Något om de olika högtalarkonstruktionerna.
Biografägaren, 25 augusti 1934

Högtalarens uppgift att omvandla elektriska impulser till lufttrycksvariationer ha lösts på många olika sätt. Från den Bellska telefonen till våra dagars moderna krafthögtalare för tonfilm är steget långt och ett otal konstruktioner ha under tiden sett dagens ljus. Vi vilja här nedan i korthet beskriva de vanligast förekommande typerna.

Elektrodynamisk högtalare av kontyp
försedd med påbyggd magnetiseringslikriktare

I stort sett bygga nästan alla på samma princip, nämligen att en ledare genomfluten av en elektrisk ström av växlande styrka och riktning, placerad i ett magnetfält strävar att ändra läge. Dylika högtalare kallas dynamiska. Av de dynamiska högtalarna skiljer man på två olika grupper, nämligen de, vilka erhålla elektrisk energi för förstärkning av magnetfältet, s. k. elektrodynamiska, samt de, vilka äro försedda med permanenta magneter av tillräcklig styrka, benämnda permanentdynamiska.

Huvudtyperna av dynamisk högtalare kallas vanligen konhögtalare eller baffelhögtalare, tratthögtalare eller hornhögtalare.

Tratthögtalare

Förutom dessa särskilt vanliga finns även en del specialkonstruktioner, varav de mest kända torde vara de tyska Riffel- och Blatthallerhögtalarna.

För mycket små biografer har i ett fåtal fall för prisbillighetens skull även s. k. elektromagnetiska högtalare av kontyp kommit till användning. Dessa högtalare verkar så att ”talströmmen” användes till förstärkande, respektive försvagande, av ett magnetfält i vilket placerats en rörlig arm av järn, till vilken konmembranet i sin tur är kopplad. Då dessa högtalare emellertid äro betydligt underlägsna de dynamiska lämna vi dem helt ur räkningen.

Konhögtalaretypen, som nu är den mest använda, utmärker sig speciellt för sin förmåga att återgiva nära hela det vid ljudfilm förekommande tonområdet lika, varför denna högtalaretyp blivit helt förhärskande för ljudfilmsanläggningar med endast en högtalareenhet. Konhögtalaren är vanligen placerad å en kvadratisk ljudskiva kallad baffel, vilken har till uppgift att förstärka de lägre frekvenserna, de s. k. bastonerna. Då det gäller att återgiva de allra lägsta frekvenserna på fullgott sätt är konhögtalarekonstruktionen oöverträffad. Den användes därför alltid som basenhet i kombinationshögtalare.

Tratthögtalaren har framför konhögtalaren följande fördelar: större verkningsgrad, bättre ljudfördelning samt större känslighet för de högre frekvenserna. Å andra sidan är den konhögtalaren betydligt underlägsen, vad det gäller återgivning av det lägre frekvensområdet.

Såväl kon- som tratthögtalaretypen har flera varianter, bland vilka den s. k. trattbaffelhögtalare särskilt förtjänar att nämnas. Denna typ är en konhögtalare, vilken försetts med en riktbaffel av trattliknande utseende. Fördelen med detta utförande ligger i en gentemot den vanliga baffelhögtalaren betydligt ökad riktningsverkan.

För lokaler med svåra akustiska förhållanden har den därför sitt givna berättigande.

Vidare finnes en annan mycket originell konhögtalarevariant, nämligen Aga-Baltics för ett par år sedan lanserade pelarehögtalare. Finessen med denna låg däri, att man med endast en högtalarenhet erhöll ett förmånligt ljudperspektiv. Utförandet var gjort efter mönster av en orgelpipa. D.v.s. högtalaren placerades i en för ett visst tonområde avstämd stor träpipa i vilken dock överst fanns öppning, så att de högre frekvenserna helt kommo till sin rätt. Nackdelarna lågo i den efter nuvarande anspråk ringa verkningsgraden samt svårigheten att komma ifrån en alltför kraftigt markerad resonanspunkt å basregistret.

