Direktör E.G.A. Engström, Skand. Kinematograffabriken, Stockholm.
Filmbladet, den 15 februari 1918

Film- och biografbranschen har, som våra läsare nogsamt känner till, under innevarande och föregående svåra kristider också haft att dragas med en mycket stor brist på en hel del saker, som krävas för biografrörelsens bedrivande. Det har varit ont inte bara om film, värme, ljus, båglampskol o.s.v., utan också — och fetta i kanske än högre grad — om maskiner och maskindelar, som höra till ett väl försett och utrustat biografmaskinrum. Icke minst har det varit ont om projektionsapparater och till sådana hörande ersättningsdelar. Under sådana förhållanden har det varit gott att ha en sådan ”hjälpare i nöden” som Erik Engström och hans fabrik för tillverkning av svenska biografmaskiner och för reparation av maskiner och maskindelar, Skandinaviska Kinematograffabriken.

Hr Engström utgör ett av de efterföljansvärda exemplen på att det också fins svensk energi och företagaranda på biografmaskinteknikens område.

Ur den synpunkten och desslikes därför att han är relativt ”gammal i gåle” inom den svenska biografbranschen lämpar det sig synnerligen väl att nu presentera honom som »biografgubbe”.

Erik Gustav Albert Engström är infödd stockholmare och såg dagen den 10 juni 1885, vadan hade han alltså nu står i sin fulla mannakraft, med händerna fulla av arbete och huvudet fullt av idéer, vilka nog — om inte förr så när världskriget en gång väl är över — komma till synes.

Engström har tillhört biografbranschen sedan år 1908. Han gjorde, som så många andra av den svenska biografbranschens medlemmar sina första lärospån som ambulerande biografägare och bereste i denna egenskap under ett års tid olika delar av vårt land. Inom kort fann han dock nomadiserandet allt för ansträngande och besvärligt, varför han slog sig ner i Stockholm och övertog den lilla biografteatern Maxim i Birger Jarls Passage, vilken han, med ett intervallum av ett par år, sedan dess innehar. År 1911 sålde han nämligen Maxim för att två år senare, 1913, ånyo övertaga den. Sistnämnda år startade han jämväl i Stockholm en mindre verkstad för reparation av biografmaskiner samt för tillverkning av nya sådana. Att han redan vid starten hade stora utvecklingsplaner i tankarna framgår av det namn han gav sin verkstad, nämligen Skandinaviska Kinematograffabriken. Från den 16 januari 1916 arrenderade han Svenska Biografteaterns verkstad vid Malmskillnadsgatan och övertog i oktober samma år genom köp samma verkstad, som han därefter utvidgade och flyttade till annan och avsevärt större lokal i huset Malmskillnadsgatan 54, med ingång från Brunnsgatan 25.

Här har han nu efter hand sett arbetet växa och verksamheten utvidgas, så att han f.n. sysselsätter ett tjugotal arbetare. Vi visa i detta sammanhang ett par interiörer av de synnerligen trevliga fabrikslokalerna med deras uppsättning av dyrbara och präktiga arbetsmaskiner och där det icke blott tillverkas biografmaskiner av svenskt material utan även utföres reparationer av samtliga inom biografbranschen använda maskintyper.





Direktör Engström har skaffat sig en stab av yrkeskunnigt arbetsfolk, men framför allt har han haft förträffliga, med precisionsarbete väl förtrogna verkmästare vilka gjort att hans fabrik så småningom arbetat in sig och förvärvat namn om sig för synnerligen gediget och pålitligt arbete. Själv övervakar han och har överinseende över det hela och sköter affärens administrativa detaljer, samtidigt som han alltjämt leder  sin lilla biograf, vilken också används för provning av vid fabriken tillverkade och  reparerade maskiner.





Annons i Filmbladet 22 februari 1919.



Kinofa går in på sitt fjärde decennium, och i nya lokaler.
Ur Biografägaren, den 21 mars 1944

Kinofa fyllde de trettio för några månader sedan och samtidigt passade bolaget på att flytta sina lokaler ut till Hammarbyleden. Men innan dagens Kinofabolag presenteras, kanske det skulle vara intressant med en liten återblick på dess utveckling.

