Klangfilm.
Biografägaren nr 18, den 30 november 1929

Klangfilm bildades av de båda jättekoncernerna A. E. G. och Siemens och stöder sin verksamhet på moderfirmornas omfångsrika utvecklingsarbeten, erfarenheter och enorma fabrikationsmöjligheter. Klangfilm äger c:a 800 grundläggande och viktiga patent, utom alla de patent, som innehavas av moderfirmorna.

Företagets ställning är således synnerligen stark och komma de modernaste konstruktioner till användning. Det bör vara av intresse att veta att f. n. c:a 15—20 Klangfilmanläggningar lämna fabrikerna pr dag, för att spridas över hela världen, även till Amerika. Trots den korta tid Klangfilm representerats i Sverige, torde dock det största antalet hittills försålda ljudfilmsapparater här vara av detta fabrikat.

Klangfilms apparater.
Å Klangfilms apparater kunna köras alla nuvarande ljudfilmsystem. Ljudkvaliteten blir alltid den bästa vare sig ljudfilm enligt intensitetsmetoden (t. ex. Movietone), transversalmetoden (t. ex. RCA Photophon) eller film med skivor kommer till användning. l motsats till andra fabrikat ha Klangfilmsapparater plats för 4 st. skivor. Apparaterna kunna valfritt inställas för användning av stora skivor (t. ex. Vitaphone) med ett varvantal av 33 1/3 varv pr min. eller skivor av samma storlek som normala grammofonskivor (78 varv). (Av denna anledning kan t. ex. en film som ”Konstgjorda Svensson” endast framföras å Klangfilmsapparater.) Det är även möjligt att beledsaga en stumfilm med vanliga grammofonskivor.

Anläggningarna levereras antingen med kompletta ljudfilmsprojektorer eller ljudtillsatser för påmontering å redan befintliga stumfilmsprojektorer (t. ex. Ernemann, Hahn Goerz, AEG. m. fl).

Förstärkarna torde få anses som det modernaste som f. n. kan åstadkommas. Så är det t. ex. ej blott möjligt att till salongen förmedla enbart ljudfilm, utan kan man även lämna meddelanden eller referat till publiken genom att tala i en i maskinrummet eller annorstädes placerad mikrofon, vidare kan telegrafverkets telefonnät genom ett grepp inkopplas (så att såsom ev. senare kommer att försökas man låter Greta Garbo tala till premiärpubliken i en Stockholmsbiograf från Hollywood). Genom ytterligare ett grepp kan radioprogrammet inkopplas eller kan elektrisk grammofonmusik återgivas.

Som högtalare använder Klangfilm Siemens nya Riffelhögtalare, som enligt gjorda mätningar f. n. torde vara världens mest fulländade högtalare. Dess tonområde är så stort, att man kan återgiva såväl den lägsta bas som de svåra s- och sch-ljuden. Trattar komma ej till användning, varför s. k. trattljud saknas och ljudet sprides jämnt i salongen. Dessutom är utrymmet för högtalaren mycket minimalt, en viktig detalj för biografägaren, då en ombyggnad av scenen oftast ställer sig rätt dyrbar.

Genom praktisk och koncentrerad konstruktion har man lyckats förenkla skötseln av apparaterna. Tillslagning av projektor, förstärkare och ljud sker nämligen på själva projektorn utan att maskinisten behöver lämna sin plats.

Medan projektor och tonupptagningsapparat jämte förstärkare utgöra en för alla storlekar lika enhetstyp, tillverkas slutförstärkare, högtalare och maskinaggregat i olika storlekar.

De olika typerna.
Klangfilm levererar ljudfilminstallationer för varje biograflokal. Den minsta typen har en effekt av 7 1/2 watt och är avsedd för biografer intill c:a 400—500 platser. Nästa storlek är på 10 watt för intill c:a 800—1.000 platser. Den därpå följande på 50 watt är avsedd för intill c:a 1.500 platser och sedan
finnas anläggningar å 100, 200 och 500 watt.

Alla Klangfilminstallationer i Sverige utföras av Elektriska A.-B. A. E. G. i Stockholm. Denna firmas många filialer landet runt äro alltid en garanti för att sakkunnig personal och reservdelar finnas att tillgå.

Klangfilmsapparater hava fått namn om sig att vara fullt jämställda med de bästa amerikanska och många finnas som anse dem överlägsna. Sedan de stora filmbolagens ljudfilmsexperter första gången fingo höra en Klangfilmsapparat i Sverige, har det ej heller funnits några svårigheter att erhålla ljudfilm för de biografer, som lagt sig till med dylika.

Nu, då Klangfilmsapparater finnas litet varstans i vårt land, torde det ej vara svårt för envar att själv övertyga sig om vad de gå för.

Nils Pichler.


Redogörelse för Klangfilms ljudfilmsapparater.
Ur Biografägaren, den 16 juni 1930.


Vad kostar (oberäknat projektionsmaskiner) en apparat för båda systemen, d. v. s. ljud å film och ljud å skiva, för a) 2 projektorer? b) 1 projektor?

Priset för våra anläggningar utan projektorer i Eder förfrågan enl. a) är för en anläggning å 7,5 watts utgångseffekt Kr. 17.400, enl. b) Kr. 11.900. Motsvarande för anläggning å 10—15 w. enl. a) Kr. 17.900 resp. Kr. 14.050.

Vad kostar en apparat för 1 projektor med ljud a) enbart å film? b) enbart å skiva?
Priset för en anläggning Kr. 8.625, och för en anläggning å 10—15 w. Kr. 11.550.

Vilka projektionsmaskiner kunna användas?
Vi rekommendera speciellt användning av våra nya AEG projektorer med vilka priset för en biograf med 2 projektorer skulle bliva för en 7,5 w. anläggning Kr. 20.400, för en 10 w. anläggning Kr. 21.900 och för en biograf med 1 projektor Kr. 12.875 resp. Kr. 16.250. Dessutom kunna apparater Hann, Goertz, Ernemann II m. fl. användas.

