Funderar ni på att förse era 8 eller 16 mm filmer med magnetljud? Läs då först denna artikel av ingenjör RAGNAR WENDIN, som bl.a. berättar om hur det går till att lägga magnetspår på film, vad man måste tänka på vid skarvningen och hur man skall förvara och skydda filmer med magnetspårbeläggning.

Magnetspårbeläggning förekommer på samtliga gängse filmformat, d.v.s. 70, 35, 16 och 8 mm film. Enligt gällande internationell standard skall magnetspåret på såväl 16 mm- som på 8 mm-film alltid placeras på den sida av filmen, som är vänd mot projektionslampan då filmen passerar bildfönstret. Detta innebär, att man skall ha magnetspåret på den sida man har vänd mot sig, då man betraktar en filmruta och därvid har bilden (spec. texten!) rättvänd såsom visas i bild 1.

Tre spårtyper
I bild 1 visas också de förekommande spårdimensionerna på 16 mm- och 8 mm-film.

Helspåret är det bredaste spåret och ger den bästa ljudkvaliteten. Självfallet kan man använda helspår endast på enkelperforerad 16 mm-film.

Halvspåret används om man vill med magnetljud komplettera 16 mm-kopia med optiskt ljud, vilket ger möjlighet att visa filmen i alla slags projektorer.

För dubbelperforerad film står endast smalspåret till buds. Som detta måste ligga utanför perforeringshålen begränsas bredden till 0,8 mm. Såsom framgår av bild 1 är 16 mm-filmerna försedda med ett smalspår utanför perforeringen även vid andra kanten (den vänstra). Detta spår är ett balansspår eller utjämningsspår, ibland oegentligt kallat ”styrspår”. Ändamålet med balansspåret är att utjämna den tjockleksökning hos filmen som magnetljudspåret genom sin egen tjocklek åstadkommer, ökningen uppgår i allmänhet till ca 10 procent av filmtjockleken. Utan balansspår skulle filmen hänga på ena kanten och det behövs inte särskilt stor oaktsamhet för att en sådan film skall bli ohjälpligt skev.

På 8 mm-film kan man av utrymmesskäl endast ha ett spår, och detta är placerat utanför perforeringen. Bredden är densamma som smalspår för 16 mm, d.v.s. 0,8 mm.

Metoder för påläggning
Det förekommer flera typer av magnetspårmaterial. Gemensamt för samtliga är att magnetisk järnoxid används som ”aktivt” material. Skillnaderna ligger huvudsakligen i framställnings- eller påläggningssättet (bild 2).

Dispersionsbeläggning är den äldsta metoden. Här påförs en uppslamning av oxidpartiklar på filmen och får sedan torka. Påföringen sker antingen med en neddoppningsvals eller ett munstycke. Vanligen poleras spåren sedan för att bli tillräckligt släta.

Påklistring av bandspelarband är ett annat tillvägagångssätt. Detta är emellertid möjligt endast på filmens blanka sida (rygg- eller bassidan) och därför förbehållet originalfilm eller kopior över internegativ. För att klara emulsionssidan måste man slipa eller fräsa ned en ”ränna” genom emulsionen. Detta förfarande används i Tyskland och har fördelen att tjockleksökningen — som är ca 2-3 gånger större än vid övriga metoder — elimineras. Balansspår krävs följaktligen inte.

Scotch Truck är det tredje förfaringssättet. Här används ett specialtillverkat, treskiktat tonband. Bandet har ett termoplastiskt (värmekänsligt) adhesivskikt ovanpå oxidskiktet. Tonbandet valsas efter uppvärmning fast på filmen med oxidskiktet vänt mot filmen och basen (ryggen) utåt. Vid en efterföljande behandling dras basen bort, medan oxidskiktet lämnas kvar på filmen. Man får härigenom bl.a. en särskilt blank och jämn yta hos magnetspåret. Scotch Track kan utan svårighet beläggas även på emulsionssidan.

De ovan beskrivna magnetspårtyperna har något olika magnetiska egenskaper i likhet med bandspelarband av olika fabrikat. De kan t.ex. fordra olika stark förmagnetisering hos inspelningsapparaturen (projektorn). För normalt hemmabruk fordras dock ingen trimning utöver den, som görs i fabriken eller vid leveransen. Nivåerna av inspelad signal kan variera avsevärt med olika spårmaterial, likaså ytjämnheten, som är av stor betydelse för nötningen av tonhuvudet.

Tysta skarvar
För att ljudet skall bli bra, krävs naturligtvis inte bara förstklassiga magnetspår och en bra projektor utan i minst lika hög grad att filmen är i gott skick. Filmskarvarna vållar de största bekymren. Det fordras redan vid magnetspårbeläggningen att skarvarna är raka, jämna och starka. Alla dåliga eller misstänkta skarvar måste göras om för att inte riskera ”filmsallad”, och de flesta laboratorier debiterar 50-60 öre per omgjord skarv. Det blir alltid billigast för ägaren att själv se över sina skarvar.

