Utvidgad ljudavdelning vid SF:s ateljéer i Råsunda
Av civilingenjör Stellan Dahlstedt, Svensk Filmindustri
Ur AGA-nyheter nr 1, mars 1947

Ljudinspelning på film hör inte till de enklaste procedurerna i filmarbetet, det torde mer än en regissör eller producent vara villig att intyga. Det är emellertid ej endast de svårigheter, som genom mikrofonens närvaro uppstå vid själva inspelningsarbetet man måste bemästra. Sedan själva inspelningen är utförd har man halva arbetet kvar med den s.k. mixningen eller omspelningen av ljudet. Omspelningen utföres huvudsakligen för att blanda olika ljud med varandra för att ge filmen en större dramatisk effekt, men samtidigt ger den en möjlighet att utjämna styrkediffenser och korrigera eventuella fel i upptagningen. Omspelningsproceduren kallades tidigare i engelskspråkiga länder ”rerecording”, men man har alltmera övergått till att kalla den ”dubbning”, vilket ord även avser en annan del av arbetet i ljudavdelningen, som senare skall beskrivas. Ordet mixing förekommer ej i detta sammanhang i utländsk litteratur.

Vid upptagningen har man ofta ej möjlighet att åstadkomma de ljudeffekter som behövas, i synnerhet är det svårt att vid en direktupptagning avpassa de olika ljudens styrka och klangkaraktär. Man tar därför i möjligaste mån varje ljud för sig och blandar dem vid omspelningen. Detta ökar visserligen filmåtgången, men detta spar man in då man å andra sidan ej behöver experimentera med olika ljudeffekter under tagningarna. Det är nämligen ateljétiden, som är den dyrbaraste delen av en filminspelning.

De ljud, som vid omspelningen skola sammanblandas, erhållas från en eller flera ljudfilmer utan bild, grammofonskivor och omspelningsstudion med mikrofoner. För uppnåendet av det rätta sammanhanget mellan bild och ljud måste även bildfilmen projicieras under omspelningen.

Ljudfilmerna kunna antingen ha inspelats synkront med bilden eller också utgöra de självständiga ljudband (t.ex. effektljud). Den tekniska utrustningen, som man behöver för att kunna göra en snabb, god och ej minst fantasifull omspelning, måste vara omfattande och praktisk. Denna utrustning består av elektrisk apparatur och en byggnad, som måste vara utformad speciellt med tanke på sitt ändamål. Hur den elektriska utrustningen arbetar visas i ett blockschema (fig. 1). I detta schema visas endast huvuddragen av anläggningen, härutöver finnas andra hjälpmedel såsom högtalartelefonsystem, buffertförstärkare för ekorummet, osv.

Figur 1

Själva omspelningen tillgår så, att de olika upptagna ljuden, tal och sång, musik och effekter spelas av i särskilda tonhuvuden, motsvarande de å biografprojektorerna befintliga tontillsatserna. Dessa tonhuvuden drivas av en gemensam motor, vilken även driver en biografprojektor (se omslagsbilden). Tre sådana tonhuvuden ha monterats på ett gemensamt stativ och hela denna maskin kallas en omspelningsmaskin. Tonhuvudena och deras stativ måste tillfredsställa höga krav på såväl enkelhet och snabbhet i manövreringen som på ljudets kvalitet. De kunna köras fram dels med synkron hastighet (24 bilder per sek.), dels med långsammare eller snabbare hastighet samt back med valfri hastighet. Det senare är en fördel om man av någon anledning vill lyssna om igen på en kortare scen, i vilket fall maskinen snabbt kan backas till önskat utgångsläge. I tonhuvudena kan man antingen köra 300 m eller mindre rullar eller också filmslingor med effektljud. Ljuddelen i maskinen har mycket goda data beträffande frekvenskurva, brus- och brumfrihet samt svajning.

Bildprojektorn, som är sammankopplad med omspelningsmaskinen är en normal biografprojektor, som försetts med ett lamphus för en glödlampa för att i möjligaste mån minska brandrisken. För att även projektorn skall kunna köras back har överkassetten utrustats med uppdrag. Duken i mixerrummet har storleken 3 x 2,25 m och är av högsta kvalitet (pärlduk), för att bilden skall få god ljusstyrka.

