”Terje Vigen” på filmen.
Gårdagens premiär på Röda Kvarn.
Dagens Nyheter den 30 januari 1917

Det kan ha sitt intresse för en teateranmälare att någon gång få säga ett ord även om den stumma dramatiken, om bildpantomimen. Filmens vetenskapliga och pedagogiska betydelse är klar; det är den konstnärliga betydelsen varom striderna stått och stå. Man skall härvidlag bara ha två saker i minnet, för det första att teatern och filmen falla inom skilda områden och för det andra att det finns goda films och dåliga, likväl som det finns god och dålig teater. Filmskådespelets ocker på tarvlig publiksmak har dragit ned arten — men lyckligtvis kan man skönja en bättring, och Röda Kvarns premiär i går har med sitt huvudnummer gjort en betydande insats.

Det är Ibsens stora dikt som fått släppa till stoffet. Ty någon annan gemenskap mellan dikten och duken än stoffet, personerna och handlingen kan ju inte åstadkommas. Dikten lever sitt liv, filmen sitt. Den verkliga filmdiktaren är iscensättaren — här Victor Sjöström, som dessutom spelar huvudrollen och betyder allting i skådespelet. Han har sitt mäktiga huvud med de stora, skulpturala dragen, den på en gång expressiva och förenklade mimiken som erfordras, gestaltens pondus som nordisk krafttyp. Mot denna havsbandets heros, som Terje Vigen skall vara, gör sig de olika tavlorna förträffligt. Filmupptagningen har ägt rum ute vid Landsort under hösten 1916; och man har fått tag i de rätta sceneriet. Ingen kan förneka att det är gripande och storslagna naturtavlor som rullas upp — verklig poesi fångad på duken — och dramat är mycket skickligt och åskådligt insatt i sin miljö. Folkscenerna ge full illusion. Några vackra belysningar i lätt färgton kan man också anteckna, och det finns en bild med lotstyperna på klippan av en ståtlig plastisk verkan. Egentligen är det blott ett par tavlor med havet sett från den engelska jakten där illusionen för ögat slår slint. Vattnets horisontlinje i sjögången är för stel; den liknar en vägg som skjuter upp och ned. Dikten har ju utomordentligt tacksamma dramatiska moment, och Terje Vigens rodd för livet undan örlogsmannen, liksom hans våldsamma kamp vid tillfångatagandet ger den vanliga biopubliken all önsklig njutning i det spännande. De rörande episoderna äro inte urlakade; det är också en förtjänst.

Och det största förtjänsten av alla (som måste påpekas därför att biografdramatiken på detta område har svåra synder på sitt samvete): man har visat den pieteten och den konstnärliga smaken att hålla sig till dikten och inte tilldikta något. Åtminstone inte något som inte stycket själv ger full fog för. Biroller utförs av Bergliot Husberg, Edith Erastoff (vars biografmimik någon gång kan gå igen på scenen) och August Falck, som kunde kostat på sig lite mera ansiktsrörelse i tacksägelsescenen — hur mycket lord han också skulle vara.

Det var naturligtvis fullt hus, och publiken föreföll gripen. För resten med all rätt, tycker en inte blaserad biografbesökare som B. B–n.

B. B–n. = Bo Bergman, diktare och ledamot i Svenska Akademien.
Bergman innehade stol nr 12 åren 1925 till 1967.