Vilka betalningsvillkor kunna erbjudas?
20 % vid detta kontrakts undertecknande, 20 % sedan all materiel ankommit till uppställningsplatsen samt resten med tillägg av 6 % ränta i 12 lika stora månadsbelopp med början 1 månad efter det anläggningen blivit anmäld driftfärdig. Kostnaderna för installation etc. betalas 30 dagar efter räkningens utställande.

Omfattar ovanstående pris även installation?
Nej. Priset inkluderar icke installation.

Vad ingår i priset?
Leveransspecifikation för en Klangfilmapparatur avsedd för biografer med upp till 600 sittplatser (10-watt):
2 st. bildprojektorer ”Triumphator”
2 st. tonprojektorer med svänghjul,
2 st. objektiv 62,5 mm. diameter, lämplig brännvidd,
2 st. motorer för lämplig spänning och strömart,
2 st. filmhjul (stickhjul),
4 st. filmhjul,
1 st. spolapparat,
2 st. tachometrar med tillbyggnadsdelar,
2 st. instrumenttavlor till projktorerna,
2 satser specialverktyg,
2 st. tonbelysningssystem med spalt,
2 st. fotocellförstärkare,
1 st. övergångsanordning med stålaxel och handtag,
2 st. filtramar,
2 st. stålramar,
2 st. skivbord,
2 st. elektriska grammofondosor,
1 st. förstärkaretäll,
2 st. rör RE 054, 2 st. rör RE 134, 4 st. rör RV 218,
1 st. omformareaggregat med pådrags- och magnetiseringsmotstånd,
1 st. filter för högspänningen,
1 st. reffelhögtalare,
1 st. kinohögtalare,
1 st. protoshögtalare,
1 st. hörlur.

Hur lämnas service?
Då service visat sig nödvändig även ur biografägarens eget intresse, tillhandahålla vi servicepersonal en gång i veckan, alternativt en gång var 14 dag.

Priset å service?
Priset å service är beroende på installationens avstånd från närmaste Klangfilm-servicecentral.

Erfordras likström eller växelström?
Apparatur kan erhållas för såväl lik- som växelström.

Om omformare eller transformator erfordras, vad är priset härför?
Erforderliga omformare, transformatorer etc. ingå i priset.

Hur stort maskinrum krävs (längd och bredd)?
Vid dubbel apparatur bör ett maskinavstånd av 1,40 till 1,60 m. kunna hållas och djupet vara så stort, att personalen någorlunda fritt kan röra sig bakom projektorn. Skivbordet kan monteras vid sidan eller bakom projektorn allteftersom utrymme finnes.

Fordras för övrigt något utrymme för annan utrustning?
Där så är möjligt bör cirka 80 cm. utrymme bakom finnas för uppsättande av högtalare men har å ett flertal ställen med gott resultat högtalare monterats vid sidan om eller under duken.


Leverans kan ske cirka 3 veckor efter tecknat kontrakt.
Vid beställning av ett större antal anläggningar på en gång kan köparen påräkna en viss rabatt. Vi vilja emellertid påpeka, att det är högsta tid för hrr biografägare att besluta sig för ljudfilmsinstallation, om det över huvud taget skall bliva möjligt att få anläggningen i drift till instundande säsongs början.

Vi hava följande anläggningar i gång:
Skandia, Arcadia, Rio och Ugglan i Stockholm samt härstädes Röda Kvarn under installation,
Kastor, Södertälje,
Konsertbiografen, Linköping,
Röda Kvarn, Norrköping,
Röda Kvarn, Örebro,
Skandia, Eskilstuna,
Skandia, Uppsala,
Falu-Biografen, Falun,
Nya Teatern, Göteborg,
Regina och Palladium, Lund,
Metropol, Malmö
samt utställningsbiografen å Stockholmsutställningen.



AEG, Triumphator.




Maskinrummet till biografen Skandia på Drottningatan i Stockholm, förmodligen i början av 1930-talet.
Projektorerna är AEG:s modell Triumphator, som tillverkades fram till 1935.




Delförstorad bild, Skandias maskinrum.


Klangfilm.
Broschyr från Elektriska A.-B. AEG
Sveavägen 21-23, Stockholm
Telefonanrop: AEG
(tryckår 1931)

ETT STORT ANTAL SVENSKA BIOGRAFER äro redan försedda med tonfilmsanläggningar. Sålunda hava alla större teatrar numera övergått till tonfilm. Stunden är kommen, då de mindre teatrarna äro tvungna att installera tonfilm, emedan inga stumfilmer över huvudtaget produceras. Dessutom kommer till nästa säsong samtliga filmbolag att övergå till systemet: ljud från filmen.

För att göra det möjligt för dessa mindre teatrar, varav kanske många endast spela en eller två gånger i veckan, att till överkomligt pris anskaffa en tonfilmsutrustning av hög kvalitet, har Klangfilm tillverkat en tonfilmsanläggning för biografer med upptill 400 platser. Anläggningen är helt nätansluten, sålunda helt fri från batterier.

Den är konstruerad med hänsyn till enklast möjliga skötsel, varvid dock ingenting besparats för att säkerställa anläggningens kvalitet och driftsäkerhet.

Anläggningen är i främsta rummet avsedd för spelning av movietone- eller photophonefilmer varjämte uttag finnes för grammofon- och vitaphonespelnlng. För detta ändamål finnes en omkopplare anbragt på förstärkaren.

Anläggningen består av 5 delar:
1) Tontillsatsen. Denna består av en stabil gjutjärnsplatta varpå filmvalsar och belysningssystem monterats. Filmbanan är så utförd att inläggningen av filmen betydligt förenklas och risken för onormal filmslitning är ingen. Belysningssystemet är utfört med betydelsefulla avvikelser från tidigare konstruktioner.

