TAGNING ... Regissören Gustaf Edgren står i skjortärmarna och grå pullover i Råsunda filmstads stora ateljé och sträcker en besvärjande högerarm mot det tygdraperade taket, när han slungar fram detta enda ord. Verkan är tämligen betydande: scenarbetarna lägga ifrån sig sågar och hyvlar med något av en öm moder i de varsamma rörelserna. Livfulla scriptgirls, sminkbiträden och påkläderskor stelna till basaltstoder och långt borta hör man portvakten mana en bilist att stoppa motorn. Det är bara fotografen Åke Dahlqvist som visar någon rastlöshet. (...) —Vi lever ateljéliv i mycket högre grad nu än på stumfilmens dar, säger han [Gustaf Edgren]. Det hänger samman med ljudinspelningen. Ute i naturen har man svårt att få vara i fred för ovälkomna biljud, ofta av högst modern halt. (...) Filmfotografen sörja över att utefotograferingen inskränkes till det allra nödvändigaste, ty betagande naturbilder äro välkomna i objektivet. Det bli aldrig så naturligt mellan fyra väggar. Under sommartiden får dock även en filmfotograf röra sig ute i backarna och samla i ladorna. Det är bråda inspelningstider året runt, blott fjorton dagar omkring julhelgen skänka filmfolket en smula avspänning. Medan vi kallprata i hr Edgrens loge uppenbarar sig laboratoriechefen ingenjör G.H. Jakobsson. Det är på hans domäner en och annan nyhet kan påvisas medan själva ateljétekniken håller sig tämligen oförändrad. —Är det meningen att färgfilmen ska revolutionera filmarbetet på samma sätt som ljudfilmen gjorde vid sin begynnelse? —Vissa förändringar få vi väl vara beredda på, menar hr Jakobsson, men någon hastigare avveckling av svart och vitt till förmån för färg tror jag icke på. Allmänhetens röst är naturligtvis av betydelse i det här fallet. Jag kan då säga att ljudfilmen mottogs med mycket större uppmärksamhet än färgfilmen och då var i alla fall de första ljudfilmerna ganska obehagliga att uppleva för folk med känsliga öron. (...) —För närvarande arbetar färgfilmen med tre färger. Vad man behöver över det för att få fram valörer ordnas med ett särskilt tryckeriförfarande. Bilden blir sålunda osann. Ännu ha vi förresten inte hunnit så långt att vi riktigt kan återge färgerna i det mänskliga ansiktet. En fördel har färgfilmen och det är att man icke behöver lyfta fram figurerna såsom i svart-vitförfarandet. Där måste man laborera med skarpa skuggvinklar o. dyl. för att få liv och perspektiv över figurerna. En annan fråga som är högst väsentlig i sammanhanget är kostnadsramen. En film om cirka 2.500 meters längd kunde man under stumfilmstiden framställa på 6-8 veckor. När tonfilmen kom till, ökades arbetstiden med ungefär 30 procent. Jag skulle tro, att man får räkna med en hundraprocentig ökning för färgfilmens vidkommande. Detta betyder en fördyring av stora mått för producenten. Ur konstnärlig synpunkt finns också en del att ta hänsyn till: regissörerna och artisterna få underkasta sig längre väntan mellan varje tagning. Det kan vara påkostade nog redan nu och man behöver inte dömas som en oförbätterlig pessimist om man antar, att ytterligare tidsutdräkt under brinnande inspelning sliter på skådespelarens inspiration och regissörens handlingskraft. Efter denna fromma brasklapp återgå vi till att prata teknik i så försiktiga doser att det stanna i ett lekmannaöra. Ljudupptagningen är i alla sina detaljer den märklig händelse — här kan vi bara snudda vid den. Från den lilla mikrofonen som osynlig för åskådaren hänger som ett damoklessvärd över de uppträdande och girigt uppsuger allt, ledes ljudet till en särskild ljudupptagningshytt. Upptagningen sker förstås samtidigt med inspelningen. Rösterna, tonerna, bullret och vad den nu är av mer eller mindre behagliga ljud som tillhör bilden ledas till en