Palladium, en tekniskt representativ biografteater.
Industritidningen Norden, 1919.

I. Lokalernas anordning, utstyrsel m. m., av fru Dagmar Waldner.

[…]
I Palladium har Skandinavisk filmcentrals vilja och förmåga dokumenterat sig på ett mycket förtjänstfullt sätt. Ehuru ej ägare till byggnaden — denne är C. O. Lundbergs fastighetsbolag — har Skandinavisk filmcentral själv stått för planläggningen och utförandet. Större delen av femvåningskomplexet disponerar det också redan nu. Meningen är att firman så småningom skall övertaga även de övriga i byggnaden inrymda affärslokalerna, för vilka den också redan nu slår som uthyrare. […]

II. Den specialtekniska utrustningen, av fil. kand. Axel Waldner.

Den maskinella utrustningen i Palladium utgöres av tvenne apparater av Ernemanntyp av vilka den ena, så när som på de optiska delarna, är helt och hållet tillverkad i Sverige, av Skandinaviska kinematograffabriken.

Drivkraften levereras av en 1/4 hk likströmsmotor för 220 volt, men äro apparaterna i reserv även försedda med vev för handkraft. Återspolningen av filmrullarna sker för hand. Som objektiv användas Ernemanns kinostigmat f = 100 mm, vilket med ett avstånd av 35 meter mellan objektivet och bildytan ger en bild av dimensionerna 6 x 8 meter. Bildytan utgöres av tyg målat med limfärg för att höja reflexionsförmågan. För att dessutom få en så god bild som möjligt för hela salongen, har den förmånligaste ställningen på ytan utexperimenterats och befunnits vara bäst vid en lutning bakåt av 70 cm.

Till varje föreställning köres i medeltal 2.300 meter film, och då filmtrummorna rymma omkring 600 meter vardera så köras apparaterna alternerande. Ombytet, som den kvällen undertecknad hade tillfälle övervara ett dylikt, skedde med en sådan precision att, fastän det ägde rum mitt i dramat, kunde det absolut icke märkas av publiken, såvida den inte just då händelsevis haft sina ögon riktade bakåt mot hålen i maskinrumsväggen. Här finnas nämligen 4 st. sådana, två som titthål för maskinisten, mitt för hans plats, till höger om vardera apparaten, och ett för vardera apparatens ljusknippe.

Dessas luckor kunna stängas, dels för hand, varuti intet märkvärdigt ligger, och dels automatiskt, varvid belysningen i salongen samtidigt tändes. Utlösningen av dessa båda funktioner sker antingen automatiskt, om eld skulle utbryta i maskinrummet, eller genom dragning i endera av tvenne, på olika platser inom lokaliteten befintliga handtag, det ena som reserv för det andra. Uppfinnaren av denna koppling, som icke lär vara patenterad, är en svensk vid namn Johansson, som varit anställd hos den firma, Elektriska bolaget Poijes & Wettermark, som utfört den elektriska anläggningen. Denne Johansson lär för övrigt vara uppfinnare till en hel del anordningar inom densamma. Så t. ex. nummertavlorna på båda sidor om ridån, vilka till sin inre konstruktion fördelaktigt skilja sig från de på Röda kvarn, som äro av tyskt fabrikat. Lamporna till nummertavlorna erhålla för övrigt ström av låg spänning, ungefär 16 volt, från en särskild omformare, som ävenledes förser trappstegsbelysningen på läktarna med ström. Denna omformare, som i likhet med övriga maskiner, utom själva projektionsapparaterna med deras kopplingstavla, står uppställd i ett särskilt rum, vilket man skulle kunna kalla kopplingsrummet, erhåller å primärsidan 220 volt och är utförd för en effekt av 0,8 kw. Här stå ävenledes de båda omformarna för projektionsapparaternas båglampor. Vardera apparaten har sitt särskilda aggregat på 16,7 kw och 440 volt primärt som omformas till 70 volt, varav 60 användas i lampan. Denna har, som alla projektionslampor, handreglering och tar maximalt en ström av 100 amp. Lampkolen äro 22 x 30 mm vekkol.

