Främmande filmmän i Stockholm.
En tysk filmexpert.
Biografbladet, nr 3 – 1930

Tonfilm startas här om onsdag.
Dagens Nyheter, tisdagen den 1 april 1930

På måndagen började tonfilmsinvasionen på allvar till Stockholm eller rättare sagt Råsunda. Då anlände nämligen en del tyska filmtekniker från Berlin, som skola ha hand om tonfilmsupptagningarnas tekniska sidor ute i Filmstaden, tills deras svenska kolleger blivit tillräckligt hemmastadda i de nya konsterna för att kunna klara sig på egen hand. Det var en tonfilmfotograf, en kopist och ett par andra tyska tonfilmsherrar, som anlände med morgontåget och redan ett par timmar senare voro i full verksamhet i Råsunda, där de första verkliga tonfilmsupptagningarna börja på onsdag.

Tittade man dit ut på måndagen, så fann man det då ganska lugnt och fridfullt i Stora ateljén, fastän det är dit tonfilmandet speciellt kommer att koncentrera sig. Ateljén hade fått ett nytt golv, på vilket man kunde höra en knappnål falla — åtminstone om den trillar med huvudet före — men eljest var det inte mycket, som skvallrade om att den stora premiären bara är två dagar avlägsen. Jo, det är sant: i ett hörn av ateljén höllo ett par snickare på att timra ihop en hytt för bildfotografen, som skulle stå därinne och fotografera sina scener genom en glasruta för att inte bullret av kameran skall störa.

Om onsdag börjar det alltså, och den första debutanten torde bli fru Pålson–Wettergren, som skall låta höra sin röst i kyrkan i Löwenskiölds-filmen, vars inspelande Gustaf Molander sedan en tid är i färd med. Utfalla de första upptagningarna lyckligt, sätter man redan den 15 april igång med den första hundraprocentiga svenska ljudfilmen: Gösta Ekman-lustspelet i Stockholmsmiljö.

Råsundafilmen har börjat tala.
Stockholmstidningen, torsdagen den 3 april 1930

Ljudstjärnan G. Ekman Röda Kvarns ljuddebut?
Den 14 april startas vår första stora svenska talfilmning i Sverige. Ett nästan historiskt ögonblick. Ty Gösta Ekman-filmen göres i två upplagor, en svenskspråkig och en tyskspråkig. Båda inspelade i Råsunda, och därmed inledes en ny svensk exportindustri: talfilm. Redan länge har påpekats att vi i Sverige ha natur- och kulturtillgångar, som borde kunna exporteras på samma sätt som järn, trä, tändstickor och Orreforsglas: vi ha en vacker natur, utmärkta skådespelare, bra schlagerkompositörer m.m. Talfilmen ha gett oss en stor chans. De goda talfilmerna äro tills vidare så fåtaliga, att en svensk film – i utländsk språkversion — har stora chanser att komma upp på utlandets bästa biografer och för ett väldigt auditorium agitera för Sverige, svensk natur, skådespelarkonst, musik.

Ljudupptagningsapparaten är redan färdigmonterad ute i Råsunda. Den tas i dagarna i anspråk av regissör Molander, som skall göra c:a 100 m. av ”Charlotte Löwenskiöld” till talfilm, och ge ytterligare 900 m. av filmen en bullrande och musicerande bakgrund. Den ståtlige finnen Urho Somersalmi och frk. Sergelius prövade i går sina röster i sockerbiten, och herr Somersalmi deklamerade gång på gång med vacker rullande baryton: —Låt mig vara! Hör du inte? Släpp mig karl!

Ingen höll i herr Somersalmi, varken karl eller kvinna, och en bit därifrån lyssnade regissör Molander, produktionschefen Bryde och de tyska ingenjörerna med ängsliga miner och hörlurar för öronen hur den finska barytonen gjorde sig i filmupplaga.

