Stora musikstudion (Musikstudio 1), början av 60-talet

ef_11

Stora musikstudion.
Golvytan var 22x12 meter och hade plats för ett 80-tal musiker.
Arbetet med musikstudions akustik hade utförts av Lennart Ljungberg på SELA.

Kommentar från Gert Palmcrantz: Till höger och vänster om de tre högtalarna på bakväggen skymtar två gråa dörrar. Innanför dessa låg ekokammare som kunde kopplas till olika studior via en växel i filmmixens maskinrum.

Det fanns ett fönster högt upp under taket i Stora musikstudion. Bakom det låg maskinrummet och därifrån kunde man vid behov projicera filmbilder till musikerna.

Väggarna i de båda ekokammarna var målade med vattenglas och osymmetriskt formade för att undvika rundgång i s.k. stående frekvenser. På golvet låg en högtalare och i en lina från taket hängde en mikrofon som kunde höjas och sänkas till önskad längd på efterklangen.

Det finns ritningar till stora musikstudion från december 1956. Planerna hade alltså funnits några år när bygget äntligen kom igång 1961. Men vid det laget hade ritningarna förstås hunnit revideras. Musikstudion invides 1962. A-hallen intill 1965.

Gert Palmcrantz: Det första utrymmet utanför Stora musikstudion, till vänster högst upp på ritningen, var ett ljud- och musikarkiv till filmmixstudion som låg mitt emot på andra sidan gången. I utrymmet till vänster om arkivet hade vi graveringen för både mono och stereo. Den verksamheten flyttades senare upp i huset och placerades där syateljéerna tidigare var belägna.

Musiken till filmen ”Nils Holgerssons underbara resa” var den första som spelades in i den nya studion. Torbjörn Lundquist både skrev musiken och dirigerade orkestern. Jag var assistent åt Bengt Runsten som var ansvarig tekniker. Jag hade då ännu inte blivit betrodd vid mixerbordet, men jag var där på kvällar och nätter och tjuvtränade.

Gert Palmcrantz: Mixbordet i kontrollrummet var byggt av SELA och hade Danner-reglar, tre VU-mätare och ett ljusinstrument tillverkat av DISA (Dansk Industri Syndikat A/S). I apparatskåpet i bakgrunden satt DISA-förförstärkare med kanalväljare, inställning av mikrofonnivå, bas/diskantkontroller samt längst ner vid golvet två stycken DISA-limitenheter. En extern RCA-limiter/kompressor användes ibland vid slutmixen. Bordet hade tre utgångar till en Ampex 3k-maskin.

Det här bordet byttes ut 1968 mot ett med 26 ingångar och 8 utgångar från Kongsberg Våpenfabrikk i Norge.

Den här bilden är tagen i Stora musikstudion, förmodligen i mars 1963 när jag spelade in Trio me' Bumbas första stora hitlåt ”Spel-Olles gånglåt”.

Mannen bredvid mig var den mycket produktive producenten Sture Wahlberg, som då jobbade för bolaget Polydor och som tidigare varit verksam för Decca. Han startade senare bolaget SweDisc tillsammans med en annan topproducent, Roland Ferneborg från bolaget Karusell.

När svensktoppsvågen slog in öven folkhemmet under 60-talet kom jag även att spela in Owe Thörnquist, Anita Lindblom, Lill Babs, Monica Zetterlund, Sven Ingvars, Cool Candys, Gunnar Wiklund och Owe Thörnquist. Och så småningom även Harry Belafonte, Bill Haley, Oscar Brown Jr, Eartha Kitt och Erroll Garner.

Högtalaren på väggen bakom vill jag minnas var till för kommunikation med bandkontrollen, en enkel Sinus-högtalare från Svenska Högtalarfabriken AB.

År 1962 filmades en scen till ”Åsa-Nisse på Mallorca” i Stora musikstudion.

Kontrollrummet var ännu inte färdiginstallerat när filmen spelades in, vilket syns om man tittar noga. Jag tror vi dolde det på olika sätt och rullade in en Ampex 2-kanalare som såg lite proffsig ut i sammanhanget.

Fönstret i bakgrunden gick ut mot gården.
Det stod ofta öppet eftersom de rörbestyckade apparaterna
gjorde att det blev varmt i kontrollrummet.

ef_11

Bandkontrollen till Stora musikstudion i början av 60-talet. Alla bandspelare kom från Ampex. Över fönstret satt tre kontrollhögtalare tillverkade av Tandberg, en för varje kanal. Vid den här tiden hade nämligen en bandspelare i musikstudion max tre kanaler som i stort sett alltid mixades ner till mono.

När jag började på ljudavdelningen 1959 hade praktiskt taget alla kontrollrum bafflar med dubbla 12” Siemenshögtalare som jag tyckte lät naturligt och bra. Och Siemenshögtalare fanns faktiskt i filmavdelningens överspelningsrum ända till slutet.

In på 60-talet ersattes en del studior med de nya Isophon-högtalarna, modell G3037, som jag aldrig riktigt gillade. De lät lite kalla och isiga i mina öron. På bilden högst upp på den här sidan ser du tre Isophon-högtalare på väggen i Stora musikstudion.

I kontrollrummet till den nybyggda Stora musikstudion monterades tre Sherwood-högtalare över det stora studiofönstret. En för varje kanal. Det var ju som sagt mono som gällde på den tiden.

Högtalarna var trevägs, tillverkade av Sherwood Electronic Laboratories, Inc. i Chicago. Modellen hette Ravinia SR3 och hade en 12" bas.

Sherwood-högtalarna ersattes så småningom av två stora Klein+Hummel golvhögtalare, och när sedan Kongsbergbordet installerades i slutet av 60-talet fick vi nya högtalare i alla musikstudior. Jag vill minnas att de var en blandning av Altec och Jensen. De lät mycket bra.


Klein+Hummel modell OX.

Sherwood Ravinia SR3 hade måtten 66 x 38 x 33 cm
och var alltså något större än JBL 4310 och 4311 som mätte 60 x 36 x 30 cm.

Isophon typ G3037 såldes av ELFA för 394:- år 1961. Det motsvarar 4380:- år 2016. Man köpte elementen monterade i en trälåda och fick sedan själv bygga in enheten i en större basreflexlåda efter ritningar som följde med. Från början av 60-talet fanns Isophon-högtalare även i avdraget, samt i den optiska överspelningen och i journalfilmsrummet i Råsunda Filmstad.

Annonssida ur tidskriften Radio och television, nr 1 - 1962.

Till startsidan