Broadway – Olympia.
”En intressant film. Och ett steg framåt för ljudfilmen, trots den hesa, puttrande ljudåtergivningen.”
/ R. H. [Robin Hood — Bengt Idestam-Almquist]
Stockholms-Tidningen, den 5 januari 1930

Veckans åsikt:
”Den stumma filmens stora styrka i striden om publiken är dess internationalism; genom översättning av texterna och lämplig redigering kan den visas i vilket land som helst världen runt. Därför torde också ännu så länge den form av ljudfilm, som ’Säg det i toner’ utgör ett exempel på, ha de största utsikterna i konkurrens — den är försedd med texter, som kunna översättas, saknar tal men har ljudinlägg, sång o. d. och kan spelas med synkroniserad musik eller levande orkester. [...] Att Svensk Filmindustri icke för närvarande inköper flera ljudfilmsapparater beror närmast på, att vi icke anse oss kunna få nu i marknaden förekommande dyra apparater amorterade på tre år. Efter tre år torde nämligen nuvarande apparater redan vara omoderna och obrukbara. Och har inte inom denna tid betydligt bättre apparater sett dagen, torde också publiken säkerligen vara utled på, vad vi nu kallar ljudfilm.”
Direktör Olof Andersson, Svensk Filmindustri
Stockholms-Tidningen, den 12 januari 1930

Skeppsbrott – Auditorium.
”Denna film har endast ett fel: den är för senfödd. Vi äro nämligen rädda för att en av revyfilmer lomhörd nutid skall finna detta sprött och känsligt tolkade mänskoöde tecknat alltför — sprött och känsligt. Farhågan bör emellertid på intet sätt tolkas som ett tjyvnyp mot talfilmen — det är tvärtom vår tro och vårt hopp, att inom snar framtid tekniskt mer fullkomnad talfilm — visad på intimt planerade teatrar, vilkas högtalare sålunda ej kräva starkare uppskruvning — skall skänka oss åter denna diskreta, nyansrika filmkonst ...”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 25 januari 1930

Hottentott – Orion.
”F. ö. var det amerikanska musikarrangemanget förebildligt och roligt som vanligt; ljudeffekterna likaså, isynnerhet en bils hörbara slirningar och hästhovsklampet under de vilda kapplöpningsritterna. Ljudskivorna borde dock ha kunnat växlats lite påpassligare. Bildtexterna vitsiga och välgjorda.” / Ballyhoo
Stockholms-Tidningen, den 26 januari 1930

Veckans åsikt:
”Först och främst har jag konstaterat, att ljudkvaliteten lämnar mycket övrigt att önska. [...] För det andra är synkronismen ofta dåligt utförd. ’Säg det i toner’ var på flera ställen behäftad med detta fel — särskilt i pianostyckena. [...] Och last but not least, låt ljudet ej komma från orkesterdiket, när det skall komma från duken! Som det är nu, får man ofta den föreställningen, att samtliga skådespelare äro durkdrivna buktalare.”
Radioingenjör Anatole Cyon
Stockholms-Tidningen, den 2 februari 1930

Den spanska kofferten – Auditorium.
” … Det rör sig ånyo om en helt talande amerikansk film i stympad stumupplaga.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 8 februari 1930

Brinnande hjärtan – Astoria.
”Brinnande hjärtan är en vanlig stumfilm, som post skriptum försetts med synkroniserad musik, sång av hjältinnan, samt lite tut-tut av bilhorn då och då (s.k. ’effekter’). [...] Huru som helst: synkroniseringen är bra. Tyvärr var återgivningen inte lika bra. Vid 7–föreställningen var den så förfärlig att vi tvekade mellan att gå vår väg eller sitt med fingrarna i örona (ren tortyr behöver ej ens en kritiker underkasta sig). Tonen var obeskrivligt oren och svävande — ungefär som en ouppdragen grammofon. Men allt som kvällen led fungerade apparater och maskiner allt bättre.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 11 februari 1930

Säg det i toner – Ugglan.
”Den välkolorerade Ugglan uppe på Söders höjder har fått ljudinstallation — en Klangfilmapparat, likadan som S.F.-lokalernas.

I går kväll kunde man emellertid inte riktigt säga det i toner, åtmistone inte på 7,15–föreställningen. Ljudapparaten var litet för nymornad, den gäspade taktlöst och somnade ibland alldeles ifrån föreställningen. När den vaknade, orkade den inte upp, utan låg och dåsade, ungefär en kvartston för högt.

Direktionen upplyste om att det hela bara var en liten premiärmalör. Och kan man jaga bort den Tycho Brahes lilla tomte som var framme och petade på knapparna i går kväll, tycks Ugglans Klangfilmsapparat ha möjligheter att göra skäl för sitt namn. De gånger apparaten verkligen orkade upp i rätt tonhöjd, lät det charmant.”
—ri. Stockholms-Tidningen, den 18 mars 1930

Prinsgemålen – China.
”En av de största biosuccèser Stockholm haft. Och säkert den största ljudfilmssuccèsen. Här möter ljudfilmen upp som en mogen man, eller i varje fall som en charmerande yngling som vuxit ifrån det värsta målbrottet. [...] Lubitsch visar att han trängt in i ljudtekniken. Många scener bygga halva sin effekt på ljudet — talet, suckarna, sången, grymtningarna, plasket i badkaret och soldaternas tåspetsmarsch. Angenämt att även ackompanjerande musik får förekomma, ibland, när det behövs.
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 21 mars 1930

