Inspelningen av Picassos äventyr

Inspelningen av Picassos äventyr, 1977
av Roland Sterner, FSF

På försommaren 1977 tillkännagav Hasse och Tage att de skulle göra en långfilm om Pablo Picassos liv, med Tony Forsberg som fotograf. Jag fick jobbet som B-fotograf, både för att jag tidigare jobbat med Äppelkriget och Ägget är löst, men också därför att jag på senhösten 1976 hade arbetat med Tony Forsberg på filmen Stortjuven.

Det första jag gjorde var att närvara då Hasse och Tage hade genomgång av manuskriptet uppe i sin lilla röda stuga vid Sofiakyrkan. I en tidig manusversion fanns en helt fiktiv del där Picasso befann sig i Sverige och kom i kontakt med svenska sedvänjor. Den kom aldrig med i långfilmen, som i stället följer Picassos liv på ett någorlunda historiskt korrekt sätt, åtminstone i de grova detaljerna.

Uppläsningen av manuset, som på den här tiden hette ”Äventyret är mitt liv”, var bland det mest komiska jag någonsin upplevt. När Hasse kom till partiet med det tyska högkvarteret (mer om det längre ned) blev alla närvarande helt utslagna av skratt.

Inspelningen skulle ske i Svenska Ords studio, Ambumsgården, i Sälshög utanför Tomelilla, som hade fungerat bra under inspelningen av ”Ägget är löst” tre år tidigare. Studion, en ombyggd ladugård, hade 200 kvm golvyta och var invändigt klädd med mineralull. Mellan denna och bostadsdelen fanns ett utrymme för kostym, smink och rekvisita. Bostadsdelen innehöll ett antal individuellt inredda sovrum, kök, matsal, sällskapsrum och bastu. Maten var fantastisk och den tillreddes av kokerskor med erfarenhet från skånska slott.

Några få byggen som krävde större golvyta skulle göras i slutet av inspelningen på Europa Film i Sundbyberg. Alla exteriörer föreställande Spanien och Frankrike skulle tas i närheten av Tomelilla, där alla nödvändiga naturtyper fanns.

Tage och maskören Bengt Ottekil som sminkar en statist
så att denne ska likna ett av Picassos kubistiska porträtt.

Jag var som vanligt även utsedd till stillbildsfotograf, och för ändamålet hade jag köpt en Mamiya 645 med objektiv 55 mm och 110 mm för att kunna ta diabilder med mellanformat. Eftersom Hans Alfredson även skulle vara scenograf bestämde vi att alla miljöer och byggen skulle fotograferas extra noga.

Jag körde ner till Skåne den 8 augusti efter att ha avslutat ett annat filmjobb några dagar tidigare. I bilen hade jag med mig SF:s Cinema Products XR35-kamera med en serie fasta Canon-objektiv. All annan utrustning följde med Filmobilen till Skåne. Som exteriörkamera hade vi tänkt oss SF:s Arriflex 35 BL (med serienummer 21) med en serie fasta Zeiss-objektiv, och XR35 skulle användas i studion. Jag gjorde ytterst noggranna skärpeskalor till Canon-objektiven för att pålitligt kunna mäta avstånd med måttband. Några av Canon-objektiven hade den egenheten att hela skärpeområdet bara upptog ett kvarts varv på skalan, så jag behövde precisare skalor med fler mellanlägen än de ingraverade siffrorna visade.

Vid dörren står Karin Ekström. Bakom Tony står ett “Europa-mjukljus”,
ett hembygge med 6 st 1000 W halogenrör. Ett antal sådana utgjorde
grunden för studioljussättningen i filmen. Kameran är Cinema Products XR35.

Första inspelningsdagen, den 11 augusti, filmades atlantångaren som gick på tvären ut på havet. Scenen togs i skymningen utanför Simrishamn. Första mer omfattande scenen togs den 15 augusti, och samtidigt avhölls presskonferensen. Invid det parisiska konstnärscaféet syntes diverse kända historiska figurer, bland dem Hemingway, Erik Satie, Braque, Van Gogh, Rembrandt och Apollinaire. Många av dem spelades av kända kulturpersonligheter som Rolf Rembe, Lars Boberg, Per Åhlin, Per I Gedin och Lars-Åke von Vultée. Även Hasse och Tages fruar, Gunilla Alfredson och Märta-Stina Danielsson, fanns med bland konstnärerna. Allt detta filmades i en lång åkning invid en gammal stärkelsefabrik i Spjutstorp. När inspelningen var avslutad laddade jag ur kassetterna till 35 BL i Filmobilens mörkrum men hade i hastigheten glömt att låsa dörren. Någon ryckte plötsligt upp dörren eftersom den också var ”bakdörr” till toaletten! Det var lite nervöst innan labbet hade granskat negativet och konstaterat att ljusskadan låg längst ute i kanten, utanför perforeringen. Hade det varit en känsligare råfilm än Eastmancolor 100 ASA eller 16 mm film hade det gått illa…

Tage bakom 35 BL-kameran vid inspelningen av konstskolan i Madrid
som filmades i ett kalkbrott i Limhamn.