”Charlotte Löwenskiöld” är dock bara ett litet prov, och den 14 april kommer den verkliga talfilmsdebuten, Gösta Ekman-filmen, som ytterst preliminärt döpts till ”En äkta man på avbetalning” [För hennes skull]. Manuskriptet föreligger färdigt med svensk och tysk dialog. Herr Ekman presenteras som pälshandlerskan Stina Bergs fönsterdekorerande son. En päls, tagen på avbetalning, sammanför herr Ekman med unga, mindre harmoniska paret Elisabeth Frisk—Håkan Westergren. Och sammanförelsen resulterar bl.a. i att herr Ekman avancerar till revycharmör i Chevalier-stil. Det blir även andra resultat, men dem spar vi till premiären — som möjligen, man kunde kanske säga troligen blir Röda Kvarns debut som ljudbio. Så mycket kan emellertid blottas att filmen stämning blir skämtsamt älskvärd, att den insveps i stockholmsk natur och gatuliv, och att Jules Sylwain levererar schlager-melodierna, vilka sjunges av Gösta Ekman. Filmen går på intet vis i ”Säg det med toners” spår, utan det pratas genom hela filmen från fösta scenen till den näst sista.

Men den tyska upplagan? Den görs på följade sätt. Stockholm får uppleva en invasion av tyska talfilmsskådespelare. Anita Dorris övertar Elisabeth Frisks roll, Rolf Goth inträder i stället för Westergren. I en tredje roll får vi troligen se den tjocke Paul Gerron från Deutsches Theater. Den enda svensken, som är med även i den tyska versionen är ett lejon: Gösta Ekman, som talar tyska som en häst alltsedan Faust-tiden.

Den svenska och den tyska versionen inspelas samtidigt, sålunda, att först ger herr Ekman frk. Frisk en kyss och säger: — Jag älskar dig! — Vilket filmas. Och omedelbart därefter hoppar Anita Dorris in i dekorationen, herr Ekman kysser henne med precis samma värme och säger: — Ich liebe dich! —

En månad framåt tillhör herr Ekman sålunda mormonernas religion.

Själva ljudapparaten, som levererats av det tyska bolaget Tobis, är förbluffande enkel. Undertecknad hade för några dagar sedan tillfälle att studera Ufas mönsterateljé för ljudfilm i Neu-Babelsberg vid Berlin. Den har kostat väldiga summor och ateljébyggnaderna äro ljudisolerade på en mängd sätt, börjande med grunden och slutande med ”tonmixtraren”. Men på ett halvår har tekniken gått oerhört framåt, och allt som behövdes för Råsunda var ett nytt trägolv, en sockerbit av radioform, en isolerad bildkamera och en ljudkamera. Alltså ett golv och tre små apparater. Det är allt!

Den moderna bildkamerans isolering består helt enkelt i ett slags liten låda som placeras ovanpå kameran. Denna har samma form och samma rörlighet som en stumfilmskamera.

Ljudkameran åter ser ut som en större barnvagn på gummihjul, och där handtaget brukar sitta har ”tonmixtraren” sitt batteri av radioknappar som han sitter och vrider på med hörlurar för öronen.

När tonfilmningen skall börja, kopplas båda kamerorna till samma motor, så att de ”vevas” exakt lika snabbt. Bildkameran fotograferar scenen i bild. Vad de agerande säga, bullret, musiken m.m. uppfångas av sockerbiten (inte flera än en används) och ljudet föres till ljudkameran och fotograferas på en celluloidremsa. På väg till själva kameran passerar ljudet ”tonmixtraren” — en nyuppfunnen och mycket viktig herre — som passar på att mildra och förstärka ljudet och reglera dess klangfärg.

I laboratoriet inkopieras filmremsorna från de båda kamerorna på en enda remsa — och resultatet njutes i höst på Röda Kvarn och annorstädes.

Robin Hood.

Klart för nordisk film i Råsunda.
Början redan gjord med Selma Lagerlöf-filmen.
NORGE INTRESSERAT.
Ljudåtergivningen genom Tobis-apparaterna utmärkt.