Räck mig din hand! – Palladium.
”Enligt uppgift Ufas första större dramatiska ljudfilmsförsök. Ufa-staben tycks ännu ej ha varit riktigt varm i tonfilmsskruden, då denna inspelning påbörjades. [...] Talet var åtminstone på Palladiums läktare så gott som omöjligt att uppfatta, och man fick hålla sig till de inkopierade svenska texterna för att förstå vad som var å färde.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 26 mars 1930

Trobäck lämnar China.
”Dir. Otto Trobäck kommer att lämna Chinabiografen från den 1 maj. Han tillträder i stället ett engagemang på Berns som dirigent för en konsertorkester. [...] I och med att dir. Trobäck lämnar Chinabiografen torde dess övergång till enbart tonfilmsbiograf vara definitiv.”
Stockholms-Tidningen, den 1 april 1930

Rivaler jorden runt – Astoria.
”Astorias högtalare har fått kikhosta — eller också var ljudfilmsmusiken denna gång särskilt skral. Pinsamt skral var i varje fall tonernas inkopiering på de svenska texterna: musikens styrka ökade plötsligt vid varje text!”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 15 april 1930

I dag:
” … han [insändarskribenten] vet tydligen inte att den amerikanska ljudindustrin i stor utsträckning bygger på tyska uppfinningar och tyska ingenjörers arbete. Han vet inte att tyskarna alltid varit styva på just dessa elektriska områden, och att de på sistone lagt ner betydande kapital i experiment och laboratoriepyssel. Han vet inte, hur eftersträvansvärt det tyska Tobis är för själva Warners, och hur gärna amerikanerna vill sluka munsbiten Tobis med hull och hår och patent och ingenjörsgeni.

Jag är ingen tysk patriot — gudbevare — men rätt ska vara rätt. Den enda saliggörande ’vederhäftigheten’ bygger på fakta.

Ett faktum är detta: när vårt Råsunda skulle byggas om för ljudfilm, voro amerikanska ingenjörer ute och tittade. I den ateljén kunde ingen ljudfilm göras! förklarade de. Väggarna skulle byggas om med en särskild tegelsort, grund och golv och allt mellan himmel och jord skulle förändras, isoleras. En utgift på 200,000 kronor.

—Så kommo tyska ingenjörer. De förändrade ingenting alls. En idealisk ljudateljé! förklarade de. Och — med tillhjälp av en enkel liten maskin gjorde de ljudfilm i Råsunda, som kördes på Palladium, och visade sig idealisk.

Intet under att en gammal härdad filmman, som bevittnade detta, skakade på huvudet och sade till undertecknad:
—Man vet inte vad man ska tro!
När det gäller ljudfilm är det svårt att vara ’vederhäftig’. Ännu så länge.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 20 april 1930

S.F:s första ljudfilmsjournal – Palladium, Skandia och Arcadia.
Betraktad som inhemskt ljudfilmsprov på journalområdet var kanske inte upptagningen av vaktparaden det allra lyckligaste, när den nu togs i avståndsperspektiv, så att filmen säkert hade verkat likadan i en eftersynkroniserad upplaga. Man skulle exempelvis vilja höra litet av mannarnas taktfasta klamp mot gatstenarna, folkets mummel o. d. efter den långa svenska tystnaden. Ljudet var emellertid underbart rent, och kameran kunde ju inte rå för, att musik och bastrumma ibland ekade mellan slottsgårdens stenmurar. Publicistklubbens besök på Råsunda i lördags var en ateljéupptagning och även talets renhet lovade gott för framtida filmer med det pampiga märket S. F. Ljud- och talfilmsproduktion, system Tobis.
B–oo. Stockholms-Tidningen, den 30 april 1930

Gycklarbandet och Prov utan värde – Skandia.
”Den moderna romantiken är svag, det veta vi, men så svag som på Skandia i går behöver den dock inte vara. Vi ha hört Karl-Gerhards första sångsketch kring Sylvains nya schlager 'Den moderna romantiken' i andra lokaler, och ljudet var då mycket starkare och textuttalen tydligare. Men sketchen är bra ändå — betraktad som hastverk och 'prov utan värde', gjort på en dag. Baletten dansar briljant uppe på det tricksiga pianot, Karl-Gerhard kommer väl till sin rätt, Abrahams röst och tal passa utmärkt för högtalarna och Sylvains melodi biter sig fast i minnet. Sketchen visar hela vidden av ljudfilmens möjligheter. Bara gå på — och förbereda omsorgsfullare.

I jämförelse med Karl-Gerhards lilla film verkar det tyska 'Gycklarbandet' primitiv och föråldrad. En sentimental cirkushistoria med den tyska stumfilmens goda och dåliga sidor: målerisk fotografering, långsam takt. [...] Man har redan hunnit bli kräsen på ljudfilm, och allt står inte rätt till med 'Gycklarbandet'. På Skandia ges en fransk upplaga, och det är kanske orsaken varför visa personer helt enkelt ej öppna mun — eller öppna mun utan ljud. Replikerna komma då och då med 1 km. emellan — och det verkar som om skådespelarna inte sjönge själva. Man irriteras och förargas som i ljudfilmens första trevande dagar ...”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 6 maj 1930

Hinke Bergegren – Arcadia.
”Filmindustris tekniska talfilmare börja visst bli varma i kläderna: på Arcadia visades ett glänsande stycke skickligt reportage från förstamajdemonstrationerna, däribland Hinke Bergegrens tal på Gärdet. Reproduktionen av det senare fullt i nivå med det bästa de amerikanska taljournalerna nått fram till.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 6 maj 1930