Tidigare har man projicerat en smal ljusspalt direkt på filmens ljudremsa. Denna metod har olägenheten att begränsa frekvensbandet uppåt vid c:a 5.000 perioder, beroende på att spaltbilden på filmen ej kunnat göras tillräckligt skarp. Vid detta belysningssystem har denna olägenhet borteliminerats på så sätt att filmens ljudremsa först är föremål för c:a 10-faldig förstoring och först sedan avspaltas. Härigenom är vunnet att frekvensbandet knappast har någon gräns uppåt inom hörbarhetsområdet.

2) Fotocellförsärkaren. Förstärkaren sönderdelas i två delar, nämligen fotocellförstärkaren och huvudförstärkaren. Denna sönderdelning är företagen med hänsyn till att göra montaget så bekvämt som möjligt emedan fotocellförstärkaren måste monteras tämligen nära projektorn.

Fotocellförstärkaren är av så små dimensioner att den kan monteras på mycket liten plats.

3) Huvudförstärkaren består av förstärkare och slutsteg. Den är utrustad med ljudstyrkereglator och omkopplas från film till skiva, samt en anordning för urkopplande av högtalarna. Slutsteget är beräknat att lämna tillräcklig effekt i lokaler med 400 platser.

4) Likriktarcentralen är en anordning som matas från befintligt växelströmsnät eller, vid likström, en särskild omformare och levererar all för anläggningen behövlig energi. Den förser sålunda förstärkaren och tonlampan med erforderliga spänningar, varjämte den även har ett uttag för högtalarens magnetisering. Den är försedd med alla nödvändiga kontrollinstrument och apparater för anläggningens manövrerande.

5) Högtalarna. Till denna tonfilmsapparatur levereras två högtalare av elektrodynamisk typ nämligen en mindre för maskinrummet och en större för salongen.

Högtalarna äro av Klangfilms välkända, högklassiga utförande och medgiver ett frekvensband mellan 40 och 6.000 perioder.

Klangfilms nya tonfilmsutrustning är en apparat, som kommer att tillfredsställa alla. Klangfilms mångåriga erfarenhet ligger bakom dess konstruktion. Den är enkel, driftsäker, billig. Dess prestationer kan I kvalitet Jämföras med de dyrbaraste i marknaden förekommande anläggningar.

Anläggningen säljes på förmånliga betalningsvillkor till ett pris:
För komplett anläggning
Kr. 5.500:—
fritt monterad.

Originalmaterialet förvaras på KB





Tretallrikars grammofonbord för asynkront filmljud
tillverkat av Siemens & Halske.






Grammofonbord för Vitaphone
tillverkat av Klangfilm.






Skivspelare för Vitaphone
tillverkat av Klangfilm.





Dubbla skivspelare för Vitaphone
tillverkat av Klangfilm.





Klangfilms första tontillsats.





Klangfilm Uniton.



Strålgången i en Unitontillsats.





Movietontillsats för Z-ton, med fotocell och fotocellkabel,
samt filmledare för befintlig projektor jämte 1 st. reservtonlampa
med utväxelbar lampfattning. Pris kr. 1.500:- [1931]





Movieton-tillsats. Denna är av typ KLANGFILM-ZETTON och utrustad
med två balanser och en special-filmledare, vilka tillsammans giva filmen
en absolut konstant hastighet förbi tonfönstret. [1933]





Tontillsats modell Europa, introducerad av Klangfilm 1934.
Klicka här om du vill se den i större format.



Blatthaller-högtalare










Jättehögtalare i Stockholm
Tidskriften Radio, nr 18, 1927

Det var en stor samling stockholmare som söndagen den 6 november samlats utanför Tekniska Högskolan för att åhöra avprovandet av de i Högskolans fönster uppmonterade två jättehögtalarna från Siemens och Halske. De fingo ock lön för mödan, de stora högtalarna fyllde med sina mäktiga stämmor väl den öppna platsen framför Högskolan och ljudet lämnade i renhet och tydlighet föga övrigt att önska. Det enda störande momentet var det kraftiga eko, som uppstod vid ljudets återstudsning mot Valhallavägens husfasader.

Att det ligger en myckenhet av teoretiska beräkningar och praktiska experiment bakom ett sådant resultat kan en var förstå. De problem, som fordra sin lösning äro dock av mera komplicerad natur än den oinvigde anar. Svårigheterna vid en sak som denna äro ju flerfaldiga. Först och främst måste det ankommande ljudet eller rättare sagt mikrofonströmmens amplituder förstärkas månghundrade gånger utan att förvrängning av någon art får uppträda och sedan återstår att omsätta den elektriska energien i ljudvågor genom en högtalare, som icke endast har kraftiga dimensioner utan även är fri från biljud förorsakade av resonansfenomen samt sist men icke minst förmår avgiva ljudet med samma intensitet vid varje särskild frekvens inom hörbarhetsområdet.

Låt oss nu övergå till det tekniska utförandet. I ett par rum i Högskolan voro själva apparatsalen med förstärkaraggregaten och en improviserad studio inredda. Den utsända musiken överfördes dels telefonledes från Stockholms radiostation, dels utfördes denna i studion, där den upptogs med en bandmikrofon. Förstärkningen skedde medelst tre efter varandra kopplade aggregat. Den första förstärkaren räknade fem rör, dessa voro av mindre typ liknande vanliga mottagarrör, kopplingen var sedvanlig motståndskoppling. Därefter följde en likaledes motståndskopplad tvåstegs förstärkare med väsentligt kraftigare rörtyper, väl dimensionerade med hänsyn till de nu mycket stora galleramplituderna. Ändförstärkaren slutligen arbetade med två synnerligen kraftiga rör enligt pushpull-principen. Glödströmsförbrukningen hos dessa rör var ej mindre än 20 ampère och anodspänningen fullt 1,500 Volt. Förstärkningen kunde givetvis regleras inom vida gränser, men maximalt kunde den för varje steg sättas = 10. Alltså för samtliga åtta stegen = 108 = 100,000,000 ggr. Vilket ju är en hel del.

