Framtidsfilm spelar stumt, spar på ljudet.
Filmad teater blir utvisslad.
Utländska dialoger och revyer utdömda.
Dagens Nyheter, onsdagen den 22 oktober 1930

Svenska folket är inte riktigt till freds med ljudfilmen i dess nuvarande form. Dagens Nyheter har fått mottaga flera insändare som bekräfta detta, och direktör Olof Andersson erkänner vid en intervju med tidningens medarbetare att Svensk Filmindustri också uppvaktats med skrivelser från folk som inte tyckt om vissa filmer. Hr Andersson var, som man kanske minns, en av dem som till en början ställde sig allra mest avvaktande när filmrevolutionen kom. Han blev ganska ordentligt påpälsad i fackpressen för den skull men det kan inte hjälpas att man måste ge honom rätt i det mesta han har att säga om ljudfilmen. Han har aldrig, såsom någon kanske trodde till en början, varit dess fiende. Han är övertygad om att den aldrig dör, och han är säker på att fullständig stumfilm endast har ganska kort livslängd, men att stumfilm med något ljud har framtiden för sig på de större lokaler som ha råd att hålla levande orkester. Alla andra biografer kommer i sinom tid att köra uteslutande ljudfilm.

—Men ljudfilmen kom för hastigt över oss, säger hr Andersson under ett filmresonemang, som trots all brådska drog ut över ett par timmar. Just nu är situationen närmast sagt upp och ner. Vi vet faktiskt inte vad folk vill ha. Apparaterna äro långtifrån fulländade. Och skådespelarna voro vid revolutionens utbrott inte redo för ljudfilmen. Ur kaos tror jag dock att man börjar skönja konturerna av framtidens ljudfilm. Den kommer, kort sagt, att använda stumfilmens teknik — ty den hade hunnit långt då ljudfilmen kom — med inlägg av ljud. De senare måste bli ytterst sparsamt förekommande. Rena dialogfilmer på främmande språk ha redan visat sig omöjliga. Revyer – av dem har man mest sett amerikanska — ha också spelat slut. Jazzen älskas mindre än valsen, och över huvud taget måste man lära sig att bullra mindre.

Man skall tänka på vackra september och hr Asplund.
Någon har sagt, fortsätter hr Andersson, att våra teatrar här i Stockholm skulle skurit pipor i vassen, därför att folk inte tycker om ljudfilm. Det är ju sant att åtminstone tre scenpjäser gått bra här i höst, men det tror jag inte man kan skylla ljudfilmen för. Jag behöver bara slå upp nöjesskattetabellen för september i år och jämföra den med föregående års för att konstatera att filmintresset stigit. September 1928 inflöto 104.000 kr. i nöjesskatt på Stockholms biografer; för samma månad 1929 var siffran 116.000 och för i år är den 3.000 högre, alltså 119.000. Det ser litet ut i förhållande till stegringen från 1928 till 1929, men då skall man tänka på innevarande års vackra september och på hr Asplund. Han hade i alla fall bortåt en miljon besökare den månaden, och det uppges att utställningen hade 100.000, tivoli 30.000 och Skansen 20.000 besökare samma kväll. Att Stockholms biografer ändå gått bättre än tidigare under den månaden bevisar en del.

Urvalet av ljudfilmer är, som jag förut nämnt, mycket svårt att göra. Publikens smak är särdeles forsellig. Hos oss ha vi dock gjort en bestämd erfarenhet, nämligen att utsläppandet av svenska ljudfilmer tilltala de absoluta flertalet. Vi måste gå tillbaka till ”Gösta Berlings saga” för att finna en motsvarighet. Vidare har man konstaterat att ett flertal tyska operettfilmer gått lysande. Det är valsmelodierna och den ringa förekomsten av tal som skapat dessa segrar. Men många andra filmer ha slagit slint. Revyfilmerna till exempel har man ledsnat på. Där fanns en som hette ”Jazzkungen”, som ur facksynpunkt var utomordentligt bra gjord; den var underbar som film helt enkelt. Men den gick inte något vidare. Publiken på dessa revyfilmer har över lag varit mycket ungdomligt betonad. Man återfinner den ofta på lokaler där det dansas.

