På den ritade vi 30-40 cm långa streck med fetpenna, diagonalt över bilden, som förvarningar till varje replikinsats. Strecken kom att vandra över duken, från ena sidan till den andra, och slutade alltid där en replik började. Var det två skådespelare som skulle eftersynka en scen drog vi den enes streck från vänster till höger, den andras i motsatt riktning.

Stödljudet låg på 17,5 mm magnetfilm (en kopia av klippbandet), och för inspelningen använde vi en 35 mm magnetfilm (fyra kanaler).

När bildkopian var ritad klippte vi ner bild- och magnetfilmerna i slingor, och klippte på vanliga startsladdar. Det fick inte bli för svårt, dvs för många repliker i varje slinga. Men heller inte för kort, det var viktigt med kontinuiteten.

Inför inspelningen laddade vi bilden i projektorn, stödljudet i projektorns sepmag-enhet och 35 mm magnetfilmen i en perfomaskin. Allt i slingboxar. Sen var det bara att köra igång Rotosynen och låta slingorna gå runt runt.

De första minuterna fick skådespelaren lyssna på stödljudet i högtalaren. När repliker började sitta var det förstås hörlurar som gällde. Vi hade fyra kanaler för inspelning på magnetfilmen och vi kunde alltså spara fyra tagningar.

För varje varv som slingan gick runt, under inspelningen, tog vi synkpip från startsladdens "trea" för att underlätta synkläggningen.

För att få en uppfattning om synken, vid kontrollyssning, använde vi inspelningshuvudet som avspelningshuvud.

När en slinga var inspelad och klar kopierades den godkända tagningen från den 4-kanaliga magnetfilmen (via avspelningshuvudet) över till en 17,5 mm magnetfilm. Därefter laddades nästa slinga i projektorn.

1938 fick Europa Film i uppdrag att dubba Walt Disneys första tecknade långfilm Snövit och de sju dvärgarna till svenska. Här kan du läsa hur det arbetet gick till.

Europa Film dubbade även Pinocchio (1941) och Bambi (1943).

Efter 1945 tog Svensk Filmindustri över arbetet med att dubba Disneys filmer. När det började bli dags att lägga ner Filmstaden i Råsunda vände sig Disney återigen till Europa Film. Första film i andra vändan i Mariehäll blev Svärdet i stenen (1964).

När Europa Film dubbade Djungelboken (1968), var Sven Fahlén ljudtekniker för både dubb och mix. På den tiden var bubbningsförfarandet* både komplicerat och personalkrävande.

I klippbord delades filmkopian upp i lämpliga längder på en eller två repliker eller max. 15 sekunder. Dessa fragment, som kunde bli ganska många, klipptes till slingor med startsladdar. Därefter drogs varje slinga i klippbord, d.v.s. försågs med perfotape i rätt längd för inspelningen. Ljudslingan måste vara exakt lika lång som bildslingan.

Filmkopian hade optiskt ljud. Vi behövde alltså ingen stödljudslinga. Vi ritade inga förvarningsstreck på bilden utan tränade tills det fungerade.

Bildslingan laddades i projektorn och vilade i en slingbox**. Perfotapen (17,5 el. 35 mm) laddades på en slingtallrik. För att minimera väntetid vid omladdning var det minst två maskinister i maskinrummet. För synkkontroll efter en tagning kunde man lyssna över inspelningshuvudet. Dubbningen av denna film, och fler därefter, gjordes i ”Stora Mixen”.

*Bubba är ett gammalt filmarbetarord som betyder rigga.
**AGA-projektorns nedre kassett hade monterats bort och ersatts med en slingbox som på insidan var belagd med sammetstyg.

Här gjorde vi varken svartvit duplikatkopia eller slingor. Vi tog helt enkelt arbetskopian, ritade strecken för replikerna och körde igång.

Till vår hjälp hade vi ett kombiklippbord, tillverkat av Steenbeck, som Sten Norlén och Bengt Schöldström hade byggt om och utrustat med en videokamera samt, för själva ljudinspelningen, delar från en MWA-maskin. En av finesserna var att svängmassorna, som skulle minska MWA-enhetens svaj, fick starthjälp av en motordriven gummirulle. Sten och Bengt byggde den här eftersynkanläggningen ungefär 1969.

Signalen från klippbordets svartvita videokamera gick i koaxialkabel till monitorer i studio och kontrollrum. Inspelningen gjordes till 17,5 mm magnetfilm. Synkkoll över inspelningshuvudet. Vi gjorde aldrig kopior av det inspelade, utan vevade in originalet.

Den här tekniken användes även för synkeffekter.

I slutet av sjuttiotalet och vidare under åttiotalet var det inte helt ovanligt att eftersynka utan att titta på bilden. Många regissörer och skådespelare hade (och har fortfarande) väldigt svårt att eftersynka. Man upplever en konstruerad och ångestfylld situation, ensam i en studio utan motspel från medaktörer och en massa teknik att styras av. Tja, det blir bara svårt och spelet blir därefter.

För att göra det hela mindre ångestladdat prövade vi under en tid att eftersynka helt utan bild. Det innebar också att man kunde göra detta lite överallt eftersom man inte behövde någon projektion. Ibland gjorde man det till och med på inspelningsplats när dagen tagningar var avslutade.

Metoden var enkel. Man använde två Nagror, på den ena laddade man i stödljudet och de repliker som skulle göras om. Den andra Nagran användes som inspelningsmaskin. Skådespelaren fick höra sin replik några gånger, så stängde man av den maskinen och så fick han eller hon apa efter sin egen replik efter bästa förmåga. Ofta blev spelet acceptabelt, synken lite si och så och det blev naturligtvis mer jobb i klippbordet.