Den äldsta av alla mikrofontyper torde vara den s. k. kolkornsmikrofonen. Den baserar sig på det förhållandet att om kolpulver inneslutes i en kapsel, vars ena vägg utsattes för ett varierande tryck, kommer kolpulvrets motstånd att variera i takt med trycket. Kopplar man in kolpulverkapseln i en elektrisk krets, kommer sålunda strömmen i denna att variera i takt med trycket på kapselns vägg, och medelst en transformator kunna dessa strömändringar överföras från mikrofonkretsen till en förstärkare. I praktiken utfördes mikrofonen först så, att kolpulverkapselns ena vägg utformades till ett membran, som påverkades av ljudvågorna. Senare har man även konstruerat mikrofoner med två kolpulverkapslar, skilda åt av det rörliga membranet (s. k. mottaktkoppling), varvid större känslighet och bättre frekvens återgivning ernåtts. Variationerna i strömmen äro vid små utslag direkt proportionella mot utslagets storlek, vilket betyder att för att erhålla en frekvensoberoende återgivning kolkornsmikrofonens membran måste vara styvt inspänt. Denna mikrofontyp, som har mycket hög känslighet och är relativt oöm, har funnit en mycket vidsträckt användning inom telefonväsendet. Den har emellertid en relativt toppig frekvenskurva, varför den ej lämpar sig för musikåtergivning. Även om modernare kolkornsmikrofoner i fråga om frekvensåtergivning betydligt förbättrats, kvarstår emellertid ännu en olägenhet, nämligen det bakgrundsbrus, som mikrofonen ger och som verkar störande vid återgivning av låga ljudnivåer eller under pauser. Kolkornsmikrofonen utföres undantagslöst såsom tryckmikrofon.

Mikrofoner och högtalare
av Arne Hjortzberg
Ur Radio, radar, television, ljudteknik
Natur och kultur, Stockholm 1951.