Studior på Europa Film
samt några bonusbilder med Gert Palmcrantz i Philipsstudion

Previous Home Next

Bilden kommer från Pearls annons i Radio och Television, nr 6 - 1962, och är förmodligen tagen i den ombyggda gamla A-hallen som en tid var avsedd för reklamfilmsinspelning och så småningom blev Musikstudio 2. Teknikern är Björn Almstedt. Mixbordet är byggt av Sven Elmén och bestyckat med Quad-förstärkare. Lådan som syns till höger på bordet är en klassisk rörbestyckad RCA-limiter, modell BA-6A. Den tillhörde grundutrustning på många amerikanska radiostationer.
Källor: Sven Fahlén, Lars Klettner och Gert Palmcrantz.


Mikrofonen är en Pearl C-2. Mikrofonupphängningen är också från Pearl, konstruerad av Bernt Malmqvist.




Kommentar från Gert Palmcrantz: Det här är jag i unga år. Jag anställdes för att arbeta på matrisverkstaden på Europa Film 1959 och flyttats över till ljudavdelningen 1962. Här står jag i den studio som kallades ljudgaraget och som från början var just ett garage för en Volkswagen-buss som användes vid exteriöra filminspelningar.

Ljudgaraget låg med fönstren mot kasematterna och användes i huvudsak som kontrollrum vid grammofoninspelningar i B- eller C-hallen, som hade bra akustik när de var tömda på all interiörinstallation efter filminspelningar. Det här var alltså innan stora musikstudio 1 stod klar 1962. Klicka här om du vill se var ljudgaraget låg.

Någon enstaka gång användes ljudgaraget även som talstudio, vilket jag tydligt preparerar för på bilden. I sådana lägen flyttades kontrollrummet ut till det lilla utrymme som fanns mellan ljudgaraget och entrén dit. Där fanns även ett isolerat utrymme som dolde ett EMT-eko, en enorm rektangulär trälåda med en jättelik järnplåt upphängd i fjädrar på insidan. Ekot kunde kopplas till alla kontrollrummen på Europa Film via en växel. Det var den tidens mest använda ekoenhet och fanns i de flesta professionella studior.

När jag nu ser på bilden undrar jag om det inte rent av är mitt allra första inspelningsuppdrag under eget ansvar, d.v.s. som A-ljudtekniker. Man började ju alltid som B-ljud eller assistent till ett A-ljud. Det jag skulle spela in var ingen mindre än författaren och poeten Erik Lindegren, vilket ju var en oerhörd ynnest att få inleda sin karriär med som A-ljudtekniker. Poeten var mycket nöjd med inläsningen och ville bjuda på lunch vid nästa tillfälle, som tyvärr aldrig blev av.

EMT (Elektro-Mess-Technik) introducerade sitt plåteko EMT 140 år 1957. Ekot vägde ungefär 270 kg och hade måtten (LBH) 2,5 x 0,35 x 1,2 meter. Plåten var 0,5 mm tjock. Efterklangstiden kunde varieras mellan 1-4 sekunder.




Det här är Bengt Runsten, Europa Films ljudtekniske chef och min mentor. Även den här bilden är troligen tagen i ljudgaraget. Bredvid Bengt står ”gröna faran”, en Ampex 3-kanalsmaskin för 1/2"-band som Sven Elmén byggde ihop år 1958. Det var ett monster som vägde bly och landets första flerkanalsmaskin. Mixern Bengt sitter vid är en stereoversion av Elméns första Quadmixer. Monoversionen kan du se på bilden högst upp på den här sidan. Jag vill minnas att vi hade två mono- och en stereoversion av Sven Elméns första, mobila, små Quadmixerbord på Europa Film. De här borden var byggda kring Quads monoförsteg QC-II, som tillverkades mellan 1953-59.

Quadmixern stod på en typ tevagn och kunde rullas dit den behövdes. Det var det som var det fantastiska med att jobba på Europa Film den första tiden, ingenting var fastmonterat. Gick något sönder eller om det behövdes extra utrustning var det bara att hämta från en ledig studio eller i det stora ljudförrådet.




Min första liveinspelning på Europa Film i april 1963.

Vi släpade ut all teknik ur A-hallens kontrollrum till en skåpbil och for ner till Berns för inspelning av Svenska Ords första revy där, ”Håll igång på Berns”. Till höger står Europa Films 3-kanaliga Ampexbandspelare, den så kallade ”gröna faran”. Bordet var Elméns första 3-kanalsbord på hjul med, om jag minns rätt, åtta Quad-försteg (mono) och tre Quad-slutsteg.

”Håll i gång på Berns” släpptes även i en stereoversion på LP. Skivan är mycket sällsynt och har ett högt samlarvärde. Det måste ha varit min stereodebut i karriären.

Jag kom att spelat in alla Svenska Ords revyer. Jag har även gjort otaliga liveinspelningar för Knäppupp på Idéonteatern, krogrevyer på Hamburger Börs och Berns samt på teatrarna Södran, Folkan, Vasan, Oscars.





Björn Almstedt i graveringen 1963.

Bandspelaren alldeles bakom Björn är en Presto, med alla hastigheter: 3 3/4", 7,5", 15" och 30".

Det stora, höga åbäket till vänster är en 2k Ampex som Sven Elmén byggde till stereograververket man ser en skymt av längst till vänster. Monograververket står till höger.

Rullen längst upp på Ampexen var till förvarningen, d.v.s. signalen som ett halvt skivvarv innan ökade varvtalet på motorn som drev skruven på graverdosan för att ge plats åt den starkare signalen. Metoden kom till för att spara utrymmet på skivan och på så sättet få längre speltid. Håller man en LP mot ljuset så ser man ju tydligt hur den svaga musikens täta spår bildar helt blanka ytor medan den starka musiken kräver större spårutrymme som glittrar likt en vattrad sjöyta.



Graververk tillverkat av Neumann.




Även jag graverade helst mina inspelningar själv.
Hur många fick gå i en sådan skola?





På hösten 1963 började jag jobba för Svenska Philips, i deras studio på Lidingövägen. Jag gjorde dessutom en kort sejour år 1966 som Tonmeister i en nybyggd och toppmodern studio i Köln där de hade en 6-kanals Telefunkenmaskin för 1"-band! Klart att jag nappade. Dock, ”das grosse wunder aus Schweden” kunde inte anpassa sig till tyskarnas ”ordnung muss sein”-tänkande där ingenting svängde. Så jag hastade tillbaka till Svedala redan efter ett halvår.

Väl hemma passade jag på att åka ut till Europa Film för att återkalibrera mig hos det gamla gänget. Glatt samspråkande med dem i lunchrummet stormar plötsligt min gamla chef Bengt Runsten in och hojtar att det sitter fullt med musiker i studio 1, men ingen tekniker. Bengt får då veta att teknikern gått på semester varpå Bengt utbrister: ”Palmcrantz, du springer ner och tar det här!”. Då jag påpekade att jag ju inte var anställd på Europa Film svarade Bengt kort: ”Du är anställd från och med nu … spring ner, dom väntar!!!”

På Europa Film fick jag vid den här tiden vara med och utveckla multikanalstekniken från 8 till 16 och 24 kanaler. Det var då proggmusiken skapades och jag kom att samarbeta med bland andra Björn J-son Lindh, Hawkey Franzén, Janne Schaffer och Mikael Ramel.

Bilden ovan är från kontrollrummet i gamla A-hallen år 1968. Bordet är Sven Elméns sista bygge, en stor Quadmixer med 16 ingångar och 4 utgångar, bestyckad med åtta av Quads stereoförsteg modell 22.

Gamla A-hallen var delad i två utrymmen på min tid. Delen närmast Bällstaån hade byggts om till grammofonstudio med kontrollrum redan på 50-talet, innan jag kom dit. Den andra delen, närmast ateljégången, var filmmixstudio.

