 |
 |
 |
| 1933 | ||
| Ur
servicebeskrivning för Radiola Allström (335 LV): Apparaten har endast två spänningsområden tack vare en regulatorlampa [rödmarkerat i schemat ovan], vilken inom vida gränser håller glödströmmen konstant. Anodströmmen ändras visserligen med nätspänningen, men gallerförspänningsmotstånden sörja för att anodströmmen håller sig inom tämligen snäva gränser. Glödströmmen till rören filtreras ej, varken vid lik- eller växelström. Däremot finns över detektorrörets glödtråd en potentiometer (F. 6969) på 300 ohm [blåmarkerad], till vars rörliga arm apparatens nolledning är ansluten. Potentiometern är åtkomlig från apparatens baksida och inställes så att minsta möjliga nätljud erhålles.  Kommentar från Håkan Lindberg: När man fick bra likriktarrör och elektrolytkondensatorer runt 1930 började man bygga radioapparater för två typer av nätanslutning: 1) Växelströmsmottagare med nättransformator som är isolerade från nätet. 2) Allströmsmottagare som gick att ansluta både till likström och växelström. Den här typen var sämre ur elsäkerhetssynpunkt eftersom chassit kunde bli strömförande beroende på hur man vända stickproppen i vägguttaget, men den var billigare att tillverka eftersom den saknade nättransformator. |
Aga-Baltics nya fyrarörs-super ”Aga Symfoni, Typ Modern”.
”Aga Schlager-Konsert” med grammofon.
”Aga Schlager”, en modern trerörsapparat.
”Aga Duo”.
Tvårörsmottagare för likström.
Luxor 323 D. ”Distanstrean”.
”Radiola Allström”.
Trerörs-Universalmottagare.
”Stora Radiola”. Fyrarörs distansmottagare.
Stationsskalan i högtalaröppningen.
|
Elektrodynamiska
högtalare även i små apparater.
Svenska Dagbladet 8 februari 1933. Den elektrodynamiska högtalaren, som åtminstone i regel måste sägas vara väsentligt överlägsen den elektromagnetiska i ljudkvalitet, var ännu för något år sedan en lyxvara, nästan uteslutande förbehållen de större och dyrare apparattyperna. Detta var naturligtvis alldeles oriktigt. Ty varför skall en liten apparat, avsedd för lyssning på en närbelägen lokalstation, ha sämre ljud än en stor distansmottagare? Kravet på rent och vackert ljud har blivit allt större under åren; det faktum, att många fortfarande föredraga att lyssna med kristallapparat och lurar, beror nog icke blott på det facila priset, utan även därpå att mottagningen blir jämförelsevis mera tillfredställande än med billiga rörapparater, som hittills funnits i marknaden. Man får också komma ihåg, att många lyssnare, framförallt i Stockholm, inte har någon glädje av en stor och dyrbar mottagare, även om de ha råd att köpa en sådan, emedan de lokala störningarna hindra dem från att höra på utländska program. Den, som är hänvisad till att lyssna på närbelägna sändare, är i verkligheten bäst betjänad av en för ändamålet speciellt byggd lokalmottagare. Konkurrensen har också gjort, att radiofabrikanterna äntligen funnit med sin fördel förenligt att förse även de små och billiga apparaterna med dynamiska högtalare. Denna typ av högtalare är numera så fulländad, att den icke blott tävlar med, utan är väsentligt överlägsen de flesta lurar i fråga om ljudets reproduktion. Den har också sjunkit avsevärt i pris, att inköpspriset för en modern mottagare med dynamisk högtalare nu är mindre än för en apparat av äldre typ med magnetiska högtalare för något år sedan. Så gott som alla firmor har därför inbyggt elektrodynamiska högtalare i sina nya apparater, även i mindre och billigare typer. De nätanslutna mottagarna från Radiobolaget, Aga-Baltic, Stern & Stern m.fl. ha numera uteslutande dynamiska högtalare. Andra fabrikanter, såsom Philips och Telefunken, använda alltjämt såväl dynamiska som magnetiska högtalare. |
Fem sidor ur 1933 års katalog över radiomateriel från Elektriska Industri-Aktiebolaget (EIA) i Stockholm:
