Technicolor var länge synonymt med färgfilm. Under minst 20 år hade Technicolor i USA monopol på inspelning av färgfilm, innan Kodak på 1950-ta1et kom med sin Eastmancolor. Många av filmhistoriens mest minnesvärda filmer är inspelade med Technicolor-systemet, t.ex. Borta med vinden, Trollkarlen från Oz och Afrikas drottning.

Som för många andra innovationer började det med en dröm — att kunna spela in rörliga bilder i full färg. En av många som hade denna dröm och som kom att förverkliga den hette Herbert T. Kalmus. Med sin unika uppfinning Technicolor skrev han för evigt in sig i filmhistorien som mannen som skapade det första riktiga färgfilmssystemet.

Under de första tio åren på förra sekel hade det vuxit upp biografsalonger i de flesta större städer världen över och intresset att gå på bio var stort. Den film som publiken fick se var sällan svartvit, den var tonad och tintad (infärgad) i blått, grönt, rött eller brunt. På detta sätt kunde man använda färgen för att skapa stämningar, men man kunde inte återge verklighetens alla färger på ett naturligt sätt.


Kinemacolor — den första färgfilmen

Det var engelsmannen George Albert Smith som först gjorde en additiv tvåfärgsmetod kommersiellt
gångbar och som 1908, tillsammans med Charles Urban, lät patentera den under namnet Kinemacolor. Genom att exponera två filmrutor efter varandra på pankromatisk svartvit film genom grön- resp. rödfilter, kunde han sedan återskapa två tredjedelar av färgspektrat genom att projicera den svartvita kopian genom grönt och rött filter.


Röda, gröna och gula färger, liksom hudtoner, återgavs tillfredsställande, medan blått saknades. Eftersom de båda delbildena exponerades efter varandra uppstod vid rörliga motiv s.k. fringing, miss-
färgade konturer. Andra nackdelar var lågt ljusutbyte från projektorn p.g.a. filtrens absorption av ljus.


Mr. Technicolor

Herbert T. Kalmus föddes 1881 och tog 1904 sin Bachelor of Science vid Massachusetts Institute of Technology (M.I.T.). Året därpå reste Kalmus tillsammans med skolkamraten David Comstock till Schweiz där de båda i Zürich avlade doktorsexamen. År 1912 bildade Kalmus, Comstock och en briljant ingenjör vid namn Burton Wescott en konsultfirma. Senare samma år fick de i uppdrag från en klient att försöka reducera flimmer vid filmvisning. Projektet lyckades inte, men Kalmus fick klienten William H. Coolidge att investera pengar i ett nytt färgfilmssystem.

Kalmus hade med säkerhet både läst om och sett Kinemacolor, som visades i New York 1909 och demonstrerades vid M.I.T. 1910 när Kalmus var biträdande professor där i fysik.

Kalmus idé var att genom ett objektiv samtidigt exponera både den gröna och röda delbilden, för att slippa missfärgade konturer. Hans idé var att bakom objektivet låta ett prisma dela upp ljuset till två filmrutor på samma filmremsa. De tester som Kalmus fick fram måste ha övertygat Coolidge och hans partner C.A. Hight, som investerade 10.000 dollar i projektet. 1915 bildades bolaget Technicolor i Boston, med Kalmus som direktör och Comstock som vice direktör. Namnet Technicolor valdes för att hedra deras tidigare skola, Massachusetts Institute of Technology.


Labb i en järnvägsvagn

Den första filmen som gjordes med det nya additiva Technicolor-förfarandet var The Gulf Between, som spelades in i Florida 1916. För att kunna framkalla filmen på inspelningsplatsen kom Kalmus på idén att inreda ett laboratorium för framkallning och kopiering i en järnvägsvagn, som enkelt kunde transporteras på USA:s väl utbyggda järnvägsnät.


Det fanns också andra orsaker till ett mobilt labb. Vid denna tidpunkt fanns ingen pankromatisk film att tillgå, vilket var ett  måste för upptagning genom det röda filtret. Detta löste man genom att sensibilisera filmen strax före filmningen, genom en kemisk process som gjorde den ortokromatiska filmen känslig även för rött ljus. Technicolor hade konstruerat en speciell maskin för detta. 

The Gulf Between hade premiär i New York 1917 och tidskriften Motion Picture World skrev: ”Many of the landscape and water scenes are of a remarkable coolness. The interiors and human elements are not so well done, the men and women in particular a more or less painted or chromo effects. The faces are most successful in close-ups.” 

Fram till 1922 använde Technicolor sin additiva metod, som krävde speciella projektorer med två objektiv för samtidig projektion av grön och röd bild. Detta var naturligtvis en stor kommersiell nackdel då endast ett fåtal biografer var utrustade med dessa specialprojektorer.


Ny subtraktiv metod

Under åren 1918-22 hade Technicolor med hjälp av nytt kapital, 400.000 dollar från Coolidge, forskat fram en helt ny metod att framställa tvåfärgkopior som kunde visas i vanliga projektorer. En ny kamera blev också designad, där två filmremsor löpte i 45 graders vinkel bakom ett prisma med grönt och rött filter. Från dessa två negativ gjordes två filmkopior som framkallades till gelatinreliefer och infärgades med orangeröd resp. blågrön färg. Dessa två filmer cementerades tillsammans rygg mot rygg och bildade en 35 mm film med färgämnen i stället för silverkorn. Nackdelen med denna subtraktiva metod var att gult inte återgavs tillfredsställande.

Den första filmen med den nya Technicolor-metoden, kallad process nummer två, var Det stulna paradiset / The Toll of the Sea, filmad i Hollywood 1922 av J Arthur Ball och Ray Rennahan. Filmen visades på tusentals biografer i USA och blev en stor succé. Intresset för att använda Technicolor ökade nu bland producenterna i Hollywood, där det under denna tid rådde högkonjunktur.

För att bättre kunna serva filmindustrin i USA, som till stora delar hade etablerat sig i Hollywood, beslöt också Technicolor att flytta dit och där bygga ett laboratorium på 1006 North Cole.

Fram till 1924 hade alla Technicolors färgfilmer spelats in utomhus, eftersom filmens låga ljuskänslighet genom färgfiltren krävde mycket ljus. Nu fick de förfrågan om det var möjligt att spela in två drömsekvenser i studio till Samuel Goldwyns film Kärlekens gudinna / Cytherea (1924), fotograferad av Arthur C Miller och med J Arthur Ball som teknisk rådgivare. Technicolors första försök att filma i studio med artificiell belysning blev en succé. Andra tidiga filmer som innehöll korta sekvenser i Technicolor var De tio budorden / The Ten Commandments (1923) av Cecil B. DeMille, samt Djupets hämnd / The Uninvited Guest, (1924), Den stora paraden / The Big Parade (1925), och Ben-Hur: A Tale of the Christ (1925). För att filma Ben Hur på plats i Rom sände Technicolor dit sex tekniker och fyra kameror.


Sjörövaren i färg

Douglas Fairbanks film Sjörövaren / The Black Pirate spelades in 1925-26 till den då enorma summan av en miljon dollar. Douglas Fairbanks tog inga risker och testade därför noggrant Technicolor-förfarandet. Han spenderade 125.000 dollar och tog 50.000 fot film för att utröna vilken typ av smink, vilka kläder och färger som gav  bäst resultat på Technicolor-filmen. Testkopior gjordes med sex olika grader av färgmättnad, för att Fairbanks skulle kunna välja vilken han tyckte bäst om.

Inspelningen gjordes utanför Catalina Islands på ett specialkonstruerat skepp. Fyra av Technicolors sex kameror användes. Mycket av detta material kom inte till användning i den färdiga filmen, då bakgrunderna inte fotograferades till Mr. Fairbanks belåtenhet. Istället filmades merparten på United Artists område där skeppet hade byggts upp i en artificiell pool och gungades mekaniskt. Filmen fotograferades av Henry Sharp i nära samarbete med Technicolors fotografer Ray Rennahan och Roy Musgrave, samt de tekniska specialisterna George Cave och J. Arthur Ball.

Sjörövaren blev en omedelbar succé vid premiären den 8 mars 1926 i New York, men visningen av Technicolor-kopiorna blev inte problemfri. I New York hade erfarna maskinister visat filmen, men när den sedan kom ut i landet och otränade maskinister stod för visningen uppstod problem. Bland annat hoppade bilden ur fokus p.g.a. att filmen böjde sig, och orsaken till detta var den cementerade kopian som var svår att hålla plan i bildfönstret på grund av sin tjocklek.