Några dagar senare, den 18 augusti, var det dags att gå in i studion och filma scenen när Picasso ska hyra studio i Paris. Som planerat riggade vi upp XR35 med ett Canon-objektiv och skulle ta den scen då Picasso försöker få veta om det finns rinnande vatten i studion, genom att säga ”agua” med ett frågande tonfall. Scenen repeterades inte, eftersom studiogolvet var täckt av fejkat damm i form av något färgpulver. Scenen består av två tagningar, eftersom Gösta Ekman gjorde en så oväntad dykning ner på golvet att Tony inte var beredd på detta. Men det stora problemet var kamerans ljudnivå! Denna scen hade inte särkilt mycket mer dialog än ”agua?” – ”non” men ljudteknikerna Christer Furubrand och Per Carleson förbjöd oss att använda kameran i fortsättningen! Det ledde till att hela filmen är tagen med Arriflex 35 BL, både exteriörer och interiörer. XR35 användes bara till ett fåtal bilder, t ex den kamouflerade soldaten. Glasmålningarna togs med SF:s Mitchell Mark II typ S35.

Redan följande söndag, den 21 augusti, togs den första glasmålningsbilden på Stora Torget i Tomelilla. Som en återkommande lustighet i filmen användes exakt samma bildvinkel mot torgets kortsida för att återge fem miljöer: Madrid, Paris, London, New York och Rivieran. Förutom bilderna på glasskivan, ytterst skickligt målade av Per Åhlin, byggdes fullskaledekor i bildens nederkant. Glasskivorna var relativt stora, omkring 2,3 x 1,4 m, och de belystes med blått ljus för att matcha exteriören. Den stora svårigheten med alla glasmålningar är att bestämma om bilden ska filmas i sol eller inte. Eftersom arrangemangen kring glasmålningsbilderna var så omfattande kunde man inte bara skjuta upp inspelningen tills rätt ljus infann sig, utan bilderna måste tas på den bestämda dagen, och dessutom mellan 13.30 och 14.30 för att solvinkeln skulle stämma. Per Åhlin hade gjort glasbilderna helt klara i förväg – förutom skuggorna. Om man fick indikationer från Väderlekstjänsten samma morgon att det skulle bli sol så målade Per dit skuggorna. Av de fyra dagbilderna (New York var natt) hade vi fantastisk tur med vädret! Bara London togs i mulet väder, och det passade ju den allmänna uppfattningen om hur vädret är i England.

Per Åhlin bakom glaset med SF:s Mitchell-kamera
monterad på ett O'Connor-huvud som inte tillåter nodpunktsjustering.
Till höger står Karl Rasmusson, Pers assistent.

För skärpedjupets skull måste en kraftig vidvinkel (20 mm) användas, och finare detaljer i spel och sceneri går förlorade. I alla miljöerna filmade jag därför närbilder med 35 BL med en 85 mm vid sidan av glaset, och jag undvek förstås att visa de delar av scenen som bara fanns målade på glaset. I klippningen användes många av dessa närbilder, inte minst i nattbilden av New York, som innehöll mycket aktivitet på gatan och inte minst inne i en affär som blir rånad.

Första bilden (Madrid) och andra bilden (Rivieran) togs med fast kamera (Mitchell), men Parisbilden togs med en tiltning! Bengt Schöldström, som tillsammans med Per-Olof Ohlsson hade ansvaret för specialeffekter på Svensk Filmindustri, hade kameran monterad på ett vevhuvud, tillverkat av Moy, som var utrustat med möjlighet till sido- och längdförskjutare, så vi kunde lätt placera kameran med nodpunkten i svängningscentrum. När kameran är monterad på det viset kan den panoreras eller tiltas utan att det sker någon perspektivförskjutning mellan förgrund och bakgrund. Det utnyttjade vi till Parisbilden, som börjar med himmel och hustak och texten ”Paris 1899”. Strax tiltar kameran ned och avslöjar ett myllrande folkliv. Tiltningen ger en bättre känsla av att förgrund och bakgrund hänger ihop än om vi tagit en fast bild. Framgången med de små tiltningarna i Picasso-målningarna gav så småningom upphov till nodpunktsfilmerna som Tomas Dyfverman och jag gjorde 1979 och som visades på TM-seminariet samma år.

Glaset sett från baksidan. Det är försett med 85-filter
så att bilden kunde belysas med gult ljus.
En av ljuskällorna syns bakom övre kanten på glaset.
Till vänster syns bl.a. P O Ohlsson och Per Åhlin, till höger Tage Danielsson.