Till vardera omformaren går en dubbel stigareledning med omkastare för att nedbringa risken för driftsstörning till den minsta möjliga.

För att bullret och vibrationerna från maskinerna icke skola märkas å den under dem befintliga läktaren, äro de icke fastsatta i golvet utan stå fria i en plåtlåda fylld med sand, med tjock maskinfilt närmast maskinernas bottenplatta. Detta gör att de praktiskt taget arbeta ljudlöst.

I kopplingsrummet äro även tavlorna för hela byggnadens belysning uppställda. Denna ar kopplad i olika grupper, där varje grupp och inom varje sådan grupp vissa komplex av lampor kunna tändas och släckas oberoende av varandra. Själva salongsbelysningen är dessutom automatiskt kopplad till ridån, så att när denna, som skötes från maskinistens plats vid projektionsapparaten, drages upp minskar en reostat på kopplingstavlan belysningen kontinuerligt, så att denna precis kopplas ut när ridån hunnit upp, varefter programnumren växlas för hand. När ridån drages för, sker tändning på samma sätt.

För att icke hela den stora belysningen i salongen skall behöva tändas för städningen, vilken sker helt och hållet med dammsugare, så finnes nere i salongen en särskild kopplingscentral, städcentralen, dit vissa lampgrupper äro inkopplade för den s. k. städbelysningen. Denna kan skötas här nerifrån eller uppifrån kopplingsrummet allt efter önskan och fullkomligt oberoende (trappkoppling).

Regleringen av temperaturen i salongen sker automatiskt med hjälp av Lux' termostat. Kompressorn för densamma, som inom parentes sagt är den bullersammaste maskinen av dem alla, står i kopplingsrummet. Här finnes även en fjärrtermometeranläggning samt pådrag för ventilatorer. Dessa befordra den friska luften genom särskilda värmekammare ut i salongen uppe vid taket och suga ut den förbrukade luften nere vid golvet.

För eldsäkerheten är väl sörjt genom de sedvanliga föreskrifternas uppfyllande i fråga om reservutgångar, maskinrummets belägenhet och byggnadssätt med dess ovannämnda automatiska avstängande från salongen. Risken för uppkommandet av en större filmbrand torde för övrigt vara reducerad till ett absolut minimum därigenom, att apparatens filmtrummor äro helt tillslutna och filmen vid utlöpandet ur desamma går genom en smal kanal med tätt till filmen slutande väggar och rullar. Även om filmremsan utanför kassetten skulle fatta eld, så verkar metallen i denna c:a 10 cm långa kanal så avkylande, att filmen inuti densamma icke upphettas över sin flammningspunkt den korta stund det tar för den utanför varande filmremsan att brinna av. Som apparaten icke fortsätter att mata ut mera film ur kassetten, så slocknar elden av sig själv när den nått kanalkanten, såsom framgick av ett experiment vid vårt besök därstädes. Skulle emellertid så inträffa, att av någon orsak kassetten blivit så upphettad, att filmen inuti densamma börjat sönderdelas, så torde på grund av att den är alldeles tillstängd de våldsamma mängder giftiga gaser, som utvecklas när filmen förbrinner utan eller med otillräckligt lufttillträde, tvinga maskinisten att lämna rummet snarast möjligt tills förbränningen är slut och rummet utvädrat. Någon fara för publiken torde ändock icke finnas, då ju dels öppningarna till salongen äro tillslutna med tjockt glas och dels de ovan nämnda luckorna äro automatiskt stängda för glaset. Något vidare brännbart bakom den tjocka stenväggen, som avgränsar salongen, finnes f. ö. icke.

Maskinpersonalen utgöres av två man. Det borde för övrigt vid alla biografer, även de mindre, aldrig vara färre ån två man i maskinrummet, både ur bekvämlighetens och, icke minst, ur säkerhetens synpunkt.


Till startsidan