Perspektivbild av mixeravdelningen. Till vänster märkes mixningstudion med duk, dubbelt grammofonbord, kontrollbord för mixning med kopplingspanel. Till höger synes maskinrummet (gemensamt för mixnings- och journalavd.) med trebands omspelningsmaskin och projektor samt ljudkameror i förgrunden. I bakgrunden synes enbands ommspelningsmaskinen och projektorn för journalavdelningen.

Ljudströmmarna från de olika tonhuvudena och de övriga ingångarna föras till ett kontrollbord, där de sammanföras och blandas. Kontrollbordet för omspelningen liknar i många delar ett kontrollbord för inspelning, men det har dock utrustats med en del speciella anordningar, som skola underlätta arbetet. Hit höra skjutvolymkontroller, av vilka vissa fått en särskild omkastare, så att de ge s.k. ”fysiologisk” reglering, och framförallt en helt ny konstruktion, som fått namnet ”automatmixer”, vilken apparat automatiskt sköter om snabbinställningen av både volym och klangfärg, när en dialog blandas med bakgrundsmusik eller effektljud. Kontrollbordet matar slutligen via en förstärkare oscillografen i en ljudkamera som upptecknar det färdigblandade ljudet.

Ljudkamerorna i mixningsavdelningens maskinrum

Denna ljudkamera, överensstämmer med dem, som användas vid inspelning, dock kan uppteckningssystemet vara ett annat. Så ha t.ex. de nya ljudkamerorna för inspelning, som installerats vid S.F:s ateljéer, försetts med en ljuduppteckning enligt push-pull systemet, vilket ger större distorsionsfrihet än tidigare, under det att filmen, som skall släppas ut, givetvis förses med en normal teckning i omspelningskameran. Den ljudingenjör som utför mixningen lyssnar till resultatet i en cellhögtalare och mixningsrummet är i möjligaste mån utfört så att dess akustik motsvarar en medelstor biografsalongs akustik. För erhållandet av det rätta akustikresultatet vore det bäst om man kunde använda en biografsalong för att kontrollyssna och detta göres också på många håll i utlandet; Vi ha emellertid gått en annan väg och ej gjort mixningsrummet större än nödvändigt. I stället har dess väggar utformats så, att största spridning av ljudet i rummet erhålles. För detta ändamål äro inga väggar parallella och ej heller taket parallellt med golvet. Dessutom äro en del av väggarna försedda med cylindriska utbuktningar, vilka tjäna till att sprida det mot dem infallande ljudet. Genom lämpligt val av väggbeklädnad har en måttlig men över hela frekvensområdet jämnt fördelad ljudabsorption åstadkommits.

Icke endast de ljudeffekter som inspelats i samband med tagningen av en viss bild, utan även andra tidigare eller senare på film eller grammofonskiva inspelade effekter kunna som sagt komma till användning. För att katalogisera dylika inspelningar finnes vid S.F:s ateljéer ett ljudarkiv, ur vilket ljudingenjören kan välja de effekter han behöver: djurläten, golvknarr, hästtramp m.m.

I vissa fall kan man bli tvungen att tillverka effekter. I en av S.F.-journalerna under hösten förekom en utombordsracer, som gjorde uppvisning med en fart av bortåt 60 knop. I ljudarkivet fanns endast ljudet av en långsamgående motorbåt men genom att köra detta ljudband med varierande hastighet i omspelningsmaskinen lyckades det att göra ett så illusoriskt ljud till racerbåten att ingen kunde misstänka, att det ej var originalljudet. I ”Galgmannen” behövdes i ett fall ljudet av tre hästar, som travade, men i arkivet fanns endast ljudet av en häst. Nu anlitades åter omspelningsmaskinen. Detta ljudband kopierades tre gånger och de tre kopiorna mixades något förskjutna i tid till varandra varigenom illusionen av flera hästar uppkom.

Perspektivbild av journalavdelningen. Från vänster syns journalstudion med plats för kåsören, kontrollrummet (obs. det ljudisolerade fönstret) samt en del av det gemensamma maskinrummet med enbands omspelningsmaskinen, bildprojektorn och förstärkaren.

