
Under sommaren 1969 inspelades
Öyvind
Fahlströms långfilm ”
Du gamla du fria” av ett ungt team som nyligen
avslutat sina filmutbildningar och därför inte hade så stor erfarenhet
av filmbranschens etablerade arbetsmetoder. Produktionsledare var
Tomas
Dyfverman, som gått Svenska Filminstitutets Filmskola under åren
1966-68. A-fotograf var Hans Welin, som även gått skolan under samma
tid. Ljudtekniker var Håkan Lindberg, även han från Filmskolan.
B-fotograf var Roland Sterner, som gått Christer Strömholms fotoskola
med början 1965, och sedan övergått till Dokumentärfilmskolan då denna
startade. På denna filmskola anlitades Tomas Dyfverman som lärare, och
det var så de träffades.
Öyvind hade tidigare gjort en kortfilm, ”U-barn” producerad av Svenska
Filminstitutet, som därför även satsade på detta långfilmsprojekt, som
blev institutets första helt egna produktion. Därför inköptes en
grundläggande utrustning för 35 mm film, samt ljus- och ljudutrustning.
Filmen gjordes i ett system som grundades på Techniscope men som
utvecklades av Tomas Dyfverman så att allt laboratoriearbete kunde
göras i Sverige. I kameran (Arriflex 35 IIC) fanns ett bildfönster med
CinemaScope-proportioner, och filmen matades fram med 2 perforeringar i
taget, i stället för 4. Detta gjorde att en 120 m rulle räckte i 9
minuter i stället för 4,5 min. Vanliga objektiv kunde användas,
eftersom det inte förekom någon anamorfisk hoptryckning av bilden. En
nackdel var att sökarbilden blev bara hälften så stor som normalt.
Roland Sterner med Arriflex 35 IIC.
Ett klippbord specialbyggdes av Steenbeck för visning av 2-perf
kontaktkopia och en Albrecht perfomaskin byggdes om att gå med
halvfart, dvs samma hastighet som filmen. Detta anpassade system
kallades InterScope, och det användes senare till filmer som ”Den
magiska cirkeln”, ”Fimpen” och ”Ture Sventon”. Systemet kunde
inte användas när branschen började använda Arriflex 35 BL, eftersom
denna kamera aldrig byggdes i en version för 2-perf.
Filmens handling kretsar kring en gatuteatergrupp (som spelades av bl a
Marie-Louise Ekman, Björn Granath, Hans Mosesson och Peter Wahlqvist)
som vill engagera folk i dagsaktuella politiska frågor. Detta skulle
utföras så realistiskt som möjligt, vilket innebar att många scener
spelades in med dold kamera. Skådespelarna uppförde sina scener bland
folk, på gator, i köpcentra, utanför fabriker och militära kaserner.
Kamerorna var gömda i bilar, väskor, papplådor eller stod långt ifrån
och filmade med tele. Ljudupptagningen skedde med radiomikrofoner eller
riktmikrofoner typ Sennheiser 805.
Håkan Lindberg började som ensam ljudtekniker, men under inspelningens
gång tillkom Christer Furubrand som B-ljud. Han hade sett inspelningen
jobba utanför S1 i Uppsala där han gjorde lumpen, och han sökte upp
produktionen när han muckat, och han fick jobb direkt.
Förutom fotograferna Welin och Sterner, och ljudteknikerna Lindberg och
Furubrand bestod teamet på plats av regiassistenten Lena Ewert,
inspelningsledaren Palle Sonesson (som ofta var ute och körde bil) samt
Tomas Dyfverman. På vissa inspelningsplatser jobbade scenografen Sören
Brunes med rekvisita, assisterad av Hans Iveberg. Bengt Allert och Lars
Karlsteen var produktionsassistenter. Detta var således ett litet team,
men det var rörligt. Hela utrustningen och personalen transporterades i
en Volvo Snabbe (en gammal lastbil med persontransportchassi som
använts av Flottan) samt två gamla televerksbussar av märket Ford, allt
inköpt på Försvarets Överskottsförsäljning.