Högtalaren går på grund av sitt originella utseende under smeknamnet ”tvättbrädan”, Membranet är nämligen kvadratiskt och utgöres av tunn korrugerad aluminiumplåt. Kvadratens sida är något över en halv meter. På baksidan av membranet är fäst ett antal kopparfalsar parallellt med varandra på jämna avstånd och vinkelrätt mot korrugeringsriktningen. Dessa falsar sticka ned mellan luftgapen på bakom membranet befintliga hästskoformiga elektromagneter, vilka matas från ett separat batteri. Den högspända anodströmmen från sista förstärkarröret transformeras i en utgångstransformator ned till den låga spänningen av ungefär 1 volt och sekundären anslutes till de seriekopplade kopparfalsarna, genom vilka alltså själva talströmmen passerar. Strömstyrkan i kopparkanalen uppgår härvid till icke mindre än 60 amp. Högtalaren arbetar sålunda elektrodynamiskt d. v. s. det är kraftverkan mellan ett magnetfält och en strömförande ledare som utnyttjas. De allra flesta i handeln förekommande högtalare arbeta däremot som bekant efter den elektromagnetiska principen, vars verkningssätt nog är väl känd. Då några störande resonanssvängningar ej förekomma torde membranets egenfrekvens ligga utom hörbarhetsområdet. Kraftverkan på membranet förorsakades ju som nämnt är av de i densamma fastsatta strömförande kopparfalsarna, och då dessa äro jämnt fördelade över hela membranytan svänger detta fullständigt samtidigt, i motsats mot konhögtalarna där membranet påverkas blott i en punkt, vilket har till följd att en dämpad vågrörelse uppstår i detsamma, där dämpningen varierar med talfrekvensen. Som en följd av ovanstående är ock jättehögtalarens kurva över återgivningsintensiteten för de olika frekvenserna inom hörbarhetsområdet synnerligen vacker och kan betraktas som rätlinjig om hänsyn tages till örats oförmåga att iakttaga variationer i ljudstyrkan på upp till 30 %.


Högtalaren kan höras 3 kilometer.
Dagens Nyheter, den 7 november 1927

”Denna högtalare, säger en av de tyska ingenjörerna vid ett samtal med Dagens Nyheters medarbetare, är icke blott den kraftigaste som byggts, den har även vid prov visat sig kunna fullt återge toner från 50 à 100 perioder pr sekund upp till 10,000, d.v.s. över hela det hörbara området. Det är ungefär ett år sedan firmans ingenjörer lyckades få fram denna typ, vilken fått det bästa mottagande. Högtalaranläggningen har funnit många köpare i Tyskland — man kan också få hyra apparaterna för viss tid — och dessutom har den sålts till Holland, Italien, Rumänien och flera andra länder. Demonstrationen här i Stockholm har anordnats av Svenska teknologföreningens avdelning för elektroteknik och avser i främsta rummet att visa huru högtalartekniken utvecklats. Vid Teknologföreningens sammanträde på måndagskvällen skall d:r Lüschen tala om korrekt upptagning och återgivning av ljud på elektrisk väg. Då demonstreras även några mindre högtalaranläggningar, avsedda för klubblokaler, föreningar o.d.

Den högtalaranläggning som nu demonstreras och, som jag hoppas, har vunnit stockholmarna, fortsätter den tyske ingenjören, består, som för övrigt hallåmannen nyss förklarade, av mikrofon, förstärkare och ljudsändare. Mikrofonen är uppställd i en improviserad studio här i högskolan. Den består av ett fjäderlätt veckat aluminiumband, som är upphängt mellan två starka magnetpoler. När man talar mot bandet, följer detta, tack vare sin lätthet, troget ljudsvängningarna. När bandet sålunda rör sig i magnetfältet, uppstår det en elektromotorisk kraft, som elektriskt efterbildar ljudsvängningarna. Den ytterst svaga spänningen — som kan uppgå till en miljondels volt — förstärkes 1,000 miljoner gånger i en förstärkare med 8 motståndskopplade steg. Det sista stegets två elektronrör, som äro på 250 vartdera, matas i push-pull-koppling med 1,500 volts spänning på anoderna. Talströmmarna transformeras sedan ned från 1,000 till 0,1 volt och matas så in i högtalaren. Denna består helt enkelt av en fyrkantig korrugerad plåt, utan någon som helst tratt. Ljudsändaren, som kallas Riesenblatthaller, kan man beteckna som en omvänd upptagar-mikrofon. Bakom den korrugerade plåten sitter ett böjligt, kraftigt kopparband, genom vilket de förstärkta strömmarna ledas. Bandet är anordnat mellan rader av kraftiga magnetpoler, och då talströmmen — som till 20, 40, ja, 60 ampéres — passerad det, kommer det i svängningar, som noggrant efterbilda mikrofonbandets svängningar. När vädret och omgivningarna äro gynnsamma kan musiken höras på tre kilometers avstånd, förklarar den tyske ingenjören.”


En underbar uppfinning.
Dagens Nyheter, den 7 november 1927

”Ingen av de många som på söndagsmiddagen lyssnade till de från Tekniska högskolan vid Valhallavägen per radio utsända musiknumren och föredragen kunde väl helt undandra sig känslan att bevittna något oerhört, sagolikt, epokgörande, att uppleva ett under. Den utomordentliga förstoringen av luftens ursprungliga akustiska rörelser, vibrationerna, vid tal och ton är kanske inte i och för sig på radioteknikens nuvarande höjd något så överväldigande och oväntat; det underbara ligger helt och håller i denna förstorings inverkan på tonförnimmelsernas kvalitet. [...] Man skulle ha trott att ökningen av det kvantitativa här, som så ofta annars, skulle ha en kvalitetssänkning till omedelbar följd. I stället tycks det vara rakt tvärt om, och det är detta som är undret. Välljudet i musiken minskas icke, utan stegras. Dessa toner och ackord som ute i det fria, under bar himmel tyckes kunna obehindrat och i oförvanskat skick nå fram till hundratusentals lyssnare, ha en mjukhet, fyllighet och luftighet, lätthet, en glansfull skönhet som toner av vanlig volym aldrig kunna få ens i den största och akustiskt mest lyckade konsertsal.