Den nattliga New York-bilden innebar stora svårigheter för Tony Forsberg och Ulf Björck att få upp ljusnivån så att vi kunde blända 5,6 med 100 ASA-film. En målad gatlykta på glaset skulle dessutom ge en naturtrogen ljusbild på trottoaren. På glasmålningen fanns små ljusboxar på baksidan som gav ljus till tända fönster och blinkande skyltar!

Svenska Ord-studion hade en användbar egenskap, som få filmstudios kan uppvisa. Den hade en stor dörr i byggnadens kortsida, ut mot landskapet. Ateljéfönstret i Paris-ateljén släpper in det äkta dagsljuset! Fyrverkerier kunde brännas av på riktigt utanför fönstret, och en liten modell av Eiffeltornets övre del sticker upp långt ute på fältet. Den här egenskapen hos studion användes senare i Hans Alfredsons P & B, där en husfasad föreställande en gränd i Gamla Stan kunde byggas upp utanför.

Ett tåg förbereds vid Klostersågen, en gammal hållplats väster om Sjöbo.

Arbetet med Picasso-filmen var intensivt. Vi jobbade sex dagar i veckan, och på den sjunde dagen gick jag igenom de diabilder som tagits under veckan och valde ut både setbilder, scenografibilder och bakombilder. Detta resulterade i en pärm med 1200 diabilder som tyvärr senare har förkommit.

En dag, den 23 augusti, filmade vi från kl 08.00 till midnatt och tog 53 inställningar, av vilka många innebar special effects. Det var scenen på Picasso möter Dolores (Lena Olin, i sin filmdebut) just när hon attackeras av två rövare. Picasso lyckas så småningom rädda henne men inte utan stora besvär. Bland annat slår han sig själv i huvudet med en trädgren, hoppar upp i ett träd (baklängesfilm) och blir sedan hängande i sina hängslen. Jag knäppte en bild som senare blev grafisk bakgrund till affischen. Kvällen avslutades med att vi filmade nattliga bakgrundsbilder med Mitchell för Per Åhlins animationer.

I rollistan förekommer många av Sveriges bästa komiska skådespelare (Birgitta Andersson, Hans Alfredson, Margaretha Krook, Sune Mangs, Magnus Härenstam, Lena Nyman, Per Oscarsson, Hjördis Pettersson, Olle Pahlin, Hatte Furuhagen, Yngve Gamlin, Sven Lindberg, Lissi Alandh, Moltas Eriksson, Stellan Sundahl, Jarl Borssén etc etc). Och några toppskådespelare från andra länder: Lasse Pöysti, Birgitta Ulfsson, Rolv Wesenlund, Bernard Cribbins och Wilfred Brambell. De två sistnämnda hade jobbat ut sina roller med många egna roliga detaljer som Hasse och Tage tacksamt tog emot.

Slutscen Mimi. I gruppen står bl a Stellan Sundahl (polisen),
Lennart Nyman (svart uniform), Gösta Ekman, Elisabeth Söderström
och Hans Alfredson. I bildens underkant finns två barn,
Jesper Danielsson och Sofi Alfredson.

Liksom i Äppelkriget fick naturen i Skåne spela en stor roll, även om den nu skulle föreställa andra länder än Sverige. Det gamla kalkbrottet i Limhamn fick bli en spansk miljö för den konstskola där Picassos klass övade krokiteckning utomhus. Tåget som går på tvären filmades längs en gammal nedlagd järnväg vid stationen Klostersågen. Slottsparken där Picasso stannade upp för att s-kissa tillhör Kronovalls slott, liksom platsen för utflykten med Sirkka (Lena Nyman). Övedskloster blev kyrkan där den misslyckade begravningen av Picassos far ägde rum. Vissa miljöer pryddes av kaktusar i kruka, och värmedallringen fixades med brinnande rödsprit i en filmburk under objektivet.

Den kamouflerade soldaten, filmad vid skolan i Sälshög.
Per Åhlin kollar resultatet av sitt arbetet.

När inspelningen i Skåne var avslutad flyttade vi till Stockholm och Europa Film, där några studiobyggen väntade. Dels Picassos barndomshem (med föräldrarna Margaretha Krook och Hans Alfredson) samt Paris-krogen där Sirkka (Lena Nyman) sjunger. Den sistnämnda var byggd i två plan och krävde en yta som Svenska Ord-ateljén inte klarade av. Vi filmade också på Södra Teatern, baletten som Picasso gjort kostymerna till, och där förekom flera skickliga dansare, bland dem Vlado Juras, Lisbeth Zachrisson och Peter Kleinwichs. I denna scen skymtar Tage Danielsson i praktfull engelsk röd mustasch i en loge.

