HF-kondensatormikrofoner

Vanliga kondensatormikrofoner är väldigt känsliga för fukt. Egenheten beror på att den högohmiga kapselns laddning hoppar ut i det fria, via vattenmolekyler, när luftfuktigheten är hög. Resultatet blir knäppar och knaster. Förr i tiden var det bara att stå ut med eländet och så gott det nu gick försöka hålla sina mikrofoner torra och varma. Numera använder man ofta HF-kondensatormikrofoner, vid filminspelningar utomhus, eftersom elektroniken i den mikrofontypen är förhållandevis lågohmig och därför inte alls så fuktkänslig.

Den första HF-kondensatormikrofonen konstruerades 1923, av Hans Riegger vid Siemens forskningslaboratorium i Berlin. Men på den tiden var tekniken otymplig och en smula opålitlig. Rieggers mikrofon var ju rörbestyckad. HF-kondensatormikrofontekniken föll därför snart i glömska. Först när det fanns transistorer och små kristallstyrda oscillatorer på marknaden kom genombrottet.

När transistorerna började slå ut eletronrören, i mitten av 50-talet, gjordes många försök att använda den nya komponenten även till kondesatormikrofoner. Det fanns ju många fördelar med en transitoriserad mikrofon. Den kunde göras liten, ha lägre strömförbrukning och kunde anslutas med enklare kablar. Små mikrofoner var därför mycket efterfrågade av TV-bolagen.

Ett stort problem, som de flesta mikrofontillverkare ställdes inför från 50-talets mitt, var att transistorerna på den tiden inte klarade av kondensatormikrofonkapslarnas höga impedans. Lämpliga fälteffekttransistorer skulle dyka upp på marknaden först omkring 1960. Därför var det många tillverkare som experimenterade med Rieggers HF-teknik. Det var dock bara Sennheiser som höll fast vid den. De lanserade sin första HF-mikrofon, en kula som gick under benämningen MKH 104, i början av 60-talet.

Mikrofontillverkare som var gamla i gemet släppte HF-tekniken när FET-transitorerna lanserades. Att Sennheiser kom att satsa så helhjärtat på HF-tekniken har säkert till viss del att göra med att bolaget aldrig tidigare hade tillverkat några kondensatormikrofoner. De hade inga gamla traditioner att ta hänsyn till.



MKH 104. Mikrofonen är 127 mm lång, diametern 20 mm och den väger 90 gram.
Kontakten är 3-polig och tillverkad av Tuchel. Matningsspänningen är 8 volt, ström 5 mA.



Ljudvågor som träffar membranet i en kondensatormikrofon får som bekant kapselns kapacitans att variera. I en modern HF-kondensatormikrofon sitter en kristallstyrd oscillator (8-10 MHz) vars utspänning moduleras (amplitudmoduleras) av kapselns skiftande kapacitans. En demodulatorkrets konverterar sedan till vanliga ljudvågor.

Schema till Sennheiser MKH 405
(Om du är lite bevandrad i radioteknik ser du kanske av schemat
att en MKH-mikrofon hämtat sina grunddrag från just den disciplinen.)




Hans Riegger vid Siemens forskningslaboratorium i Berlin
konstruerar den första HF-kondensatormikrofonen 1923.
(Året därpå konstruerar han den s.k. Blatthaller-högtalaren.)


”Siemens & Halskes kondensatormikrofon
har inbyggd i stativfoten en särskild
högfrekvensförstärkare och detektor
för att man skall slippa från den annars
oundvikliga kapaciteten i långa tilledningar.”

Ur tidskriften Populär Radio nr 11, 1930

Hans Rieggers HF-kondensatormikrofon kunde återge ljud mellan 50-8000 Hz och var utrustad med en rörbestyckad oscillator på c:a 1,5 MHz. Membranet var gjort av en mycket tunn aluminiumfolie.




Principschema för Rieggers mikrofon


Till startsidan