Maxim-Teaterns Maskinlager.
Kinofa hade — liksom många filmbolag — ett helt annat namn när det startades. Då — det var 1913 — hette det helt anspråkslöst »Maxim-Teaterns Maskinlager» och dess lokal var Maxim-biografens i Stockholm maskinrum. Biografens dåvarande ägare — som nu är Kinofas chef — Gustaf Engström fann, att det skulle finnas marknad för maskiner till dåtidens biografer och att det även skulle kunna finnas tillgång till reparationsarbeten o. s. v. Han satte i gång och under den första tiden gjordes allt för hand. Med tiden kom den första maskinen — en borrmaskin. Tiden gick och firman gick framåt. 1915 utsläppte den nya firman sin första katalog. 25 år senare är denna katalog av stort värde, inte blott ur kuriositetssynpunkt utan även som en tankeställare över den enorma utveckling som biograftekniken tagit sedan dess. Bläddrar man i katalogen bland alla »kinematografmaskinerna» tror man att det knappast är sant. Nyheten för det året tycks den automatiska brandluckan vara. En maskin från samma år av fransk modell garanteras ha absolut stillastående bilder och den såldes till det facila priset av 280: — kr.!

Men katalogen upptog även priser på olika reservdelar och andra biograftillbehör, det finns båglampor, kalkljusbelysning, elektriska motstånd (som nu skulle få statens provningsanstalt att rysa), vidare t. ex. notställ med lamphållare, huv, ledning och stickkontakt för 15 kr., filmskåp av galvaniserad plåt etc. »En komplett uppsättning med Kinematografmaskin av fransk modell för elektriskt ljus» betingade ett pris av 756 kr. om motor och motstånd och järnstativ medföljde — utan dessa extra arrangemang gick uppsättningen på 526 kr.! Det var tider!

Skandinaviska Kinematograffabriken.
Maxim-Teaterns Maskinlager växte och frodades och från att ha haft en anställd fick det flera och man började bygga projektorer av Pathé och Ernemanntyp. Senare blev firman även agentur för Ernemann projektorer. 1915 hade dåvarande Maxim-Teaterns Maskinlager övertagit Svenska Bios maskinlagers verkstad och ungefär samtidigt med ombildningen övertog Skandinaviska Kinematograffabriken Svenska Bios maskinlager. Bolaget slutade tillverka egna projektorer 1927 när det fick generalagenturen för Zeiss och då sysslade man mest med reparationer. Några år tidigare hade bolaget även introducerat Hahn Goertz-projektorerna, som blev mycket omtyckta. Under mitten av 1930-talet började bolaget med tillverkning av olika apparater för biografbruk och man satte även i gång med tillverkning av projektorer av egen konstruktion.

Kinofa.
Detta nya steg markerades även av ett nytt namnbyte. Det gamla namnet var alltför svårhanterligt och under de närmaste åren fick bolaget den form det i dag har och efter flera år på olika ställen har det nu funnit en lämplig verkstad vid Hammarbyleden.

Den nya fabriken.
Det hör ju till att tillverkningen skall komma i ett helt annat läge i en ny fabrik och det gör den sannerligen ute vid Hammarbyleden. Själva fabriken som sådan är inte ny, den byggdes för ett par år sedan för ett annat ändamål, men den passar Kinofa utmärkt. Driften har kunnat rationaliseras åtskilligt eftersom alla verkstadslokaler ligger i ett plan och utom verkstaden inryms planeringsavdelning, orderkontor, lager etc. inom samma fastighet. Vid ett besök är det ett nöje att konstatera hur väl varje utrymme har tillvaratagits. Fabriken har dessutom en stor tomt som möjliggör de utvidgningar som måste komma när tiderna har blivit normala igen.

Kinofas tillverkningar.
Bland alla de tillverkningsgrenar, som Kinofa har för att främja den svenska biografnäringen, kan nämnas projektorer, ljudanläggningar, HI-lampor och LI- lampor, kassetter, portabla ljudfilmsanläggningar, spolapparater, likriktare, instrumenttavlor o. s. v. Vidare tillverkas reservdelar till de flesta projektorer. Kinofa har inriktat sin tillverkning på det självförsörjande planet — allt som kan utföras av bolaget självt tillverkas. Utom naturligtvis vissa standardvaror. Men för att ta ett exempel: projektorerna är i det närmaste helt och hållet Kinofas eget arbete och dessa har som så många vet många finesser som utexperimenterats av tillverkaren själv. Transportabla ljudfilmsanläggningar är även ett gebit som Kinofa står ensam för i Sverige och bland bolagets många egna nyheter under åren kan nämnas 1800 meterskassetterna, en kassettyp som knappast tillverkas någon annanstans. Av Kinofas många specialiteter kan även nämnas lampor av olika slag och utföranden och många bolag — som man nästan skulle kunna tro vara bittra konkurrenter — köper av Kinofas tillverkningar.

