|
Jag startade i filmens underbara värld som praktikant på Sandrews ljudverkstad i Novilla på Djurgården, sommaren 1947. Efter ett par veckors jobb som medhjälpare vid ett förstärkarbygge blev det aktuellt med ett kort inhopp som B-ljud. Filmen hette Skepp till Indialand, regisserad av Ingmar Bergman. Efter fem dagar återgick jag med blandade känslor till mitt förstärkarbygge. Visst var det spännande med filminspelning, intressant och fascinerande – men vilket språk herr Bergman använde!
Någon vecka senare började jag som B-ljud på min första egna långfilm. A-ljud var Gösta Wiholm, och filmen hette Försummad av sin fru. Det var en mycket fridsam och behaglig inspelning i Sandrews ateljé på Lästmakargatan, regisserad av Gösta Folke.
I mina sysslor som B-ljud ingick att hantera mikrofonen, ladda tonkamerans kassetter, skriva ljudrapporter, och kuta till filmlaboratoriet med negativet för framkallning. A-ljudet hade det totala ansvaret för inspelning, efterarbete och mixning.
Så vitt jag minns bestod den ljudtekniska utrustningen vi använde på Försummad av sin fru av en tonkamera med intensitetsljud, tillverkad av Selenophon i Österrike, samt en dynamisk mikrofon, tillverkad av Western Electric, och en mikrofonförstärkare som Gösta Wiholm konstruerat och byggt själv.
Selenophon-kameran hade en besvärande egenhet. Ljudet omvandlades till ljusvariationer med hjälp av två små band i kamerans ljusventil. Banden vibrerade i takt med ljudsignalen, och släppte igenom mer eller mindre av ljuset från den glödlampa som exponerade filmens ljudspår. Problemet var att dessa band inte tålde kraftiga ljud. Klappan som användes för synkmarkering var ett ständigt bekymmer för oss. Inte sällan fick vi göra ofrivilliga avbrott i inspelningen för att byta band i tonkamerans ljusventil.
Sandrews mixlokal på Lästmakargatan var utrustad med ett mixerbord med fyra kanaler in, och en kanal ut, förmodligen tillverkat av AGA-Baltic. Dessutom fanns där två optiska avspelare för effekter och musik, som hade gemensam drivaxel med projektorn. Dialogen spelades av i projektorn, skivspelare användes för ljudeffekter.
Vi hade alltså inte så många kanaler till vårt förfogande i filmmixern på den tiden. Det gällde att hushålla. I möjligaste mån spelade vi in alla ljud som förekom utanför bild – ringsignaler, dörrljud och s.k. off-repliker – samtidigt med synkdialogen. Filmes ljudspår blev på det viset färdigmixat redan på inspelningsplatsen. Fram till slutet av 1940-talet mixades aldrig hela filmrullar på Sandrews, utan bara de partier där musik eller effekter skulle läggas till. De mixade avsnitten klipptes sedan in i det optiska originalnegativet.
Jag arbetade ytterligare två somrar (1948 och 1949) som praktikant på Sandrews ljudverkstad, det sista året ute på Centrumateljéerna, som Sandrew just köpt upp. Sommaren 1948 fick jag hoppa in på Per Gunvalls film Kärlek, Solsken och Sång, återigen med Gösta Wiholm som A-ljud. Det var en ren exteriörinspelning, vi var förlagda på västkusten, och det kunde bli riktigt slitsamma inspelningsdagar. Mixerbord, tonkamera, omformare, batterier, ljudvagn, kablar och telefoner, råfilm och kassetter, allt skulle lastas i och ur en liten kosterbåt – hugaligen.
