Philip V. Palmquist, som arbetade för Minnesota Mining and Manufacturing Company (3M) i USA, utvecklade under slutet av 1930-talet en reflekterande duk som kom att kallas för Scotchlite. Den lanserades år 1939 och samma år användes den till trafikskyltar och till reklamtavlor utefter vägarna i Minnesota. Palmquist sökte patent på sin uppfinning 1941. Från början av 1950-talet användes duken även som reflexer på kläder.

Så småningom upptäckte folk i filmbranschen att duken gick att använda vid frontprojektion, en teknik som amerikanen William F. Jenkins hade patentsökt 1952, US. Patent 2,727,427. (Jenkins var inte bara uppfinnare, han sysslade även med att skriva äventyrsböcker och science fiction under pseudonymen Murray Leinster.)


Den här trickmetoden går ut på att en tidigare inspelad bakgrundsbild kombineras med en förgrund i studion. En halvgenomskinlig spegel (4 på principskissen ovan) är placerad i 45° vinkel framför kameran (5). Bakgrundsbilden, 35 mm film eller en diabild, projiceras (3 är projektorn) in i den halvgenomskinliga spegeln och reflekteras mot en projektionsduk (1). Skådespelarnas skuggor på duken måste med stor precision täckas av deras kroppar.

Frontprojektionstekniken kom att användas till exempelvis Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey” (1968) och till Roger Vadims ”Barbarella” (1968) samt till Richard Donners ”Superman” (1978).

I Sverige bemästrades tekniken av Bengt Schöldström och så småningom även av PO Ohlsson på Svensk Filmindustri. Utrustningen de använde kom till användning i flera filmer, bl.a. ”Äppelkriget” (1971) och till några av flygscenerna i ”Världens bästa Karlsson” (1974) och förstås till ”Bröderna Lejonhjärta” (1977) samt till en av Vildvittrorna i Ronja Rövardotter (1984). (De flesta flygscenerna i ”Världens bästa Karlsson” gjordes dock med blue screen-tekniken.)

SF:s frontprojektionsutrustning genomgick flera utvecklingsstadier. Den mest använda byggdes i mitten av 1970-talet av Bengt Schöldström tillsammans med SF:s egen tusenkonstnär Tryggve Svensson.

Tryggve byggde bl.a. en avancerad elektronik till anläggningen, som han så småningom anpassade så att den även kom till nytta i samband med PO Ohlssons experiment med mjuka, rörliga masker.

Kommentar från PO Ohlsson:
Vid front- och bakprojektion måste kopiefilmen ha Bell & Howell-perforering, d.v.s. samma som negativfilmen. Du ser exempel på Bell & Howell-perforering (BH) överst på skissen till höger och kopieperforering nederst (KS, Kodak Standard).

När vi förr skulle göra ett duplikatnegativ börja ofta med att framställa en negativperforerad positivkopia från originalnegativet, för att i ett nästa steg göra duplikatnegativet. På svenska brukade den där processen kallas master-dup, och det var samma typ av råfilm som användes i de båda stegen.

För frontprojektion var det bara det första steget i den där processen som intresserade oss, nämligen framställningen av den negativperforerade positivkopian. Det var sådana kopior vi nyttjade.

Svensk Filmindustris mest använda frontprojektionsanläggning var monterad på en dolly och hade projektordelen inbyggd i ett skåp under kameran. Bakgrundsbilden projicerade uppåt mot spegeln som lutade framåt 45°. Lutning kunde vi justera med en mikrometerskruv. Vi hade flera projektionsobjektiv att välja mellan. Principskiss nedan.


I anslutning till Mitchellmatningen (d) fanns lamphus och objektiv samt allt som behövdes för projektionsljusets filtrering. Vi använde negativ filtrering. Meningen var att vi skulle bygga om till additiv filtrering för att få bättre färgmatchning, men det arbetet blev kvar på vår att-göra-lista.

På MOY-huvudet (b) satt ett litet fräsbord som gjorde det möjligt att ändra kamerapositionen i sid- och djupled, främst för att få bort de kanter (eg. skuggor) som ibland blev synliga kring skådespelarna i förgrunden.

Ett vevhuvud tillverkat av MOY Ltd i London ser du på bilden till höger.

C:a 93% av ljuset från frontprojektionsanläggningens projektor reflekterades tillbaka från Scotchlite-duken. Det projektionsljus som hamnade på skådespelaren var nästan alltid försumbart.

Jag gjorde en riktigt stor panorering med tekniken en gång till Hasse Alfredsons film ”Den enfaldige mördaren”, scenen när änglarna kom för att hämta ”Idioten” och sedan gick ut med honom genom ladans vägg i ateljén på Ambumsgåden i Sälshög utanför Tomelilla.

Bara när vi skulle panorera eller tilta var det viktigt att vi nodpunktsjusterade kameran. Annars inte.

Dollyn som anläggningen vilade på hade fyra stödben, ett i varje hörn, och kunde därför lätt lyftas från ateljégolvet så att den inte längre vilade på sina gummihjul. Stödbenen gjorde det även möjligt att ställa anläggningen i våg.

Tryggves elektronik kunde även användas för enbildstagningar.


PO Ohlsson om travelling matte:
En annan metod för att kombinera en förgrund med en bakgrund gick under benämningen travelling matte (ibl. blue screen). Med den tekniken fotograferade man förgrunden i studio mot en blåmålad fond som var belyst med hjälp av stora och strömslukande båglampor, det gick nämligen åt mycket ljus. I laboratoriet kunde man sedan från negativet genom en något komplicerad process göra en mask som täckte förgrundsgestalterna men släppte igenom allt runtomkring. Nästa steg var att kombinera förgrund, mask och bakgrund, inte heller det en alldeles enkel uppgift för medarbetarna på filmlaboratoriet.