Europa Film skaffade en Scully 8-kanalsmaskin redan 1968. Den hade både ett 4k huvud för 1/2"-band och ett 8-kanals huvud för 1"-band. Bandtransporten var alltså omställbar. Till att börja med körde vi bara 4 kanaler, men på hösten 1968 tröttnade jag på 4-kanalstekniken och satte i 8-kanalshuvudet i Scully-bandspelaren, till Sven Ingvars stora glädje.

När den nya musikstudio 3 stod klar 1969, och så småningom också fick ett Kongsbergbord, renoverades kontrollrum och studio i A-hallen till den nya 8-kanalsstandarden och blev musikstudio 2. Som mixbord installerades Quad 4-an (fyra utgångar).
Senare in på 80-talet renoverades 2:ans kontroll igen för kopiering av masterband till kassettillverkningen.

Någon kanske invänder att en inspelningsmixer med fyra utgångar väl inte räcker för en bandspelare med åtta. Men det gjorde den faktiskt.

Jag spelade oftast in kompet i stereo på kanal 1 och 2, och övriga instrument på kanal 5 och 6. Sedan kunde jag ping-pong kopiera, d.v.s. kopiera mellan kanalerna.

Den här tekniken att kopiera mellan kanalerna kallades Sel-Sync och hade utvecklats av Ampex. Principen var att inspelningshuvudet kunde kopplas om och fungera som ett avspelningshuvud, så att nya ljud kunde spelas in på fria spår i perfekt synk med de redan inspelade.

Om artisten exempelvis ville dubbla sin röst spelade jag in stämma 1 på kanal 7 och dennes andra stämma på kanal 8. Därefter mixade jag ihop kanal 7 och kanal 8 tillsammans med en tredje stämma från studion till den lediga kanal 3. Sedan kunde jag använda kanal 7 och 8 igen.

En speciell lyssningmixer för 8 kanaler löste avspelningsproblemet.




Nya musikstudio 3. Bild från 1969.
Notera att det är samma mixbord i gamla A-hallen (musikstudio 2) som i musikstudio 3.
Även det här stora bordet hade alltså hjul och kunde flyttas runt.
Min vänsterhand vilar på lyssningsmixern.




Musikstudio 3, år 1969.







Här en bild från Svenska Philips Elektronikstudio, vid Lidingövägen i Stockholm, där jag började jobba på hösten 1963.

Bandspelarna var Philips EL3501, en mono- och en 2k-modell. Dessutom hade vi en 4k för 1/2"-tape, en jättepjäs som tyvärr var lite knepig. Du kan ana den till vänster om grammofonverket.

Räddningen blev en Ampex 4k. Den bandspelaren var ett villkor för att jag skulle ta anställningen hos Philips. Att nämna Ampex i Philipshuset var förstås som att svära i kyrkan, men jag fick som jag ville.


Ampex 4k
använde jag förstås mest. Men Philips mono- och 2k-maskiner var nog de bästa jag någonsin jobbat med rent mekaniskt.

På hyllan i bakgrunden står ett filter från Klein+Hummel, modell UE-100. Grammofonverket i förgrunden är tillverkat av EMT. Vi hade även en ekokammare av samma typ som på Europa Film.




Kontrollrummet i Philips Elektronikstudio 1966.

Det snygga mixbordet var byggd av Bengt Hellberg och Gunnar Ringström, två tekniska genier som var anställda på Philips långt innan jag kom dit. Bordet hade tio mikrofoningångar och några lineingångar. Jag är osäker men tror att de flesta av bordets filter- och förstärkarmoduler var tillverkade av Siemens.

Högtalarna, fyra stycken (det var ju 4-kanalsteknik), var först de klassiska Ampex-väskorna med inbyggda förstärkare. De syns till höger på bilden ovan. Senare byttes de ut mot fyra Electro Voice-märkta högtalare i en trekantig baffel monterade på väggen under taket mitt emot mixern. Har aldrig sett dem någon annanstans.

Stereo var svårt att mixa till på den här tiden eftersom det
ännu inte fanns s.k. panoreringspottar i mixborden. Ljudet var antingen i vänster eller i höger kanal. För att få en mittkanal måste signalen delas i en s.k. splittbox, och läggas både i vänster och höger kanal. En annan lösning var att sångaren sjöng i två mikrofoner placerade tätt intill varandra utan att röra på huvudet.


