Inspelningsutrustning för ljudfilm |
![]() |
![]() |
![]() |
© 1930 AB Svensk
Filmindustri
När Svensk
Filmindustri år 1930 behövde apparatur till sina
kommande
ljudfilmsinspelningar lät man hyra den från Tobis, Tonbild-Syndikat
A.–G. i Tyskland. Det blev väldigt dyrt. Enligt uppgift 2.000:- om
dagen, vilket motsvarar 56.940:- år 2016. Utrustningen hade beteckningen SA (Synchron-Apparatur) och var konstruerad för Tobis av Joseph Massolle. Ljudvagnen innehöll batterier, elektronik och en ombyggd Eclairkamera (Caméréclair) för 120 meterskassetter. I Tyskland kallades den för ”tevagnen”, och ibland också ”barnvagnen”. I Sverige fick den ofta heta ”korvståndet”. Bildkameran, som ingick i inspelningsutrustningen, var en Debrie Parvo som Tobis hade byggt in i en ljudisolerande låda, en så kallad blimp. Både ljud- och bildkameran drevs av batterier. Synkronitet mellan bild och ljud fick man med en teknik som brukar kallas interlock, eller selsyn (från self och synchronizing), och som bestod av en sändare/drivare/generator och en mottagare/slav/motor som var elektriskt anslutna till varandra på så sätt att drivarens läge alltid överensstämde med slavens. I det här fallet satt drivaren monterad i ljudkameran och slaven (motorn) i bildkameran. När ljudkameran startade rullade också bildkameran och de båda enheterna gick alltid synkront. Joseph Massolle installerade först en sorts glimlampa som oscillograf i sina tonkameror, en ”Ultra-Frequenzlampe” konstruerad av Tri-Ergon. Senare förekom Kerrceller. Ljudspåret från Tobis tonkamera är av intensitetstyp (variable density, varierande täthet). |
Julius Jaenzon under inspelningen
av Markurells i Wadköping,
1931.
Till startsidan