Men ett är tydligt: så långt som till att skapa välljudet sträcker sig icke undret. Den riktiga, goda, lustförnimmelser väckande klangen måste i någon grad, om också blott embryoniskt, finnas i den utsända musiken. Är denna grumlig, oren, alltför gäll, så förnimmes detta på ett störande sätt, men — det allra märkvärdigaste — man har dock därvid en känsla av att fulheterna icke förstoras i samma mån som skönheten, att de egentligen bibehålla sina vackra mått och verkningssätt, medan allting annat stegrat till gigantiska proportioner. Vad detta tonpsykologiska fenomen kan bero på är ej så lätt i en hast utgrunda; möjligen sammanhänger det med en annan frappant företeelse: det är ej endast tonvolymerna som bli mångdubbels större, även alla differenser i färg och styrka förstoras, hela den dynamiska nyansskalan får jättemått.”
P.-B.
[Signaturen P.-B. (Wilhelm Peterson-Berger) var musikrecensent för Dagens Nyheter mellan 1896 och 1930.]


Ur Mikrofoner och högtalare
av Civiling. Gösta Johansson
POPULÄR RADIO, juni 1939

En intressant konstruktion inom den elektrodynamiska gruppen är Blatthaller-högtalaren enligt Riegger. Det utstrålande organet är en styv platta av pertinax eller duraluminium. På denna är fästat ett i slingor böjt kopparband, som sticker ned i ett antal magnetfält. Kopparbandet utgör den strömgenomflutna ledaren, och på grund av kraftverkan mellan denna och magnetfältet bibringas membranen en rörelse vinkelrätt mot sitt plan. Denna rörelse blir likformig, enär membranen påverkas över hela ytan, vidare emedan plattan kan göras fullkomligt styv. Figuren visar en konstruktion med luftspaltmagnetisering genom spolar ställda ”på kant”. Flödet, som blir oerhört stort, 22.000 kraftlinjer/cm2, slutes genom den omgivande ramen. Verkningsgraden uppgives kunna uppgå till 25 %. Denna högtalare användes förr mycket vid större annläggningar i det fria.



Rieggers Blatthaller-högtalare med luftspaltmagnetisering


Blatthaller
AES / A History of Audio Engineering and Magnetic Recording Before 1943
Headphones and Loudspeakers
Martin Schildbach
Siemens AG, Frankfurt/M, Germany

The ”Blatthaller” was developed in 1924, also at the Siemens & Halske Laboratory, by H. Riegger and was the first loudspeaker to be operated electrodynamically according to the principle of the plunger coil, with a large-area ”piston membrane”.

This development marked the beginning of the real age of large-scale public address systems in Germany. The ”Blatthaller” was used for the first time for a major broadcast in 1925 at the official opening of the Deutsches Museum in Munich. In later years also, up until 1933, it was used successfully as the so-called ”Giant Blatthaller” for broadcasting speeches at numerous events. With the largest model ever made, distances of several miles could be covered under the right weather conditions. However, the stability of the rectangular piston membrane, measuring approximately 15 x 35 cm and made of lightweight metal, was slight and its mass was too great for high frequencies.



Riesenblatthaller — Giant Blatthaller



Riffelhögtalare




Riffelhögtalare karaktäriseras av sin ljusa klangfärg, vilken ger brillians åt musiken samt en anmärkningsvärt tydlig talåtergivning. Den finns för såväl 30, 110 och 220 volts magnetiseringsspänning. Pris kr. 225:-” [1932]

Riffelhögtalaren användes oftast som diskantelement i kombination med andra högtalartyper. Membranet består av en räfflad metallfolie.



Andra biografhögtalare





Klangfilmhögtalare modell Europa [1931]






Den elektrodynamiska högtalaren ZETTON-MEGATON har en synnerligen hög verkningsgrad och i motsats till andra dynamiska konhögtalare en god återgivning även av de högre frekvenserna. Den levereras monterad å brunbetsad baffel m. anpassningstransformator, silkrets samt järnstativ så att det är möjligt att direkt uppställa densamma å golvet el. dylikt.” [1933]




HÖGTALAKOMBINATIONEN EUROPA-JUNIOR.
”Klangfilms senaste, epokgörande högtalarkonstruktion är en direkt kopia av den stora Europa-högtalaren och utgöres liksom denna av en kombination mellan elektrodynamisk tratthögtalare och en elektrodynamisk konhögtalare förenade i gemensamt stativ. Genom ett filter, som automatiskt uppdelar frekvensbandet vid 500 perioder, återgiver tratthögtalaren de högre frekvenserna och konhögtalaren de lägre. Härigenom erhålles en hittills ouppnådd återgivning, karakteriserad av distinktion, mjukhet och fyllighet. Vidare förenas hos denna högtalare en utomordentlig verkningsgrad med en synnerligen jämn ljudutbredning. Högtalaren levereras med tre lösa bafflar, vilka fastskruvas å stativets sidor och underkant.” [1933]



Batteridriven fotocellförstärkare
uppbyggd av 3 rör, RE 084.



”Lamporna” till höger är järn-väte-motstånd till rörens glödströmsmatning.



Effektförstärkare för nätanslutning
tillverkade av Siemens & Halske AG (1930).



