|
Jag startade i filmens underbara värld som praktikant på
Sandrews ljudverkstad i Novilla
på Djurgården sommaren 1947. Efter ett par veckors jobb som
medhjälpare vid ett förstärkarbygge blev det aktuellt med ett kort
inhopp som B-ljud. Filmen hette Skepp till Indialand,
regisserad av Ingmar Bergman. Efter fem dagar återgick jag med blandade
känslor till mitt förstärkarbygge. Visst var det spännande med
filminspelning, intressant och fascinerande – men vilket språk herr
Bergman använde!
Någon vecka senare började jag som B-ljud på min första egna
långfilm. A-ljud var Gösta Wiholm, och filmen hette Försummad av
sin fru. Det var en mycket fridsam och behaglig inspelning i
Sandrews ateljé på Lästmakargatan,
regisserad av Gösta Folke.
Bland mina sysslor som B-ljud ingick att hantera
mikrofonen, ladda
tonkamerans kassetter, skriva ljudrapporter, och kuta till
filmlaboratoriet med negativet för framkallning. A-ljudet hade det
totala ansvaret för inspelning, efterarbete och mixning.
Så vitt jag minns bestod den ljudtekniska utrustningen
vi använde på Försummad av sin fru
av en tonkamera med intensitetsljud, tillverkad av Selenophon i
Österrike, samt en dynamisk mikrofon, tillverkad av Western Electric,
och en mikrofonförstärkare som Gösta Wiholm konstruerat och byggt själv.
Selenophon-kameran
hade en besvärande egenhet. Ljudet omvandlades till ljusvariationer med
hjälp av två små band i kamerans ljusventil. Banden vibrerade i takt
med ljudsignalen, och släppte igenom mer eller mindre av ljuset från
den glödlampa som exponerade filmens ljudspår. Problemet var att dessa
band inte tålde kraftiga ljud. Klappan som användes för synkmarkering
var ett ständigt bekymmer för oss. Inte sällan fick vi göra ofrivilliga
avbrott i inspelningen för att byta band i tonkamerans ljusventil.
Sandrews
mixlokal på Lästmakargatan var utrustad med ett mixbord med fyra
kanaler in, och en kanal ut, förmodligen tillverkat av AGA-Baltic.
Dessutom fanns där två optiska avspelare för effekter och musik, som
hade gemensam drivaxel med projektorn. Dialogen spelades av i
projektorn, skivspelare användes för ljudeffekter.
Vi
hade alltså inte så många kanaler till vårt förfogande i mixstudion på
den tiden. Det gällde att hushålla. I möjligaste mån spelade vi in alla
ljud som förekom utanför bild – ringsignaler, dörrljud och s.k.
off-repliker – samtidigt med synkdialogen. Filmes ljudspår blev på det
viset färdigmixat redan på inspelningsplatsen. Fram till slutet av
1940-talet mixades aldrig hela filmrullar på Sandrews, utan
bara de partier där musik eller effekter skulle läggas till. De mixade
avsnitten klipptes sedan in i det optiska originalnegativet.
Jag
arbetade ytterligare två somrar (1948 och 1949) som praktikant på
Sandrews ljudverkstad, det sista året ute på Centrumateljéerna, som
Sandrew just köpt upp. Sommaren 1948 fick jag hoppa in på Per Gunvalls
film Kärlek, Solsken och Sång, återigen med Gösta Wiholm som
A-ljud. Det var en ren exteriörinspelning, vi var förlagda på
västkusten, och det kunde bli riktigt slitsamma inspelningsdagar.
Mixbord, tonkamera, omformare, batterier, ljudvagn, kablar och
telefoner, råfilm och kassetter, allt skulle lastas i och ur en liten
kosterbåt – hugaligen.
Den 10 maj 1953 anställdes jag på Europa Film, och den
första film jag arbetade med på min nya arbetsplats hette Marianne,
regisserad av Egil Holmsen. Sven Rydh var A-ljud, och Olle Törnberger
körde kameran. Själv fick jag ta hand om mikrofonen. Tre på ljudet
således, och inte alls så stressigt längre. Utrustningen bestod av
mixbord, tillverkat av Klangfilm (4 kanaler in och 1 ut), tonkamera,
också av Klangfilms fabrikat (transversal teknik), samt en
Klangfilm-mikrofon.