Den 10 maj 1953 anställdes jag på Europa Film, och den första film jag arbetade med på min nya arbetsplats hette Marianne, regisserad av Egil Holmsen. Sven Rydh var A-ljud, och Olle Törnberger körde kameran. Själv fick jag ta hand om mikrofonen. Tre på ljudet således, och inte alls så stressigt längre. Utrustningen bestod av mixerbord, tillverkat av Klangfilm (4 kanaler in och 1 ut), tonkamera, också av Klangfilms fabrikat (transversal teknik), samt en Klangmikrofon.
| Sven Fahlén håller mikrofonbommen vid inspelningen av filmen Marianne, på Gazell Club i Gamla stan i Stockholm. |
När jag började på Europa Film var mixlokalen utrustad med ett Klang-mixerbord från någon av ljudbussarna, 4 in och 1 ut, samt två grammofonverk, och en 1/4"-bandspelare tillverkad av Magnecord. I maskinrummet stod tre optiska avspelare, för musik och effekter, också här drivna med en gemensam axel från projektorn, precis som på Sandrews. Dialogen (nu en fine grain-kopia) gick som vanligt i projektorn. I maskinrummet fanns också två tonkameror, en för 35 mm film, tillverkad av Klangfilm i Tyskland, och en för 16 mm, tillverkad av Maurer i USA. I anslutning till maskinrummet fanns en 1/4"-bandspelare, tillverkad av Presto i Italien, som användes vid gravering av playback-lack och till ljudeffekter.
På den här tiden gjordes aldrig några förmixar. All ljudmix gick i ett svep direkt till en optisk tonkamera. Blev det fel laddade vi om tonkamerans kassett och försökte på nytt. Ofta vända vi på råfilmrullen och exponera andra sidan. På det viset kunde vi få två tagningar på samma filmsrulle.
Alla Sandrews filmmusikinspelningar åren 1947-49 gjordes på Bohusskolan, på Södermalm. Europafilm använde biografen Saga för sina filmmusikinspelningar. Jag minns att jag någon gång vintern 1953-1954 hjälpte Stig Westrell med en musikinspelning på Saga. Den tekniska utrustningen bestod av ett 4-kanaligt mixerbord, samt tre mikrofoner för orkester och sång, och en rymdmikrofon placerad i taket, över läktaren. Bandspelaren vi använde var av märket Magnecord.
Årsskiftet 1953-54 var det lilla julafton för Europa Films ljudchef, Bengt Runsten. Eftersom filmljudavdelningen behövde utrustning för magnetljud köpte Bengt in tre 1/4"-bandspelare från Ampex, avsedda för inspelning av dialog, och utrustade med pilottongivare (nätfrekvensen modulerad med 16kHz), Han köpte också två avspelningsmaskiner och en inspelningsmaskin för 17,5 mm magnetfilm, tillverkade av Klangfilm. I samma veva byggdes maskinrummets optiska avspelare om för 17,5 mm magnetfilm, och fick avspelningshuvuden från MWA. Som krona på verket installerades ett nytt mixerbord i filmmixern, 6 kanaler in och 1 ut. Bordet var byggt och konstruerat av Kurt Söderkvist, och bestyckat med Quadförstärkare. Två nya grammofonverk (EMT) kom också på plats.
Hjälpsamma Herrn, vintern 1954, var den första filmen på Europa Film som blev ljudlagd på 17,5 mm magnetfilm. Dialogen var fortfarande på optisk film, och slutmixen gjordes som vanligt till en optisk tonkamera.
I samband med övergången till 17,5 mm magnetfilm byggdes Lilla Mixern på Europa Film. Den var avsedd för kontrollkörning av dagstagningar, eftersynk och till effektframställning.
Första gången dialog spelades in på 1/4"-band, på Europa Film, var till filmen Flicka med Melodi, vintern 1954. Här fick Ampex-bandspelaren göra sin debut. Filmen blev ljudlagd på 17,5 mm magnetfilm, men slutmixen gjordes till optisk 35 mm film.
Min första inspelning som A-ljud var Blå Himmel, regisserad av Georg Årlin sommaren 1955. Under samma år byggde finmekaniska verkstaden på Europa Film fyra avspelningsbandspelare för 16 mm magnetfilm till filmmixen, utrustade med förstärkare och avspelningshuvuden från MWA.
