Pathé Professionnel



Société Pathé Frères i Frankrike lät tillverka en filmkamera för eget bruk som de använde i sina studior från 1908. Det var urmakaren, ingenjören och uppfinnaren Pierre-Victor Continsouza som konstruerade och byggde Pathé Frères kameror, kopieringsmaskiner, och projektorer.

Principen för den nya kamerans filmframmatning var hämtad från bröderna Lumières Le Cinématographe, vars patent Pathé köpt licens 1907. Kameran släpptes på öppna marknaden 1911 och fick namnet Pathé Professionnel. Här i landet kallades den ibland även för Pathé modell B. I USA hette den Pathé Studio.

Fullt utrustad väger kameran cirka 8 kilo och med kassetter är den ungefär 50 cm hög. Kamerakroppen är tillverkad av trä, överdragen med skinn. Även kassetterna, som rymmer 120 meter film, är gjorda av skinnöverdraget trä.

Kassetterna är delbara. Du kan alltså ta bort uppdragskassetten och låta avlämnarkassett sitt kvar. Varje kassett kan fungera antingen för uppdrag eller avlämning.

Eftersom kameran bygger på Lumières konstruktion är veven placerad bakpå kameran. Två varv matar fram 16 bildrutor.

Kamerans optik och mekanik är monterad på en mässingsplatta innanför trähöljet.

Sektoröppning i kamerans slutare är omställbar.

I början levererades kameran ofta med ett Tessar-Krauss 50 mm f/3,5 som var tillverkat på licens från Zeiss av E. Krauss i Paris, eller ett Voigtländer Heliar 51 mm f/4,5. Men det gick även att beställa brännvidderna 35, 75, 120, 135 och 150 mm.

Pathé Professionnel var mycket populär under stumfilmstiden. Filmfotografen Billy Bitzer använde kameran bl.a. till filmerna Nationens födelse (1915) och Intolerance (1916). Även Julius Jaenzon och hans svenska kollegor använde den flitigt.

Kameran tillverkades i olika utföranden och var under ständig utveckling. Och de svenska filmfotograferna lät förstås göra egna förbättringar med hjälp av filmbolagens mekaniska verkstäder.

Pathé Professionnel kopierades av flera tillverkare, bland andra Wilart Instrument Co, som gjorde kamerakroppen helt i metall, samt av Lubin Manufacturing Company.

The American Society of Cinematographers (A.S.C.) har en sida om historiska filmkameror – se här – där de bland annat berättar att Pathé-kameran hade en tendens att bygga upp statisk elektricitet när man vevade, vilket kunde resultera i vita blixtar på negativet. Problemet var extra stort vintertid.


Kommentar från Roland Sterner, FSF:
En sätt att minska risken för blixtar på negativet var att dra en kabel från kamerans inre mekanik till ett litet järnspett som slogs i marken. Att helt enkelt jorda kameran. En annan metod som förekom i USA var att placera varmvattenflaskor på var sida om kassetterna. Andra satsade på att se till att förvara kamera och råfilm utomhus, och menade att problemet försvann om allt material hade samma temperatur. Filmfotografen Billy Bitzer försökte lösa det genom att göra ett hål i sidan på kameran och montera dit ett rör som ledde till en karbidlampa som gav värme. Fotografiet nedan visar Billy Bitzer och hans Pathé-kamera med värmeaggregat under inspelningen av D.W. Griffiths Genom stormen (1920). Så sent hade man alltså problem med statisk elektricitet i Pathé-kamerorna. Tyvärr har vi ingen kunskap om hur svenska filmfotografer förhöll sig till Pathé-kamerornas egenheter i det här avseendet.







A: Tavla med visare som anger filmåtgången i meter. 1 varv = 100 meter.

B: Axel som används när fotografen vill veva en bildruta per varv.

C: Lupp med tillhörande lucka.

D: Läderstropp som underlättar när kamerans baksida ska öppnas.

E: Skärpeinställningsratt.

F: Sidsökare.

G: Stans. Fotografen behövde nämligen kunna att göra hål i filmen, så att laboratoriepersonalen, när de lindade upp filmen på framkallningsramen i den röda lampans sken, såg när det var dags att riva av negativet. De gick ju inte att riva av mitt i en scen. Ett vanligt skäl till att stansa var att ljuset förändrats, och att negativet som följde därför förmodligen skulle komma att behöva en annan framkallningstid. (Det gick naturligtvis även att riva av filmen i kameran och byta uppdragskassett, då slapp fotografen stansa.)




H: Bländarinställning. Ibland har den två skalor märkta T (Tessar) och V (Voigtländer). Ibland bara T. Att det står T i stället för Z (Zeiss) på bländarskalan beror på att Pathé ibland sålde sina kameror med Tessar-objektiv tillverkade på licens av E. Krauss i Paris.

I: Tryckknapp som aktiverar den mekanik som gör upp-, ned- och övertoningar. Toningarna görs med bländaren. Bländarskalan på bilden ovan går som synes åt två håll. Den ena för upptoning, den andra för nedtoning.

På höger sida om kassetterna sitter två rörlibell som visar kamerans lutning.



