I sommar har Sandrews, med Allan Edwall som regissör och Rune Ericson som fotograf, spelat in Sigfrid Siwertz klassiska pojkroman ”Mälarpirater”. Det är tredje gången denna roman blir film.

Första gången var 1923, då med Gustav Molander som regissör. Det var Molanders debutfilm, och handlingen var trots titeln förlagd till skärgården. Filmen blev en kritikersuccé, och speciellt seglingsbilderna är mycket realistiskt och bra gjorda. Axel Lindblom stod bakom kameran.

En ljudfilmsversion i färg av ”Mälarpirater” tillkom 1959 i regi av P.G. Holmgren. Tyvärr är denna inte av lika hög kvalitet som stumfilmen.

Allan Edwall har länge haft ”Mälarpirater” i tankarna för en film.
—Romanen gjorde otroligt starkt intryck på mig när jag som ung läste den. Mälarpirater speglar så mycket av vad jag själv kände i puberteten, och i den här versionen försöker jag ta fasta på relationerna mellan pojkarna mer än själva handlingen, bl.a. Fabians och Georgs kamp över båten och tillvaron, berättar Allan i en inspelningspaus.

Handlingen i Allan Edwalls film är förlagd till 50-talet.
—Att filma i nutid vore orealistiskt. Med polishelikoptrar, båtar och TV för efterlysning, vore det helt otänkbart att tre grabbar i en båt skulle kunna hålla sig gömda i Mälarens vikar under en hel sommar. Men det var fortfarande möjligt på 50-talet, säger Allan.

Under hösten -85 började Rune Ericson att leta efter inspelningsplatser. Det gällde att hitta en lämplig del av Mälaren, med vikar och fjärdar, utan modern bebyggelse. Lättaste sättet var att rekognosera från ett flygplan. Rune fick hjälp av kollegan Roland Lundin, som besitter kunskapen arr ratta ett sjöflygplan, och med hjälp av en stillbildskamera fotograferades lämpliga inspelningsplatser.
—Att använda ett sjöflygplan är betydligt billigare än helikopter och vi kunde lätt landa i lämpliga vikar, säger Rune.

Med dessa stillbilder som underlag kunde regissör, fotograf, scenograf och produktionsansvariga välja lämpliga platser. Det blev södra Björköfjärden och bryggan vid Ekensberg som blev basläger för filmteamet. Härifrån kunde man på en halvtimme nå de flesta av inspelningsplatserna för seglingsscenerna.

Rune Ericson insåg redan på ett tidigt stadium att det skulle bli problem att ta bra seglingsbilder från en annan båt. Att få en stabil bild när två båtar rör sig oberoende av varandra är omöjligt. Rune ville också ha möjligheten att ta nära och täta bilder från låg vinkel, vilket också skulle vara omöjligt från en stor följebåt. Dessutom måste stora delar av inspelningsteamet få plats på båten. Efter att noga ha analyserat problemet kom Rune fram till att en katamaran byggd som en stor arbetsplattform vore den bästa lösningen. På ett båtvarv hittade Rune ett katamaran-skrov, som var något defekt p.g.a. en olycka. Men det gick att reparera och på detta byggdes ett lågt däck, och det utrustades med två starka utombordsmotorer.

För att kunna filma ”Vildrosen”, så heter den gamla koster som har en av huvudrollerna, och få stabila bilder gjordes en konstruktion som gjorde det möjligt att koppla samman de båda båtarna, som då tillsammans bildade en trimaran, men samtidigt gav segelbåten möjligheten att röra sig fritt runt sin egen axel och kränga naturligt.

—Det blev en väldigt lyckad konstruktion och den har fungerat perfekt. Med de erfarenheter vi nu har kan man för en billig penning göra den ännu bättre och mer funktionell. Jag hoppas verkligen att ”filmbåten” får stanna kvar i branschen, då vi alla förr eller senare kommer att få användning för den. Jag tror tyvärr inte att Sandrews kommer att behålla båten utan vill få tillbaks en del av investeringskostnaderna, berättar Rune.

Då större delen av inspelningen sker ute på Mälaren behövde man också ett depåfartyg för skådespelare, kläder, smink etc. Man hyrde då in en gammal f.d. militärbåt, som ägs och är upprustad av scenografen Ulf Axén. Ombord på denna intog man också lunchen. Inspelningen startade i början av maj, och efter ett uppehåll under industrisemestern (Mälaren vimlar då av moderna flytetyg) fortsatte den till slutet av augusti. Totalt 60 dagar. Att inspelningstiden blev så lång beror mycket på att två timmar varje dag gick åt för bilkörning från Stockholm till Ekensberg och åter.


Panavision och 3-perf

Rune Ericson har under ett par år gått och burit på tanken att förbilliga inspelningen av 35 mm film genom att filma med en kamera som matar fram tre perforeringshål i stället för fyra, och därmed spara 25% råfilm utan att bilden minskas. (Se TM 88.)

Förra hösten träffade Rune några av Panavisions tekniker hos Aaton i Grenoble och berättade om sin idé. De blev genast intresserade och lovade omgående att bygga om två kameror. Efter någon månad kunde Rune ta de första testbilderna vid ett besök hos Panavision-fabriken i USA, och i början av april kom kamerorna till Sverige.

En av kamerorna har stått som reserv inlåst i ett kassaskåp, ifall en olycka skulle hända med produktionskameran.

—Jag är mycket nöjd med hur Panaflex-kameran har fungerat. Den är liten, smidig och tyst, väl genomtänkt och mycket flexibel. Fungerar bra både på stativ och på axeln, då man kan montera kassetten antingen ovanpå eller baktill. Jag har gjort en speciell adapter så att jag kan montera 300 m kassetter baktill, vilket tidigare var möjligt endast med 120 m kassetter. Detta har underlättat vårt arbete i form av färre omladdningar. Zoomobjektivet, 20-100 mm, har varit på kameran för det mesta men alla interiörer ombord på båten och i sittbrunnen är tagna med fasta brännvidder, 14, 20, 35 mm, berättar Rune.

Men det räcker inte att bygga en kamera för 3-perf-matning, labbet måste också göra en del modifieringar av sin utrustning. Film-Teknik, som är det labb vi använde för ”Mälarpirater”, var också med på noterna. Bengt Orhall och hans tekniker har lagt ner mycket energi på att få allt att fungera. Vi valde att från 35 mm-neget göra en 16 mm arbetskopia, vilket har fungerat bra. Till premiären kommer vi att göra två kopior direkt från 3-perf-negativet, och bygga om projektorn på premiärbiografen till 3-perf-matning. Resten av kopiorna kommer att kopieras till normala 4-perf-kopior.

—Vi får se denna produktion som en test av 3-perf-systemet, vilket inte har kostat producenten något extra, och därefter göra en noggrann utvärdering. Det finns också ett internationellt intresse för 3-perf, speciellt för produktion av TV-serier och med tanke på kommande HDTV, avslutar Rune Ericson.

Sveriges Television kommer att testa systemet på en kommande produktion, och de har som första företag i världen modifierat sin Rank-Cinetel MK3 scanner till 35 mm 3-perf.



Jag vet ett sätt på vilket västvärldens 35 mm-produktioner skulle kunna spara 2 miljarder kronor per år. Nej, det är inget feltryck – 2.000.000.000:- (nio nollor). Med östblocket och Indien/Kina inräknade kan summan förmodligen fördubblas. Idén är inte min. Ryssarna pratade om den för 20 år sedan. I Mascelli’s Cine Workbook från 1973 finns antydningar. Det hela är mycket enkelt. Västvärlden förbrukar 150.000.000 meter 35 mm negativfilm och 150.000.000 meter 35 mm positivfilm per år. Skulle vi minska förbrukningen med 25% skulle vinsten bli 2 miljarder per år.

Den ekvationen går väl inte ihop? Visst gör den det! På vidfilm består ju filmen av 30% svart bildskillnad. Det är bara att låta kameran mata 3 perforeringshål i stället för 4 per bild! Bilden blir lika stor, men bildskillnaden bara 1,5 mm.

::::6 mm	::::::1,5 mm
Till vänster en vanlig vidfilm 1:1,66 med sin stora bildskillnad. Till höger 3-perf.