Öivind Fahlström, Hans Welin och Roland Sterner
Foto: Håkan Lindberg
Förutom de rent dokumentära inspelningarna med gatuteateruppträdanden
gjordes en hel del ”normala” spelscener, då kameran var blimpad i Arris
stora 120 S-blimp, ofta med zoomförlängning. Vi fick tillgång till en
prototyp av Björn Hedéns zoom- och skärpemotorer för att kunna styra
zoomen inne i blimpen.
För synktagningar exteriört hade vi kameran i en glasfiberblimp,
tillverkad av Cine 60. Denna var så lätt att man kunde bära den med
hjälp av ett ”kroppsstativ” som hängdes över båda axlarna på
fotografen. Hasse Welin tog några långa synkar med denna kamera som han
gick baklänges med!
Om det skulle göras större ljussättningar (t ex i Centralbadet) så
hyrdes elektriker och lampor in från Europa Film. Filmen gjordes på
Kodak 5254 (100 ASA) som kommit året innan. Vissa scener pressades till
400 ASA av labbet LTC i Paris, bl a sekvensen med flaggbränningen på
Strömmen. Objektiven var Zeiss’ vanliga serie med ljusstyrka 1:2,2,
medan zoomen (Angénieux 25-250 mm) var på 1:4,5.
Öyvind Fahlström ville gärna experimentera med olika bilduttryck, och
därför inspelades flera scener med en filmsort avsedd för flygspaning
med stillbildskamera, Aero Ektachrome Infrared. Efter
specialbeställning hos Kodak fick vi denna filmsort på 30 m-rullar, och
den framkallades i dosa av en labbtekniker som jobbade på Prisma
Färgfoto. Filmsorten gav ovanliga färger, bland annat återgavs grönska
i en närmast skär nyans.
Några scener togs också med svartvit infraröd film, och belysningen
skedde med ett svart filter framför lamporna som enbart släppte igenom
infrarött ljus. Tyvärr såg man på plats ingen effekt av belysningen,
och många scener fick därför störande mikrofonskuggor. En stark effekt
var dock att skådespelarnas pupiller var vidöppna, eftersom inget
synligt ljus påverkade dem!
Inspelningens kontor, klipprum och biograf låg i Filmstaden, i den
byggnad som tidigare innehöll SF:s klipprum. I biografen ställdes en
projektor upp för körning av dagstagningar. Denna projektor hade byggts
om till 2-perf griparmatning av kinotekniker Axel Kjellström.
Inspelningen pågick från början av april till början av augusti 1969.
Klipparen Lars Haglund började jobba med det mycket omfattande
materialet på hösten, men det upptäcktes snart att det saknades en bra
inledning till filmen. Därför planerades en kompletteringsperiod till
våren 1970, så snart som årstiden verkade klaffa med det inspelade
materialet.
Efterhand fortsatte klipparen Sten-Göran Camitz att arbeta med
materialet, där stora delar togs bort, eftersom flera av
gatuteaterscenerna inte fungerat som planerat. På grund av vissa
kontroversiella scener, bland annat vid Wallenbergs grav på Mälaröarna,
fick inte filmen någon omedelbar distribution, då de vanliga bolagen
var rädda för efterräkningar. Till slut bildade Öyvind Fahlström ett
eget bolag för att säkra distributionen. Filmen hade premiär 3 april
1972 på biografen Eriksberg i Stockholm och fick en mycket begränsad
distribution. På senare år har den dock blivit något av en kultfilm som
visats på Cinemateket för en förtjust publik som finner den
underhållande, kanske mycket på grund av att flera av de medverkande
skådespelarna blivit kända kulturpersonligheter.
Kommentar från Håkan Lindberg, som även har fotograferat bilderna
nedan:
Jag
var med under inspelning och ljudefterarbete på ”Du gamla, du fria”.
Inspelningen varade mellan maj - juli 1969. Premiären var planerad till
april
1970, men så blev det inte. Först den 3 april
1972 fick filmen sin premiär.
”Du gamla, du fria” var inspelad i InterScope, Tomas Dyfvermans version
av Techniscope, och kameran matade fram två perforeringshål per ruta,
istället för fyra. På det viset fick vi det långsmala
Cinemascope-formatet utan att använda anamorfiska objektiv. Kamera,
projektor, klippbord och perfomaskin hade byggts om för tvåperf-matning.
Inspelningsutrustningen hade vi lastad i en Volvo Snabbe (V8) med stort
skåp. En föregångare till
Filmobilen.