ljudupptagningscentral, där de fotograferas i ett tonnegativ. Ljudcentralen är en fullkomlig trolleriapparat, ty där kan man kopiera upptagningen av samtliga ljud på varandra till ett tonnegativ. —Men av färskare datum är våra reduceringsapparater, säger hr Jakobsson. Vi kan nu reducera bilden till 16 mm-film. Det gick ej förr. Nu komma vi uteslutande arbeta med 32 mm-film och så klyva den efter kopiering. För undervisnings- och propagandaändamål passar det förfarandet utmärkt. För inte så länge sen rådde samma virrvarr på filmens formatfront som det rådde eller ännu råder i etern, där man ännu slåss med häftiga tag om våglängderna. Det har funnits 9, 11, 16 och 17,5 mm-film. Nu har man enat sig om 16 mm som internationellt gällande standardbredd. Det blir nog så att varje skola i landet, åtminstone varje skola av betydelse, skaffa sig filmutrustning för 16 mm smalfilm och lägger upp ett lämpligt filmarkiv. (…) Med maskiner enligt system Debrie sker kopieringen. Efter ljussättningen, varmed menas bedömningen av den ljusstyrka, som är lämpligast vid kopieringen av ton- och bildnegativen, kopieras bilden i en kopieringsmaskin, varpå råfilmen spolas om och tonen kopieras på. Därvid gäller det att noga passa in synkronhålen i råfilmen och tonnegativet så att de komma mitt för varandra. Annars kan det hända förfärliga saker. Sedan är tiden mogen att lämna filmen till positivframkallning, att polera den och mäta den innan man kan börja provkörningen. Alla dessa arbetsskeden ge en antydan om hur mycket omsorg av olika slag, som ligger mellan det ögonblick filmfotografen gör sin tagning till det ögonblick då allmänheten slår sig ner i biostolen för att uppleva romantik, musik, sång, naturscenerier, kungligheter och mycket, mycket annat för en eller annan krona. (…) Ja, tekniken är en mäktig trollkarl. Det finns nu även maskiner för förstoring av s.k. temposaker. Om man filmar en örn i flykten så blir det högst sannolikt ingen närbild om vi känner örnen rätt. Men den nya apparaten ger möjlighet till en uppförstoring exempelvis av örnens öga så att det fyller duken och jagar den mest utsökta samling av kalla kårar utefter ryggbastet på åskådaren. Med samma apparat går det att färska upp gammal stumfilm i 16-rutorsformatet till 24 rutor per sekund. (…) Ett välutrustat laboratorium betyder avsevärd och värdefull tidsvinst när dagsjournalerna ska ställas i ordning. Det är naturligtvis även av betydelse med den alltjämt ökade smalfilmsproduktionen. I Filmstaden färdigredigeras årligen ungefär två millioner meter film av standardbredd. Härtill kommer nu en million meter smalfilm. Detta utgör cirka 30 procent av den tagna filmen. Det är alltså avsevärda kilometer film vi ”slipper äta” per år. Och som ett litet glädjande utropstecken på slutet kan nämnas, att kortfilmsproduktionen är den mest internationella av hela verksamheten. Kunglighet, industri och naturscener av svenskt märke ha vunnit en ständigt ökad betydelse på den internationella filmmarknaden. Även med filmens hjälp flytta vi en bra bit ut i Europa och världen i övrigt. Det har sitt värde när det gäller att avliva den sega uppfattningen om oss som barkade gamla skogsbor och pälsbärande jägare mitt i isbjörnsvimlet. Svale [Sven Sandstedt]  Det nämns i texten ovan att SF:s laboratorium vid den här tiden kunde kopiera från 35 till 16 mm, och att detta gjordes till 32 mm film som klövs (2 x 16 = 32). Till det behövdes en kopieringsmaskin som även klarade av att arbeta optiskt, inte bara kontaktkopiera som Debrie Mapito, och till den kategorin hörde Debries modell Tipro, som SF just installerat. Här finns broshyrer.  Debrie Tipro.  Vad man använde i Filmstadens laboratorium år 1937 för att göra tempoförändringar och delförstoringar är tyvärr höljt i dunkel, men det kan ha varit ett hembygge.  