Ampex-högtalare med förstärkare i väska.
Foto: Tekniska Museet.




Philipsmixern, EMT-verket och Philips 4-kanalsbandspelare.
I bakgrunden skymtar Ampex 4k.




Till vänster en mycket ung Benny Andersson.

I maj 1965 kom ett popband som hette Hep Stars ner till mig i Philips-studion. De hade tidigare gjort sina inspelningar i en rätt enkel studio som fanns i Borgarskolans aula, men ändå haft flera topplaceringar i radions tio-i-topp program.

Deras producent Åke Gerhard, som jag kände väl och gjort inspelningar för på Europa Film, hade startat ett eget skivbolag med namnet Olga.
Åke hade hört att jag flyttat till Philips och vill nu pröva om Hepparna kunde låta bättre där.

Vi fann varandra snabbt, och den första vi spelade in var ”Bold headed woman” som direkt tog första plats på Tio-i-topp. Grabbarna stortrivdes i studion och jag gjorde alla deras inspelningar där, och sedan även på Europa Film fram till 1971 då gruppen upplöstes.

Men det var inte bara Hep Stars under 60-talet. Jag kom även att spela in exempelvis Gunnar Kinch, Fabulous Four, Lee Riders, Spotnics, Peps Persson och Hansson & Karlssons första skiva Monument.





Svenne Hedlund och jag filosoferar över livet vid Ampex 4:an.




På scenen med sånggruppen Spiralerna.
Det är den då 27 årige Pz, som jag kallades, som riggar mikrofonen.
Skymd i kören står faktiskt också Brasse Brännström som sjöng mycket bra ... också.









Här en bild på mig, Bengt Runsten, två Nagra IV-S och en SAM 82-mixer, i Västerås vid en liveinspelning med Lionel Hamptons Big Band. Bengt var lika jazztokig som jag och när han hörde att självaste jazzlegenden Hampton skulle spelas in hängde han med som min assistent. Ombytta roller, något som vi båda gillade!

Jag hade startat eget 1974 men jobbade fortfarande en hel del för Europa Film och kunde därför låna kompletterande utrustning av dem vid liveinspelningar, som mer och mer blev mitt gebit. Jag hade nämligen tröttnat på multikanalstekniken och det eviga mixandet och mixtrandet med allt mer verklighetsfrämmande klanger. Med enbart en stereobandspelare och två mikrofoner ville jag försöka återerövra den akustiska verkligheten.


Under 1970-talet fick folkmusiken en renässans, och jag fick i uppdrag av skivbolaget Sonet att tillsammans med riksspelmannen Björn Ståbi resa runt i landet och dokumentera de sista traditionsbärarna av genuin folkmusik. Här gavs unika tillfällen att fånga legendariska spelmän på plats i deras egen hemmiljö, där fiolen enbart ackompanjerades av
en sprakande spis och några knarrande golvtiljor. Jag kom att spela in drygt fyrtio LP-skivor med svensk folkmusik under 70- och 80-talen.

Jag använde ofta två Neumann U47 FET (superkardioider) eller Neumann U269 samt en Nagra IV-S vid musikinspelningar de där åren.

SAM 82-mixern har 8 kanaler med Lundahl-transformatorer
och tillverkades av SATT Electronics i Stockholm i början av 80-talet.
Mått 445 x 335 x 80 mm, vikt 8 kg.


År 1987 fick Gert Palmcrantz Expressens kulturpris Spelmannen, tillsammans med Povel Ramel. Motiveringen löd: ”Gert Palmcrantz är en äkta spelman och musikant i ljudteknikerns alltmer syntetiserade värld. Med fenomenalt gehör, inspirerande fantasi och drivet kunnande är han musikernas idealiske interpret när han lyhört överför det levande ögonblicket till reproducerande material. Palmcrantz förkortar avståndet mellan musiker och lyssnare i stället för att förlänga det.”

Till startsidan