Kombinationshögtalartypen, som är den allra modernaste består av två eller flera högtalarenheter med olika egenskaper. I regel utgöres högtalarenheten för det lägsta frekvensområdet som tidigare nämnts, av en därför särskilt lämpad konhögtalare med stor baffel. Då endast två högtalare ingår i kombinationen är den andra en speciell tratthögtalare, konstruerad för återgivning av endast de allra högsta frekvenserna. Som dylik komplementhögtalare har den s.k. Riffelhögtalaren tidigare fått stor användning. Numera torde tratt- och konhögtalarekombinationen få användas som det allra bästa tekniken över huvud medgiver.

Givetvis spelar placering samt antalet högtalare även stor roll för god återgivning. Vad antalet beträffar levereras i regel till mindre och medelstora anläggningar endast en högtalare och då en baffel- eller mindre kombinationshögtalare. Det finnes dock i Amerika storbiografer med ända till 6 st. högtalare samtidigt placerade bakom duken.

Av intresse för läsaren vore kanske att i detta sammanhang få erfara, huru de största ljudfilmsfirmorna i Sverige ordnat högtalarfrågan. Nämna vi dem så i ordning efter antalet installationer kunna vi börja med Aga-Baltic. Detta bolag har sedan början av 1933 tillverkat sina högtalare på licens från Jensenfabriken i Chicago, f. ö. samma firma som tillverkar Western Electrics nya typer. Dessa svenska Jensenhögtalare ha utförts som konhögtalare i två olika storlekar, dels en mindre, kallad Ortho, vilken är belastningsbar med upp till 10 watt, dels en större kallad Auditorium, belastningsbar med 25 watt. I regel monteras dessa högtalare på plana bafflar men kunna de även erhållas med s. k. rikt- eller trattbafflar. Vidare för Aga-Baltic även en typ kallad L-Q [se bild till höger], vilken är en synnerligen högklassig kombinationshögtalare med särskilt frekvensuppdelningsfilter. Det ryktas även från Aga-Baltic om en ny förbättrad typ av L-Q, som inom kort skall bli färdig.

Kombinationshögtalare L-Q

Klangfilm, d. v. s. AEG ha även de liknande typval, en mindre elektrodynamisk konhögtalare på baffel, Ultraeffekt I och en större Ultraeffekt II, belastningsbara med respektive 5 och 20 watt. Vidare har Klangfilm två storlekar av kombinationshögtalare, nämligen Europa Junior och Europa I. Denna senare typ är försedd med dels en konhögtalare med stor diameter, försedd med hävstångsutväxling, dels med två tratthögtalare. Enligt publicerad uppgift återgiva dessa tratthögtalare liksom L-Q-högtalaren frekvenser upp till 10.000 å 12.000 perioder.

Philips ha också gått in för dynamiska konhögtalare med baffel. Någon kombinationshögtalare i egentlig mening föra de oss veterligt ej, men ha även de använt sig av tvenne högtalare med olika egenskaper. Enligt förljudande komma de längre fram att föra i marknaden nya liknande typer, vilka bliva försedda med permanenta magneter, d. v. s. permanentdynamiska. Bland annat en typ belastningsbar med 18 watt, vilket måste anses enastående för en permanentdynamisk högtalartyp.

Beträffande högtalarköp i allmänhet torde man kunna rekommendera biografägarna att gärna lägga ner pengar på denna detalj, emedan man nog i regel då erhåller den största valutan för utlagda pengar.

Dessutom skadar det ej att taga till högtalarens belastningsgräns så högt som möjligt, emedan utvecklingen på upptagningsområdet går mot större variationsmöjligheter av ljudstyrkan. Visserligen kan man ej inom alltför snar framtid vänta sig att kunna återgiva allt med naturlig styrka. Ett kanonskott skulle då erfordra c:a 100 ggr så stor effekt som f. n. Så mycket kan man ju knappast begära men man gör nog i alla fall klokast i att i mesta möjliga mån taga sikte på den framtida utvecklingen.

Cellhögtalaren.
Perfekt ljudfördelning och kvalitetsbalans
över hela salongen genom ny högtalaruppfinning.
Biografägaren, 19 maj 1937

Cellhögtalare, typ Radial I, med veckat bashorn, cellhorn
samt reservhögtalare monterad längst upp till vänster (Lancing-AGA).

Helt nyligen har i Amerika en ny högtalartyp bragts i marknaden. Denna högtalare, som främst lanserats av de kända ljudfilmsfirmorna Western Electric och R. C. A., har rubricerats som en av de största framstegen inom ljudåtergivningsområdet på de senaste tio åren. På en hel del håll anser man t. o. m. att betydelsen av de förbättringar, vilka den nya högtalartypen erbjuder, närmast motsvaras av vad övergången från ljud-på-skivor till ljud-på-film på sin tid innebar.

Namnen på konstruktionen äro flera, beroende på firmorna som föra den. Western Electric benämner den ”Di-phonic”-högtalare, R. C. A. kallar den ”Cellular”-högtalare, och i de vetenskapliga uppsatserna har den gått under namnet Shearer Tvåvägshögtalare. Det sistnämnda namnet härstammar från chefsingenjör Douglas Shearer vid Metro Goldwyn. Han är nämligen den, som kan taga äran åt sig att ha varit den drivande kraften vid konstruktionen. Flera stora firmor ha emellertid deltagit i experimenten och ställt sina erfarenheter till disposition, bland annat R. C. A., Western Electric, Lansing och Loewes Inc. På oerhört kort tid har cellhögtalaren, som vi efter Aga Baltic kallat den på svenska, slagit igenom. Det uppgives sålunda av Western Electric, att de utfört över 800 installationer på 27 veckor, ett rekord av uppseendeväckande slag även för amerikanska förhållanden.

Cellhögtalarens förtjänster äro:

1) Rätlinjig ljudåtergivning – c:a 3 dB mellan 50 och 10.000 perioder.

2) Hög verkningsgrad c:a 50 % (mot å vanliga högtalare c:a 20 %).

3) Jämn ljudfördelning av såväl höga som låga toner till hela salongen i såväl horisontal- som vertikalled.

4) Möjlighet att giva ljudet riktiga proportioner av höga toner även till salongens bakre del, som annars blir lidande, beroende på luftens ökade absorption vid höga frekvenser.

5) Rent och klart ljud tack vare frånvaron av: 1. distorsion till följd av överbelastning, och 2. fasdistorsion, vilken sistnämnda å andra kombinationshögtalare delvis förorsakas av olika våglängd för ljudet från högfrekvenssystemet och bassystemet.

Cellhögtalarens uppbyggnad är i princip följande. Ljudet uppdelas efter förstärkaren i ett filter, så att alla toner över 300 perioder tillföres ett högfrekvenssystem. Detta högtalarsystem har alltså till uppgift att återgiva från 300 till 10.000 per. Bastonerna, d. v. s. ljudet med en frekvens av 40 till 300 perioder, återgives i bashögtalarenheten. Såväl bashögtalare- som högfrekvenshögtalaresystem äro av olika antal, beroende på den kompletta högtalarens storlek. Högfrekvenssystemen förenas dock till ett och samma celltrattsystem. Detta celltrattsystem är just något för cellhögtalaren säreget. Varje cell består sålunda av en exponentialtratt av vissa mått, som beräknats efter nya principer. Cellerna äro sedan förenade till en trattliknande cellkonstruktion med sfärisk öppning, i vilken cellernas antal variera, beroende på salongernas form. Vid mycket breda lokaler äro sålunda flera celler än vanligt sammanförda i bredd. I höga lokaler med flera läktare har högtalaren ytterligare flera rader celltrattar i höjd. På så sätt kan man sörja för att balansen mellan höga och låga toner blir den riktiga i alla förekommande vinklar i såväl vertikal- som horisontalplan. För att kompensera för den dämpning, som luftens absorption medför i större grad för de höga än för de låga tonerna, har man genom införandet av dämpningskuddar i vissa celler möjlighet att även effektivt balansera ljudkvaliteten för de främsta och de bortersta bänkarna.

Celltrattarna äro tillverkade av resonansfritt material, varför de för tratthögtalarna tidigare betecknande dåliga egenskaperna helt eliminerats.

Bashögtalarsystemen äro även försedda med trattar av en ny konstruktion, liknande två krökta horn, som avslutas med en kraftig baffel. Bassystemen placeras ovanför varandra, och antalet beror på salongens storlek.

Högfrekvenshögtalaresystemet är intressant i många synpunkter. Membranet består av duraluminium vars tjocklek ej är mer än 0,002". Membranet är monterat längst bak i högtalarsystemet och ljudet får passera genom ringformade öppningar ut till tratten. Därvid nedbringa ljudkanalerna distorsionen till ett minimum. Även dessa ringöppningar, vilka kunna betraktas som en början till trattens utformning, ha givits exponentialutformning.

Lågfrekvenssystemen ha konstruerats just för sitt frekvensområde, d. v. s. för 40 till 300 perioder. Att systemen ej behöva återgiva mer än 300 perioder ha gjort det möjligt med en utformning av membranet, som helt eliminerar skadliga resonanser, vilket annars är ofta förekommande å konhögtalarsystem, speciellt omkring 300 till 500 perioder. Elektrisk uppdelning av den till högtalaren tillförda energien sker som tidigare nämnts i ett speciellt filter med delning vid 300 perioder. Frekvensavskärningen har utförts mycket brant för såväl H. F.- som L. F.-systemen för undvikande av störande interferens vid gränsområdet. Den stora verkningsgrad som ernåtts å cellhögtalaren förklaras av att intet ljud distribueras annat än i just den önskade riktningen. I vanliga högtalare går i allmänhet en stor del av energin förlorad genom den utstrålning, som förekommer från högtalarens baksida. I cellhögtalaren förebygges detta genom trattkonstruktionen.

Den nuvarande metoden för ljudreproduktion för biografen är nu cirka 8 år gammal. Under denna tid har det naturligtvis gjorts åtskilliga framsteg men det har endast funnits en enda stor sak som förorsakat omfattande utbyten och nyinstallationer. Dessa moderniseringar föranleddes nämligen av de ökade anspråk, som ”high fidelity”- och ”wide range”-inspelningarna medförde. De principiella fördelarna med dessa ändringar voro för det första en relativt obetydlig men dock i hög grad önskad ökning av förstärkarens utgångseffekt. För det andra användandet av högtalarsystem, vilka voro avsedda för uppdelande av utgångseffekten till två eller flera grupper av högtalare, vilka voro utförda var för sitt speciella frekvensområde. För det tredje förbättringar av tontillsatserna, vilket medförde vibrationsfrihet i ljudet.

Även om dessa framsteg i hög grad höjde standarden å återgivningen på biograferna, var man fullt på det klara med att åtskilligt skulle behöva förbättras på högtalarna för att full rättvisa skulle givas de framsteg, som gjorts vis-a-vis inspelningar, tontillsatser och förstärkare. Efter vad man kan döma, fyller cellhögtalaren det kända behovet och man får antaga, att ljudreproduktionen i och med att dessa högtalare bragts i marknaden, bringats till en mycket hög grad av fullkomning, åtminstone kan man för närvarande näppeligen på länge tänka sig några genomgripande ljudåtergivningsförbättringar. Vad som nu föreligger som uppgift för tekniska förbättringar inom ljudgebitet torde närmast höra samman med det inspelningstekniska. Hitintills har man blott i mycket begränsad utsträckning kunnat registrera ljudets styrkeomfång i filmerna. Att återgiva särskilt starka ljudeffekter såsom kraftiga musikforton, kanonskott och dylikt hör ju som bekant till de svåraste uppgifterna. Detta beror på att skillnaden i styrka mellan de svagaste och de starkaste ljud som kunnat fästas på filmremsan varit för liten. I Amerika och Tyskland har man på olika sätt sökt uppnå ett större styrkeområde i filmerna. De nya cellhögtalarna äro belastningsbara med en effekt, som avsevärt överstiger den normala driftseffekten vid våra dagars filmer. Man kan sålunda tänka sig att dessa högtalare även skola komma till användning om inspelningsmetoderna förbättras med avseende på utökat styrkeområde i filmerna. Varje system i cellhögtalaren tål en belastning av 25 Watt. Detta motsvarar å den största typen med 6 högtalarsystem en sammanlagd effekt av 150 Watt, d. v. s. 10 gånger så mycket, som man med nuvarande filminspelningar anser vara behövligt för lokaler med upp till c:a 2.000 platser.

Sedan vi fingo höra de första ljudfilmerna, som av många ofta betecknades som öronpinande medel för att genom nyhetsvärde locka publiken till biograferna, har ljudfilmen sakta och säkert arbetat sig fram till den plats den i dag har. Ofta påträffar man i tidningsrecensioner uttalanden, vari ljudet kritiseras eller berömmes. Publiken har också efter hand blivit allt mer intresserad av detta uttrycksmedel, som tillagts de rörliga skuggbilderna från förr. Varje teknisk förbättring, som medfört bättre ljudkvalitet, innebär även större möjlighet till att göra filmerna än mer lockande och publiktilldragande. Om också alla dessa tekniska förbättringar, som medfört nyinstallationer och moderniseringar under de senaste åren äro ekonomiskt kännbara, måste man dock ta i betraktande att varje steg i den riktningen även medför ökat intresse för filmen till följd av det i tekniskt hänseende mera fulländade framförandet.

Cellhögtalaren i praktiken.
Biografägaren, 6 november 1937

Trots att ljudfilmen icke upplevt mer än c:a 10 år ha dock inom denna tidrymd inträffat flera betydande händelser av sådan art, att de blivit avgörande för den tekniska utvecklingen inom hela denna bransch.

Vi minnas ju de stora förbättringar, som övergången från ”grammofonfilm” till ljud å filmprincipen innebar för såväl biografägaren som publiken.

Senare förbättringar såsom roterande och stabiliserad filmbana, kombinationshögtalare och ljudretusch i förstärkare ha i samband med ”high-fidelity” och ”wide range”-film öppnat möjligheter för ännu mer kvalitetsskapande ljudtekniska framsteg. Till dessa senare räknas nu den i slutet på förra året i Amerika lanserade cellhögtalaren. Denna konstruktion blev där genast föremål för den största uppmärksamhet från såväl biografernas som filmfirmornas sida. De större biografkoncernerna investerade stora kapital i moderniseringar och utbyten av sina ljudfilmsanläggningar för att genom cellhögtalaren vinna ökad publiktillströmning. Inspelningsföretagen gingo i början av detta år in för en gemensam ljudinspelningsstandard baserad på prov å biografer med cellhögtalare. Cellhögtalaren blev t. o. m. tillerkänd den största utmärkelse, som sedan 1931 utdelats för framsteg inom det filmtekniska gebietet, nämligen 1:a pris vid den årliga prisutdelningen som föranstaltas av The Academy of Motion Picture Arts and Sciences i Hollywood. Cellhögtalaren utgör den senaste betydande konstruktionen inom ljudåtergivningen och torde kunna betecknas som en milstolpe på vägen mot fullständig naturtrogenhet vid ljudfilm.

Här i landet har konstruktionen lanserats av Aga-Baltic, vars högtalare Radial I och II blevo leveransfärdiga för ett par månader sedan.

De erfarenheter, som vunnits vid installationen av de första cellhögtalarna här i landet äro mycket värdefulla. Det har framkommit flera rön, som måhända äro av allmänt intresse. Vi vilja därför i det följande lämna en redogörelse i dessa intressanta spörsmål.

De första prov, som utfördes i Sverige med cellhögtalaren ägde rum på Palladiumbiografen i Stockholm. Härvid voro arrangemang träffade för snabb omkoppling mellan ett flertal olika högtalaretyper. Förutom Radial I och II voro tre högklassiga vanliga kombinationshögtalare och konhögtalare inkopplade. I maskinrummet hade inmonterats en speciell förstärkare, med vilken olika ljudkaraktär kunde ernås genom enkla manövreringar. Ett flertal olika filmer kördes. Dels ultramoderna amerikanska filmer inspelade efter den nya ljudinspelningsstandarden för cellhögtalaren, dels de senaste tyska och svenska inspelningarna. Vidare kördes en del äldre och slitna inspelningar av genomsnittskvalitet.

För att proven skulle bli så belysande som möjligt gjordes omkopplingar mellan de olika högtalarna mitt i körningen. Flera personer voro utplacerade på olika platser för erhållandet av en allsidig bedömning. Genom en sammanställning av de olika personernas uttalanden för varje företagen ändring genom omkoppling eller ändring av högtalarna konstaterades såväl cellhögtalarens avsevärt bättre ljudkvalitet som vissa med akustiken och tydligheten i talet förbundna företräden.

Vid direkt omkoppling från andra högtalare till cellhögtalare märktes främst ett egendomligt fenomen. Förutom att man direkt kunde visa på en ändring i jämnheten vad beträffar rätt styrkeåtergivning för olika tonhöjd blev effekten den, att ljudkällan liksom flyttades närmare. Det var som om man dragit undan en tjock ridå, när cellhögtalaren fungerade. När man sedan skiftade över till vanlig högtalare fick man det intrycket att ljudkällan avlägsnats ett 20-tal meter. Speciellt vann tal, som annars på grund av otydlig inspelning var svårt att uppfatta, mycket i distinktion. Vid orkestermusik i cellhögtalaren hördes orkestern på samma sätt, som vore den utplacerad över hela scenen. När man efter att ha hört cellhögtalaren återinkopplade någon av de andra högtalarna framstodo kontrasterna mellan de olika högtalarekonstruktionerna ännu tydligare. Ju flera växlingar som företogos mellan de olika högtalarna desto tydligare framstod cellhögtalarens naturtrogna ljudåtergivning.

Förklaringen till skillnaden i återgivningen ligger i cellhögtalarens konstruktion. De höga tonerna, vilka återgivas av det s. k. högfrekvenssystemet, blevo distribuerade över hela salongen. Bastonerna voro fria från ”bommande” resonansfenomen och gåvo mer fyllighet och volym åt såväl tal som musik tack vare det säregna ”veckade” hornet.

När man hörde ett violinsolo märkte man med cellhögtalaren t. o. m. det slagliknande ljud, som uppstår, då stråken först berör strängen. Alla de för naturtroheten så viktiga effektljuden, såsom steppljud, pappersprassel och fotsteg vunno avsevärt i tydlighet. Detta förklaras av cellhögtalarens avsaknad av skadliga resonanstoppar eller vågdalar i det övre frekvensområdet. Att ljudets väg är lika långt från H. F.-systemet och L. F.-systemet till åhöraren gör även att annars märkbar tidsförskjutning försvinner.

Efter provet på Palladium har författaren haft tillfälle att göra ingående iakttagelser även på ett flertal andra biografer såväl i lokaler med läktare som utan. Det har varit intressant att jämföra resultaten, som uppnåtts i fråga om förbättring i små och stora biografer, i regelbundna och oregelbundna salonger såväl som i akustiskt särskilt svåra biografer.