Rusning i U.S.A. till film som göres på tolv dagar.
I Frankrike visslar man ut utländska talfilmer. Så berättar vårt ombud i paris, och hans iakttagelse kan säkert göras på flera håll. Den rena dialogfilmen har endast berättigande i eget land. Detta har nog de europeiska producenterna beaktat när de gått in för att göra filmer vilka de också vill placera i andra länder. De ha aktat sig noga att ta med för mycket tal. De tyska filmerna skulle aldrig gått så bra här, om de innehållit lika rikliga dialoger som en del amerikanska. Men förhållandet är ett annat när det gäller producenter av filmer med engelsk text. Amerikanerna och engelsmännen ha så stora engelsktalande områden att placera sina filmer på att de inte behöva ta dessa hänsyn. Men de vore inte affärsmän, om de inte i alla fall sökte få filmerna placerade även i andra länder. Det är vid dessa tillfällen — då ren engelsk dialogfilm pressas in på europeisk marknad — som folket knorrar. Men dessa filmer gå, som sagt, så bra i engelsktalande områden att avbräcket på andra håll inte nödvändiggör en omläggning. Tänk bara på de oerhörda folklager som i Amerika njuta av sådana filmer som lämpligast ges beteckningen fotograferad teater. Dessa människor ha aldrig haft tillfälle att gå på en riktig teater — vi äro bortskämda i fråga om teaterpriser jämfört med England och Amerika. Nu kunna de för en relativt billig penning få se sina idoler i talande skick. Man förstår att det skall bli rusning och att en film som det förr tog två månader att producera nu kan göras på tolv dagar och bli tre gånger billigare. Sådana filmer tillkomma dock på bekostnad av rörligheten, som var den stumma filmens stora företräde framför teatern. Det har hänt att en amerikansk film av tolvdagarstypen endast rört sig med tre scener, och då är det inte längre film, utan fotograferad teater. Å andra sidan kan man, som sagt, förstå att pjäserna gå hos dem som förstå språket.

Svenska ljudfilmen är på rätt väg.
Den europeiska produktionen har sålunda i viss mån anpassat sig bättre efter den internationella marknaden, och till denna produktion hör ju också den svenska, varför omdömet även gäller den. Ekman-filmen ”För hennes skull” är en av de svenska filmer som gått alldeles utmärkt i hela Europa. I England, som ändå är så konservativt, gjorde den samma succès som om den skulle vara en engelsk film. Senast ingår underrättelser att den vunnit stora segrar på Polens biografer. Jag tror också att den svenska ljudfilmen är på rätt stråt. Framför allt är det riktigt att den behåller stumfilmens teknik och att ljudet inte ges alltför förhärskande plats.

Det stod i somras en strid om tonfilmsapparaterna, men den bilades vid det viktiga fördrag som bl.a. stipulerade att Western Electric inte längre får sälja i Skandinavien, där tyska Klang och svenska Aga nu ha marknaden. S.F. förfogar över sex Western Electric — installerade före överenskommelsen — 25 Klang och 30 Aga-apparater. Jag kan inte säga att den ena apparaten är bättre än den andra. På sistone har man lyckats konstruera apparaterna så att det finns möjlighet att sänka och höja tonläget. Härigenom kunna exempelvis damrösterna presenteras naturligare och musiken mjukare. Man kan emellertid vara övertygad om att tonfilmsapparaterna kommer att få uppleva många nya förbättringar.