Kärlekstjuven – Skandia.
”Ljudfilmen har ställt filmrecensenten i en obehaglig situation. En ny sort av film har uppstått, vilken undandrar sig allt bedömande. Vad ska man säga om utländsk talfilm som inte talar, men heller inte är stumfilm : den är varken tänkt, byggd eller fotograferad som stumfilm. Den är alltså varken talfilm eller stumfilm, varken fisk eller fågel, varken hackad eller malen. Man kan inte ens komma ifrån den fatala situationen genom att berömma ’det utmärkta orkesterackompanjemanget’. Ty det finns inget orkesterackompanjemang utan högtalarmusik. En van och tränad biobesökare och teaterhabitué kan naturligtvis genom den stumma talfilmens scener och texter se och höra hur filmen måste vara som verklig talfilm. Men recensera skall man inte sin fantasis film, utan den halvgångna produkt man faktiskt har för ögonen. Och det är inte lätt — ty det är ingenting att recensera.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 13 maj 1930

Talfilm på helt svensk maskin.
Aga-Baltics första föreställning med komplett ljudutrustning, pressvisning på Stureteatern, avr ett prov — ett prov av värde. Vi gingo dit ganska skeptiska men därifrån fyllda av en hoppfull tro på det nya svenska apparatbarnet.

Vid det första numret, Foxupptagning av Bernhard Shaw, tänkte vi: Barnet ligger ännu i sin linda. Svagt suddigt ljud. Men sedan fingo vi se och höra fru Pålsson-Wettergren sjunga ”Vad hälsad sköna morgonstund”. Klart, fylligt ljud, fullkomligt rent. Pianosolo av fröken Sergelius, lite hårt, men ljust och klart i tonen. Barnet växte till sig. För att bli ett riktigt vackert barn med Karl-Gerhard tonfilmssketch.

Ett brottstycke amerikansk revy, där de små ljudstjärorna bräkte precis lika bra som genom U. S. A.–apparaterna. Tyckte vi. En rolig tecknad film, som visade tonfilmens oerhörda komiska möjligheter. Allting perfekt återgivet. Efter föreställningens slut kom det kraftiga applåder. Välförtjänta.
Kid. Stockholms-Tidningen, den 28 maj 1930

Den kommande filmsäsongen blir en tungomålstalande tid?
I dag skola vi dröja vid ett sorgligt kapitel, fast det inte är nöjsamt att tala om sorgliga ting i värmen. Den sorgliga saken är vår rika kusin Filmamerikas försämrade affärer. Det går idel bakåt med kommersen, vad skall man ta sig till?

Enligt Variety har filmhandeln på utriket gått ned med 100 mill. doll. Exportens inkomst var ett tag uppe i 40 proc. av totalinkomsten. Nu är den bara 10 proc. Vilket är sorgligt, åtminstone för U. S. A.

Nu gör man allt för att återerövra det förlorade. Man konfererar i Paris och anstränger sig att få bort tyskarnas envisa patentanspråk, på det att Tyskland måtte öppnas på vid gavel för amerikansk ljudfilm och innehållet i de tyska köttgrytorna hamna i amerikanska magar.

Men framför allt spelar man in filmerna i olika versioner — en engelskspråkig, en spansk, en tysk, en fransk, och i vissa fall: en svensk. Medan vi sitta i spänning och avvakta höstens amerikanska filmer som prata svenska, spana vi i den utländska pressen efter förhandsrapporter hur dessa experiment med olika språkversioner utfallit. Vi behöva inte söka länge för att finna sådana förhandsrapporter, och tyvärr gå de i ofördelaktig riktning. Gud vet om U. S. A. skall återfå sina förlorade 100 mill. på den vägen.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 29 juni 1930

Parisfilmarna ha återvänt.
”Spännande och varmt, säger hr Erik Berglund. [...] Våra bägge filmer ha samtidigt inspelats på fyra språk — franska, italienska, spanska och svenska. Dessutom ha de tidigare inspelats på flera andra språk. Rekvisita, interiörer, exteriörer o. dyl. äro givetvis desamma i alla filmupplagorna. Det är endast språk, skådespelare och regissör, som växla.

Arbetet har naturligtvis varit såväl ansträngande som enerverande och varmt. Vi ha företrädesvis fått arbeta i två skift med exempelvis Italien och Frankrike i elden under dagstimmarna samt Sverige och Spanien i farten om natten. Det har hänt, att vi filmat från åtta på kvällen till sju på morgonen. Ofta har hettan varit olidlig. En helt ny typ av lampor användas nämligen. De tidigare, vilka gåvo ett knastrande ljud ifrån sig, kunna naturligtvis icke komma ifråga vid talfilmning. Om jag säger, att jag vid ett tillfälle sett en lackstång smälta på ett bord alldeles i vår närhet, torde det vara tillräckligt för att ge en antydan om hettan. [...] Talfilmning fordrar en oerhörd koncentration. Alla biljud äro ju bannlysta. Det går så långt, att man måste se upp med de flugor, som röra sig i ateljén. En flugas surr kan förstöra en hel scen, och det händer mycket ofta att en inspelning måste avbrytas just därför att en fluga deltagit i arbetet. Då kommer ljudexpertens order från inspelningsskåpet:
—Kill that flie!
Det sprutas också dagarna i ända allt möjligt i luften, vilket skrämmer bort flugorna men enerverar människornas lukt- och talorgan.”
Sharp. Stockholms-Tidningen, den 6 juli 1930
[Erik ”Bullen” Berglunds båda Paris-filmer var Doktorns hemlighet och Vi två.]

När rosorna slå ut – Olympia.
”Det är ödets ironi att det ärkeamerikanska Paramount skall servera svenskarna den första 100 proc. svenska talfilmen. Det bevisa påpasslighet och pigghet, och därom är ingenting ont att säga, bara gott. Och de första stapplande, stammande stegen uppmuntra till fortsättning, ty bifallet i går var kraftigt och spontant. Flera applåder för öppen ridå.