Uteffekt 2,5 W


Uteffekt 15 W


Uteffekt 30
W


Uteffekt 200 W





Här kan Du läsa om några av Klangfilms tonkameror.







Annons i Biografägaren, 27 maj 1930




Annons i Tonfilm Aufnahme und Wiedergabe nach dem Klangfilm-Verfarhren
av Dr F. Fischer och Dr. H. Lichte – Leipzig 1931





Annons i Biografägaren, 11 januari 1930




Annons i Biografägaren, 16 augusti 1930




Annons i Biografägaren, 25 oktober 1930




Annons i Biografägaren, 19 mars 1932




Annons i Biografägaren, 19 mars 1932




Annons i Biografägaren, 6 april 1933




Några sidor ur tidskriften Radio och radioamatören, januari 1934:








Den ingående beskrivningen av Mechau-projektorn, som utlovas i texten ovan, stod tyvärr inte att finna. Här i stället en från branschtidningen Biografägaren nr 8, 1934:

Mechau-projektorn.



För erhållande av rörliga bilder fordras som bekant endast, att momentfotografier av det rörliga föremålet framvisas i ett tillräckligt snabbt tempo. Denna uppgift har lösts på en mångfald olika sätt, av vilka principen med ryckvis frammatning av filmen hittills erhållit den största praktiska användningen. Härvid måste filmens rörelse under transportögonblicken döljas för ögat av en bländare, varigenom absolut flimmerfrihet omöjligt kan ernås enligt detta system. Visserligen kan flimringen icke direkt uppfattas vid de hastigheter som här komma ifråga, men den yttrar sig dock i en mer eller mindre prononcerad trötthet i ögonen, som hos personer med svag syn ofta kan bli rätt besvärande. Vidare utsättes filmen vid detta projektionssystem för relativt kraftigt slitage.

För att eliminera dessa nackdelar har olika system försökts, av vilka den optiska utjämningen vunnit praktisk betydelse. Vid denna projiceras icke filmen stillastående utan under oavbruten rörelse, varigenom roterande bländare undvikes. Den optiska utrustningen, vars uppgift är att projicera de rörliga filmbilderna stillastående på duken, har haft många utföringsformer; system med rörliga linser (objektiv), spegeltrumma och rörliga speglar ha försökts. Av dessa användes spegeltrumma i kameror för upptagning av mycket snabbt rörliga föremål, under det att rörliga speglar kommit till användning i Merchau-projektorn, konstruerad av Emil Mechau för första gången i praktiskt användbar form 1912. Sedan dess har projektorn, som givetvis från början led av en del fel och brisfälligheter, förbättrats, så att den nu utan överdrift kan betecknas som den bästa projektionsapparaten i marknaden.

I Sverige ha två Mechau-projektorer under några år varit i daglig drift på Röda Kvarn i Stockholm, varvid de skött sig till maskinisternas fulla belåtenhet. Då denna projektor otvivelaktigt har framtiden för sig, åtminstone på storbiografer, skola vi här nedan lämna en kort redogörelse för dess konstruktion.

Grundtanken för den optiska utjämningen vid Mechau-maskinerna är följande:


Fig. 1. Principschema för den optiska utjämningen.
a = film, C = kippspegel, d = axel, e = fast spegel,
f = duk, h = axel (se fig. 2), 1', 2', 3' = filmbildens ställning.

Befinner sig centrum av en filmbild vid 1 (fig. 1) och spegeln C  i läge 1’, uppstår en avbildning på duken vid f. Rör sig nu filmbilden nedåt till läge 2, så flyttas bilden vid f uppåt för såvitt spegeln C behåller sitt läge 1’. Om den senare däremot vrides kring axeln d till läge 2’, så ligger bilden på duken fortfarande vid f, och rörelsen här är således upphävd på optisk väg. Samma sak gäller om filmbilden och spegeln samtidigt intaga lägena 3 resp. 3’. I detta ögonblick befinner sig den efterföljande filmbilden vid 1, och även dennas rörelse måste optiskt utjämnas. Spegeln C roterar därför även kring en annan axel h (fig. 2), samtidigt som den utför den ovan beskrivna rörelsen kring axeln d, och lämnar strålknippet, så snart den uppnått läge 3’. Omedelbart härefter begynner en annan spegel sin väg genom strålknippet från läge 1’ och slutar den som sin föregångare i läge 3’. Härigenom har den andra filmbildens rörelse blivit utjämnad och den tredje spegeln föres in i strålknippet. På detta sätt rotera 8 sektorformiga speglar kring axeln h, och lämpliga transmissioner mellan spegelsystem och filmtransportrullar sörja för exakt överensstämmelse i rörelserna mellan filmtransport och utjämningsanordning.


Fig. 2. Strålgången i Mechau-projektorn.
a = film, kippspegel, e = fast spegel, h = axel, v = bildfönsterbländare.

Emedan speglarna äro monterade tätt intill varandra befinna sig vid varje bildväxling delar av två sektorspeglar för ett kort ögonblick samtidigt i strålknippet. Under det att den ena spegeln ännu utjämnar rörelsen hos en bestämd filmbild, övertager den andra spegeln utjämningen av den därpå följande bilden, så att vid varje övergång mellan två bilder avbildningarna av dessa för ett ögonblick samtidigt projiceras på duken.

Ljusstyrkan hos var och en av dessa samtidigt projicerade bilder växlar i samma mån som den ena spegeln lämnar och den andra inträder i strålknippet, under det att deras sammanlagda ljusstyrka under hela växlingsförloppet förblir oförändrad. Den ena bilden sammansmälter således med den därpå följande, utan att ögat vare sig medvetet eller omedvetet märker något av själva övergången och givetvis utan någon som helst mörk paus.

