Om InterScope
och inspelningen av filmen Du gamla, du fria

Under sommaren 1969 inspelades Öyvind Fahlströms långfilm ”Du gamla du fria” av ett ungt team som nyligen avslutat sina filmutbildningar och därför inte hade så stor erfarenhet av filmbranschens etablerade arbetsmetoder. Produktionsledare var Tomas Dyfverman, som gått Svenska Filminstitutets Filmskola under åren 1966-68. A-fotograf var Hans Welin, som även gått skolan under samma tid. Ljudtekniker var Håkan Lindberg, även han från Filmskolan. B-fotograf var Roland Sterner, som gått Christer Strömholms fotoskola med början 1965, och sedan övergått till Dokumentärfilmskolan då denna startade. På denna filmskola anlitades Tomas Dyfverman som lärare, och det var så de träffades.

Öyvind hade tidigare gjort en kortfilm, ”U-barn” producerad av Svenska Filminstitutet, som därför även satsade på detta långfilmsprojekt, som blev institutets första helt egna produktion. Därför inköptes en grundläggande utrustning för 35 mm film, samt ljus- och ljudutrustning.

Filmen gjordes i ett system som grundades på Techniscope men som utvecklades av Tomas Dyfverman så att allt laboratoriearbete kunde göras i Sverige. I kameran (Arriflex 35 IIC) fanns ett bildfönster med CinemaScope-proportioner, och filmen matades fram med 2 perforeringar i taget, i stället för 4. Detta gjorde att en 120 m rulle räckte i 9 minuter i stället för 4,5 min. Vanliga objektiv kunde användas, eftersom det inte förekom någon anamorfisk hoptryckning av bilden. En nackdel var att sökarbilden blev bara hälften så stor som normalt.


Ett klippbord specialbyggdes av Steenbeck för visning av 2-perf kontaktkopia och en Albrecht perfomaskin byggdes om att gå med halvfart, dvs samma hastighet som filmen. Detta anpassade system kallades InterScope, och det användes senare till filmer som ”Den magiska cirkeln”, ”Fimpen” och ”Ture Sventon”.  Systemet kunde inte användas när branschen började använda Arriflex 35 BL, eftersom denna kamera aldrig byggdes i en version för 2-perf.

Filmens handling kretsar kring en gatuteatergrupp (som spelades av bl a Marie-Louise Ekman, Björn Granath, Hans Mosesson och Peter Wahlqvist) som vill engagera folk i dagsaktuella politiska frågor. Detta skulle utföras så realistiskt som möjligt, vilket innebar att många scener spelades in med dold kamera. Skådespelarna uppförde sina scener bland folk, på gator, i köpcentra, utanför fabriker och militära kaserner. Kamerorna var gömda i bilar, väskor, papplådor eller stod långt ifrån och filmade med tele. Ljudupptagningen skedde med radiomikrofoner eller riktmikrofoner typ Sennheiser 805.

Håkan Lindberg började som ensam ljudtekniker, men under inspelningens gång tillkom Christer Furubrand som B-ljud. Han hade sett inspelningen jobba utanför S1 i Uppsala där han gjorde lumpen, och han sökte upp produktionen när han muckat, och han fick jobb direkt.

Förutom fotograferna Welin och Sterner, och ljudteknikerna Lindberg och Furubrand  bestod teamet på plats av regiassistenten Lena Ewert, inspelningsledaren Palle Sonesson (som ofta var ute och körde bil) samt Tomas Dyfverman. På vissa inspelningsplatser jobbade scenografen Sören Brunes med rekvisita, assisterad av Hans Iveberg. Bengt Allert och Lars Karlsteen var produktionsassistenter. Detta var således ett litet team, men det var rörligt. Hela utrustningen och personalen transporterades i en Volvo Snabbe (en gammal lastbil med persontransportchassi som använts av Flottan) samt två gamla televerksbussar av märket Ford, allt inköpt på Försvarets Överskottsförsäljning.


Förutom de rent dokumentära inspelningarna med gatuteateruppträdanden gjordes en hel del ”normala” spelscener, då kameran var blimpad i Arris stora 120 S-blimp, ofta med zoomförlängning. Vi fick tillgång till en prototyp av Björn Hedéns zoom- och skärpemotorer för att kunna styra zoomen inne i blimpen.

För synktagningar exteriört hade vi kameran i en glasfiberblimp, tillverkad av Cine 60. Denna var så lätt att man kunde bära den med hjälp av ett ”kroppsstativ” som hängdes över båda axlarna på fotografen. Hasse Welin tog några långa synkar med denna kamera som han gick baklänges med!
 
Om det skulle göras större ljussättningar (t ex i Centralbadet) så hyrdes elektriker och lampor in från Europa Film. Filmen gjordes på Kodak 5254 (100 ASA) som kommit året innan. Vissa scener pressades till 400 ASA av labbet LTC i Paris, bl a sekvensen med flaggbränningen på Strömmen. Objektiven var Zeiss’ vanliga serie med ljusstyrka 1:2,2, medan zoomen (Angénieux 25-250 mm) var på 1:4,5.

Öyvind Fahlström ville gärna experimentera med olika bilduttryck, och därför inspelades flera scener med en filmsort avsedd för flygspaning med stillbildskamera, Aero Ektachrome Infrared. Efter specialbeställning hos Kodak fick vi denna filmsort på 30 m-rullar, och den framkallades i dosa av en labbtekniker som jobbade på Prisma Färgfoto. Filmsorten gav ovanliga färger, bland annat återgavs grönska i en närmast skär nyans.

Några scener togs också med svartvit infraröd film, och belysningen skedde med ett svart filter framför lamporna som enbart släppte igenom infrarött ljus. Tyvärr såg man på plats ingen effekt av belysningen, och många scener fick därför störande mikrofonskuggor. En stark effekt var dock att skådespelarnas pupiller var vidöppna, eftersom inget synligt ljus påverkade dem!

