De påfallande tekniska bristerna vid kinematografvisningar hade ofta sin grund i svårigheten att finna ljuskällor av adekvat styrka och pålitlighet. Åren närmast före 1900 hade ännu endast ett mindre antal landsortsstäder elektrifierats. Men under det nya seklets första år byggs elektricitetsnäten snabbt ut. För flertalet av de ambulerande filmförevisarna blev därför användningen av andra ljuskällor än elektriska en tvingande och ofta bitter nödvändighet. Endast ett fåtal tycks ha skaffat den elektriska motor, som Numa Peterson erbjöd i sin priskurant för 1901. I stället för elektrisk båglampa användes vanligen kalkljus och, förefaller det, mera i nödfall acetylengas.

Acetylenapparaterna var inte endast otympliga, de var på grund av den explosiva gasen också relativt farliga. Fördelen med acetylengasapparaten var dess prisbillighet. Enligt N. Petersons priskurant gick den bara på något mer än 100 kronor. Kalciumkarbiden kostade 60 öre kilot.

Kalkljusbelysningen ansågs av många bättre än acetylengasen. Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. ”Syrgassäcken bör belastas med cirka 100 kilo” konstaterade N. Petersons priskurant. Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus. Påfylld fungerade kalkljuslampan i 1 1/2 à 2 timmar. I stället för syrgassäck användes ofta cylindertuber. Kalkljuslampan kostade med tillbehör år 1900 omkring 250 kr. För 125 kr. erbjöd Numa Peterson en apparat för automatisk syrgasberedning, vilket gjorde att varken den dyrbara syrgassäcken (à 98 kr) eller syrgastuben var behövlig. Man behövde inte riskera olyckshändelser och kunde få en ljuskälla ”inom loppet af några minuter, när som helst och var som helst.”

Den vanligaste ljuskällan än den elektriska båglampan, och då i de flesta fall den med handreglering och icke den automatiska. På senare tid torde även vid mindre ljusstyrka täljstensbåglampan användas, samt de ljusstarka glödlamporna (...) Även kalkljus används, mest vid ambulatoriska biografer, där icke alltid tillgång till elektrisk ström kan erhållas. Kalkljuset kan då produceras antingen med syrgas och vätgas, acetylen, lysgas eller någon annan brännbar gas, framställd genom förgasning av t.ex. eter, sprit, gasolja eller något dylikt ämne. En typ av svensk precisionstillverkning, huvudsakligen avsedd för platser utan tillgång på elektrisk kraft, är den å bild nedan framställda vandringsbiografen av AGA:s välkända fabrikat. I den nedersta lilla lådan ligger bl.a. accumulatorn och gasbehållaren, vilka erhållas för 3 till 23 timmars bränntid. Påfyllning kan äga rum genom insändande av behållarna till någon av de olika depåer, som upprättats för ändamålet runt om i landet. Fotogen och spritglödljus äro också i bruk, men på grund av sin ringa ljusstyrka m.m. icke är att tillråda.

”Syrgas fick man koka ihop med klorsyrat kali och brunsten och hopsamla den i en gummisäck. Denna säck placerades mellan ett par bräder. På det översta brädet lades lämpliga tyngder. Gummisäcken var hopkopplad med ett eterbatteri, och så uppstod lysgas. Denna gas pressades mot en kalkcylinder, som vitglödgades. Härav namnet kalkljus.”

Gas i en säck låter mystiskt, men uppgiften blir begriplig när man hör att säcken var av gummi. Denna säck går igen i många skildringar och måste ha verkat hemlighetsfull och trolsk. I Blåbands-lokalen i Strängnäs ställdes sålunda 1902 filmapparaten på läktaren: ”En märklig apparat som inte bara bestod av projektorn, utan också av en väldig gassäck, belastad med tunga vikter och några väldiga stenar.”

Stenarna behövdes för att syrgasen med kraft skulle pressas in i en behållare. Bernhard Forssberg berättar från en av sina turnéer: ”Till gasljuset, som vi då hade, hörde en gummisäck och på den måste vi ha en sten.”

I Järvsö (vid en gratisföreställning i kyrkan till förmån för spetälska) kunde man i sista minuten inte finna någon lämplig sten. ”. . . då satte sig prosten helt resolut på den (säcken) och satt där blixtstilla i en förfärligt obekväm ställning hela den timme, föreställningen varade.”