Dye Transfer — en ny kopieringsmetod

Problemen med den cementerade kopian ledde fram till att Technicolor utvecklade en ny kopieringsmetod, kallad process nummer tre. Med hjälp av två s.k. matrisfilmer, framkallade till gelatinreliefer i garvande framkallare, kunde man låta dessa filmer suga upp transparent färgpigment, dyes, i förhållande till exponeringen, och sedan under tryck överföra dessa färgämnen till en blank gelatinfilm. På detta sätt fick man en färgkopia som fysiskt motsvarade en svartvit kopia, men innehöll två skikt med färgpigment. Metoden kallas ”Dye Transfer” eller ”Imbibition printing” och kom i produktion 1928. Därmed var alla problem med projektionen ur världen, samtidigt som kvaliteten på kopiorna ökade; bättre skärpa och eventuell misspassning mellan delbilderna eliminerades.

Samtidigt som ljudfilmen slog igenom i slutet på 1920-talet, fick Technicolor ett genombrott och användningen av färgfilm ökade i USA från ca 5-6 filmer per år till 23 filmer 1929 och 35 filmer 1930, som helt eller delvis var filmade med Technicolor. Den första ljudfilmen helt i Technicolor var Alan Croslands Upp med ridån / On with the Show! (1929), fotograferad av Tony Gaudio. Ljudfilmen Jazzkungen / King of Jazz (1930) var också filmad i Technicolor. Därefter kom en nedgång, och 1931 gjordes endast 7 filmer.


Regnbågens alla färger

I början av 1932 var Technicolors första trefärgs-filmkamera färdig, samtidigt som deras laboratorium i Hollywood stod utrustat med kopieringsmaskiner för det nya trefärgs-förfarandet, kallad process fyra. I en speciell kamera, via ett prisma och färgfilter: rött, grönt och blått, exponerades tre svartvita filmer parallellt.


Två av filmerna löpte i kameran tillsammans som s.k. bipack, där den blåkänsliga filmens bas var röd och fungerade som filter för den bakomvarande rödkänsliga filmen. Kamerorna var extremt dyra, 30.000 dollar, och tillverkades av Mitchell.


Efter exponering i kameran och framkallning av de tre separationsnegativen framställdes tre matrisfilmer. Dessa matrisfilmer infärgades med gult, purpur och blågrönt färgpigment (yellow, ma- genta och cyan) som sedan under tryck överfördes till en blank gelatinfilm, där gelatinet absorberade färgen i tre skikt. På detta sätt kunde nu Technicolor framställa äkta färgfilm som återgav alla för ögat synliga färger på ett naturligt sätt.

 Med endast en kamera tillgänglig erbjöd H.T. Kalmus Walt Disney att prova den nya tekniken under ett år, tills fler kameror hade tillverkats och den nya metoden kunde erbjudas till samtliga producenter. Walt Disneys första tecknade film i färg blev den åtta minuter långa Blommor och träd / Flowers and Trees (1932) som hade premiär tillsammans med Irving Thalbergs produktion av Eugene O’Neills Strange Interlude på Grauman's Chinese Theater i Hollywood i juli 1932. Den tecknade kortfilmen stal hela föreställningen och Walt Disney tilldelades en Oscar för bästa tecknade film 1931-32.

Nu var Walt Disney helt övertygad om att tecknad film och färg hörde ihop. Nästa film blev Jultomtens verkstad / Santa's Workshop, som fick premiär i december 1932. Vi kan se den i svensk TV varje julafton. Även Tre små grisar / Three Litte Pigs (1933) tilldelades en Oscar för bästa tecknade kortfilm. Walt Disney fick ensamrätt till Technicolors trefärgsförfarande under tre år för tecknad film. De andra animationsföretagen som ville använda Technicolor fick nöja sig med det äldre tvåfärgsförfarandet, vilket de flesta tyckte var helt tillfredsställande för tecknad film. Till detta fanns 32 st Technicolor-kameror att tillgå.


