Långängsateljéns
saga.
Glaspalatset nu blott ett
magasin.
(Ur Biografägaren, den 29 april
1933.)
Ur
en huvudstadstidning låna vi följande sannsaga, som säkert med intresse
— och kanske även en smula vemod — läses av äldre biografägare:
Långängen, vid Stocksund [...] var en miljonanläggning, omfattande en
väldig ateljé samt stora kvarter, fogade intill denna, inrymmande
loger, kontor, magasin o. d. Allt detta står nu övergivet och tyst. Då
tillhörde ateljén filmbolaget Skandia, nu äger S. F.-ateljén den men
kan bara ha den som magasin.
S. F. övertog nämligen Skandia på sin tid men hade då lagt upp
jätteateljéerna i Råsunda och behövde inte Långängen. Sedan dess har
hänt många ting. I dag, tio år efter att ateljén stängts, går det inte
att använda den.
Har den blivit för trång, för liten?
Inte alls, men glasateljéer äro inte moderna. Film bryr sig inte om
dagsljuset. Den gången byggdes en filmateljé som ett drivhus. Den som
var där ute då kan minnas hur hett det blev i ateljén sommardagar. Det
var så man kunde smälta. Skådespelarna svettades och sminket rann. Man
kan tänka sig ett drivhus stort som en liten banhall, vilken värme det
skall bli. Råsunda hade också tankar på solljuset, ehuru man där bara
hade tak — inte väggar av glas. I en av jätteateljéerna i Råsunda finns
en vridscen. Den kom till för att uppställd dekoration skulle kunna
anpassas efter den framskridande solen. Nu behövs inte sådant, nu nöjer
man sig med ljus och lampors sken. Ett så våldsamt svidande ljus kan
dagsljuset inte konkurrera med.
Skandiaateljén var högkvarter för storfilmande den gången. Där togs
Guyrkovicsarna med Pauline Brunius och Gösta Ekman, där togs
Lyckoriddaren med Ekman och Mary Johnson. Långängsateljén hade
förresten en briljant tomt. Skog i ena ändan, ängar mitt på, strand med
alar vid sydgränsen. Medan John Brunius, som på den tiden var ett
filmnamn, spelade in Lyckoriddaren i ateljén, filmade Rune Carlsten
Strindbergs Högre ändamål ur Svenska öden nere i strandkanten. Alla
naturmiljöer fanns praktiskt taget inom räckhåll.
Skandiaateljén var imponerande. Man kunde ta många scener samtidigt i
den stora glashallen. Utmed en av dess sidor låg ett lunchrum och där
satt skådespelarna mellan slagen och förfriskade sig och såg kollegerna
arbeta. Där såg man ädla riddare flirta med damer av 1920, där satt
allvarliga biskopar av 1500-tal i allt utom allvarliga samtal med
herrar och damer av nuet.
SF behöver inte Långängen mera. Dessutom har man inte nytta av en sådan
där glashall nu, när man skall ljudfilma. Råsunda filmstad är up to
date, men Långängen är omöjlig i alla avseenden. Så fort har tiden
ridit på detta område, att man inte längre kan utnyttja en anläggning
som man kostade på så kolossalt bara för ett decennium sedan.
— — —
Nu bor bara en människa därute, en vaktmästare, som sköter om det hela.
Ibland synas några karlar där. De komma i så fall med lastbil och lasta
av skrymmande gods från Råsunda, vilket man deponerar härute. Att riva
ateljén skulle bli för dyrt, att hyra ut den är omöjligt. Och så kommer
det sig, att den har fått stå där, tyst, övergiven, en ultramodern
filmateljé 1919, ett gammalt spökslott av glas i dag. Högintressant för
den som vill studera filmteknikens utveckling. Kanske blir den ett
slags Drottningholmsmuseets motsvarighet om den får stå i fred
tillräckligt länge.
Långängsungdomen var litet svår en tid, den roade sig med att kasta
sten på glashuset. Ordspråket talar om att inte kasta sten i glashus,
men på glashus nämns ingenting om. Ofoget fick emellertid ett brått
slut och numera springa inga rutor sönder med klingande smällar i
mörkningen ute på Långängen. Vaksamma väktare hålla reda på missdådarna
och efterräkningar bli så pass tråkiga att man aktar sig.
Sufflören.
Några
rader ur ”Hågkomster från senare tiders Långängen”, ett föredrag som
byråchef J.A.E. Molin höll år 1937 i Långängens kommunalförening, och
som publicerades 1978 av Sällskapet Amorina, Stocksunds
Hembygdsförening:
”En
betydelsefull, ehuru icke enbart glädjande tilldragelse för
Långängsborna var det, när Skandiafilm antagligen 1917 eller 1918
inköpte Brunnsboområdet jämte Svanholmen för som jag tror c:a 90.000
kronor. När den stora glaslådan jämte tillhörande magasinsbyggnad växte
upp, blevo vi ganska förbaskade. Jag uppvaktade en av de ledande för
anläggningen och fick av honom den försäkringen, att allt skulle göras
för att förvandla platsen till en utomordentligt skön lustgård. Bolaget
var nämligen, enligt hans utsago, i sitt eget intresse nödgat att
bereda de mycket känsliga filmskådespelarna tilltalande omgivningar -
eljest kunde dessa aktörer ej prestera ett tillfredsställande spel.
Huru dessa löften uppfylldes, vet vi alla, och med stort jämnmod har vi
nu sett dessa byggnader försvinna. De hade enligt uppgift kostat ett
par miljoner och användes knappt ett år.”
|