Men framgången berodde inte därpå att filmen skulle ha varit särskilt bra. Tvärt om. Men folk var tacksamma att äntligen få höra svenska på vita duken.”
R. H–d. Stockholms-Tidningen, den 31 juli 1930

Sally – Röda Kvarn.
”Röda Kvarn har blivit ljudbio — en katastrof för alla rättrogna älskare av stumfilm och levande orkesterackompanjemang. Men den musikaliska publik som hittills dragits till Röda Kvarn av kapellmästare Sahlbergs orkester får börja trösta sig med att bions dämpade akustik visar sig välgörande även för ljudfilmens högtalare. Också den mekaniska tonen blir mjuk och smeksam, och ovanligt vacker för att vara Klangfilm.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 5 augusti 1930

Talfilmen förbättras.
”Enligt ett Köpenhamnstelegram till G.P. har ett par dansk uppfinnare, ingenjörerna Axel Petersen och Arnold Poulsen, löst uppgiften att avlägsna de biljud, varmed talfilmen hittills varit behäftad. Genom viss behandling blir filmens livslängd även tre à fyra gånger längre. Den nya anordningen ställer sig icke dyrbar.”
Stockholms-Tidningen, den 24 augusti 1930

Sunny side up – Rialto och Astoria.
”… och när Janet Gaynor träder ut ur sitt badrum, halvklädd och trevlig, finner hon den väntande hjälten liggande i sin säng, blodig men käck. Hon skriker förstås — vilket gör sig i ljudfilm. [...] Ljudfilmskonsten går framåt med väldiga kliv, d.v.s. utvecklas tillbaka mot stumfilmen. Orsaken varför just ’Sunny side’ roar är just rikedomen på omväxlande bilder. Newyorks fattiggata skildras sålunda förträffligt — i bästa breda stumfilmsstil — och manuskriptet är rikt på lustiga trick och infall, som stumfilmen brukade ha men ljudfilmen saknat.
R. H–d. Stockholms-Tidningen, den 24 augusti 1930

Aga-apparaterna ha premiär.
Aga-Baltic, Gasaccumulators radioavdelning, utlovade vid en av expertisen mycket lovordad provdemonstration i våras av sin på egen verkstad konstruerad ljudfilmsapparat, att den svenska filmpubliken i höst skulle få höra svensk ljudfilm på svenska ljudapparater. Vad stort sker, sker tyst, och utan föregående varning infriade Aga-Baltic på torsdagskvällen i Gävle sitt vårliga löfte i Stockholm. Filmindustris premiärteater Regina framförde då Gösta Ekmansfilmen ”För hennes skull” på Aga-Baltics ljudapparater, som installerats under sommaren. Man har anledning att tala om ett dubbelt evenemang. Det var nämligen icke blott Agaapparaten, som debuterade iunför publik, utan ”För hennes skull” upplevde också sin första provinspremiär. Åda debuterna fingo ett hjärtligt mottagande av den fullsatta salongen. Det visade sig att Aga-Baltics anläggning fungerade oklanderligt och gav lika god ljukvalitet som de dyrbarare utländska apparaterna. Man kan alltså med glädje konstatera att en svensk firma nu med framgång upptagit konkurrensen med utlandet även på ljudfilmens tekniska område. Svensk Filmindustri har också för sin del beställt ett 30-tal Agaapparater för sina teatrar landet runt.
Stockholms-Tidningen, den 31 augusti 1930

Ljudbior i Stockholm.
”Sedan Röda Kvarn, Rex och Eriksberg övergått till ljudfilm har Stockholm knappast någon premiärbio kvar för stumfilm. I höst kommer Sverige sammanlagt att äga 175 ljudbior, och just nu är ställningen följande (enl. Svensk Filmtidning):

Den första svenska ljudfilmen, ”Säg det i toner”, har blivit en publikframgång av största slag, och Svensk Filmindustri står med anledning därav beredda att fortsätta på ljudfilmsvägen. I detta syfte har träffats en överenskommelse enligt vilken de första upptagningsapparaterna av ljudfilm skola vara installerade i Råsundaateljén till sommaren.

När det gällt att välja mellan de olika systemen för ljudfilmsinspelning har det tämligen snart stått klart för vederbörande i Svensk Filmindustri att Tobis kunnat bjuda så stora fördelar att det var detta man i främsta hand borde reflektera på. Efter förberedande förhandlingar har direktör Heinz Auerbach i Tobis i dagarna besökt Stockholm, då man kontraherat om installering av apparater för inspelning av till en början två svenska ljud- och talfilmer. Givetvis blir de båda filmerna svenska, med svenska regissörer och skådespelare.

Tobissystemet, i alla händelser den installation som kommer att göras i Råsunda, innebär att ljudet framställes på film, men detta kan sedermera överflyttas på skivor. Tobis har i samband med olika filmproducerande firmor redan framställt nära ett 20-tal större och ett 50-tal korta ljudfilmer. De flesta äro tyska, men tre ha tillkommit i samband med franska och två med engelska firmor. Av de fransk-tyska har ”Natten tillhör oss” blivit en stor succès, den går sedan fyra månader i Paris, sedan tre i Berlin. Av de övriga är ”Jag har dig kär” den enda tyska ljudfilm som givits i Amerika, denna går i New York på femte veckan.