Det togs också två glasmålningsbilder, av Radiohuset som med diverse påbyggnader blev Picasso Painting Inc, samt en isbrytare vid Stadsgården som blev amerikabåten. Andra scener nära filmens slut togs i Gustavsberg, där Picasso massproducerar målade tallrikar, samt i ett tvätteri som fick föreställa tryckeri för grafiska blad.

Två dagar av den 53 dagar långa inspelningen ägnades åt ”Det tyska högkvarteret”, scenen som varit fullkomligt hejdlös vid manusläsningen. I den spelas alla nazi-officerare av höns, i fint sydda små uniformsjackor, i ett vackert miniatyrbygge.

Tage Danielsson försöker få en höna att göra som han vill.
Eva Ivarsson på bordet, Tony Forsberg till vänster
och scriptan Mona Haskel till höger följer med spänt intresse vad som händer.

Men det visade sig fullkomligt omöjligt att få hönsen att gå omkring med sina uniformsjackor! Tydligen påverkades hönsens vingar så att de inte kunde hålla balansen, utan de föll bara omkull på sidan. Efter fruktlösa försök gav vi upp, och scenen kom inte med i filmen. Men klipparen Jan Persson sparade rullen, och efter många år togs den fram, Hasse Alfredson talade in en speaker och så visades den i TV:s Nöjesmaskinen!

En anka spelar servitris som kommer med förfriskningar
till de hårt arbetande tyska officerarna.

Filmen var färdiginspelad 9 november. Vi hade då tagit omkring 1200 inställningar, dubbelt mot vad en normal film innehåller. Jan Persson började klippa filmen, och Toivo Pawlo vidtalades att vara filmens speaker, Elsa Beskow, bara något år före sin död. Filmen hade premiär den 20 maj 1978, till något blandade reaktioner. Men filmen höll sig kvar på repertoaren i Sverige i 14 månader och har blivit kultfilm i bland annat Ungern! För vissa länder gjordes en ny speaker på landets språk, av Bernard Cribbins på engelska, Raymond Bussières på franska, Per Aabel på norska och Ove Sprogöe på danska.

Picassos äventyr kunde inte ha gjorts av några andra än Hasse och Tage, med omistlig hjälp av Gösta Ekman. Filmen är ett prov på hur deras djupa kunskap i kulturhistoria, både drastiska och finstämda humor och känsla för persontyper förenas i meningsfull underhållning som kan och bör upplevas många gånger.

Hasse och Tages filmer renoverades för några år sedan och HD-scannades. Filmerna finns att köpa i olika DVD-utgåvor och kan streamas från TV-kanaler som SF-kanalen, som numera är en del av C Mores utbud.

Kommentar från Per-Olof Ohlsson
om glasmålningarna på Tomelilla torg
(Per-Olof skötte upplinjering och färgbalansering)

Glasskivorna satt på en kraftig träram för att kunna flyttas mellan Tomelilla torg och den ateljé på Ambumsgården där Per Åhlin målade sina motiv.

Vi började med att ställa upp kameran med en kamerainställning som skulle kunna återanvändas fem gånger. Det krävde noga märkning i gatan och väl genomtänkt bildsnitt för att fungera för de fem scenerna.

Därefter en lika noggrann rigg för att placera glaset med sin ram så att den kunde återställas exakt gång efter gång. Glaset var riggat någon meter framför kameran. Ju längre framför, desto större glasskiva.

På plats vid torget gjorde Per Åhlin en sorts manuell ”rotoscopi” av torgets hörnhus som var bakgrunden till de kommande scenernas handling. Detta var stödlinjer för att senare kunna göra själva målningarna, konstverken.

Det udda med denna rotoscopi var att jag tittade i kamerasökaren och vägledde Per om var på glaset hans pensel befann sig så han kunde göra en skiss på glaset som han senare använde i målarstudion. (På den tiden fanns det inga videosökare.)

Per lämnade ibland plats i målningarna för ett fönster, i den byggnad vi hade i bild, där några skådespelare sedan skulle befinna sig.

Väl i målarstudion, som också var scenografen Stig Boquists ateljé i Ambumsgården, riggades glaset upp och belystes med en färgtemperatur som jag förväntade mig skulle inträffa på den utsatta inspelningsdagen. Om det till äventyrs skulle bli sol, och det blev det, så var Per beredd att komplettera målningen med skuggor.

I nattbilden hade vi ett antal upplysta fönster och blinkande reklamskyltar som satt på glasmålningens baksida. En del fönster tändes upp i tagningen, allt för att liva upp målningen.

Åter till inspelningsplatsen på inspelningsdagen. Rigga upp kamera och glasmålning med samma precision som vid den föregående inlinjeringen.

Vi kompletterade riggen med ett tält av sammet för att fånga upp reflexerna från glaset. Sedan krävdes belysning för att matcha ljus och färgtemperatur mot verkligheten.