Kameran på den här bilden har ingen axel för enbildstagning.

När fotografen skulle försäkra sig om bildutsnittet öppnade han kamerans bakre lucka och trädde den yttre filmremsan över skärpeinställningens axel, den i mitten till vänster. Därefter tog han bort tryckplattan. När han sedan stängt luckan kunde han titta på motivet genom luppen med den inre filmremsan, den som går förbi matningen och bildfönstret, som mattsskiva. Den svartvita råfilmen var nämligen aningen genomskinlig.

Längst ner till vänster inne i kameran syns en lite fyrkantig låda i metall. Där förvaras kamerans mattskiva. I stället för att titta på motivet genom filmen kunde man ladda ur den, plocka bort tryckplattan och placerade mattskivan i bildfönstret.


Del av filmbana till en Pathé-kamera.

Det runda greppet längst ner tog fotografen tag i när han skulle öppna filmbanan för exempelvis omladdning.



Under ett lock i greppet samlades de utstansade filmbitarna. Ville fotografen tömma var det bara att skruva bort greppet och blåsa rent.




Filmbanans insida är sammetsklädd, och där perforeringen löper sitter fjädrande glidskenor med uttag för kamerans gripare.



På kameran till vänster står det ”Forsners AB, 1923, Stockholm”
på den runda visartavlan som anger filmåtgången uppe till höger.

På kameran till höger har man byggt till möjligheten att ändra slutarens sektoröppning
med reglaget mellan vevaxeln och visartavlan för filmåtgången.




Två av Svenska Bio och Svensk Filmindustris kameror.
Den översta rejält ombyggd. Närbilder nedan.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs © Svenska Filminstitutet




Den översta kameran.
På plåten högst upp till vänster sitter sektorinställningen. Till höger om den syns skärpereglaget med skalor för olika objektiv.

På den undre plåten sitter kamerans stans och bländarinställning. De två bländarskalorna till höger är för 50 och 75 mm objektiv. Skalan till vänster är förmodligen för ett vidvinkelobjektiv.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs © Svenska Filminstitutet




Den nedre kamerans baksida.
Skärperatten mellan gångjärnen längst till vänster.
Sektorinställningen alldeles ovanför veven.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs © Svenska Filminstitutet




Bakom frontluckan på en Pathé-kamera.




Bakom frontluckan på en av Svenska Bio / Svensk Filmindustris kameror.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs © Svenska Filminstitutet




Bakom frontluckan på en annan av Svenska Bio / Svensk Filmindustris kameror.
Här är stansen bortplockad.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs © Svenska Filminstitutet




Julius Jaenzon med en Pathé-kamera, 1912.

När filmfotografen på stumfilmstiden vevade sin kamera kunde det hända att han sa ordet ”midsommarafton” tyst för sig själv, för att på det viset försäkra sig om att få rätt bildhastighet. Två varv med veven för varje gång han sa ordet blev ungefär 16 bilder per sekund. Julius Jaenzon lär han använt sig av frasen ”å jänta å ja”.



Från inspelningen av Vem dömer, 1921.
Alldeles till vänster om Pathé-kameran står Victor Sjöström.
Mannen som kontrollerar ljuset är Julius Jaenzon.
© 1921 AB Svensk Filmindustri



Från inspelningen av Vem dömer, 1921.
Victor Sjöström med megafon,
Julius Jaenzon bakom kameran och Mauritz Stiller nedanför.
© 1921 AB Svensk Filmindustri



Från inspelningen av Vem dömer, 1921.
Victor Sjöström regisserar.
© 1921 AB Svensk Filmindustri


Wilart Professional
En kopia av Pathés kamera tillverkad i aluminium
av Wilart Instrument Co., Inc. i USA.
Kameran brukade kallas för ”The American Pathe”.




Wilart



Wilart

Den här kameramodellen tillverkades åren omkring 1920 av Karl Geyer, Maschinen- u. Apparatebau GmbH (Geyer-Werke) i Berlin, och finns avbildad i Priskurant I, 1924-25, utgiven av Forsners AB i Stockholm. Kameran är helt klart inspirerad av Pathé Professionnel.

Bildtexten i priskuranten lyder:
”Kino-kamera Professional
Synnerligen gedigen och praktisk apparat, med osvikligt arbetande mekanism,
speciellt konstruerad för den yrkesmässiga kino-fotografin.

Levereras med 2 st. Zeiss Tessar 1:3,5 i specialfattning
resp. 50 och 75 mm brännvidd.
Utförligare beskrivning m.m., se Priskurant II.”




Från inspelningen av Skepparkärlek (1931), i regi av Ivar Johansson.


Här kan du läsa om en filmkamera av aluminium tillverkad av Oskar Barnack på Leitz år 1911. Samma Barnack som några år senare skulle komma att konstruera den småbildskamera som brukar kallas Ur-Leica.

Stort tack till Hans Hansson och Sam Dodge som hjälpt till att räta ut några bångstyriga frågetecken.




Annons i Filmbladet den 15 februari 1915.
Kameran nämns nere till vänster.
2.000:- år 1915 motsvarar ungefär 80.000:- år 2018.