Världsfred har slutits i filmindustrin. Den segslitna patentfejden, som rasat mellan tyskar och amerikanare och även tangerat Sverige, är bilagd. Vi minnas exempelvis från Stockholm hur protesterna och processhoten surrat i luften, och hur tidningsspalterna darrat av underliga och pittoreska namn : Tobis, Klangfilm, Western Electric. Biografägarna visste ej ut eller in och vågade knappast skaffa sig ljudinstallation — av fruktan att en vacker dag upptäcka att de hållit på fel häst och se sig avstängda från filmtillförsel, och inblandade i dyrbara processer.

Nu är allt detta slut. Konferensen i Paris mellan tyskar och amerikanare — vilken gång på gång såg ut att gå i stöpet — resulterade i en överenskommelse på 15 år mellan Amerikas och Tysklands patentinnehavare. Överenskommelsen trädde i kraft redan den 22 juli, men man har först nu fått reda på enskildheterna.

I vintras gick ett rykte att amerikanska och tyska elektricitetstruster ämnade dela världen sins emellan. Amerikanerna hade insett, att talfilmen gjort slut på filmens universalitet och internationalitet. Det gick inte längre att sitta i Hollywood och producera för Europa. Amerika måste på ett helt nytt sätt tränga in i Europa och börja producera där. Men härtill fordrades att makten i de europeiska länderna övergick i amerikanska händer. För några månader sedan avreste en rad förgrundsfigurer i U. S. A:s filmvärld för att — som det hette — ”uppköpa Europa”. Hur stor roll amerikanska dollars spelat vid det nu uppnådda fredsslutet vet man ej. Faktum är emellertid att Warners övertagit stora aktieposter i de tyska Tobisintressena, och ämnar börja egen Warner-Tobis-produktion i Tyskland med ”Tolvskillingsoperan” som fösta nummer. Men å ena sidan ha Warners i dagarna etablerat intimt samarbete med Paramount (som redan ljudfilmar på europeiska tungomål i Paris), å andra sidan är Tobis vänstra handen i en organisation där den andra heter Klangfilm, och den ena handen vet mycket väl vad den andra gör. Klangfilm åter står Ufa mycket nära. Vi ha sålunda världsblocket Paramount-Warners-Klangfilm-Tobis-Ufa färdigt. Och hit har genom konferensen i Paris kommit Western Electric. Ringen är sluten. Patent- och maktinnehavarna i alla land ha förenat sig, och vilken roll det amerikanska kapitalet spelar får framtiden utvisa. Tyskland triumferar emellertid i dessa dagar, och betraktar sig självt som segrare och som Europas blivande produktionscentrum.

Världen uppdelas för standardapparater.
Vad kommer allt detta att ha för praktiska följder? Den viktigaste följden blir att en ny standardapparat konstrueras. De bästa idéerna hos Western Electrics ljudsystem sammansmältas med de bästa tyska. En idealuppsättning av ljudmaskiner skapas, och en stordrift igångsättes. Standardapparaten fabriceras både i Amerika och Tyskland. Servicen blir gemensam, så att reservdelar kunna fås lika bra och likadana hos både Western Electric och Tobis-Klangfilm.

Världen uppdelas sålunda att de tyska fabrikerna ha ensamrätt att bygga alla apparater för: Tyskland, Centraleuropa (utom Polen), Skandinavien, Schweiz, Holland och holländska Ostindien. De amerikanska verken ha ensamrätt för U. S. A. med kolonier, Kanada, Newfoundland, Australien, Nya Zeeland, Straits Settlements, Indien och Ryssland. Den övriga världen är öppen för fri konkurrens mellan de tyska och amerikanska företagena.

W. Electric stänger Stockholmsfilialen.
En följd av världens delning blir att amerikanerna få dra sig tillbaka från Sverige, som blir tyskt område. Ett rykte påstod att Western Electric redan inom få dagar skulle indraga sitt försäljnings- och installationskontor i Stockholm. För att få uppgiften bekräftad vände vi oss till W. E.:s representant här, advokaten och tennisspelaren Müller, vilken säger:
—Vi blevo naturligtvis mindre glada vid den telegrafiska underrättelsen, att vi skulle sluta. Vi hade redan hunnit arbeta upp marknaden för våra W. E.–apparater ganska bra och vinnlagt oss om att få biografägarnas förtroende. Under sommaren ha vi träffat överenskommelse om apparater för Stockholmsbiograferna Göta Lejon, Cosmorama, Ritz (f.d. Vidi), Rex, Fågel Blå, och i Foxfilms och Paramounts privata kontorsstudios. Vi ligga i underhandlingar med en del andra bior, men om inte överenskommelse hinner träffas före nästa onsdag, d.v.s. den 6 aug., äro vi förhindrade att fortsätta underhandlingarna. Efter detta datum sakna vi nämligen befogenheter att sälja W. E.–apparater i Sverige.

—Detta innebär emellertid inte att våra hittillsvarande kunder behöva känna sig ängsliga. Vår verksamhet kommer visserligen att inskränkas, men inte att upphöra. De 30 biografer i Skandinavien, som redan ha W. E.–installering, kommer vi alltjämt att betjäna med våra servicestationer i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Dessa förbli bemannade med ett tillräckligt antal ljudingenjörer för att sköta apparattillsynen och de bli även i fortsättningen utrustade med alla erforderliga reservdelar till ljudapparaterna, vilka enligt kontrakt äro förhyrda på tio år.

Stockholms-Tidningen har även vänt sig till Klangfilms svenska ensamförsäljare, a.-b. Press och reklamtjänst, men där hade man inte fått några direktiv i anledning av Parisöverenskommelsen, utan Klangfilmsapparaternas försäljning fortsätter som vanligt.

