 |
 |
|
| 1940 |
||
| Johnson-kopplingen var ett Luxor-patent
och en variant på push pull-tekniken, där det ena av förstärkarens båda
slutrör förstärka basen och det andra röret tog hand om diskanten.
Alltihop blandas sedan i en gemensam utgångstransformator. På det här
sättet kunde man eliminera viss distorsion. |
 Kommentar från
Håkan Lindberg:Tungsram var ett ungerskt företag som från mitten av 30-talet tillverkade en serie rödlackade rör. Deras EBC3 (bild till höger), som exempelvis fanns i några av Orions modeller, var en duodiodtriod som lanserades 1936. Den röda lacken var ledande och fungerade som skärm. Småsignalrör var ofta lackade vid den här tiden. Kulör beroende på fabrikat. Slutrör och liktiktarrör var däremot aldrig lackade. Tyska stålrör var samtida med de lackade, men mycket bättre. Amerikanska rör hade bättre socklar (oktal), och dessutom lösa plåtskärmar där det behövdes. Amerikanarna hade även stålrör, men med glas invändigt. Vanliga i militär utrustning. EBC3 hade toppkontakt för anslutning av styrgallret, och 8-polig brunnsockel. Chassidelen var alltså försänkt. Brunn- och stiftsocklar förekom parallellt vid den här tiden. |
Modell 099VG kostade 975:- år 1940. Det motsvarar 23.300:- år 2016.
När Volvo år 1944 började sälja sin PV444, kostade den 4 800:-.
Radiola 405
tillverkades från 1940 och var speciellt lämplig för DX-ing eftersom
den hade kortvågen uppdelad på tre band. (DX-ing är mottagning av långdistanssändningar. ”D” lär
betyda ”distance” och ”X” en okänd eller sällsynt station.) Radiola 405 hade 8 rör och var
föregångare till modell 1454 som lanserades 1945 och hade kortvågen
uppdelad på fem band. Kommentar från Anders Århammar, SM4JEV: Jag hade en Radiola 405 i slutet på 60-talet. Minns att den hade lackerade ränder på skalan där man själv kunde markera intressanta stationer. Man gjorde ett streck där en station hördes och kalibrerade alltså skalan själv. |
Radiola 1454
hade 6 rör och kostade 407:- år 1946, vilket motsvarar omkring
8000:- år 2016.
|
| Kommentar
från Håkan Lindberg: När jag växte upp i början av 50 talet
lyssnade vi mycket på Radiotjänsts sändningar. Men det var också naturligt att
lyssna på utländsk radio, mest BBC och ibland även Radio Moscows engelskspråkiga. Radion var viktig i vårt hem. Vi samlades kring
den för att lyssna på nyheter och underhållningsprogram. Den blev ett samtalsämne och ett kitt. Musik fick vi mest från grammofon, men ibland när min far var på humör kunde han plocka fram fiol eller dragspel. Radioteatern var för de vuxna och sändes senare på kvällen men jag minns att jag dragit en sladd från radios högtalaruttag till övervåningen där syrran och jag hade sovrum. Vi hade lurar från en kristallmottagare så att vi kunde lyssna på radion som var igång i vardagsrummet. En kväll, vi var nog 7-8 år gamla, körde Radioteatern Gösta Berlings saga. Ganska ruggigt med slädfärden över Frykens is och vargarna som jagade. Syrran och jag lyssnade i varsin halva av lurarna och när pjäsen var slut var vi ordentligt uppskrämda och hade svårt för att somna. Vår första radio var en bordsmodell från AGA. Sedan skaffade vi en Philips radiogrammofon med fem kortvågsband. Vi hade även en Philips batteriradio. Min första bil köpte jag 1965, en Mercedes 190 årsmodell 1957. Den kostade 800:-. Till den köpte jag en Blaupunkt Köln bilradio med självsökare för 900:-. Den radion har jag kvar än idag i min Mercedes 219 från 1958. Kommentar från Tommy Sundquist: Femtiotalet. Det är då vi fyrtiotalister växte upp, gick i skolan och – lyssnade på radio! Tidigare generationer hade naturligtvis också upptäckt radiomediet, men vi var de sista (?) radioentusiasterna innan televisionen kom. Även i min familj fanns en radio, dessutom försedd med en extra högtalare i köket. År 1952 fyllde min pappa 50 år. Han var musiker och hade en dansorkester. Kanske bidrog detta till att han bestämde sig för att satsa stort på en radiogrammofon med en så kallad magnefon, en trådspelare! Modellen hette ”Pedagog” och var tillverkad av Luxor i Motala. Stort var det, för en radiogrammofon med trådspelare kostade ca 2.000:-. Två tusen! Då! Mamma höll på att få dåndimpen. Släkt och vänner undrade om pappa var förmögen eller hade vunnit på tips eller annat. Men ingetdera var sant. Han hade skrapat hop slantarna från spelningar. Spelningar på bröllop, födelsedagskalas och liknande som ibland, mot rundlig extrabetalning, hållit på till morronkvisten. Magnefonen intresserade mig i högsta grad. Jag och jämnåriga fick nämligen sjunga och prata på ”den talande tråden” som det hette i reklamen. Vi gjorde även många inspelningar från radion av t ex Karusellen och Frukostklubben. Själv gjorde jag upptäckter med egna mikrofoninspelningar. Några finns bevarade. Mamma hämtade sig så småningom. Tråd byttes senare mot band. Kassan överlevde åderlåtningen och lite senare köptes en ny Volkswagen till ett pris av ca 6.000:-. Att jämföra med priset på Luxor radiogrammofon med trådspelare! (2.000:- år 1952 motsvarar 28.500:- år 2016.) |