Vid ljudprojektion vill man givetvis att skarven inte skall höras. Detta krav är tyvärr svårt att helt uppfylla. När en normal skarv passerar tonhuvudet enligt bild 3, svävar spalten i luften tills skarven flyttat sig så långt att huvudet kan få kontakt igen, d.v.s. efter 3-8 mm rörelse. Så länge spalten är i luften spelas inget ljud in eller av, och det hela hörs som en kort tystnad, s.k. ”blopp”. Är skarven dessutom dålig, t.ex. bucklig eller sned, förvärras saken. Vid 16 mm-film är normala skarvar med ca 3 mm överlappning i allmänhet inte så farligt störande, åtminstone vid en hastighet av 24 b/s. Det är dock olika för olika projektortyper. Vid 8 mm-film är det kinkigare på grund av den lägre hastigheten och därigenom den längre tid som skarven behöver för att passera tonhuvudet.

S.k. stumsvetsskarvar är det enda radikala medlet. Skarvapparater för sådana kostar i USA ca 5.000 kr. Hållfastheten lär vara ungefär 90 procent av filmen i övrigt.

Dubbelfasad skarv bäst
Dubbelfasade skarvar ger avsevärt mindre störning än vanliga skarvar. De limmade ytorna är i allmänhet små och dessa skarvar måste göras med omsorg för att hålla.

Tejpskarvar utförs vanligen med perforerad polyestertejp på filmens båda sidor. I allmänhet är dessa skarvar starka. Tejpskarvar är emellertid vekast vid filmandarna, trots den vanligen förekommande formskärningen. En sådan skarv tenderar att resa sig då den passerar tonvalsen. Om tonhuvudet ligger innanför tonvalsens periferi och tillhållarrulle saknas, erhålls då ofrånkomligt ”blot-out” som överdrivet visas i bild 4.

Vid enkelperforerad 16 mm-film är det olämpligt att använda dubbelperforerad skarvtejp. Magnetspåret sjunker in i perforeringshålen i tejpen och ljudet hackar till tre gånger per skarv.

Filmens kondition
För att magnetspårbeläggningen skall bli bra, måste filmen vara ren vid behandlingen. Oljig eller starkt nersmutsad film måste tvättas, annars fäster inte magnetspåret. Film, som behandlats med eller blivit bemängd med silikonolja, är sedan nästan omöjlig att få så ren att magnetspår fäster på filmen. Därför bör man undvika att smörja bildfönster och tonhuvud i projektorn med silikonolja.

Filmcement kan skada
Fel på magnetspåret är mycket sällsynta. Tidigare kunde det inträffa att spåret hade fäst dåligt och ramlade av eller sprack sönder. Detta gällde nästan uteslutande dispersionsspår på emulsionssidan (kopior!).

Men genom ovarsam behandling kan spåret skadas, t.ex. genom tvättning med lösningsmedel som tri etc. Till och med Kodak filmcleaner måste användas med stor försiktighet, så att inte en fuktad magnetspårsyta får ligga mot nästa filmvarv. Speciellt vid kopior kan en sådan behandling resultera i att magnetspåret häftar så starkt vid intilliggande filmblanksida, att det delvis slits loss. Det blir naturligtvis då oanvändbart för ljudinspelning.

Ovarsam skarvning och kladdande med filmcement löser upp och skadar alla slags magnetspår. Skadade magnetspår av dispersion och Scotch Track kan tvättas av och göras om utan att filmen skadas. Spår av påklistrade tonband torde inte kunna repareras på samma sätt. Visserligen kan magnetoxidskiktet tvättas bort, men basen (ryggen) blir kvar. En eventuell nybeläggning måste då göras ovanpå den gamla basen.

Fel av ovannämnda slag är dock relativt sällsynta och till större delen beroende av hur ägaren sköter sina filmer.

Dålig ljudkvalitet
Om ljudet är dåligt fastän magnetspåren verkar felfria — och det torde vara den ojämförligt vanligaste situationen när något krånglar — så är felet att söka hos filmen, projektorn eller den som sköter visningen. Om filmen är mycket skev, kan man få kontaktsvårigheter vid tonhuvudet. Mycket smuts och damm, ibland även partiklar från magnetspåret, kan orsaka avlagringar på tonhuvudet, men det är olika känsligt för olika apparattyper. Beträffande projektorn är det oftast tonhuvudets injustering som vållar besvär. Förmagnetiseringen är också av stor vikt eftersom ändringar i den kan försämra ljudkvaliteten avsevärt.

Ställ rimliga kvalitetskrav på filmljudet!
Speciellt ljudkvaliteten hos 8 mm-ljudfilm kan inte rättvist jämföras direkt med en bandspelare, särskilt om man arbetar med bildfrekvensen 16 b/s. Dels är ljudspåret smalt och hastigheten låg, dels har projektorn en rasslande framkastarmekanism och andra störande anordningar, som bandspelaren saknar. Dessutom är filmen jämfört med bandspelarens tonband relativt styv och osmidig samt försedd med ev. störande perforeringshål.

För att få ett rimligt lågt försäljningspris har ljudprojektorerna, som jämfört med bandspelare ännu tillverkas i små serier, förenklats så långt som möjligt. De 8 mm-ljudprojektorer, som numera finns i marknaden, kan emellertid som regel prestera ett ljud, som med hänsyn härtill måste betecknas som överraskande bra. De torde motsvara också ganska högt spända förväntningar, men givetvis måste man ta hänsyn till begränsningarna, t.ex. då man väljer musik till sina filmer.

Vad magnetljud på 16 mm-film beträffar, kan man speciellt med studioapparatur ernå en ljudkvalitet, som inte överträffas av vanliga bandspelare.

Klicka här om du vill läsa om magnetljud på biograferna.