Senare användes järntuber — cylindrar — i ställer för säckar. Tuberna levererades laddade med gas av olika affärer. Vi har ett järnvägskvitto, undertecknat P. Lundholm, vilket meddelar att denne från Edv. Nerliens i Stockholm per efterkrav mottagit ”1 Cylinder-Syrgas”, som vägde 20 kg. Den kostade kr 15:26 och ett brev av år 1906 från en nystartad biograf i landsorten till Numa Petersons meddelar: ”Får underrätta Herr Bökman att vi mycket godt satt oss in i behandlingen af kalkljus-apparaten . . . dock räcker gasen icke längre än idag och i morgon, hvarför jag beder att få nya cylindrar till lördagsafton . . .”

Ett ögonvittne berättar hur man ”i en liten skolsal ... ser en distingerad herre i bonjour (Meijerhjelm) ... ta upp inträdesavgifter och ordna med 'gastub'”.

Syrgasen som sådan brinner inte, men användes för att ge en mera intensiv hetta åt lågan än den fick genom enbart lufttillförsel. Syrgasen måste emellertid erhålla förmågan att förbrännas innan den nådde fram till brännaren.

Från säcken pressades den därför först in i en behållare, där den värmdes med en spritlampa. Från behållaren gick två rör, det ena direkt till brännarens munstycke, det andra till en annan behållare. Det var där en brännbar gasblandning åstadkoms. Behållaren innehöll en porös massa eller helt enkelt en tvättsvamp. I närmaste apotek köptes t.ex. eter, som droppades ner i behållaren och uppsögs av den porösa massan eller svampen. När syrgasen trängde igenom svampen mättades den med eter. Sedan fortsatte den i ett rör till munstycket. När den strömmade ut mot glödkroppen ägde den alltså förmågan att brinna. Det var bara att ta Gud i hågen och tutta på. För att lågan skulle brinna ännu bättre och utveckla större hetta, tillstötte syrgasen från det andra röret och blåste syre in i lågan.

Namnet ”kalkljus” kom av att glödkroppen bestod av en kalkbit, en legering av kalk och asbest eller av pulvriserat kolsyrat kali, brunsten eller dylikt som med något bindemedel formats till ”patroner”. Sådana stänger köptes t ex hos grosshandlare Skoog.

Man hör också namnet ”knallgas”. Det berodde på de smällar som uppstod när gasen tändes och släcktes.

Explosionsrisk fanns alltid. Munstycket täpptes lätt igen, och efter rengöringen fick man vänta ett slag innan man förde fram strykstickan och tände.

I Eyvind Johnsons roman [”Här har du ditt liv!”] läses:
”Lokalen, där Larsson och Olof skulle förevisa Henny Porten . . . var en gammal loge. Där stod biolådan och de svartlackerade, koffertkupiga filmlådorna, och runt omkring stod bonden, som kört upp det från bryggan, och hans familj. Framförallt var det de bägge gascylindrarna, som väckte deras nyfikenhet . . . bonden . . . undrade . . . om de skulle komma att explodera. Logen var ju förstås försäkrad. Larsson svarade, att det var inte fritt. Och han blinkade till Olof.
— Förr eller senare, sade han. Det händer alltid. Förr eller senare exploderar det med en sjuhelvetes smäll och en kraft som sliter sönder bå människor och djur och lyfter taken av husen. Så han kunde inte lämna någon garanti, allt berodde helt och hållet på manometrarna. Och han blinkade åter till Olof — just så skulle man ta bönder!”

Man förvånar sig inte att filmvisarna, särskilt på de fasta biograferna, övergick till elektricitet så snart tillfälle bjöds. Det började ske redan några år in på det nya seklet. Om Charles H. Johnson berättas att han alldeles förkastade kalkljuset, att han försökte med acetylén, men sedan inledde elektriskt ljus från elektricitetsverket.

Han drog med andra ord en kabel till visningslokalen. Det gjorde även Wennersten till Realläroverkets aula i Göteborg 1902.

Kalkljuslampor till filmprojektorer tillverkades i olika utföranden, avsedda för olika sorters bränsle. Det kunde vara vara sprit, fotogen, eter, vätgas och lysgas. Det gemensamma för alla modeller var behovet av syrgas. Innan ångorna från bränslet träffade kalkstycket, skulle de mättas med syrgas. Modellen ovan har två kranar som reglerar flödet av vätgas och syrgas. Gaserna strömmar genom rör till ett lutande munstycke där en låga brinner, riktad mot ett cylindriskt kalkstycke. Detta roteras av projektionisten allteftersom kalken brinner upp. Först öppnar han vätgaskranen, och antänder gasen. Därefter öppnar han syrgaskranen, långsamt, till dess kalkstycket blir vitglödgat. Om han släpper på syret för hastigt slocknar lampan med ett poff.