Sven
Fahlén håller mikrofonbommen vid inspelningen av filmen Marianne,
på Gazell Club i Gamla stan i Stockholm. |
När
jag började på Europa Film var mixlokalen utrustad med ett
Klangfilm-mixbord från någon av ljudbussarna, 4
in och 1 ut, samt två
grammofonverk, och en 1/4"-bandspelare tillverkad av Magnecord. I
maskinrummet stod tre optiska
avspelare tillverkade av AGA-Baltic, för musik och ljudeffekter,
också
här drivna med en gemensam axel från AGA-projektorn, precis som på
Sandrews. Dialogen (nu en fine grain-kopia) gick som vanligt i
projektorn. I maskinrummet fanns också två tonkameror, en för 35 mm
film, tillverkad av Klangfilm i Tyskland, och en för 16 mm, tillverkad
av Maurer i USA. I anslutning till maskinrummet fanns en
1/4"-bandspelare, tillverkad av Presto i Italien, som användes vid
gravering av playback-lack och till ljudeffekter.
På
den här tiden gjordes aldrig några förmixar. All ljudmix gick i ett
svep direkt till en optisk tonkamera. Blev det fel laddade vi om
tonkamerans kassett och försökte på nytt. Ofta vända vi på råfilmrullen
och exponera andra sidan. På det viset kunde vi få två tagningar på
samma filmsrulle.
Alla Sandrews filmmusikinspelningar
åren 1947-49 gjordes i Bohusskolan på Södermalm. Europa Film använde
biografen Saga för sina filmmusikinspelningar. Jag minns att jag någon
gång vintern 1953-1954 hjälpte Stig Westrell med en musikinspelning på
Saga. Den tekniska utrustningen bestod av ett 4-kanaligt mixbord,
samt tre mikrofoner för orkester och sång, och en rymdmikrofon placerad
i taket, över läktaren. Bandspelaren vi använde var av märket Magnecord.
Årsskiftet
1953-54 var det lilla julafton för Bengt Runsten, som var ljudchef på
Europa Film. Eftersom filmljudavdelningen behövde utrustning för
magnetljud
köpte Bengt in tre 1/4"-bandspelare från Ampex, avsedda för inspelning
av dialog och utrustade med pilottongivare
(nätfrekvensen modulerad
med 14 kHz). Han köpte även två avspelningsmaskiner och en
inspelningsmaskin för 17,5 mm magnetfilm, tillverkade av Klangfilm. I
samma veva byggdes maskinrummets optiska avspelare om för 17,5 mm
magnetfilm, och fick avspelningshuvuden från MWA. Som krona på verket
installerades ett nytt mixbord
i vår mixstudio, som kallades Stora mixen. Bordet var byggt av Kurt
Söderkvist, bestyckat med Quadförstärkare och hade 6 kanaler in och 1
ut. Två nya
grammofonverk (EMT) kom också på plats.
Hjälpsamma Herrn,
vintern 1954, var den första filmen på Europa Film som blev ljudlagd på
17,5 mm magnetfilm. Dialogen var fortfarande på optisk film, och
slutmixen gjordes som vanligt till en optisk tonkamera.
I
samband med övergången till 17,5 mm magnetfilm byggdes Lilla mixen på
Europa Film. Den var avsedd för kontrollkörning av dagstagningar,
eftersynk och till effektframställning.
Första gången dialog spelades in på 1/4"-band, på Europa
Film, var till filmen Flicka med Melodi
vintern 1954. Här fick Ampex-bandspelaren göra sin debut. Filmen blev
ljudlagd på 17,5 mm magnetfilm, men slutmixen gjordes till optisk 35 mm
film.
Min första inspelning som A-ljud var Blå Himmel,
regisserad av Georg Årlin sommaren 1955. Under samma år byggde
finmekaniska verkstaden på Europa Film fyra avspelningsbandspelare för
16 mm magnetfilm till filmmixen, utrustade med förstärkare och
avspelningshuvuden från MWA.
