”Folk är trötta, hjärtligt, innerligt trötta på de utländska pratfilmerna. Hur hög procent av svenska folket kan utländska språk tillräckligt bra för att begripa högtalarsnack? För de allra flesta äro de amerikanska filmerna, och även de tyska, ganska outhärdliga. Där sitter en hjälte och en hjältinna i en soffa och skratta och prata, prata, prata och ha hjärtans roligt. Då och då, med kraftiga mellanrum — som tenderar att bli allt kraftigare — kommer en svensk text, som icke motsvarar den samtidiga utländska repliken utan utgör ett slags könlös sammanfattning av en hel serie utländska repliker. Vår allmänhet får intryck att det mesta som sågs på vita duken aldrig blir översatt till svenska, det mesta går de svenska öronen förbi, svenskarna bli lurade på stora delar av den konfekt som de betalt för. De bli lömska på allt vad bio heter: sitta inte hjälte och hjältinna i soffan och skratta och ha roligt på deras bekostnad! [...] Återstår alltså en väg för våra biografer: Köra svensk talfilm. Just nu är därför glad svensk film en liten guldgruva. Men för hur länge?”
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist]

Det finns en ny metod genom vilken texterna infällas på filmen. Det behöver numera inte ske genom att man gör ett negativ efter positivet och sedan en med texter försedd kopia efter detta negativ. Alltså ett diapositiv. Genom denna hittills tämligen allmänt använda otympliga metod ha just de med svenska texter försedda filmrutorna fått suddigare bilder och svagare och grumligare ljud. Ett fotografi taget efter ett annat fotografi blir alltid mindre gott. Det gäller även film och ej minst det känsliga fotoljudbandet. Örat märker ett försämrat ljud mycket lätt.

Nu stämplar man in texter direkt på kopian. Det sker med hjälp av syror (eller något ditåt), som gå igenom filmens beläggning, och texterna lysa klara och skarpa genom filmen. Norrmännen ha varit föregångsmän på området. Leif Eriksen heter mannen, som gjort det, och Lerik-metoden har metodens namn blivit efter Le i Leif och rik i Erik. Paramount gör dessa Lerik-texter på laboratorium i Oslo. Svensk Filmindustri har däremot numera klarat av förfarandet på sitt eget laboratorium i Råsunda. Det hela omgives ännu med en viss hemlighetsfullhet. Det gäller patent, och man är inte så villig att lära bort knepen. Vilket är mycket förståeligt.

Le Mats infäller däremot sina texter direkt på originalnegativet, vilket sker i Berlin eller i New York. Texterna få härigenom visserligen göras i ordning några veckor i förväg, men man vinner genom detta förfarande att inga skarvar förekomma, som smälla eller kanske slitas upp i maskinen eller leka åska i högtalaren. Även Lerikmetoden undgås ju detta skarvelände. Lerikmetoden torde kunna sägas vara det näst bästa. Den bästa är väl att kunna texta efter originalnegativet.

Textmaskin från början av 1940-talet.
Svensk Filmindustri, Råsunda.

Processen börjar till höger, där ett tunt lager vax påförs filmkopians emulsionssida. Därefter går filmen genom ett torkskåp. Vid nästa station pressas upphettade plåtar (en plåt för varje text) mot filmkopian så att vaxet smälter undan där bokstäverna skall framträda. Filmen går sedan genom ett bad med blekmedel som tar bort emulsionslagret på det ställen där det inte finns något vax. Texten framträder då vit. Slutligen tvättades filmen ren från vax och blekmedel, och torkas.

Första gången man visade en textad ljudfilm (med subtitles) var den 26 januari 1929 när The Jazz Singer visades i Paris, översatt till franska. Den 17 augusti samma år var det Italiens tur, och samma dag hade The Singing Fool premiär i Köpenhamn, textad till danska. Berlingske Tidende skriver den 18/8: ”Meget var ufærdigt. Irriterende er det at få danske, utfyldestgørende tekster ind på selve filmsbilledet, samtidig med at personerne siger ordene på engelsk - og irriterende er det, at stemmernes volumen og klarhed svinger och ændres så stærkt ... men vi er ju endnu ved begyndelsen.”

Transferring the translated subtitles to film
Mechanical and thermal subtitling
To start with, attempts were made to breathe new life into the technique invented in 1909, i.e. manual projection of slides with printed texts onto the screen or projection of a second film strip with the texts flashing beside or below the image, but better methods soon appeared. In 1930 a Norwegian inventor, Leif Eriksen, took out a patent for stamping titles directly onto the images of a positive copy of the film, after moistening the emulsion layer to soften it. The titles were translated and typeset in the usual way and printed on paper. The next step was to produce very small letterpress type plates by means of a photographic process for each subtitle (the height of each letter being only about 0.8mm). The plates were then placed in a kind of printing press and one by one pressed against the emulsion at the bottom of all the individual frames which corresponded to a respective utterance or segment of speech. The small embossed types on the plates pushed the softened emulsion aside, leaving the naked film to produce white letters when projected on the screen. The process was repeated on each individual frame on which each subtitle was to appear, from the beginning to the end of the film. The moist film was finally passed through a drier.

A few years later, in 1935, an Hungarian inventor, 0. Turchányi, registered a patent for a method whereby the plates were heated to a sufficiently high temperature to melt away the emulsion on the film without the need for a softening bath.

However, both these processes were difficult to regulate and the results often unpredictable with poorly defined letters. The ridges of the emulsion that arose around the letters were also very susceptible to wear, and the deeply embossed letters naturally accumulated dirt very quickly. Despite these drawbacks, this technique has been used by some film laboratories in eastern Europe and South America up to the present day.

Photochemical subtitling
In 1932 R. Hruska, an inventor working in Budapest, and Oscar I. Ertnæs of Oslo (later Stockholm) simultaneously took out patents on an improved technique for transferring the photographic type plate subtitles to the film prints.

A very thin coating of wax or paraffin was applied to the emulsion side of the film copy to be subtitled. The plates with the individual subtitles were fed into the printing press and heated to a temperature of nearly 100°C. During the printing process, the paraffin coating under the letters melted and was displaced, leaving the emulsion exposed. Once it had been printed in this way, the film was put through a bleach bath, which dissolved the exposed emulsion, leaving only the transparent nitrate or acetate film. The etching fluid and the paraffin were then washed away. This process produced clearly legible white characters on the screen, although the edges of the letters were slightly ragged due to the variable consistency of the paraffin and variations in the penetration of the etching fluid. Later on, the procedure was automated by means of a counter, which fed the plates forward, counted the frames on the film reel and ensured that the subtitles appeared and disappeared at the right time. This was the cheapest method when less than ten film prints were to be subtitled.

[…] The Norwegian-Swedish film laboratories, Filmtekst in Oslo and Ideal Film in Stockholm, and the Kagansky brothers' Titra-Film in Paris held the most important patents, as a result of which they dominated the European subtitling market from 1933 up to the mid-1950s.