S.F. går in för svenska maskiner.
Hur känner sig Sveriges största filmproducent och biografägare — Svensk Filmindustri — inför den nya situationen? Vi fråga direktör O. Andersson.
—I stora drag ha vi känt till den stundande marknadsfördelningen mellan Western och Klang i omkring ett års tid, säger direktör Andersson. Vi gjorde på sin tid ingående undersökningar av patentstridens innebörd och konsekvenser och kommer till en — som det nu visat sig — riktig slutsats. Vi gingo så gott som konsekvent in för Klangfilm och ha hittills köpt 17 av deras apparater för ett pris av 400,000 kr. Om dessa våra order gått till Western Electric (som vi ha 7 apparater ifrån), skulle priset ha varit uppe i en och en halv million.

—På sistone ha vi emellertid fått även en rent svensk apparat, Aga-Baltic, som fullt kan mäta sig med det bästa som ljudapparatsmarknaden i dag uppvisar. Aga-Baltics maskiner äro i sin tur betydligt billigare än Klangs, och vi ha t.v. beställt 28 installationer av detta märke. I våras demonstrerades den svenska tillverkningen på Sturebio, men tyskarna försökte stoppa försäljningen genom att påstå att svenskarna gjort patentintrång. Processvägen skulle tyskarna visserligen aldrig ha kommit någon vart, men vi föredrogo ett enklare medel att tvinga dem till reträtt. Vi påpekade att eftersom det var svenska arbetares pengar som betalades i biograferna för de tyska filmerna, så skulle filmerna också få visas på apparater gjorda av svenska arbetare. Om tyskarna refuserade de svenska maskinerna, så skulle svenskarna svara med att refusera de tyska filmerna: Sverige skulle införa kontingentsystem. Vi hade nämligen noga undersökt situationen och erfarit att vi vilken dag vi vill kunde få kontingenten införd. Detta resonemang tog skruv.

Saken är klar! Ljudfilmen har segrat! Från position till position ha dess motståndare tvingats retirera, och om även ett litet garde av klentrogna ännu kämpar på stumfilmens rykande ruiner, få dessa ståndaktiga tennsoldater bevittna hur ljud-, sång- och tal-filmen med flygande fanor och klingande spel, med lekande visor och sprattlande baletter tågar förbi det
tysta dramats tigande bastioner.

Röda Kvarn har blivit ljudfilmsteater — det säger tillräckligt för Stockholms vidkommande — Röda Kvarn, som man, tack vare dess charmanta levande musik, trott vara stumfilmens högborg i huvudstaden.

Men hur går det ute i landet? Vi ha vänt oss till den, som närmast bör vara initierad därvidlag, nämligen redaktör Mauritz Enderstedt, ombudsmannen i Sveriges Biografägareförbund, för att få svar på frågan.

”Ja, situationen är ju ganska brydsam för biografägarna”, sade hr Enderstedt. Det går väl kanske an för de stora teatrarna, men för mängden av smärre biografer landet runt är det inte så lätt. Ljudfilmsapparaterna äro dyra att installera och stumfilm blir det alltmer ont om. Skaffar man sig apparater blir det stora pengar att punga ut med, gör man det inte, kan det oftast inte undgås att man får se sin repertoar minskad.

”Och i längden går det väl inte alls med stumfilmsteatrar”, fortsätter vår interlokutör. ”Det görs ju knappast någon stumfilm längre — i Amerika praktiskt taget ingen alls och även här hemma ser det ju ut att bara bli ljud hela vägen, om man får döma av rapporterna från Råsunda. Då de stora teatrarna allmänt övergå till ljudfilm, blir givetvis stumfilmsproduktionen mer och mer ställd på avskrivning, även om det på sina håll — jag tänker närmast på Herbert Brenons uttalanden under sitt besök här i vintras — ser ut som om även stumfilmen ännu har hopp om livet. Men just nu ligger lösningen efter vad jag kan se i en verkligt billig men samtidigt naturligtvis förstklassig ljudfilmsapparat i ett sådant prisläge att även små biografer kunna stå ut med kostnaden.

Men vid sidan av denna möjlighet får man ju sätta sig in i den möjligheten, att det blir storteatrarna som ta ledningen på de smås bekostnad såvida icke dessa skötas på ett sådant sätt, att de genom sin intimitet skapa åt sig en stampublik. I ett litet samhälle kan det ju naturligtvis inte bära sig med en stor teater, och då blir det ett svårlöst problem — om det blir för dyrt med ljudfilm å ena sidan och å andra sidan inte finns stumfilm att få. Det har ju även hittills ofta hänt att ljudfilmen betingat högre filmhyra, men vid en konferens mellan skandinaviska biografägare — en konferens som hölls för några månader sedan i Köpenhamn, beslöt man gå in för att söka få samma filmhyror för ljud- som för stumfilm.”

”Och hur var det med ljudfilmen i Amerika — redaktören var ju där på en studieresa i vintras?” fråga vi.

”Hur det var med ljudfilmen i Amerika? Ja, ni kan förenkla frågan och säga: hur det var med filmen? Det finns nämligen knappast något annat än ljudfilm där. Vad som kallades movies (film i populär halvslang) kallas nu talkies, d.v.s. talfilm, och vart man vänder sig därborta är det bara ’all talking, all singing’ och f. t. för det mesta även 'all dancing'. Annars har man på sistone gått in för den rena s. k. dialog-filmen, utan musik — det filmas massor med talpjäser i U. S. A. just nu.