Mixsituationen hade
blivit alltmer komplicerad för Stig Westrell, Europa Films filmmixare
och nestor i sammanhanget. Ljudläggningarna gjordes på fler och fler
band, medan slutmixarna fortfarande gick direkt till optisk 35 mm, på
300 meters rullar, i ett svep, utan förmixar. Det var ingen lätt sak
att ”sätta en rulle”. Mitt nästa steg i karriären blev därför att
hjälpa Stig med i första hand dialogen, samt att så småningom avlasta
honom med att mixa reklam-, skol-, journal-, industri- och
beställningsfilmer. Stig drabbades dessvärre av en allvarlig sjukdom
och förtidspensionerades 1961.
Bengt Runsten,
ljudchefen på Europa Film, tyckte att vi på ett effektivare sätt borde
kunna utnyttja bolagets lokaler och tekniska utrustning mellan
filminspelningarna. Han ansåg att musikinspelningar vore ett bra
komplement i vår verksamhet. Först såg han till att biografen Saga
användes som musikstudio, men ganska snart kom också ateljéerna i
Mariehäll att användas för musik. År 1955 köpte Bengt Runsten in två
stycken 2-kanaliga bandspelare, tillverkade av Berlant i USA, och Sven
Elmén byggde ihop två stycken mixbord av Quad-förstärkare, 10 kanaler
in, och 2 ut. Stereomusikinspelningarna kunde börja.
Bengt
Runstens ambitioner för grammofonavdelningen på Europa Film växte med
åren. Hans mål var att vi skulle klara hela kedjan, från inspelning
till färdig pressmatris. Så Bengt köpte ett nytt Neumann-graververk,
samt utvecklade en galvanoappratur
för framställning av moder-, fader-
och pressmatriser. Galvanotillverkningen blev med åren en egen
industri, med försäljning över hela världen.
Under år
1956 började vi slutmixa reklam- och beställningsfilm till 1/4" band,
istället för till optisk film. Första långfilm till 1/4" blev Bengt
Järrels Där möllorna gå..., senhösten 1956. Ett separat
överspelningsrum för 17,5 mm, 16 mm, optisk 16 mm och 35 mm, samt 1/4"
blev iordningställt under hösten 1956, med Lennart Andersson som bas.
Min första långfilm som ansvarig mixare var Ett
Svårskött Pastorat, 1958, regisserad av Åke Ohlmarks.
Den
första 3-kanaliga Ampexen köptes till musikavdelningen 1959. Till
filmljudavdelningen investerades 1959-60 i en 16 mm och en 35/17,5 mm
perfo, för in- och avspelning av musik och effekter (MWA:s
klockmodell), samt i ett 3-kanalshuvud för I-bandsavspelningar.
År
1962 virvlade Bo Widerberg in på Europa Film. Han var inspirerad av den
nya franska vågen, och ville filma utanför ateljéerna, i befintliga
miljöer, i naturligt ljus, med reducerad teknik, och med lättast
tänkbara kamerautrustning. Europa Films direktör, Gustav Scheutz, föll
för Bo Widerbergs lågbudgetambitioner, och lät honom börja inspelningen
av Barnvagnen samma sommar. Året därpå gjorde Bo mästerverket Kvarteret
Korpen.
Europa Film producerade ytterligare tre Widerberg-filmer, Kärlek
-65 (1965), Heja Roland! (1966), och Elvira Madigan
(1967). All dialog i Elvira Madigan eftersynkroniserades, och
all inspelning av eftersynk, synkeffekter och tramp, gjordes i Lilla
mixen.
Mellan
åren 1956 och 1964 gjorde vi all filmmixning till 1/4"-band, såvitt jag
kommer ihåg. Främsta anledning var det bättre signal/brus föhållandet.
Bandekot var inte heller så besvärande på 1/4", som på 17,5 mm
magnetfilm, och det var lätt att klippa i 1/4"-slutmixar när vi gjorde
kompletteringar. Andra fördelar var låga bandkostnader, och att
1/4"-banden var enkla att arkivera. Men det fanns fördelar med
perfoband också, så 1964 köpte vi två nya perfomaskiner till Stora
mixen, en kombi 16/17,5 in- avspelning, och en 17,5/35 mm för
inspelning. 1964 övergav vi slutmixandet till 1/4". Samma år startade
filmskolan sin verksamhet ute på Europa Film.