Mixsituationen hade blivit alltmer komplicerad för Stig Westrell, Europa Films filmmixare och nestor i sammanhanget. Ljudläggningarna gjordes på fler och fler band, medan slutmixarna fortfarande gick direkt till optisk 35 mm, på 300 meters rullar, i ett svep, utan förmixar. Det var ingen lätt sak att ”sätta en rulle”. Mitt nästa steg i karriären blev därför att hjälpa Stig med i första hand dialogen, samt att så småningom avlasta honom med att mixa reklam-, skol-, journal-, industri- och beställningsfilmer. Stig drabbades dessvärre av en allvarlig sjukdom, och förtidspensionerades 1961.
Bengt Runsten, ljudchefen på Europa Film, tyckte att vi på ett effektivare sätt borde kunna utnyttja bolagets lokaler och tekniska utrustning mellan filminspelningarna. Han ansåg att musikinspelningar vore ett bra komplement i vår verksamhet. Först såg han till att biografen Saga användes som musikstudio, men ganska snart kom också ateljéerna i Mariehäll att användas för musik. År 1955 köpte Bengt Runsten in två stycken 2-kanaliga bandspelare, tillverkade av Berlant i USA, och Sven Elmén byggde ihop två stycken mixerbord av Quad-förstärkare, 10 kanaler in, och 2 ut. Stereomusikinspelningarna kunde börja.
Bengt Runstens ambitioner för grammofonavdelningen på Europa Film växte med åren. Hans mål var att vi skulle klara hela kedjan, från inspelning till färdig pressmatris. Så Bengt köpte ett nytt Neumann-graververk, samt utvecklade en galvanoappratur för framställning av moder-, fader- och pressmatriser. Galvanotillverkningen blev med åren en egen industri, med försäljning över hela världen.
Under år 1956 började vi slutmixa reklam- och beställningsfilm till 1/4" band, istället för till optisk film. Första långfilm till 1/4" blev Bengt Järrels Där Möllorna går, senhösten 1956. Ett separat överspelningsrum för 17,5 mm, 16 mm, optisk 16 mm och 35 mm, samt 1/4", blev iordningställt under hösten 1956, med Lennart Andersson som bas.
Min första långfilm som ansvarig mixare var Ett Svårskött Pastorat, 1958, regisserad av Åke Ohlmarks.
Den första 3-kanaliga Ampexen köptes till musikavdelningen 1959. Till filmljudavdelningen investerades 1959-60 i en 16 mm och en 35/17,5 mm perfo, för in- och avspelning av musik och effekter (MWA:s klockmodell), samt i ett 3-kanalshuvud för I-bandsavspelningar.
År 1962 virvlade Bo Widerberg in på Europa Film. Han var inspirerad av den nya franska vågen, och ville filma utanför ateljéerna, i befintliga miljöer, i naturligt ljus, med reducerad teknik, och med lättast tänkbara kamerautrustning. Europa Films direktör, Gustav Scheutz, föll för Bo Widerbergs lågbudgetambitioner, och lät honom börja inspelningen av Barnvagnen samma sommar. Året därpå gjorde Bo mästerverket Kvarteret Korpen. Europa Film producerade ytterligare tre Widerberg-filmer, Kärlek -65 (1965), Heja Roland! (1966), och Elvira Madigan (1967). All dialog i Elvira Madigan eftersynkroniserades, och all inspelning av eftersynk, synkeffekter och tramp, gjordes i Lilla mixern.
Mellan åren 1956 och 1964 gjorde vi all filmmixning till 1/4"-band, såvitt jag kommer ihåg. Främsta anledning var det bättre signal/brus föhållandet. Bandekot var inte heller så besvärande på 1/4", som på 17,5 mm magnetfilm, och det var lätt att klippa i 1/4"-slutmixar när vi gjorde kompletteringar. Andra fördelar var låga bandkostnader, och att 1/4"-banden var enkla att arkivera. Men det fanns fördelar med perfoband också, så 1964 köpte vi två nya perfomaskiner till Stora mixern, en kombi 16/17,5 in- avspelning, och en 17,5/35 mm för inspelning. 1964 övergav vi slutmixandet till 1/4". Samma år startade filmskolan sin verksamhet ute på Europa Film.