Ofta händer det vid inspelning att det upptagna talet ej kan användas på grund av störningar, blåst e.d. Man kan då göra en s.k. dubbning. Härvid visas bilden för skådespelarna, samtidigt som de få höra det tidigare inspelade ljudet i hörtelefoner. De få nu försöka att säga replikerna och så noga som möjligt följa den visade bilden. Efter en del repetitioner går det i allmänhet ganska bra. Det är givet att man kan låta helt andra skådespelare än de, som ursprungligen spelat i filmen, utföra dubbningen och sålunda byta ut röster, ja, man dubbar numera t.o.m. till främmande språk och på så sätt kan en film översättas och visas över hela världen.

Journalrum och kontrollrum. Kontrollbordet t.v. är provisoriskt uppställt.
Speakerns mikrofon och lampa synas i journalrummet, som skiljes från
kontrollrummet av dubbla ljudisolerande dörrar och tredubbla rutor i fönstret.

Vid dubbning måste såväl ljudingenjören som skådespelarna kunna se bilden. I S.F:s nya byggnad för ljudavdelningen finnas två utrymmen, där detta är möjligt. Det ena är huvudsakligen avsett för journalavdelningen och har gemensamt maskinrum med stora mixningsrummet. På grund av lokala förhållanden har bildprojektionen här lösts på så sätt att ett stort fönster mellan kåsörens rum och kontrollrummet får tjäna till såväl projektionsfönster som tittfönster för ljudingenjören. För att undvika reflexer ha rutorna i detta fönster lutats och för att åstadkomma tillräcklig ljudisolering ha tredubbla glas använts.

Perspektivbild av dubbningsavdelningen. I förgrunden ekorummet med högtalaren och mikrofonen. I bakgrunden dubbningsstudion. Till höger kontrollrummet och maskinrummet.

Det andra för dubbning avsedda utrymmet har anordnats i samband med ett akustiskt dött rum, närmast motsvarande den ljudkaraktär, som erhålles utomhus. Denna del av anläggningen är ännu ej färdigställd. I detta fall har maskinrummet kunnat placeras ovanpå kontrollrummet varför några svårigheter med projektionen ej uppkomma. Det är meningen, att sedan den ljuddämpande väggbeklädnaden uppsatts skall detta rum förutom till dubbning kunna användas för kontrollmätning av mikrofoner, högtalare o.d.

Ofta vill man förändra karaktären av ett inspelat ljud, t.ex. en vanlig ateljétagning skall användas för att imitera ljudet i en källarlokal. Man kan då vid mixningen lägga på eko i önskad utsträckning. För att framställa ett naturligt eko finnes i S.F:s ljudavdelning ett ekorum. Vid mixningen uttages en del av det ljud, som skall förändras och tillföres ekorummet via en förstärkare och högtalare. En mikrofon i ekorummet uppfångar ljudet ånyo och detta med eko försedda ljud blandas i kontrollbordet med det ursprungliga tills önskad effekt erhållits.

Då en mängd lokaler för ljudavdelningen, som här är fallet, samlats in i en liten volym, måste man ställa höga fordringar på ljudisolationen mellan de olika utrymmena. Detta har tillgodosetts genom s.k. flytande konstruktion. Både mixningsrummet och journalrummet med kontrollrum äro helt fristående från byggnadskonstruktionen i övrigt. Dessa rum vila på en 10 cm tjock glasullsmatta, som isolerar golven i rummen från det bärande bjälklaget. Rummens innerväggar, som äro uppmurade av ytongblock, vila helt på innergolvet och innertaken, som äro utförda av siporexplattor, vilar i sin tur på väggarna. Utrymmet mellan de olika rummens väggar inbördes och mot husets bärande ytterväggar är fyllt med rockwool. Även ovanpå innertaken har ett tjockt lager rockwoolmattor placerats. För att icke rörledningar skola omintetgöra den uppnådda isolationseffekten har värmeledning helt uteslutits i dessa delar av byggnaden. Uppvärmningen sker i stället genom luft från en på vinden monterad luftkonditioneringsanläggning. Även de elektriska ledningarna ha utförts med böjliga genomföringar för att förhindra icke önskvärd ljudöverledning.

Vid de prov, som gjorts har såväl apparaturen, vilken levererats av AGA, som byggnaden visat sig motsvara förväntningarna. Det bör dock tilläggas, att ej allt ännu kunnat färdigställas på grund av rådande materialsvårigheter.