Optisk printer från omkring 1920.  Acme-Dunnes optiska printer. Acme-Dunns optiska printer var den första som serietillverkades i lite större skala. Den började säljas över världen efter andra världskriget och ett första exemplar kom till Sverige och Artfilm 1949. Några rader ur ett kapitel med rubriken Filmens laboratorieteknik, ur Helmer Bäckströms Fotografisk handbok från 1942 (första upplagan), författat av av G. H. Jacobsson och Åke Sixten Lejjonhufvud: Specialmaskiner: Liksom vissa genvägar tagits vid inspelningen av negativen, kunna även speciella genvägar tagas inom laboratorietekniken. Genom konstruktionen av sinnrika apparater kunna sålunda en mångfald av det arbete, som förr utfördes inom ateljén, numera i stället göras rent laboratoriemässigt. Med dylika apparater är det även möjligt att förvandla gamla stumfilmsnegativ, som upptagits med en bildhastighet av 16-18 bilder per sek. till bildföljder motsvarande 24 bilder per sek., vilka sålunda anpassas efter nuvarande ljudfilmsfordringar. Detta sker genom att kopiera varannan, ev. var tredje bildruta två gånger i följd. Vidare har det blivit möjligt att framställa närbilder av helbilder och över huvud taget hantera bilderna på ett sådant sätt att rent otroliga kombinationer uppnås. Man kan exempelvis åstadkomma ”åkningar” i filmen även på detta sena stadium. Ett stycke ur en intervju med civilingenjör Hilding Jakobsson
Svenska Dagbladet den 16 februari 1943. —Jag kom till Svensk Filmindustri 1932 men de första åren av min anställning tillbringade jag mest utomlands, i Tyskland, England och Frankrike, för att studera den då ännu ganska nya ljudfilmstekniken och det därmed förbundna laboratoriearbetet, säger han. Och det var ett ämne som verkligen kunde fånga sin man – jag har aldrig ångrat att jag gav mig in på film! Det har ju heller aldrig stått stilla en dag i facket, det rör sig alltjämt och formen är visst inte färdig. Bl.a. gäller det i frågan om s.k. stereofoniskt ljud, som visserligen är utexperimenterad men ännu icke kan återges i brist på apparatur. Som så mycket annat kommer det väl fram efter kriget, i sällskap med television och andra tekniska moderniteter. Och då blir ju även färgfilm aktuell på allvar även för oss, förmodar jag. Naturligtvis följer jag med allt som göres på det området i varje detalj – man måste ju ha sin ståndpunkt klar när tiden är mogen och inte stå handfallen. Ett helt nytt laboratorium blir naturligtvis oundgängligt, då vi kommer så långt. —Har det tekniska filmarbetet hämmats av kriget? —Inte vårt arbete direkt. Vi gjorde rätt väsentliga utvidgningar av laboratoriet strax före kriget och vi ha kunnat hålla takten mycket bra, tack vare ett visst förutseende i fråga om upplagring av kemikalier o. dyl. Men naturligtvis har forskningsarbetet i de krigförande länderna stannat av i viss mån, medan alla tillgängliga mänskliga och ekonomiska krafter satts in på krigsproduktionen. Följaktligen kan man vänta en intressant utveckling, när dessa krafter sedan åter länkas in på en mera välsignelsebringande verksamhet. Civilingenjör Gunnar Hilding Jakobsson var ”chef för ljud- och fotogr. laboratoriet vid AB Svensk Filmindustri” från 1932. (Källa: Vem är vem inom handel och industri 1944-45.) Han var verksam som laboratoriechef fram till sin pensionering 1948, och efterträddes av civilingenjör Harry Dahlqvist som utövade chefskapet fram till 1957 när SF:s laboratorieverksamhet blev nedlagd. Förutom gamla kopieringsmaskiner från stumfilmstiden, tillverkade av Bell & Howell och Duplax, hade SF år 1944 tre moderna Debriemaskiner för kopiering. En av dem var försedd med en anordning som möjliggjorde inkopiering av texter. |