Lysgas kunde man också få genom att blanda eter och syrgas. Bild ovan. Resultatet blev inte lika ljusstarkt, som vid blandning av vätgas och syrgas, men det var tillräckligt för mindre lokaler.

Dubbla gassäckar för syre och vätgas till en kalkljusanläggning.	Säck för enbart syrgas, försedd med vikter för att åstadkomma lämpligt gastryck.

---

Acetylengasapparat för
förstoringsapparater och Sciopticon
Ur Priskurant å fotografi-artiklar
från Numa Petersons handels- och fabriksaktiebolag, 1901

Acetylengasapparatens användning.
Apparaten består af en yttre cylinder A, (se bifogad genomsnittsteckning till vänster), en i cylindern upp och ned rörlig gasklocka B samt en i denna gasklocka insatt behållare C för kalciumkarbiden. [...] En del olägenheter, som vidhäfta enklare apparater af denna sort, äro dock vid ifrågavarande apparat undanrödja genom särskilda anordningar, hvarigenom apparaten blifvit dels fullkomligt ofarlig och pålitlig, dels ytterst bekväm att handhafva. Den lemnar ren gas af ett lagom och konstant tryck.

Apparatens påfyllning med vatten och kalciumkarbid.
Upplyft gasklockan B ur cylindern A och fyll denna senare med vatten upp till det ställe inuti cylindern, där färgen slutar, men tillse därvid, att ej något vatten kommer i röret 7, Vrid skrufven 1 å gasklockan, så att bygeln 2 blir lös, och borttag såväl denna som locket 3 och gummiringen 4. Upplyft karbidbehållaren C och tillse att den är torr och ren och alla de små hålen öppna.

Inlägg kalciumkarbid, så mycket som kan beräknas åtgå under den tid lågorna skola brinna (ungefär i hektogram för hvarje låga pr timme).

Karbidbehållaren bör dock aldrig fyllas mer än till 3/4 af sin höjd, ty karbiden sväller under vattnets inverkan.

Insätt derefter karbidbehållaren i gasklockan, inlägg gummiringen och tillslut locket medelst kraftigt åtvridande af skrufven samt stäng kranen 5. Insätt först, då detta är gjordt, gasklockan på sin plats i apparaten och öppna kranen 10. Klockan nedsjunker då till bottnen, men någon gasutveckling sker ej så länge kranen 5 är stängd.

Tillkoppling till brännare och igångsättning.
Kranen 10 förbindes med brännarne medelst en gummislang; om så lämpar sig, ledes äfven en gummislang från säkerhetsröret 11 ut i det fria. Detta är endast behöfligt, då man för någon längre stund vill afstänga gasledningen till brännarne och ej vill tillåta, att någon gas därunder möjligen kan komma ut i lokalen.

Brännareledningen öppnas nu och brännare tändas. Lågan utvecklar sig ej till sin fulla lyskraft förr än all luft bortgått ur apparaten. Gasutvecklingen fortgår automatiskt i mån af konsumtion, till dess att karbiden är förbrukad, och utan att apparaten under tiden behöfver någon som helst tillsyn.

Varsamhet är vid handterandet af acetylengasapparater, hur ofarliga de än kunna vara, på det bestämdaste att anbefalla!

Behandling af apparaten efter användningen.
Efter slutad användning stänges kranen 10, gummislangen borttages och apparaten bäres ut. Isärtagning och rengöring af apparaten är ej lämpligt göra inomhus på grund af den obehagliga lukten. Någon eld eller något ljus, i hvadform det vara må, får på inga vilkor finnas i närheten! Kom ihåg att gasen är mycket explosiv! Efter det apparatens alla inre delar äro spolade och rengjorda, ställas de hvar för sig på något torrt ställe och sammansättas ej förr än de äro torra. Vid rengöringen aftappas äfven medelst kranen 8 det vatten, som möjligen afsatt sig ur gasen i kondenseringsrummet 9.

Gaumont Elgé-Reflex
Cylindern på golvet innehåller syrgas.

Kalkljusanläggning, tillverkad 1914 av ICA AG (International Camera Actiengesellschaft) i Dresden. Kärlet till vänster var fyllt med eter. Fatet som kärlet stod på kunde fyllas med varmt vatten så att etern lättare skulle förgasas. Den stora gasflaskan innehöll komprimerad syre. På gasflaskans ventil satt en slang som matade syre till brännaren. En annan slang kom från eterbehållaren. Brännarens mycket heta lågan var riktad mot ett kalkstycke som blev intensivt vitglödgat.