Svenska Dagbladet, torsdagen den 3 april 1930

För bara några dagar sedan framkastade ordföranden för de kommunala biograferna i Oslo, redaktör Aamot, tanken på att man i Råsunda även skulle framställa norska ljudfilmer. Det voro för dyrt, sade han, att enbart producera norska ljudfilmer, men om man t.ex. kunde begagna samma uppställningar och samma statister o.s.v. som man gör i Råsunda, borde det kunna löna sig att skicka dit norska filmskådespelare för att göra norska versioner av de svenska filmerna.

Av allt att döma synes Råsunda-ateljén nu vara klar för att denna tanke skall kunna realiseras, och det dröjer inte länge, förrän man där kommer att inspela en film i både svensk och tysk version, nämligen den nya Gösta Ekman-filmen, med vilken arbetet inom kort börjar. I Råsunda har man nämligen nu vidtagit alla förberedelser för ljudfilmserna — från Tobisbolaget i Berlin ha sålunda apparaterna för ljudfilmsinspelningen redan anlänt och inmonterats, och man har även konstaterat, att akustiken, sedan golvet i stora ateljén omlagts och isolerats, är förträfflig.

Tobisapparaterna verka lika enkla som tillförlitliga, och på onsdagen hade en medarbetare i Svenska Dagbladet tillfälle att avprova ljudåtergivningen, vilken verkade förbluffande god. Annars har man vid både amerikanska och tyska ljudfilmsinspelningar varit mycket noga med att inga biljud kunde komma med. Mycket omfattande isoleringsarbeten har varit nödvändiga och bara en sådan detalj, som att någon i närheten av ateljén arbetat med t.ex. en elektrisk symaskin, har varit tillräckligt för att åstadkomma generande biljud. Under sådana förhållanden ha inspelningarna ju varit synnerligen svåra att genomföra. Man erinrar sig också den berömda historien om regissören, som hela tiden under en scen hörde ett synnerligen irriterande biljud. Scenen måste tas om gång på gång utan att man kunde lista ut, varifrån ljudet kom, och först efter många om och men och tidsödande undersökningar upptäckte man, att ljudet kom från stjärnans silkesstrumpor, när hon la ena benet över knät — friktionen var tillräcklig för att verka störande.

Under demonstrationen av Tobis-apparaten voro åtskilliga personer närvarande. Ljudet från den talande, som för övrigt stod en god bit ifrån sockerbiten, kom emellertid fram klart och rent, samtidigt som apparaten ägde förmågan att i stor utsträckning eliminera ovidkommande ljud. Att detta är betydelsefullt icke minst för upptagningar utom ateljén, är ju klart. För övrigt verkade den lilla ljudupptagningsvagnen ytterst händig — den kan ställas på en lastbil och bege sig ut i folkvimlet, om det skulle behövas, så nog komma vi för framtiden att mer än en gång få vara med om även svenska ljudfilmsjournaler.

På måndag börjar man på allvar. Man skall då ta scener ur filmen Charlotte Löwenskiöld, i vilken hr Somersalmi, och Birgit Sergelius, fru Brunius, fru Gertrud Pålson m.fl. spela. Sedan denna film har blivit avslutad, påbörjas Gösta Ekman-filmen, i vilken utom Gösta Ekman märkas Elisabet Frisk, Håkan Westergren m.fl. Samtidigt med den svenska versionen inspelas även en tysk, för vilken engagerats tyskarna Anita Dorris och Rolf Goth. Båda versionerna regisseras av dr Paul Merzbach, medan regissör Molander som bekant iscensätter Charlotte Löwenskiöld.

Tanken på Råsunda som nordisk filmcentral står för övrigt närmare sitt förverkligande än man anar — Selma Lagerlöf-filmen inspelas sålunda både i en svensk och en finsk version, varför början ju praktiskt taget redan är gjord.

Av allt att döma kommer det att bli synnerligen livligt under sommaren ute i Filmstaden — mycket tyder på att Svensk Filmindustris energiska ledning hyser stora planer, vilka dock tills vidare äro höljda i tystnad.

Hake.

Den första svenska talfilmen påbörjad.
Stockholms-Tidningen, den 23 april 1930

Ljud … i den svenska skällan.
Biografbladet, nr 4 – 1930