En ny filminspelningsstudio börjar byggas på Europa Film
under 1964. Den fick namnet A-hallen, och invigdes 1965.
Nagra III gjorde sitt intåg hos oss i och med
inspelningen av Bo Widerbergs film Kärlek -65.
Filmen spelades in sommaren 1964, och jag använde Nagran bl.a. för
intervjuer till en bakomfilm, och till en del effektinspelningar. Men
inte till filmens dialogljud, så mycket litade jag inte på Nagran på
den tiden. Till inspelningsljudet använde jag den trygga gamla
Ampex-maskinen.
Om jag inte minns alldeles fel köpte
vi ett 4-kanalshuvud med förstärkare till vår MWA 35 mm perfomaskin i
Stora mixen, någon gång åren 1964-65. Sven Elmén fixade samtidigt ny
teknik med knackfritt inslag av ”record”. Jag vill minnas att han hade
hittat en artikel om metoden i SMPTE. Jag är osäker när det gäller den
exakta tiden för mix till 4-kanalig 35mm magnetisk film, med slutmix,
dialog, effekter och musik på spår 1-4, men en gissning får bli år 1965
eller 1966.
I och med en ombyggnad av Stora mixen
1967, passade vi på att köpa ett nytt mixbord från Neumann. Bordet
installerades vintern 1967 och det var bestyckat med 16 ingångar och 4
utgångar, men förberett för 22 ingångar. Dessutom köpte vi fyra nya
perfomaskiner, varav två var kombi 16/17,5 mm, och två 17,5/35 mm.
Att
åstadkomma bra efterklanger var bekymmersamt för oss i filmmixen,
speciellt till exteriöra scener. Vi försökte med ett plåteko (EMT), och
musikstudions ekokammare, men hur vi än trixade gick det aldrig att
efterlikna skogens, bergens och dalarnas klanger. För att lösa
problemet konstruerade Stefan Essén på Europa Films service- och
utvecklingsavdelning ett bandeko,
en sinnrik anordning med en bandslinga som gick över sex
avspelningshuvuden i en över en meter lång u-balk av aluminium.
Ljudsignalen från avspelningshuvudena kunde återkopplas till
inspelningshuvudet och nivåjusteras, allt efter behag. Bandekot
fungerade fantastiskt bra, och var i bruk fram till den digitala eran.
Stora musikstudion (Musikstudio 1) byggdes om 1968, och
utrustades med vårt första Kongsbergbord,
26 ingångar och 8 utgångar. Ytterligare ett Kongsbergbord köptes inom
kort
till Musikstudio 3. Genom åren hade bandspelarna i musikstudiorna växt
från 4 till 8 och 16 kanaler.
Roy Andessons film En Kärlekshistoria
spelades in under 1969 och mixades till 4-kanal stereo under
februari-mars 1970. Tre kopior framställdes med 4 magnetspår ingjutna
på
filmen, ett arbete som utfördes av ingenjör Ragnar Wendin
i Stockholm. Han hade en bra metod att fixera spåren på kopiorna.
En av mitt filmlivs starkaste upplevelser var en visning
av En Kärlekshistoria
under Berlin-festivalen 1970. En publik på 3 000 personer jublar under
nästan hela filmen, och applåderar i säkert fem minuter efter
visningen. Roy, Ann-Sofi och Rolf står på scenen och ler, lite
bortkomna är dom. Sån succé hade ingen väntat sig.
Giliap
blev Roys nästa film, även den i stereo, men endast 3-kanaler den
gången och bara en magnetkopia. Pengarna var slut. Filmen restaurerars
1998, slutmixen fanns arkiverad på Filminstitutet och jag mixade om
den till Dolby SR.
I slutet på 70-talet lanserades
Dolby A och användes av oss på filmljudavdelningen endast till
slutmixar och till I-band. Den första film vi mixade till Dolby Stereo
var Sista Budet. Jag och Peter Holthausen var nere i Hamburg
och spelade över magnetljudet till optiskt 35 mm. Mixen var gjord i
4-kanal diskret, utan encoder-decoder. Resultatet blev inte så lyckat.
Premiären var i februari 1981.