Delade meningar om färgfilm i Hollywood

Produktionsbolaget Pioneer/RKO Radio ville för kommande långfilmer testa Technicolors nya system och spelade 1934 in kortfilmen La Cucaracha. Resultatet blev så bra att samma produktionsbolag året därpå gjorde den första långfilmen med nya Technicolor — Fåfängans marknad / Becky Sharp (1935), fotograferad av Ray Rennahan.

Nu hade världen fått se hur en perfekt färgfilm skall se ut och Technicolors business expanderade kraftigt de följande åren i Hollywood. De öppnade också ett laboratorium i West Drayton i England. Den första engelska långfilmen i Technicolor var Zigenarblod / Wings of the Morning (1937), som även den fotograferades av Ray Rennahan. Operatör var Jack Cardiff, som senare kom att bli den store experten på Technicolor i England.

I Hollywood var meningarna delade bland producenterna om det var nödvändigt och ekonomiskt försvarbart att använda Technicolor. Många ansåg att färgfilmen endast kunde användas till lustspel, musik- och show-filmer och att svartvit film passade bättre till drama. Producenten David O. Selznick trodde på färgfilmens möjligheter och kom att göra ett flertal Technicolor-filmer i slutet av 1930- och början av 1940-talet, bl.a. Allahs trädgårdar / The Garden of Allah (1936), med Marlene Dietrich och Borta med vinden / Gone with the Wind (1939).


Walt Disney kom 1937 med sin första tecknade långfilm i Technicolor, Snövit och de sju dvärgarna / Snow White and the Seven Dwarfs, som idag tillhör klassikerna bland Disneys produktioner. På 1990-talet blev den digitalt restaurerad till glädje för många generationer framöver.


Ljus! Ljus! Ljus!

Det behövdes mycket ljus för att filma med Technicolor. Dåtidens svartvita filmer hade ingen hög ljuskänslighet och de tre färgfiltren RGB absorberade flera bländarsteg. I mitten på 30-talet var den effektiva ljuskänsligheten 8-12 ASA, vilket var en lagom känslighet att filma med i solljus.


I slutet på 30-talet hade ljuskänsligheten på filmen fördubblats till 25 ASA. Samtidigt hade belysningsföretaget Mole Richardson utvecklat en spotlight med kolbågljus (Carbon Arc Lamp eller s.k. Brute) med ett mycket stort ljusutbyte, 150 och 225 Amp., och med hög färgtemperatur, vilka kom till stor användning i många kommande Technicolor-filmer. Färgkänsligheten på Technicolor-filmen var balanserad för dagsljus, 5.600° Kelvin, vilket gjorde det svårt att filma med glödljuslampor som krävde blåfilter.

Under 1940- och 50-talet blev det möjligt att öka filmens effektiva ljuskänslighet; först till 50 ASA och sedan till 100 ASA. På 50-talet kom också en film balanserad för glödljus, vilket underlättade interiörfilmning med glödljuslampor.


Technicolor-kameran var gigantisk. Den vägde c:a 160 kg oblimpad. Med den specialtillverkade blimpen blev vikten över 300 kg. På grund av tyngden kunde kameran bara panoreras och tiltas med vevhuvud. Magasinen innehöll tre 35 mm filmer om 300 meter. Bland de objektiv som användes var bl.a. ett 50 mm Leica-objektiv med hög ljusstyrka; f1.5. De andra objektiven var från Taylor & Hobson i England i brännvidder från 25 mm och uppåt.


Borta med vinden

När producenten David O. Selznick bestämde sig för att göra filmen Borta med vinden / Gone with the Wind var det naturligt för honom att spela in den i Technicolor. Filmen bygger på Margaret Mitchells bestsellerroman med samma namn och utspelar sig i amerikanska södern under inbördeskriget. I huvudrollen som Rhett Butler ville Selznick ha Clark Gable, men han var kontraktsbunden hos MGM, och var själv inte intresserad. Selznick lyckades få loss Gable från MGM mot att de fick distributionsrätten till filmen. Nästa problem var att hitta vem som skulle spela den kvinnliga huvudrollen som Scarlett O'Hara. In i det sista var det osäkert vem som bäst passade för rollen. Inspelningen hade redan börjat när Selznick bestämde sig för att ge rollen till den engelska aktrisen Vivien Leigh.