Jazz blir ej hemlandston i synkroniserad journal.
Den levande orkestern kan, som sagt, endast komma att fortleva vid de större biograferna. Men där har den också en stor uppgift. Vi ha här i Stockholm behållit tre av våra kapellmästare. Vid en premiär häromdagen på en stumfilm fick orkestern den ena applåden efter den andra. Någonting dylikt förekom inte i tiden före ljudfilmen. Journalen har fått stå tillbaka för en del andra långa huvudprogram, vilka icke kunna strykas på samma sätt nu som under stumfilmens dagar. Men det skall bli ändring på den punkten. Alla journaler upptagas dock uteslutande med ljud och synkroniserad musik. De är bäst så. Jag minns när ”Gripsholm” kom till Vinga på sin första färd. Jag såg upptagningen på en landsortsbio, och där tolkade man svenskamerikanernas känslor inför den första anblicken av hemlandet med ett jazzstycke. Sådant behöver publiken inte råka ut för i en ljudfilmsjournal, var den än ges.

Det är av största vikt, slutar direktör Andersson att man finner den rätta formen för internationellt utbyte även av ljudfilmen. Ty skulle dess uppkomst leda till att filmen endast bleve en egendom för den nation till vilken dess skådespelare höra, så hade en stor olycka skett. En olycka som jag dess bättre inte befarar skall komma att inträffa. – – – Är främlingens verk bättre än ens eget, så sporras man att nå lika långt. Gör man det ej, så knorrar publiken. Men får den senare endast se det egna landets prestationer, ja, då står den utan jämförelsepunkter och nöjer sig med något som kanske är inhemsk smörja.

Åke.

Film blir nationell bildteater.
Vad var stumfilmen för någonting?
Dagens Nyheter, torsdagen den 23 oktober 1930

Vad säger hr Markurell om ljudfilmen? Tror han som direktör Andersson att den skall bli stumfilmsteknik med sparsamt ljud? Hr Victor Sjöström — det är alltså inte hr de Wahl, utan filmens Markurell som tidningen ställt frågan till under en paus i arbetet ute i filmsta’n — tror bergfast på ljudfilmen, och han är övertygad om att det inte dröjer länge förrän man frågar sig vad stumfilm var för någonting. För regissören erbjuder ljudfilmen ett betydligt intressantare arbetsfält än stumfilmen, och de partier av våra filmer som än så länge äro stumma verka döda vid provkörningarna.

Hr Sjöström är sålunda också övertygad om att hundraprocentig talfilm i fortsättningen blir den vanligaste formen för ljudfilm. Det innebär att varje land — utom de engelsktalande — begränsas till de egna resurserna. En och annan film kommer förmodligen att göras internationell, men de hundraprocentiga övertrumfa den säkert i hemlandet. Problemet att ge samma utbredning åt ljud- som förut åt stumfilm är jag inte karl att lösa, förklarar hr Sjöström. Innan jag sist lämnade Amerika såg jag en mängd absoluta talfilmer — vilka av språkhänsyn inte kunna spelas annat än för engelsktalande — och de stärkte mig i min uppfattning att ljudfilm mycket väl kan vara fotograferad teater. Jag anser det inte olyckligt att framtidens film blir en blandning av teater och film, med teater i den största proportionen. Men det beror kanske på att filmen är vardagsnöje och teater högtidsstund för mig.

Förr kunde man somna — nu finns ljudfilmsbion.
—Fastän jag vet ju och har hört det från många håll, fortsätter hr Sjöström, att den svenska publiken inte är tillfreds med den ljudfilm som hittills presenterats. Men den har också till övervägande del varit utländsk, och man förstår så väl att det främmande språket irriterar. Vidare finns det folk som förr gärna gick på biograf för att vila ett slag — man kunde ju till och med somna på en förställning med diskret musik på den tiden. Att man hålls vaken nu tror jag framför allt beror på att en ljudfilmsföreställning är mycket mer av upplevelse.

