram introducerade dessa 1951,
som ersättning för bågljus i filmprojektorer.

Till Film Sound Swedens startsida