Inte ens där vet man väl riktigt vart det skall bära hän, ty utlandsproblemet är ju svårlöst. Man försöker nu lösa det med att göra amerikanska filmer i talversioner på främmande språk och här ligger måhända en lösning. Eljest ha emellertid yankees egna filmer varit så stora succéser i hemlandet att man nöjt sig med triumferna på egen mark och låtit utlandsproblemet vänta så länge. Men med amerikanarnas resurser och tekniska överlägsenhet är det ju inga tvivel om att man kommer att uppbjuda alla tänkbara krafter för att behålla ledareställningen.”

”Annars något av intresse ur högen av hågkomster där borta ifrån?”

”För all del. Vad som bl. a. frapperar en på de amerikanska biograferna är den service de prestera för publiken. Storteatrarna anordna exempelvis egna parkeringsplatser för åskådarna eller 'skådhörarna', som Filmjournalen själv döpte det till. Och på de stora ljudfilmsteatrarna har man t. o. m. anordnat bänkar med hörlurar för döva utan förhöjd avgift.

Ett annat bra påhitt är temperaturregleringen — på New Yorks jätteteatrar har man en konstant temperatur på 18 grader på sommaren. Vilket naturligtvis är ljuvligt i stadens understundom förfärliga sommarhetta. Det är t. o. m. så att somliga gå in och förkyla sig på biograferna! En annan lustig detalj, som jag kommer ihåg, är att man, liksom här på revyerna, i revyfilmerna låter publiken sjunga med i refrängen — i så fall projicerar man schlagern i skioptikon på duken!

För övrigt sysslar man därborta med tre stora filmproblem: färgfilmen, den stereoskopiska filmen och grandeurfilmen. Men det där är ju krångliga historier, som knappast kunna gås igenom i en kort intervju.”

”Och ljudfilmen har alltså segrat, enligt redaktör Enderstedts åsikt?”

”Ja, men om några år kommer man icke längre att säga ljudfilm utan talfilm.”

---

En sak som redaktionen f. ö. kan skriva under på och som våra läsare lätteligen kunna övertyga sig om genom att studera den på annat ställe i detta nummer publicerade översikten av nästa säsongs filmnyheter. Det blir, som synes, ljudfilm, ljudfilm och åter ljudfilm.
Filmatius.

Vågorna om ljudfilmen gå alltjämt höga, men det synes oss, som om man i många fall genom sina diskussionsinlägg kastade jästen in i ugnen efter brödet. Ljudfilmen har segrat. Det tjänar till intet att söka förneka detta faktum. Om ljudfilmen blir ensam herre, må framtiden visa, men att den stannar åtminstone som hälftenägare är ställt utom varje tvivel. För egen del tro vi, att den blir tämligen ensam herre, sedan må man resonera om ljudfilmen skall ha litet tal eller mycket tal.

Till ljudfilm må ju ock räknas de enbart synkroniserade filmerna, d. v. s. ”stumfilm med ljud”.

Att med talfilmens inträde vissa värden blevo tillspillogivna är otvivelaktigt. Det stora internationella språket — bildens — är borta. En oerhörd förlust. Och den ro och vila, som en biograf kunde bjuda trötta och jäktade nutidsmänniskor, är också delvis försvunnen. En ljudfilmföreställning sätter onekligen större krav på publikens uppmärksamhet. Som nervlugnande medicin kan en läkare knappast ordinera en ljudfilm.

Emellertid kan ljudfilmen även uppvisa förtjänstkonton. Medan man förr med en viss stolthet talade om att biografen även i ett obetydligt samhälle kunde visa samma bilder som den stora biografen i en världsstad, så kan man numera med ännu större stolthet säga, att den lilla biografen icke endast kan bjuda sin publik samma bild utan även samma musik.

Skillnaden förut mellan en liten och en stor biograf var främst den, att den stora biografen kunde bjuda på en musik, som var tiofalt överlägsen den lilla biografens. Medan storstadens lyxbiograf skänkte sina besökare förnäm orkestermusik, så kunde den lilla biografen blott bestå sin publik med ett enkelt piano. Medan förut musikackompanjemanget i landsorten många gånger blev en parodi på grund av att tid för repetition ej funnits, så är musikbeledsagningen vid ljudfilmen oberoende av alla repetitioner.

Tag som ett exempel ”Två hjärtan i valstakt”. Vilken inledning har inte den filmen, vilket crescendo har icke dess första akt, men hur skulle denna akt, denna upptakt och detta crescendo ha kunnat skapas utan att ljudet varit ett med filmen. Att se violiner och violonceller, trumpeter och flöjter men blott höra ett ensamt piano kommer knappast en åskådare att så leva med, som han nu kan, då det visas hur ledmotivet i Schuberts ”Jungfruburen” erövrar hela Wien. Men ljudfilmen låter oss även höra de instrument, vi se på bilden.

Det ligger något äkta demokratiskt i att den lilla biografen skall med den stora icke blott kunna tävla i bild utan även i ljud. Härigenom är ännu ett steg taget i den riktningen att de mindre samhällena icke skola behöva stå tillbaka för de större. De små platsernas folk blir icke missgynnat.

Man är i många fall berättigad påstå, att den lilla bion kan t. o. m. giva bättre projektion än den stora — förutsatt att kopior och projektionsapparater äro goda — och med ljudfilmen kommer man dithän att en mindre bio också kan ge bättre musik — alltjämt under förutsättning av goda kopior och maskiner — än den större. Det är lättare att få högtalarna att tala naturligt och utan ansträngning i en mindre än i en större lokal.