Dessutom kan emellertid operatören hålla åhöraren vaken på ett mycket obehagligt sätt. Mycket mer än man i allmänhet vet inverkar teaterns apparat på filmens framförande. Det finns utmärkt gjorda ljudfilmer med god ton som förstörts av en icke tillräckligt uppmärksam maskinist. I Amerika har man beaktat den saken och anställt särskilda resande inspektörer som gå operatörerna till handa med värdefulla upplysningar om olika filmers körning. Vidare tjänstgöra dessa inspektörer såsom spioner för filmfirman. De besöka en biograf utan ägarens vetskap och avprova föreställningen från en på vanligt sätt betald plats i salongen.. Sedan ingiva de sina rapporter, och denna kontroll har visat sig ytterst värdefull för ljudfilmens framfärd.

Mindre länder får det svårt.
När den hundraprocentiga talfilmen kommer så blir det naturligtvis ganska svårt för de mindre länderna att göra sig gällande. Dels kunna deras filmer inte få någon marknad utöver landets gränser, dels kunna de väl knappast förvänta att de stora producenterna skola kosta på dem kopior på deras tungomål. Paramount har ju öppnat sin internationella inspelningsateljé i Paris, men produktionen där kan väl inte ens tillnärmelsevis jämföras med firmans tillverkning av film med endast engelsk dialog. Å andra sidan tycker jag man kan säga att det vore minst sagt obetänksamt om amerikanerna slutade upp att göra filmer för Europa. Under stumfilmens tid gick dock 45 procent av den amerikanska produktionen till andra länder, engelsktalande medräknade.

Jag måste, säger hr Sjöström, återkomma till att det inte bör anses som ett fel hos en film att den är fotograferad teater. Det beror så oändligt mycket på vad som spelas. Naturligtvis skall man inte tvinga svensk publik att lyssna till utländska dialogfilmer, utan de skola vara svenska. Jag och min fru hörde före vår avresa från Amerika hundraprocentig film som gjorde starkt intryck på oss. Där fanns en scen som inte utgjordes av någonting annat än en mycket lång dialog mellan två människor. Men det samtalet var så intressant att man satt och undrade över hur man någonsin kunnat sitta och endast se en sådan scen. En iakttagelse av motsatt natur har jag gjort flera gånger under inspelningarna härute i Råsunda. Många partier av de filmer som nu inspelas äro ju stumma. När jag dagen därpå hör dem vid provkörningen så har jag alltid en känsla av att dessa delar äro döda ting i pjäsen. När publiken sedan hör filmen på biograf så har den en annan olägenhet av de ljudlösa partierna. Åhöraren slipper nämligen i alla fall inte ljudapparatens biljud, han hör tydligt hur nålen löper över skivan. Den detaljen får man väl dock vara tämligen säker om att tekniken på ett tillfredställande sätt ordnar med det snaraste.

Man saknar ljudet, det bevisar att det är bra.
Talfilmen kom som ett åskslag i Amerika, liksom överallt annorstädes. Men där märkte man kanske knallen allra bäst. Det blev en kapprustning utan like, och när en firma lyckades få ut Al Jolsons första talfilm långt före de övriga, så var det som ett slag i huvudet på konkurrenterna. Filmen artade sig till en verklig guldgruva för producenten. Ett annat bolag var mindre lyckligt. Det hade i två års tid arbetat på en krigsfilm, i vilken en miljon dollar redan placerats. Det blev ingen annan råd än att börja om från början och förse den med ljud. Publiken greps av samma panikartade intresse för ljudfilmen, det var ingen som ville se stumfilm längre. Jag och min fru gick på den allra första ljudfilmen som spelades i Hollywood. Det var en liten enaktare som framfördes i samband med en stor Chaplin-sak. Alla människor talade om denna ljudande filmstump. Det första intryck jag fick var att det mekaniska i ljudet stötte örat. Men man glömde det förvånansvärt snabbt, och när jag gick från föreställningen förstod jag att här kommit något så nytt och intressant att man ej sett eller hört dess make. Sedan dess har jag tänkt när jag någon gång hört en stumfilm att nu skall det väl i alla fall kännas som en lisa från allt bullret. Men i stället har det hela verkat dött påp ett besynnerligt sätt. Man har saknat ljudet, och det bevisar väl att det är bra!