När inspelningen började var George Cukor regissör, men ersattes snart av Victor Fleming, som vid slutet av inspelningen blev överansträngd och i sin tur ersattes av Sam Wood och Sidney Franklin, som turades om att regissera. Även producenten David O. Selznick regisserade en del scener. Den ursprunglige fotografen Lee Garmes byttes ut, eftersom Selznick tyckte hans bilder var för mörka. Chefsfotograf var Ernest Haller med Ray Rennahan som Technicolor-expert. I olika second unit-team jobbade fotografer som Harold Rosson, Joseph Ruttenberg och Paul Ivano. Inspelningen drog ut på tiden, då många problem tillstötte och kostnaden som var budgeterad till 2,5 miljoner USD blev till slut 4 miljoner USD. Filmen belönades med hela tio Oscars.


Filmen har under åren blivit en av de mest publikdragande filmerna från Hollywood och finns idag i nyrenoverade Technicolor-kopior. Det ursprungliga trefärgsnegativet är förmodligen den högst försäkrade masterfilmen i världen och förvaras i en kanister av rent guld.


Technicolor hade total kontroll

Ville man producera en färgfilm med Technicolor-förfarandet förband man sig via kontrakt att helt följa Technicolors regler för hur färgfilm skulle inspelas. Förutom kameror och film kom det en fotograf och en kameratekniker från Technicolor, som arbetade tillsammans med filmens fotograf och de övriga i kamerateamet. Några av Technicolors fotografer var inte bara duktiga tekniker, utan utmärkte sig också som fotografer. Bland dessa kan nämnas Ray Rennahan och W Howard Greene.

Technicolor ville också kontrollera färgsättningen på scenografi och kläder, liksom smink. Det var Herbert T. Kalmus fru Natalie som basade över en stor stab av personal som bestämde hur färgsättningen i scenerna skulle vara. Själv kallades fru Kalmus för ”Color Consultant”. Sminkföretaget Max Factor tillverkade en serie sminkprodukter speciellt anpassade för Technicolor.

Många kreativa personer i filmteamen var irriterade över att Technicolors personal skulle bestämma hur filmen skulle se ut rent visuellt och färgmässigt. Till slut släppte Technicolor lite på sina hårda regler och tillät att filmens upphovsmän påverkade det visuella slutresultatet. Ett exempel på en Technicolor-film där regissör och fotograf medvetet bröt mot reglerna var i John Hustons och Oswald Morris film Målaren på Moulin Rouge / Moulin Rouge (1952). Technicolor ville stoppa produktionen, men gav till slut med sig och accepterade den annorlunda ton och färgsättning som filmen fick, vilket gör den till en av de snyggaste Technicolor-filmerna som jag har sett.



Monopack färgfilm

För att kunna använda vanliga lätta och små filmkameror för filmning i Technicolor tog Kodak 1940 fram en speciell Kodachrome-film med lägre kontrast, som fick namnet Monopack. Från denna positivfilm gjordes tre separationsnegativ och sedan matrisfilmer och Technicolor-kopior på vanligt sätt. Några av de filmer som filmades med Monopack var flygbilderna till Vingar ovan molnen / Dive Bomber (1941) och Stormfåglar / Captains of the Clouds (1942), samt alla exteriörscener till Lassie på äventyr / Lassie Come Home (1943). Filmen Åskmolnet / Thunderhead - Son of Flicka (1945), gjordes helt och hållet med Monopack.

Bildkvaliteten från Monopack blev inte lika hög som från 3-strip kameran, men det hade t.ex. varit omöjligt att ta flygbilder med den stora och tunga 3-strip kameran.


Anti-trust-action

Filmindustrin i USA ansåg att Technicolor med tiden hade fått en monopolställning som inte var tillfredsställande. De var helt beroende av att Technicolor hade kameror och folk lediga att hyra ut. Detta ledde 1947 till att United States Department of Justice tog upp en antitrust-stämning mot Technicolor. Domstolen ville bl.a. veta varför Technicolor inte hade tillräckligt många filmkameror att hyra ut till alla som ville hyra. Målet mot Technicolor drog ut på tiden och pågick under tre år. H.T. Kalmus påstod att hans företag inte hade en monopolställning när det gäller produktion av färgfilmer. Technicolor hade under 1948 använts till femtio produktioner och konkurrerande system, Cinecolor och Trucolor, hade använts till nästan lika många.