Ja men Cinemascope och 70 mm, hur fungerar det i 3 perf-systemet? Redan nu är Cinemascope som upptagningsformat på väg att försvinna till förmån för System 35, där man använder vanliga objektiv, bildbredden på negativet går från perforering till perforering, och bildhöjden blir mindre än 3 perforeringshål. Från originalnegativet (som alltså inte är hoptryckt) görs i optisk printer ett komprimerat Cinemascope-negativ för kopiering. Från samma originalnegativ kan direkt uppblåsning ske till 70 mm-kopior. Den här utvecklingen beror på att råfilmen blivit så otroligt finkornig och skarp. Informationen i 35-negativet räcker väl för förstoring till Cinemascope och 70 mm. Antingen det anamorfiska objektivet på kameran heter Panavison eller Technovision har kvaliteten inte varit jämförbar med ”vanliga” objektiv, särskilt inte vid stora öppningar. De är också klumpiga och dyra. Anamorfiska upptagningssystem är nog dömda att försvinna i framtiden. System 35 kommer att ta över, och kommer att fungera lika bra om kameran har 3-perf-frammatning.

(…)

Hur förhåller det sig med kopiering, biografer, klippbord, ljudbearbetning, kameror?

Innan vi fortsätter vill jag påminna om att det här inte gäller dagens verklighet, inte heller 1986 utan snarare 1990-2000. Det gäller också 2.000.000.000 kronor per år. Jag är övertygad om att det fyrkantiga 4:3-formatet är dömt att försvinna. År 2010 har vi vidfilm hemma, formatet är 75x120 cm och förmodligen kan du hänga den på väggen. Därför behöver vi inga filmkameror som tar ”fyrkantigt” i framtiden, men de måste klara av ”både och” under en övergångsperiod. Många har pratat om 3-perf tidigare, men det är nu, 1985, som förutsättningarna börjar skymta.

Jag pratar om 2 miljarder per år, en abstrakt summa. Om jag säger 150.000 i besparing på en ordinär svensk långfilm blir summan mer konkret.

(…)

Var med och satsa!

Låt oss fantisera lite! Vi bygger om en Arri 35 BL till 3-perf för 100.000:-, klippbord för 20.000:- och projektor på labb och ljudstudio för 20.000:-. En kopieringsmaskin som gör direktkopia 3 till 4 perf kostar något under 1 Mkr. Tycker vi att det är för dyrt kan vi köpa en 3 perf-frammatning till en av våra befintliga optiska printrar för kanske 50.000:- och göra CRI eller Master Dup 4-perf. Den utrustningen måste vi ha för att starta.  Men vore det inte enklare att göra kontaktkopia och köra 3-perf på biograferna? Absolut, det är ju slutmålet, och var så säker, det kommer. Det är det allra enklaste, tro mig. All biografprojektorer har, vad jag vet, endast 3 kugghjul som transporterar filmen. Det översta och understa har 32-kugg (åtta rutor), malterserkorset har 16-kugg (fyra rutor). Om man gör den enkelt utbytbara till 2 st 24-kugg och ett 12-kugg, så kan maskinisten skifta, beroende på om kopian är 3-perf eller 4-perf.

3 perf-kopian blir 25% lättare, 25% billigare att kopiera, 25% kortare och förmodligen 25% billigare i frakt. Men innehåller lika mycket visningstid med samma bild/ljud-kvalitet. Inte att förglömma – kameran har film för 25% längre tid och går tystare. Givetvis måste kugghjul bytas i överspelningsmaskinerna och andra justeringar göras. Om kopiorna blir 3-perf går ljudet 25% långsammare vilket (enligt sakkunskapen) har mycket liten påverkan på ljudkvaliteten.


Här har Sverige chans att göra pionjärinsatser

Många läsare tycker kanske att detta är vansinne, att det är för komplicerat och verkar omöjligt att genomföra. År det verkligen det? Titta på övergången från 78:or till LP, från svartvitt till färg-TV, Cinemascope-revolutionen i världens biografer. Visst måste vi investera någon miljon för att komma igång. Men bara genom att spela in alla svenska 35 mm-produktioner under ett år på 3-perf (med arbetskopia) och sedan kopiera den på 4-perf skulle vi spara ca 2-3 Mkr per år. Kunde vi sedan också göra 3-perf-kopior kan summan dubbleras. Vi kan således spara pengar eftersom det blir lite billigare att göra film. Då kan vi ju göra fler filmer och alla får mer jobb. Bra va?