En ny filminspelningsstudio börjar byggas på Europa Film under 1964. Den fick namnet A-hallen, och invigdes 1965.
Nagra III gjorde sitt intåg hos oss i och med inspelningen av Bo Widerbergs film Kärlek -65. Filmen spelades in sommaren 1964, och jag använde Nagran bl.a. för intervjuer till en bakomfilm, och till en del effektinspelningar. Men inte till filmens dialogljud, så mycket litade jag inte på Nagran på den tiden. Till inspelningsljudet använde jag den trygga gamla Ampex-maskinen.
Om jag inte minns alldeles fel köpte vi ett 4-kanalshuvud med förstärkare till vår MWA 35 mm perfomaskin i Stora mixern, någon gång åren 1964-65. Sven Elmén fixade samtidigt ny teknik med knackfritt inslag av ”record”. Jag vill minnas att han hade hittat en artikel om metoden i SMPTE. Jag är osäker när det gäller den exakta tiden för mix till 4-kanalig 35mm magnetisk film, med slutmix, dialog, effekter och musik på spår 1-4, men en gissning får bli år 1965 eller 1966.
I och med en ombyggnad av Stora mixern 1967, passade vi på att köpa ett nytt mixerbord från Neumann. Bordet installerades vintern 1967, och det var bestyckat med 16 ingångar och 4 utgångar, men förberett för 22 ingångar. Dessutom köpte vi fyra nya perfomaskiner, varav två var kombi 16/17,5 mm, och två 17,5/35 mm.
Att åstadkomma bra efterklanger var bekymmersamt för oss i filmmixern, speciellt till exteriöra scener. Vi försökte med ett plåteko (EMT), och musikstudions ekokammare, men hur vi än trixade gick det aldrig att efterlikna skogens, bergens och dalarnas klanger. För att lösa problemet konstruerade Stefan Essén på Europa Films service- och utvecklingsavdelning ett bandeko, en sinnrik anordning med en bandslinga som gick över sex avspelningshuvuden i en över en meter lång u-balk av aluminium. Ljudsignalen från avspelningshuvudena kunde återkopplas till inspelningshuvudet och nivåjusteras, allt efter behag. Bandekot fungerade fantastiskt bra, och var i bruk fram till den digitala eran.
Stora musikstudion (Musikstudio 1) byggdes om 1968, och utrustades med vårt första Kongsbergbord, 26 ingångar och 8 utgångar. Ytterligare ett Kongsbergbord köptes 1969 till Musikstudio 2. Genom åren hade bandspelarna i musikstudiorna växt från 4 till 8 och 16 kanaler.
Roy Andessons film En Kärlekshistoria spelades in under 1969, och mixades till 4-kanal stereo under februari-mars 1970. Tre kopior framställs med 4 magnetspår ingjutna på filmen, ett arbete som utfördes av ingenjör Ragnar Wendin i Stockholm. Han hade en bra metod att fixera spåren på kopiorna.
En av mitt filmlivs starkaste upplevelser var en visning av En Kärlekshistoria under Berlin-festivalen 1970. En publik på 3 000 personer jublar under nästan hela filmen, och applåderar i säkert fem minuter efter visningen. Roy, Ann-Sofi och Rolf står på scenen och ler, lite bortkomna är dom. Sån succé hade ingen väntat sig.
Giliap blev Roys nästa film, även den i stereo, men endast 3-kanaler den gången, och bara en magnetkopia. Pengarna var slut. Filmen restaurerars 1998, slutmixen fanns arkiverad på Filminstitutet, och jag mixade om den till Dolby SR.
I slutet på 70-talet lanserades Dolby A, och användes av oss på filmljudavdelningen endast till slutmixar och till I-band. Den första film vi mixade till Dolby Stereo var Sista Budet. Jag och Peter Holthausen var nere i Hamburg och spelade över magnetljudet till optiskt 35 mm. Mixen var gjord i 4- kanal diskret, utan encoder-decoder. Resultatet blev inte så lyckat. Premiären var i februari 1981.
