 Kommentar från Roland
Sterner, FSF:
Vid front- och bakprojektion måste kopiefilmen ha Bell &
Howell-perforering, dvs samma som negativet. (Du ser exempel på Bell
&
Howell-perforering överst på bilden till höger och kopieperforering
nederst.)
Vid bakprojektion befann sig skådespelarna framför en transparent
filmduk. Bakom duken
stod en projektor med ett mycket bra bildstillestånd, som projicerade
bakgrundsbilden spegelvänd.
Mitchell-projektorn
hade bågljus, men inget malteserkors, utan samma matning som en
Mitchell-kamera med
dubbel frammatning och dubbla stoppgripare. Dessutom var projektorn och
kamerans motorer
synkroniserade så att det inte skulle uppstå något flimmer.
I en Elvis Presley-film från 1963, “Fun in Acapulco”, används
bakprojektion på ett avancerat sätt. Trots att filmen utspelar sig i
Acapulco har Elvis aldrig varit ute ur studion, ens för
exteriörbilderna! Alla Elvis halv- och närbilder är tagna med
bakprojektion, och de vida inklippsbilderna är gjorda med en stand-in
för honom. Genom att man exakt tillämpat konsekvent rörelseriktning i
klippen, och jobbat med obrutna atmosfär- och effektljud, är det ingen
som misstänker annat än att Elvis också varit på plats. I filmen finns
ett antal vida projicerade bakgrundsbilder med högst acceptabel
ljusstyrka. Paramount hade en anläggning där tre projektorers
strålgångar speglades ihop till en, för att få upp ljusstyrkan för den
då använda färgfilmen på 50 ASA.
Bilscenerna i filmen Smultronstället (1957) är gjorda med bakprojektion.
|