Technicolor beordrades 1950 av domstolen att se till att ha tillräckligt med kameror så att även de små produktionsbolagen skulle få möjligheten till att filma med Technicolor. Under domstolsförhandlingarna hade det säkert framkommit att Kodak snart var redo att släppa sin negativa färgfilm i monopack. Detta skulle därmed i ett slag förändra Technicolors dominans.


Eastmancolor negativ

Eastman Kodak hade under många år forskat för att få fram en negativ färgfilm, med tre ljuskänsliga skikt, som gick att använda i vanliga filmkameror och som det enkelt gick att framställa positiva kopior från. Agfa hade under andra världskriget i begränsad omfattning, mest för inhemskt bruk, gjort en negativ färgfilm med tillhörande kopiefilm. Kodaks Eastmancolor 5247, 16 ASA och balanserad för dagsljus, introducerades 1950 och kom i praktiskt bruk under 1951. 1953 kom en ny version, 5248, nu 25 ASA och balanserad för elljus 3.200 K.

Den japanska filmen Helvetets port / Jigokumon (1953) spelades in med denna version av Eastmancolor och fotograferades av Kohei Sugiyama. Den anses vara en av de mest imponerande tidiga färgfilmsproduktionerna. Den nya typen av färgfilm var tillänglig för alla och skulle på några år förändra konkurrenssituationen för Technicolor. Nu fick alla som hade en 35 mm kamera möjligheten att filma i färg och alla labb möjligheten att framkalla och kopiera färgfilm.


Technicolor och framtiden

Nu gick även Technicolor över till att använda Eastmancolor för upptagningen, men behöll sin Dye Transfer-process för framställning av filmkopior.

Den tunga 3-strips Technicolor-kameran överlevde bara några år. Den sista amerikanska filmen som gjordes med den tekniken var Foxfire (1955), och i Europa var det The Ladykillers (1955).


År 1955 öppnade Technicolor laboratorier i både Paris och Rom. Technicolor i Hollywood behöll sitt unika kopieringsförfarande fram till 1975. Kopiorna till Coppolas Gudfadern II / The Godfather : Part II (1974) var bland de sista som gjordes. Francis Ford Coppola hade gärna sett att kopiorna till Apocalypse Now (1979) hade gjorts i Technicolor, men när filmen var klar fanns inget laboratorium kvar med Dye Transfer-teknik. Både de engelska och italienska laboratorierna hade lagt ner denna process i juni 1978.

Däremot byggdes ett moderniserat Technicolor-labb upp i Kina, delvis med teknik från det engelska labbet. I Kina användes tekniken fram till början av 1990-talet. Under senare delen av 90-talet har Technicolor i Hollywood på nytt tagit upp Dye Transfer-kopieringen och gör i begränsad skala nya kopior med tekniken. Borta med vinden och Trollkarlen från Oz har gjorts de senaste åren.


Kommentar från Roland Sterner, FSF:

Flera filmer som spelades in i Technicolor i slutet på 1930-talet har blivit klassiker. Genom teknikens arkivbeständighet har de i dag restaurerats digitalt och finns tillgängliga på DVD och Blu-ray.


År 1938 kom Robin Hoods äventyr / The Adventures of Robin Hood med en rollista som måste anses vara oöverträffad: Errol Flynn, Olivia De Havilland, Basil Rathbone och Claude Rains i de stora rollerna. Fotograferna Tony Gaudio och Sol Polito fick arbeta med ljuskänsligheten 8 ASA i de stora slottsinteriörerna. Regissör var den mångsidige Michael Curtiz, som var lika hemtam i äventyrsfilm som i drama och musical.


Trollkarlen från Oz / The Wizard of Oz (1939) i regi av Victor Fleming anses vara en av de mest sedda filmerna i historien på grund av sina återkommande nypremiärer och TV-visningar. Den har nu restaurerats i 4K och även framställts i en 3D-version. Fotograf var Harold Rosson. Filmen är känd för att börja i svartvitt (sepia-tonad) och övergå i färg, en effekt som skapades med färgsättning av scenografi och kostym, samt en kreativ klippning.

Klicka här om du vill se en kort men informativ YouTube-film om Technicolor-kameran.
Och här om du vill se en film om Tecnicolors Dye transfer-teknik.