Inspelningens kontor, klipprum och biograf låg i Filmstaden, i den byggnad som tidigare innehöll SF:s klipprum. I biografen ställdes en projektor upp för körning av dagstagningar. Denna projektor hade byggts om till 2-perf griparmatning av kinotekniker Axel Kjellström.

Inspelningen pågick från början av april till början av augusti 1969. Klipparen Lars Haglund började jobba med det mycket omfattande materialet på hösten, men det upptäcktes snart att det saknades en bra inledning till filmen. Därför planerades en kompletteringsperiod till våren 1970, så snart som årstiden verkade klaffa med det inspelade materialet.

Efterhand fortsatte klipparen Sten-Göran Camitz att arbeta med materialet, där stora delar togs bort, eftersom flera av gatuteaterscenerna inte fungerat som planerat. På grund av vissa kontroversiella scener, bland annat vid Wallenbergs grav på Mälaröarna, fick inte filmen någon omedelbar distribution, då de vanliga bolagen var rädda för efterräkningar. Till slut bildade Öyvind Fahlström ett eget bolag för att säkra distributionen. Filmen hade premiär 3 april 1972 på biografen Eriksberg i Stockholm och fick en mycket begränsad distribution. På senare år har den dock blivit något av en kultfilm som visats på Cinemateket för en förtjust publik som finner den underhållande, kanske mycket på grund av att flera av de medverkande skådespelarna blivit kända kulturpersonligheter.

Kommentar från Håkan Lindberg, som även har fotograferat bilderna nedan:
Jag var med under inspelning och ljudefterarbete på ”Du gamla, du fria”. Inspelningen varade mellan maj - juli 1969. Premiären var planerad till april 1970, men så blev det inte. Först den 3 april 1972 fick filmen sin premiär.

”Du gamla, du fria” var inspelad i InterScope, Tomas Dyfvermans version av Techniscope, och kameran matade fram två perforeringshål per ruta, istället för fyra. På det viset fick vi det långsmala Cinemascope-formatet utan att använda anamorfiska objektiv. Kamera, projektor, klippbord och perfomaskin hade byggts om för tvåperf-matning.

Inspelningsutrustningen hade vi lastad i en Volvo Snabbe (V8) med stort skåp. En föregångare till Filmobilen. Alla inspelningens bilar hade comradio från AGA. Vi hade täckning i hela Stockholmsområdet. Thomas produktionsbil (en hundkoja) hade en MTB mobiltelefon, lur och fingerskiva på instrumentbrädan, direkt ut på telefonnätet.


Tomas var generös med teknikresurser och vår ljudutrustningen bestod bland annat av en Nagra III och en alldeles ny Nagra IV-mono. Vi hade även tre stycken radiomikrofoner tillverkade av Audio Engineering Ltd. i England (160 -170 mHz), Sennheiser MKH 805, Sennheiser MD 421, SELA T24 och två Sela mixrar 2880.

Vi hade även en polisradio monterad i min Mercedes 190. Ljudet från radion tappade vi till en Philips kassettbandspelare. Polisradioutrustningen beslagtogs senare av Säpo. Hela filminspelningen var en kurragömmalek med Säpo, som avlyssnade alla våra telefoner och all vår comradiotrafik.

Teamet arresterades i samband med flaggbränningen på Strömmen, och vi satt häktade i Gamla stans polisstation. Då ringde Tomas Dyfverman till Harry Schein som ringde till Olof Palme som i sin tur ringde till rikspolischefen Carl Persson. Alla blev omedelbart släppta ur häktet. Jag minns att vi efteråt ringde runt i teamet och bestämde att vi skulle göra en stor provokation i Södertälje. Vi åkte aldrig dit, men fick i efterhand veta att det fanns gott om svarta Volvo Amazoner diskret parkerade runt den planerade platsen.

Vi filmade 60 timmar material. Lasse Haglund klippte med Öyvind ute i Råsunda Filmstad och jag satt ensam i maskinrummet till Filmstadens gamla biograf, den som kallades Operan, och jobbade med ljudet, hela tiden i tvåperf.

Under klippningen gjorde vi förmixar till 1/4" från klippbordet, som var försett med pilottonsgivare för synken.

Inför mixningen gjordes en svartvit reversal fyrperfkopia av filmens arbetskopia. Även ljudrullarna kopierades till fyrperf innan mix.

Öyvinds idé byggde på iscensatta provokationer, och vad jag minns fick vi ett fantastiskt material. Men eftersom allmänheten inte alls reagerade som Öyvind hade skrivit i manus blev han besviken och försökte klippa så att filmen skulle likna hans ursprungliga tanke, i stället för att klippa utifrån det material han fått. Resultatet blev därför ganska blekt, men kunde ha blivit fantastiskt. Lasse Haglund hade det inte lätt.

Öyvind krävde vid ett tillfälle under inspelningen att vi skulle lägga 40 meter räls i skogen för att filma när hönor jagades. Vi gjorde förstås som han sa, men han blev snart varse att hönor som jagas sällan följer en räls.

Tomas Dyfverman var oerhört intresserad av teknik, jobbade hårt, var väldigt förtjust i Coca Cola och unnade sig goda middagar mellan arbetspassen. Jag minns honom som mycket generös. Ett skratt var sällan långt borta.

Tittade man under instrumentbrädan i hans Ford Galaxie 400 fick man nästan hjärnblödning. Han hade ändrat på allt. Tomas hade nämligen för vana att ifrågasätta konstruktioner och invanda tankemönster. Han ville testa nya lösningar för att om möjligt få det han såg att fungera bättre.