Genom de billiga skivapparater, som numera föras i marknaden, bli kostnaderna för installation överkomliga även för mindre biografer. Nålsystemet är av allt att döma visserligen blott ett övergångsstadium (något som man allvarligt får tänka sig in i) men genom uppslaget att utbygga installationerna i etapper, så att ”vitaphonen” ett annat år blir, utan att redan nerlagda kostnader äro tillspillogivna, kompletterad med ”movietone”, så ökas möjligheterna för de mindre ännu mera att följa med den utveckling, som kräves av oss — ljudfilmen må sedan av oss gillas eller ogillas. Etappbyggandet få nog alla leverantörer söka ordna på det ena eller andra viset.

Vi måste ändå erkänna, att vi kommit igenom ljudfilmpersen bra mycket bättre än vad man för bara ett halvår sedan vågade hoppas. Då såg det ut söm om det skulle bli en digerdöd bland de små. Nu har det ljusnat högst betydligt, och det förefaller som om hädanefter de små skola kunna tävla med de stora icke endast ifråga om bild utan även ifråga om ljud. Detta tro vi vara ett mycket stort plus, som vi ärligen och rättvisligen böra tillerkänna ljudfilmen.

Svensk Filmindustri har under en lång tid legat i underhandlingar med Radio Corporation of America (R.C.A.) om överflyttning av hela sin tonfilmsproduktion till detta företags Parisateljéer. Redan under den närmaste tiden torde man komma till ett slutligt avgörande i frågan, som blivit aktuell genom en del stora svårigheter Svensk Filmindustri haft dels med arbetsförhållandena i Sverige och dels med Tobiskoncernen i Tyskland. Beslutet betyder alltså att Filmindustri eventuellt nedlägger sina tonfilmsinspelningar i Råsunda redan i början av nästa sommar och att inspelningarna i fortsättningen göras på svenska och franska i stället för på svenska och tyska. […]

Det var den tyska firman Tobis som installerade inspelningsapparaterna för tonfilm i Råsundaateljéerna. Överenskommelsen med denna firma gäller emellertid endast till juni 1931. Därigenom att Tobis nu samarbetar med Western Electric har man förskaffat sig monopol i Tyskland på inspelningsapparaterna, framhåller dir. Andersson, och därmed ha priserna stigit i höjden på ett sätt, som gör det omöjligt för Svensk Filmindustri att fortsätta samarbetet. I stället har man erhållit ojämförligt gunstigare erbjudanden från R.C.A. i Paris, som förfogar över ett amerikanskt inspelningssystem. Det är klart att Filmindustri ytterst ogärna och endast av tvingande omständigheter anser sig föranlåten att bryta de gamla förbindelserna med Tyskland, men ekonomiska omständigheter göra steget nästan oundvikligt.

Vid sidan av svårigheterna med Tobis har ett annat viktigt skäl tvingat Filmindustri att planera ett överflyttande av produktionen till Paris. Det är arbetstidslagstiftningen i Sverige, som inte tar hänsyn till de säregna förhållanden som betinga inspelningsarbete. På grund av de dyra apparaterna — som endast äro hyrda och därför måste utnyttjas på det mest rationella sätt — och den dyrbara skötseln, som ombesörjes av tyska ingenjörer, är Filmindustri tvunen att förlänga inspelningsarbetet utöver det lagstadgade åtta timmarna. I en filmupptagning pågår inte ett fortlöpande arbete — av en timme är det kanske tio minuter som begagnas av respektive arbetare — återstoden åtgår till förberedelser o.d. Personalen är fullt på det klara med att mer tid måste användas än de dagliga åtta timmarna och är fullt beredd att medverka. Men lagstiftningen lägger hinder i vägen och vi ha ofta i den saken stått i kontakt med arbetsrådet. Det är omöjligt för oss att ta in nytt folk, så att arbetet kan bedrivas i skift. Vi måste ha tränad personal, som känner varje detalj i förväg.

På nyåret kommer jag att avresa till Paris för att fortsätta underhandlingarna med R.C.A.

Från arbetsrådets sida har gjorts, vad göras kan för att underlätta filminspelningarna i Råsunda, svarar arbetsrådets ordförande, auditören John Nordin på Stockholms-Tidningens förfrågan i anledning av Svensk Filmindustris planer på att överflytta verksamheten till Paris. Redan nu åtnjuter bolaget vittgående undantagsförmåner, och ytterligare undantag ligger inom möjligheternas gränser.

—I början av september i år gjordes från Svensk Filmindustri en framställning till arbetsrådet om utsträckt arbetstid, vilken framställning motiverades med svårigheten att vid exempelvis regnväder under en ljudfilminspelning hålla på åttatimmarsbestämmelsen. Jag var själv jämte en annan ledamot av arbetsrådet ute i Råsunda för att undersöka saken och därvid träffades en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare om, att arbetstiden skulle utsträckas från ordinarie 48 till 56 timmar i genomsnitt på tre veckor. Härmed var sålunda arbetstidsbegränsningen upphävd både per dygn och per vecka. Dessutom har naturligtvis bolaget i likhet med alla andra företag den sedvanliga tillåtelsen att utnyttja yttreligare 200 timmars övertid per kalenderår.

—Eftersom dessa 200 timmar tidigare uttagits, blev det i alla fall en del svårigheter i år, men nästa år har man nya 200 timmar att dra på. Om dessutom 56-timmarsöverenskommelsen förlänges, bör man ha stora möjligheter att ta igen, vad som förlorats på grund av yttre störningar. Och om detta inte är tillräckligt, säger arbetstidslagens tionde paragraf, moment tre, att konungen må medge ytterligare undantag, om sådana svårigheter skulle föreligga, att det fortsatta bedrivandet av verksamheten äventyras. Hittills är det inget företag, som utnyttjat denna extra möjlighet, men varför skulle inte Svensk Filmindustri kunna ta saken under övervägande?

Till startsidan