För att den ljusvinst, som erhålles på grund av att bländaren bortfaller, icke skall gå förlorad genom en samtidig belysning av hela filmvägen, måste ljusknippet förflyttas samtidigt med bilderna i filmbanan. Man projicerar därför genom ett linssystem ett starkt belyst fyrkantigt bildfönster (fig. 2, V) på varje filmbild, varvid detta strålknippes rörelse erhålles med hjälp av samma sektorspeglar, som för ett ögonblick sedan styrde strålknippet mellan bilden och duken. Den inbördes anordningen av de optiska elementen samt strålknippets väg genom projektorn framgår av fig. 2. På detta sätt utnyttjas varje sektorspegel två gånger under ett varv.


Fig. 3. Mechau-projektor.

Fig. 3 visar en komplett körklar Mechau-projektor. Spegelmekanismen är damm och oljetätt innesluten i den snedställda trumman längst till höger.


Fig. 4. Spegelmekanismen blottad.
Samtliga speglar utom en borttagna.

Fig. 4 visar framsidan av spegelmekanismen, varvid för lättare överblick samtliga speglar utom en avlägsnats. Utrymmet tillåter tyvärr icke en närmare beskrivning av den rätt invecklade mekanismen för spegelföringen. Alltefter maskinrummets form samt projektionsgluggarnas placering levereras projektorn antingen med stående (fig. 3) eller liggande teleobjektiv (fig. 5).



Fig. 5. Projektormekanism med liggande teleobjektiv.

Tack vare den kontinuerliga filmmatningen går maskinen nästan ljudlöst och utan några som helst skakningar. Filmmaterialet anstränges högst obetydligt, och mycket trasig film, som knappast kunde gå genom en normal projektor, kan utan olägenhet projiceras med hjälp av denna maskin.

Den automatiska brandluckan är av absolut tillförlitlig konstruktion, varken beroende av friktion eller centrifugalregulator samt dessutom kopplad till en strömbrytare, som i händelse av filmbrott bryter strömmen till motorn, samtidigt som brandluckan fälles.


Fig. 6. Spegelhus och brandkassetter, sedd bakifrån.
Nedtill till höger hastighetsmätare och klocka.

Fig. 6 visar spegelhuset bakifrån med brandkassetterna. Dessa äro liggande för att i möjligaste mån
skona filmen samt rymma 1300 m. film. På maskinen finnes dessutom anordning för diaprojektion (se fig. 3).

Den automatiska kolmatningsanordningen utgöres av ett urverk , alltså icke såsom vanligt med motor, kopplad till båglampskretsen. Denna anordning fordrar att kolen äro relativt jämna, men uppfylles detta villkor fungerar matningsapparaten perfekt.

Maskinens motor är på en halv hkr, 1400 v/m. En friktionskoppling möjliggör exakt inställning av hastigheten, som sedan bibehålls konstant, även om projektorn vid inställningen varit kall.

Det har ofta, särskilt vid undervisningsanstalter, varit av intresse att kunna stanna projektorn för närmare skärskådande av en eller annan enskild bild. Detta låter sig icke utan olägenhet göras med Mechau-projektorn, men i gengäld kan filmen projiceras med en minimihastighet av — en bild per sekund, utan att intrycket av de avbildade föremålens kontinuerliga rörelse försämras.




Biografen Victoria på Götgatan i Stockholm invigdes fredagen den 18 september 1936.
 Biografägaren skriver den 26 september:
”Projektormaskinerna äro av Mechautyp, av vilka endast en installation förut finns i Sverige.”

När Leif Pilefors började på Sandrews 1968 fanns det två Philips DP70 och en FP20 med pulsatorlamphus i maskinrummet på biografen Victoria.

Pulsatorlampan (SPP-800) var liten och krävde tuff vattenkylning via gummislangar. Lamphusets värme gjorde att slangarna åldrades i förtid vilket resulterade i läckage. Därför kallades den här lamptypen ibland för ”vatten och slask”. Det satt två pulsatorlampor i lamphuset på FP20 och när en gick sönder skiftades automatiskt till nästa. Lamporna hade kort livslängd och dålig färgbalans.



Ritningar ur Emil Mechaus patentansökan från den 30 augusti 1922.







Emil Mechau arbetade med att utveckla sin projektor från omkring 1910
och den kom att tillverkas i ungefär 500 exemplar mellan 1921-34.
Först av Leitz, senare av AEG.
Här kan du läsa om Emil Mechau.




Klangfilms ljudanläggningar
ur tidskriften Radio och radioamatören, februari 1934.
Texten något förkortad.

Klangfilms ljudapparater levereras i följande enhetsanläggningar:
Europa I och II
Europa Junior
E 34
U 34
Koffertapparat.

Europa I omfattar vid leveransen normalt följande delar:
1: 1 eller 2 universaladaptorer, synkronmotor och pådrag.
2: 1 förförstärkare.
3: 1 eller 2 tonlampslikriktare.
4: 1 ljudomkopplare.
5: 1 volymkontroll.
6: 1 Europa-förstärkare med kopplings- och säkringstavla.
7: 1 Europa-högtalare med tillhörande fältlikriktare.
8: 1 kontrollhögtalare.

Europa II skiljer sig från Europa I endast därigenom, att de under 6 och 7 nämnda delarna leveras i dubbel uppsättning.



Universaladaptern
med utjämningsrullen längst till höger.

Universaladaptern (…) drives medelst kedja och rörelsen överföres från kedjehuset till tandhjulet omedelbart under tonbanan, via ett mekaniskt filter. Ojämnheterna från framkastarhjulet dämpas effektivt medelst utjämningsrullen, synlig längst till höger i fig. ovan.

Förförstärkaren är utrustad med ett förstärkarrör och helt nätansluten. (...)

Tonlampslikriktaren är utförd som en enhet för sig och är utrustad med strömbrytare, tonlampsomkopplare och säkring, 1,5 Amp. vid 220 V och 3 Amp vid 110 och 127 volt. Vid dubbelanläggningar levereras normalt 2 sådana likriktare, men tonlampsomkopplaren är ditsatt för att möjliggöra körning med endast en likriktare om någon av dem skulle gå sönder.