Hösten 1981 köpte musikavdelningen två Solid-State bord, till Musikstudio 1 och 2. Stora mixern fick ärva Kongsbergbordet (26 in- 8 utgångar) från Musikstudio 1. Neumannbordet åkte ut.
Europa Films nästa och mera lyckade mixning till Dolby Stereo, blev Göta Kanal, med premiär i december 1981. Filmen mixades med Dolbys encoder-decoderlåda från England, och med bra lyssning. Slutmixen spelades över i London.
1982 köptes en prismaprojektor, och en l6-kanalig Studer för dubb och eftersynk till Lilla Mixern. Dessutom inhandlades en automatprojektor till Stora Mixern. Samtidigt installerades Q-Lock för synkdrift i både Lilla och Stora mixern.
Vi behövde en tonkamera för Dolby Stereo på Europa Film, men våra ekonomiska resurser var begränsade så någon nyinvestering var inte att tänka på. Då tog Tryggve Svensson på sig uppgiften att bygga om en gammal Klangkamera till stereo. Tryggve hade all nödvändig kompetens, expert som han var på optik, mekanik och elteknik. Dessvärre tog det lite lång tid att få kameran färdig, men 1985 rullade den — naturligtvis bäst i världen.
Nästa stora händelse, och en mer beklaglig sådan, var när Svensk Filmindustri i början på sommaren 1984 köpte upp Europa Film. Redan i augusti samma år sålde SF musikstudioverksamheten och filmateljéerna i Mariehäll till Sonet. Det enda de behöll var Europa Films biografer.
Kent Andersson, Europa Films eget geni, konstruerade och byggde tre stycken mixerbord, ett för optisk överspelning, ett för magnetisk överspelning och ett till Lilla Mixern. Alla bord kom i bruk 1984.
Under perioden 1984-1989, efter Sonets köp av Europa Film, satsades det stort på studion. För filmljudavdelningens del investerades först i en ABC80 dator för automatisk kontroll av nivåerna i Kongsbergbordet. Enkelt, men en väldig hjälp. Vidare köptes två 35 mm klippbord med kombinerad film- och videoavsökning och tidkodavläsning. Dessutom en 24-kanalig bandspelare till filmmixern, och flera perfomaskiner för avspelning av 35 mm och 17,5 mm magnetfilm. Lilla Mixern byggdes om, och en ny studio byggdes för mix- och eftersynk av TV-produktioner. Som aukustisk expert och konstruktör vid dessa om- och nybyggnationer anlitades Ingemar Olsson.
Livet leker på Sonet Studio! Till konkursen 1992.
Studion återuppstod trots allt under hösten 1992, nu som Europa Studio AB, men med mycket begränsade ekonomiska resurser. För att hålla jämna steg med utvecklingen i filmbranschen i övrigt köper jag privat en ljudbearbetningsdator, en Audiovision, som installeras i mix- o dubbstudion vintern 1992-93.
Jag skall gå i pension december 1994, och vi börjde leta efter en ersättare. Till sist föll valet på Gabor Pasztor, som anställs i början av år 1994. Stora planer kom att smidas. Mixern byggdes om för att klara THX lyssningens krav, och ett nytt helautomatiskt mixerbord köptes (ett Neve-Capricorn), samt flera Avidsystem för både bild- och ljudredigering. Jag fick förmånen att mixa några produktioner i detta fantastiska mixerbord. Min sista film var tänkt att bli Lennart Hjulströms Rusar i hans famn, våren 1996. Men ödet, i form av Bosse Jonsson, ville annorlunda. Bosse skulle producera en ny Åbergfilm, Hälsoresan, och det fick bli den sista filmen för min del, med inspelning, ljudläggning och mixning under 1999. En behaglig och trevlig avslutning på en mestadels inspirerande och glädjefylld period i mitt liv.
Jag vill passa på tillfället att hälsa till alla tekniker, regissörer och producenter som eventuellt läser det här. Nog har vi väl för det mesta haft fantastiskt trevliga tider tillsammans?
Tack alla!
Sven
|