Hösten
1981 köpte musikavdelningen två Solid-State bord till Musikstudio 1
och 2. Stora mixen fick ärva Kongsbergbordet (26 in- 8 utgångar) från
Musikstudio 1. Neumannbordet åkte ut.
Europa Films nästa och mera lyckade mixning till Dolby
Stereo blev Göta Kanal,
med premiär i december 1981. Filmen mixades med Dolbys
encoder-decoderlåda från England och med bra lyssning. Slutmixen
spelades över i London.
1982 köptes en
prismaprojektor, och en l6-kanalig Studer för dubb och eftersynk till
Lilla mixen. Dessutom inhandlades en automatprojektor till Stora mixen.
Samtidigt installerades Q-Lock för synkdrift i både Lilla och
Stora mixen.
Vi behövde en tonkamera för Dolby Stereo
på Europa Film, men våra ekonomiska resurser var begränsade så någon
nyinvestering var inte att tänka på. Då tog Tryggve Svensson på sig
uppgiften att bygga om en gammal Klangkamera till stereo. Tryggve hade
all nödvändig kompetens, expert som han var på optik, mekanik och
elteknik. Dessvärre tog det lite lång tid att få kameran färdig, men
1985 rullade den — naturligtvis bäst i världen.
Nästa
stora händelse, och en mer beklaglig sådan, var när Svensk Filmindustri
i början på sommaren 1984 köpte upp Europa Film. Redan i augusti samma
år sålde SF musikstudioverksamheten och filmateljéerna i Mariehäll till
Sonet. Det enda de behöll var Europa Films biografer.
Under
perioden 1984-1989, efter Sonets köp av Europa Film, satsades det stort
på studion. För filmljudavdelningens del investerades först i en ABC80
dator för automatisk kontroll av nivåerna i Kongsbergbordet. Enkelt,
men en väldig hjälp. Vidare köptes två 35 mm klippbord med kombinerad
film- och videoavsökning och tidkodavläsning. Dessutom en 24-kanalig
bandspelare till Stora mixen, och flera perfomaskiner för avspelning av
35 mm och 17,5 mm magnetfilm. Lilla mixen byggdes om, och en ny studio
byggdes för dubb och eftersynk samt mix av TV-produktioner i vår nya
ljudefterarbetsavdelning en trappa upp i vad som förr var B-hallen. Som
akustisk expert
och konstruktör vid dessa om- och nybyggnationer anlitades Ingemar
Olsson.
Kent Andersson, Europa Films eget geni, konstruerade och
byggde dessutom tre mixbord, ett för optisk överspelning, ett för
magnetisk överspelning och ett till Lilla mixen. Alla bord kom i bruk
1984.
Livet leker på Sonet Studios! Till konkursen 1992.
Studion
återuppstod trots allt under hösten 1992, nu som Europa Studios AB men
med mycket begränsade ekonomiska resurser. För att hålla jämna steg med
utvecklingen i filmbranschen i övrigt köpte jag privat en
ljudbearbetningsdator, en Audiovision, som installerades i dubbstudion
vintern
1992-93.
Jag skall gå i pension
december 1994 och vi börjde leta efter en ersättare. Till sist föll
valet på Gábor Pasztor, som anställs i början av år 1994. Stora planer
kom att smidas. Mixern byggdes om för att klara THX lyssningens krav,
och ett nytt helautomatiskt mixbord köptes (ett Neve-Capricorn), samt
flera Avidsystem för både bild- och ljudredigering. Jag fick förmånen
att mixa några produktioner i detta fantastiska mixbord. Min sista
film var tänkt att bli Lennart Hjulströms Rusar i hans famn
våren 1996. Men ödet, i form av Bosse Jonsson, ville annorlunda. Bosse
skulle producera en ny Åbergfilm, Hälsoresan,
och det fick bli den sista filmen för min del, med inspelning,
ljudläggning och mixning under 1999. En behaglig och trevlig avslutning
på en mestadels inspirerande och glädjefylld period i mitt liv.
Jag
vill passa på tillfället att hälsa till alla tekniker, regissörer och
producenter som eventuellt läser det här. Nog har vi väl för det mesta
haft fantastiskt trevliga tider tillsammans?
Tack alla!
Sven
|