Ljudomkopplaren tjänar både som övergång mellan två projektorer och inkoppling av grammofon eller mikrofon. Vid dubbelanäggningar brukar Klangfilm dock oftast montera en tonlampsomkopplare på växlingsstången, varvid både maskinistens arbete underlättas och övergången bild — ljud mellan maskinerna blir synkron.

Ljustyrkeregulatorn (volymkontrollen) är utförd med 17 regleringssteg och synnerligen kraftigt konstruerad. Speciellt har mycken omsorg nedlagts på att få en god kontaktövergång för undvikande av störande knastringar vid regleringen. Normalt levereras till varje anläggning endast en kontroll, som efter val kan placeras antingen i maskinrummet eller i salongen, vilket kan ske utan nackdel tack vare det kopplingssätt Klangfilm använder sig utav. Intet hindrar emellertid att till en anläggning flera kontroller kunna levereras och uppsättas på lämpliga ställen.

Europa-förstärkarens sammansättning framgår tydligt av fig. t.h.. Den består av styrförstärkare (över) och slutförstärkare (under), klangfärgskontroll, cellkompensator och nödiga mätinstrument och kopplingsenheter. Den lämnar såväl anod- och glödström som cellspänning till förförstärkaren. Anslutes till växelström eller omformare.



Kopplings- och säkringstavlan (ovan) monteras i omedelbar anslutning till förstärkaren och består av samtliga och anläggningen nödvändiga huvudströmbrytare och säkringar. Även talströms- och magnetiseringsledningarna till högtalarna ledes häröver. 4 glimlampor ange om magnetiseringsströmmen är tillslagen och tjäna samtidigt som skydd för magnetspolen.

Europa-högtalaren är Klangfilms senaste nykonstruktion och dess trumfess i konkurrensen. Beståndsdelarna äro till hälften sammanbyggda exponenthorn med tillhörande högtalarsystem samt en el. dyn. konhögtalare med ovanligt stor och djup kon, monterade på ett kraftigt fundament. Detta löper dels på trissor men är även försett med fyra kraftiga öglor för att möjliggöra upphängning.

Genom ett inbyggt filter fördelas frekvenser mellan 30 och 500 till konhögtalaren och mellan 500-8000 till hornhögtalaren. Frekvenskurvan mellan 30 och 8000 är i det närmaste absolut rak. Känsligheten omkr. 25 ggr så stor som hos en vanlig el. dyn. högtalare för samma belastning. Två st. fältlikriktare höra till högtalaren, parallellkopplade på likströmssidan. De innehåller vardera ett likriktarrör och säkring.

Europa I och II äro avsedda för stora teatrar på 800-4000 platser. För medelstora teatrar, rymmande 500-800 platser lämpar sig bäst

Europa Junior. Denna anläggning utrustas antingen med Universaladapern eller Zetton-adaptern, men för- och slutförstärkare samt ljudomkopplare äro sammankopplade till en enhet, Europa Junior-förstärkaren, vilken även innehåller likriktare, för anod- och glödström samt cellspänning.



Zetton-adaptern.

Hela anläggningen nätansluten till växelström, 90-230 V. Vad som sagts om volymkontrollen till Europa I och II gäller även för denna anläggning. Tonlampslikriktare likaså samma som föregående.


Europa-högtalaren Europa Junior

Högtalarsystemet för Europa Junior är en konstruktion snarlik Europa-högtalaren. Utformningen av exponentialhornet är något avvikande från denna, så att det anpassats till endast ett högtalarsystem, konhögtalaren är mindre. Frekvenskarakteristiken är samma som den stora högtalarens, ävenså känslighet. Dock är belastningsförmågan något mindre. Fältmatning med separat likriktare.

För lokaler om 300-500 platser levereras en anläggning under beteckningen

E34. Från Europa Junior skiljer sig denna endast därigenom, att Universaladaptern utbytts mot Zetton-adaptern, samt förstärkare av annan typ. Genom Zetton-tillsatsen drages filmen av projektorn, men en jämn gång har erhållits tack vare den dubbla utbalanseringen, d.v.s. väl dimensionerade balanshjul på båda sidor om tonbanan. Filmöglans slag bakom framkastarhjulet hindras av en inställbar filmledare. Optiken en vanlig vinkelställd mikrooptik.

U34, avsedd för mindre teatrar, är likaså utrustad med denna adapter, men levereras med Ultra-Effekt-högtalaren i stället för Europa Junior. Denna el. dyn. högtalare är likaså en nykonstruktion. Dess frekvenskarakteristik är för en konhögtalare synnerligen god, och dess verkningsgrad c:a 9 ggr större än vanliga el. dyn. högtalares.

 Till samma anläggningar leveras en el. magnetisk kontrollhögtalare. Fotocellerna äro av Klangfilms eget fabrikat och framställda enligt system Patin, vilka celler väl nu äro så pass välkända att en närmare presentation är överflödig.

Den kombination av högkänsliga celler och d:o högtalare, som Klangfilm gått in för, har medfört, att förstärkarstegen kunnat nedbringas till ett minimum. Fördelarna äro ökad driftsäkerhet och minskat förstärkarbrum med därmed följande tystare bakgrund.

Ovanstående anläggningar kunna levereras till samtliga i marknaden förekommande projektortyper med undantag av Mechau, till vilken Klangfilm gjort en specialkonstruktion.

För transportabel bruk har Klangfilm i förbindelse med Zeiss Ikon sammanställt en koffertapparatur. Hela anläggningen består av tre kollin; projektor-, förstärkare- och högtalarkoffert. I högtalarkofferten finns plats för reservdelar. Omspolning sker i projektorn. Anläggningen är helt nätansluten och godkänd av Statens Provningsanstalt som ”skolapparat”.