Frontprojektion var en betydligt enklare metod eftersom hela processen skedde på inspelningsplatsen. Det enda som för vår del var riktigt knepigt med frontprojektion, och som ljussättaren Sten Lindberg på Film Teknik hjälpte oss med, var färgkorrigeringen av våra kopior. Sten var oerhört duktig på att hitta rätt balans.

PO Ohlsson om filmens perforering:
Tillverkningstoleransen på negativfilmens perforeringshål är 15 tusendels mm. Hålet får vara upp till 5 tusendels mm mindre och upp till 10 tusendels mm större än angivet mått. I biosalongen stör man sig inte på den toleransen.

Men om man kopierar ihop två bildelement i en scen, då tål ögat på sin höjd en differens på 1 tusendels mm.

Jag kom fram till det måttet genom att studera en trickbild till ”Babels hus”, där det fanns en flaggstång som gick genom bildens båda delar.

Är det större skak mellan bildelementen än 1 tusendels mm, då störs man, det gungar.

Om man använder en råfilm som har mindre perforeringshål än stoppgriparna, då trängs filmen på stoppgriparen, det betyder att det låter mer när man filmar. Alltså inte bra ur ljudsynpunkt. Men råfilm med små perforeringshål resulterar i mycket bra bildstabilitet, vilket förstås är bra i tricksammanhang.

Vid inspelning av ”Ronja Rövardotter” klippte jag en halv meter film från varje filmrulle vi beställt och numrerade dem. Sedan tog jag med mig Mitchellmatning som vi senare skulle använda för våra trickscener och gick till Zeiss där jag fick låna ett av deras deras mikroskop för att leta rätt på vilka av filmproverna som passade bäst på Mitchell matningens stoppgripare.

Resultatet blev att ingen passade perfekt, alla var för stora, så jag valde ut de som var närmast, och de rullarna använde vi för trick.

Övriga rullar var helt perfekta till normala scener och gick dessutom tystare genom kamerorna.

Jag förmodar att någon annan ute i vida världen redan lagt beslag på de rullar som hade trånga perforeringshål. Det skulle jag ha gjort om jag hade kunnat.

PO Ohlsson och avståndstricket:
Jag hittade på ett pysslingtrick en gång för länge sedan som byggde på det gamla välkända avståndstricket, d.v.s. att en gestalt i förgrunden och en annan i bakgrunden i kameran ser ut att ha olika längd. Lite som när en mänska står inför en jätte. Jag gjorde det där tricket utan att behöva drabbas av de skärpeproblem som tekniken normalt drabbas av.

Så här gick det till: Jag fäste en liten ytförsilvrad spegel framför objektivet, så nära att spegels kant inte syntes. Spegeln var c:a tio millimeter stor och satt på en hållare som var tunnare än halva bländarens metriska mått (*). Då såg kameran runt hållaren.

Spegeln var monterad i c:a 45 graders vinkel, och efter spegeln satt en negativ dioptrilins.

*) Om du väljer bländare 2,8 måste du också ange vilken brännvidd du använder. Med ett 30 mm objektiv är diametern 30/2,8 = 10,7 mm i metriskt värde. Så med den kombinationen är det inga problem att fästa spegeln på en mattsvart pinne med 2-3 mm tjocklek.


Metoden gjorde att vi fick skärpa både på motivet framför kameran, som kunde var 3 meter bort, och på den vinklade bilden som hade motivet 12 meter bort. I det här exemplet blev pysslingen i den vinklade bilden en fjärdedel så stor som skådespelaren framför kameran.

Det här tricket använde vi bl.a. till några scener i Astrid Lindgrens ”Peter och Petra” (1989) och ”Nils Karlsson Pyssling” (1990). På den lilla bilden till höger sitter pysslingen i pojkens ficka.


Kommentar från Roland Sterner, FSF:
När jag jobbade som B-fotograf på Ture Sventon - privatdetektiv (1972), som regisserades av Pelle Berglund och med Jarl Kulle i titelrollen, filmade vi frontprojektionsscenerna med Ture Sventon på flygande mattan i A-hallen på Europa Film.

Filmens A-fotograf Hasse Welin hade varit i Nordafrika och tagit diabilder av öknar i format 8x10 tum, och hans kollega John Olsson hade filmat flygscener som bakgrund till den flygande mattan.

Den som ansvarade för den tekniska riggningen i studion var ingen mindre än Charles Staffell, som något år innan hade gjort frontprojektionsscenerna i Bondfilmen ”Diamonds Are Forever” (1971). Han hade med sig både en filmprojektor för 35 mm film och en projektor för 8x10 tums diabilder! Det var utrustning som vägde flera ton!

Mr Staffell hade även med en Scotchlite-duk som var rullad (enormt stor) och vi påpekade försynt att vi såg några veck i duken som vi ville försöka få bort, men han framhöll att det inte var någon risk att de skulle synas. Vi ville även maska bort så mycket spilljus som möjligt från duken, men inte heller det tyckte han var nödvändigt. Men ... båda dessa ofullkomligheter syntes tyvärr i det färdiga resultatet.

I Äppelkriget (1971) finns en enda kort klippbild tagen med Bengts frontprojektionsrigg, och det är när mopedbudet Hans (Per Waldwik) drar svärdet mot draken (som var mycket liten i verkligheten).

Philip V. Palmquist, som uppfann Scotchlite, fick en Academy Award for Technical Achievement på Ocarsgalan 1969 tillsammans med Herbert Meyer på Motion Picture and Television Research Center, och Charles D. Staffell, Rank Organization ”for the development of a successful embodiment of the reflex background projection system for composite cinematography”.