Exporten.
1939 — det sista fredsåret — hade Kinofa en stor export till grannländerna och även på andra håll inom Europa. F. n. ligger denna export av förklarliga skäl nere men man arbetar liksom på många andra håll för en kommande export och här som inom alla svenska industrier gäller det att komma fram tack vare sin kvalité och efter detta krig får man räkna med att denna betyder mer än någonsin.

(Under de gångna åren har Gustaf Engström stått i ledningen och han har vakat över bolaget både i goda dagar och i onda — ty de senare har även beskärts honom — men han har förstått att leda sitt bolag tillbaka på säker grund och han har många medhjälpare kvar sedan unga år, som t. ex. Erik Wahlström som började sitt projektorbygge redan 1916. Till slut ber vi att få önska Gustaf Engström och hans Kinofa lycka till där ute vid Hammarbyleden!)


Annons i Sveriges film- och biografmän
ett porträttgalleri utgivet av Sveriges Biografägareförbund, 1920





Ur Biografägaren nr 4, 23 februari 1935



Kinofa-ljudadapter, svenskt precisionsarbete:
Alla rörliga delar lagrade i S.K.F.:s specialkullager.
Ytterst noggrannt slipade och polerade transport- och styrrullar av specialstål.
Medgiver reproduktion av frekvenser upp till 10.000 perioder.
Möjliggör ett fullständigt utnyttjande av ”high fidelity”-filmen.
Konstruerad med hänsyn till kommande förbättringar i upptagningstekniken.
Projicerad spaltbild cirka 0,0115 mm.
Vridbar anordning för snabb utväxling av defekta tonlampor.
Levereras med 2, 3 eller 4 tonlampor.



Kinofa-kombinationshögtalare:
Denna högtalare består av en högtalare för de lägre frekvenserna samt en eller två dito för de högre.
Frekvensområde 40-10.000 perioder.
De olika högtalarna äro så elektriskt kopplade, att de arbeta inom bestämda frekvensområden, som kunna varieras beroende på akustiska förhållanden.
Den elektroakustiska verkningsgraden är vid denna högtalare cirka 100 procent högre än vid normala konhögtalare samt för frekvensområdet 3.500-10.000 perioder mångdubbelt högre.

Kinofa-förstärkare:
Typ K. 15, K. 30, K. 40. Distortionsfri utgångseffekt resp. 15, 30 och 40 watt vid 2 procent distorsion.



Ur Biografägaren nr 8, 20 april 1935



Kinofa-ljudadapter, svenskt precisionsarbete:
Ny förbättrad typ.
Effektiv filmbroms.
Ökad svängmassa.
Inga kort- eller långperiodiga variationer.
Ställbar slingfångare.
Jämn och tyst gång.
Alla rörliga delar lagrade i S.K.F.:s specialkullager.
Alla transport- och styrrullar noggrannt slipade och polerade.
Medgiver reproduktion av frekvenser upp till 10.000 perioder.
Möjliggör ett fullständigt utnyttjande av ”high fidelity”-filmen.
Konstruerad med hänsyn till kommande förbättringar i upptagningstekniken.
Projicerad spaltbild cirka 0,0115 mm.
Vridbar anordning för snabb utväxling av defekta tonlampor.
Levereras med 2, 3 eller 4 tonlampor.



Kinofa högtalare:
Voigts högtalare äro kända över hela världen för sin höga elektro-akustiska verkningsgrad (c:a 30-35 %) och enastående reproduktion. De reproducera frekvenser upp till 11.000 perioder med hög verkningsgrad och med en speciell s.k. ”booster” anordning kan reproduktionen av de högre frekvensområdet ytterligare höjas om så erfordras. Vi tillverka delvis dessa högtalare (Engelskt patent no. 278098 och 748709) här i Sverige under licens från Voigt Patent Ltd., England.


Kinofa-annonser
ur en skrift som heter Sveriges biografer
utgiven av Sveriges Biografägareförbund



1936




1942




1945-46


Till startsidan