Man grälar om ljudfilm och glömmer stumfilm.
Just nu slåss man och grälar om ljudfilmen, som man gör med allt nytt här i världen. Men under tiden glömmer man stumfilmen. Så småningom tystnar oppositionen, och så finns det bara ljudfilm. För min egen del är jag bara glad åt den utvecklingen. Arbetet nu är bra mycket mer intressant än förr. Till en stumfilm kunde författaren lämna ett mycket ofullständigt manuskript. Han behövde endast skissera handlingen, och sedan blev det regissörens sak att ge skådespelarna repliker och forma ut de särskilda scenerna. Manuskriptbristen hade vidare den följden att skådespelaren aldrig besvärade sig med att lära sig sin roll, eller, rättare sagt, han hade ingen möjlighet att göra det, då intet fanns fullständigt skrivet. Därför existerade inte några repetitioner annat än i ateljén. Vidare var det många gånger rätt pinsamt att höra replikerna yttras — tala gjorde man ju även vid stumfilmsinspelning. Det kunde hända att en karl basade alldeles hjärtslitande i den ömmaste scen. Men man fick slå dövörat till; huvudsaken var att det såg ömt ut.

Stumfilmsregissör behöver teaterman för dialogen.
Nu föreligga däremot fullständiga manuskript, och varje skådespelare har sin roll som han kan gå igenom på egen hand innan repetitionen, och därefter går inspelningen av stapeln i ateljén. Såsom teaterman måste jag ju tycka att det senare sättet för filmframställning är oändligt mycket mera tilltalande. I Amerika har man insett nödvändigheten av att efter ljudfilmens uppkomst anställa en dialogregissör vid sidan av den ordinarie regissören, vilken oftast är helt oerfaren då det gäller teaterregi.

De stora biograferna gör klokt i att behålla sina levande orkestrar, fortsätter hr Sjöström, som talat sig varm och har bråttom därför att han strax skall provtitta på gårdagens inspelningar tillsammans med fru Brunius. I Amerika resonera ägarna av biografpalatsen på samma sätt. Det är för övrigt bestickande så bra dessa herrar kunna arrangera en förställning. I synnerhey gäller detta teatrar som endast framföra s.k. helaftonsprogram, där de dyraset biljettpriset håller sig omkring 9 kronor. Det finns faktiskt inte en död punkt. En europé ler kanske lite försmädligt och tycker att det verkar en smula bluffigt då det börjar med att en sjuttiomannaorkester lyftes upp hydrauliskt framför scenen, men han medger att man kan sina saker då ljudeffekterna börja spela och följa stämningen i musiken. Hux flux försvinner kapellet och en levande balett hoppar fram, varpå kanske följder en kort teaterpjäs. När det är slut vet man inte ordet av förrän det sitter en vit duk för scenen och ljudfilmen tar vid.

Landsortens, men ej storstadens teater kan bära fruktan.
Att teatrarna skulle bli lidande på ljudfilmen tror jag inte, säger hr Sjöström till slut. De ”riktiga” scenerna i Los Angeles och New York ha inte gått sämre sedan den kom. I stället har deras antal ökats i takt med bebyggelsen, som i Los Angeles är kolossal. Nej, de stora städernas talscener ha ingenting att frukta, men i landsorten ställer sig saken annorlunda. Om vi se på förhållandena här hemma, så förstår man att ljudfilmen kommer att bli en svår konkurrent till de resande sällskapen, och även till de fasta i mindre städer. Befolkningen får tillfälle att se och höra landets främsta skådespelare i den bästa tänkbara miljö, och ortens egna förmågor och möjligheter — om än så goda — stå sig då slätt.

Jag tycker alltså, så formulerar hr Sjöström sin slutkläm, alldeles förfärligt mycket om talfilmen, men går jag på en ”riktig” teater, så är det djäklar anacka någonting annat. Så gripen blir jag aldrig av en film. På teatern ser jag människor av kött och blod, och därför blir film för mig vardagsnöje och teatern högtidsstund.

Åke.