Skulle man som enda fördelen hos cellhögtalarekonstruktionen få räkna dess spridningsförmåga, så skulle man givetvis tänka sig att dess berättigande skulle helt bero på salongens och läktarens form. Så är det emellertid ej. Antingen sittplatsantalet varit c:a 20 st. eller 1.200 st. har skillnaden i naturtrohet och fyllighet varit lika överraskande. De mest betydande egenskaperna klarlades i lokaler med svåra akustiska förhållanden. Man kan uppdela dylika dåliga lokaler i två kategorier, dels de, vilka äro för litet dämpade och dels de, vilka äro för kraftigt dämpade. I de förstnämnda lokalerna, där man med tidigare högtalare haft svårt att uppfatta talet på grund av eko och för lång efterklang innebar cellhögtalarens spridningsegenskaper att ljudet blev mer jämnt fördelat i lokalen och den skadliga reflektionen från tak och väggar avsevärt förminskad.

I de alltför dämpade, tygklädda lokalerna är det vanligen omöjligt att få ljudet livfullt beroende på att reflektionen inom lokalen är för liten. Detta medför att ljudet blir torrt och livlöst. Med cellhögtalaren kunde man genom att rikta mer ljud mot de icke beklädda ytorna (i de flesta fall taket) få en procentuellt större del reflekterat ljud, varigenom livfullhet i såväl tal som musik ernåddes.

Till grund för de erfarenheter författaren fått om cellhögtalarens akustikförbättrande egenskaper ligga prov, som utförts å biograferna Saga och Spegeln i Stockholm (1.000 pl.) samt Lido och Caprice (de två nyaste stockholmsbiograferna utan läktare med 400 pl.) samt en del landsortsbiografer och studios av olika storlek.

I en del fall ernåddes förbluffande volymskillnad genom cellhögtalarens större verkningsgrad. Där man på en biograf med c:a 1.000 platser förut behövt c:a 10—15 watt för normal ljudstyrka räckte det med cellhögtalaren med 4—6 watt. Härigenom blev förstärkaren mindre belastad och forteställena i musiken renare.

Som bekant har cellsystemet flera celler i höjd och bredd. Genom att välja antalet i bredd och höjd efter lokalens form samt genom att införa dämpning i olika celler gavs möjlighet till en oanad anpassning efter lokalernas form. Detta förfarande medförde även att ljudstyrkeskillnaden mellan första och sista bänkraden kunde fås mindre.

På Saga i Stockholm, där scenen är mycket djup gjorde cellhögtalarens egenskap att blott rikta ljudet framåt att man blev mindre beroende av dämpningen för väggen bakom högtalaren.

Cellhögtalarekonstruktionen, som den utgått från de amerikanska initiativtagarna och i originalform av Aga-Baltic införts å den svenska marknaden, bär inom sig ett löfte om en genomgripande förändring även inom andra områden än ljudfilmens. Aga-Baltic har gjort speciella typer för kontrollstudios, t. ex. mindre körrum för filmkontroll, akustisk ljudkontroll
av radioutsändning etc. Förbluffande är att finna, att det karakteristiska ljudet även framträder tydligt i små lokaler, vilka endast rymma c:a 10—20 personer. Denna konstruktion har även med mycket lovande resultat provats på restauranger och danslokaler. På dessa ställen har man alltid varit rädd för att ersätta den levande musiken med mekanisk. Det är emellertid icke otroligt, att cellhögtalaren kommer att vinna terräng inom hela ljudåtergivningsgebietet, där stora anspråk på ljudkvalitet föreligga.

Cellhögtalarens konstruktörer, som ha sina laboratorier i Los Angeles, stå i ständig förbindelse med de ledande filminspelningsfirmorna i Hollywood. Härigenom möjliggöres ett samarbete, som tvivelsutan kommer att resultera i att cellhögtalaren kommer att få sin största betydelse inom biografbranschen.

Klangfilm Europa-Klarton
Högtalaren är mellan 1,3 och 2 meter hög och 3,5 meter bred
och kan belastas med 20 Watt