Alla inspelningens bilar hade
comradio från AGA. Vi hade täckning i hela Stockholmsområdet. Thomas
produktionsbil (en hundkoja) hade en MTB mobiltelefon, lur och
fingerskiva på instrumentbrädan, direkt ut på telefonnätet.
Tomas Dyfverman och Marie-Louise De Geer
Tomas var generös med teknikresurser och vår ljudutrustningen bestod
bland annat av en Nagra III och en alldeles ny Nagra IV-mono. Vi hade
även tre stycken radiomikrofoner tillverkade av
Audio
Engineering Ltd.
i England (160 -170 mHz), Sennheiser MKH
805, Sennheiser MD 421, SELA T24 och två Sela mixrar 2880.
Vi hade även en polisradio monterad i min Mercedes 190. Ljudet från
radion tappade vi till en Philips kassettbandspelare.
Polisradioutrustningen beslagtogs senare av Säpo. Hela filminspelningen
var en kurragömmalek med Säpo, som avlyssnade alla
våra telefoner och all vår comradiotrafik.
Teamet arresterades i
samband med
flaggbränningen på Strömmen, och vi
satt
häktade i Gamla stans polisstation. Då ringde Tomas Dyfverman till
Harry Schein som ringde till Olof Palme som i sin tur ringde
till rikspolischefen Carl Persson. Alla blev omedelbart släppta ur
häktet.
Jag minns
att vi efteråt ringde runt i teamet och bestämde att vi skulle göra en
stor
provokation i Södertälje. Vi åkte aldrig dit, men fick i efterhand
veta att det fanns gott om svarta Volvo Amazoner diskret parkerade runt
den planerade platsen.
Vi filmade 60 timmar material. Lasse Haglund klippte med Öyvind ute i
Råsunda Filmstad och jag satt ensam i maskinrummet till Filmstadens
gamla biograf, den som kallades Operan, och jobbade med ljudet, hela
tiden i tvåperf.
Under klippningen gjorde vi förmixar till 1/4" från klippbordet, som
var försett med pilottonsgivare för synken.
Inför mixningen gjordes en svartvit reversal fyrperfkopia av filmens
arbetskopia. Även ljudrullarna kopierades till fyrperf innan mix.
Öyvinds idé byggde på iscensatta provokationer, och vad jag minns fick
vi ett fantastiskt material. Men eftersom allmänheten inte alls
reagerade som Öyvind hade skrivit i manus blev han besviken och
försökte klippa så att filmen skulle likna hans ursprungliga tanke, i
stället för att klippa utifrån det material han fått. Resultatet blev
därför ganska blekt, men kunde ha blivit fantastiskt. Lasse Haglund
hade det inte lätt.
Öyvind krävde vid ett tillfälle under inspelningen att vi skulle lägga
40 meter räls i skogen för att filma när hönor jagades. Vi gjorde
förstås som han sa, men han blev snart varse att hönor som jagas sällan
följer en räls.
Tomas Dyfverman var oerhört intresserad av teknik, jobbade hårt, var
väldigt förtjust i Coca Cola och unnade sig goda middagar mellan
arbetspassen. Jag minns honom som mycket
generös. Ett skratt var sällan långt borta.
Tittade man under instrumentbrädan i hans Ford Galaxie 400 fick man
nästan hjärnblödning. Han hade ändrat på allt. Tomas hade nämligen för
vana att ifrågasätta konstruktioner och invanda tankemönster. Han ville
testa nya lösningar för att om möjligt få det han såg att fungera
bättre.
Berit Nyman, Hans Mosesson, Peter Wahlkvist och Ann-Charlotte Hult
Bilden är tagen på gården Kungsträdgårdsgatan 12, nära Enskilda Banken
Ann-Charlotte Hult, Hans Mosesson och Marie-Louise De Geer
Björn Granath
Roland Sterner och Hans Welin
Christer Furubrand, Berit Nyman och Marie-Louise De Geer
Berit Nyman, Roland Sterner och Hans Welin
Roland Sterner
Lena Ewert och Öivind Fahlström
Lunchrast
Träd, gräs och stenar
Christer Furubrand
Roland Sterner
Palle Sonesson
Tomas Dyfverman
Håkan Lindberg