Radio, 1928


1928

Några rader om nätanslutna mottagare
ur AGA-Journal, december 1928:

Batterier!
Vem har inte haft obehagliga erfarenheter därav eller åtminstone hört mer eller mindre vackra ord om alla förtret de ställer till. Än har ett batteri varit urladdat just den kväll ägaren vill lyssna till någon särskilt intressant utsändning, än har vätskan stjälpts ut, för att nu inte tala om alla sladdar och trådar, som skräpade i det rum apparaten uppställts. För den, som gripits av intresse för radio, voro batteribekymren många gånger tillräckligt avskräckande för att avhålla den radiobitne från att skaffa sig egen anläggning, när han hos vänner och bekanta hördes berättas om de ständigt återkommande kostnaderna för batteriernas omladdning och såg, hur besvärlig en radioanläggning i själva verket var. De äro nog ej få, som beslutat vänta och se tiden an, d.v.s. invänta de förbättringar, som ovillkorligen måste komma.

I början av 1927 upptog AGA tillverkning av en rörapparat för lokal rundradio. Denna apparat arbetade med endast ett batteri och detta kunde automatiskt laddas från belysningsnätet. Det goda resultatet, som uppnåddes med denna apparat, stimulerade intresset till fortsatt arbete på den inslagna vägen och i slutet av samma år utkom den första AGA nätanslutningsapparaten för likström. Den var försedd med inbyggd högtalare och saknade batterier.

[…]

AGA-mottagarna äro avsedda för likströmsnät med 110, 150 eller 220 volts spänning, men kunna även användas för växelströmsnät. Härvid erfordras emellertid växelströmstillsats. Dylika tillsatser finns för nät med såväl 25 som 50 perioders växelström samt med 65, 126, 110 och 220 volts spänning och passar till mottagare för såväl lokal- som distansmottagning.

Ur tidskriften Radio-Amatören nr 2, februari 1928.
A.-B. Gasaccumulator, Stockholm.
Lokalmottagare AGA L-2.

Mottagaren är en 3-rörsapparat med två motståndskopplade lågfrekvenssteg och saknar återkoppling. I en gemensam mahognylåda äro inbyggda mottagare, filteranordning och högtalare. De enda manöveranordningarna bestå av en strömbrytare och en avstämningsratt. På baksidan finnas två antennanslutningar, en jordanslutning och inställningsknapp för högtalaren.

Mottagaren är ytterst enkel att sköta och kan på grund av god filtrering användas även för lyssning i hörtelefon. Pris kr. 175:-.

Annons i tidskriften Radio, juli 1928.
Belysningsnätet som strömkälla.

Ungefär 7/10 öre pr timme är strömkostnaden för AGA nya radiomottagare med alla delar — även högtalare — förenade i en enda låda. Inga batterier.

All erforderlig ström uttages direkt från belysningsnätet
(110 och 220 volts likström).

Kommentar från Håkan Lindberg: När man i slutet av 1800-talet började distribuera likström i storstäderna runt om i landet användes ångmaskinsdrivna och ångturbinsdrivna generatorer placerade mitt i städerna. Om det fanns tillgång till växelström från vattenkraft gjorde man likström med hjälp av roterande omformare.

De allra första kraftverken levererade 110V eller 2x110V likström. Så småningom övergick man till 2x220V likström. Man genererade de spänningar som distribuerades eftersom det inte gick att transformera ner likström.

Att man valde likströmsnät i början berodde på att det var idealiskt just då. Ganska snart kom man på att man nog borde valt växelström, men då var det för sent. Likströmsnäten var redan utbyggda.

Växelströmskraftverken levererade från början 25, 40 och 50 Hz. Vanliga distributionsspänningar var 110V och 220V enfas växelström och senare 127/220V trefas. Men det förekom stora variationer.

Under 1940-talet började man standardisera abonnentnäten till 220/380V trefas.

I delar av Stockholm och Göteborg försvann de sista likströmsnäten omkring 1970. De som hade likström i vägguttagen på den tiden fick driva sina tv-apparater från omformare. Men de kunde glömma allt som hade med hi-fi att göra. Inga omformare för hemmabruk höll måttet.

Telefunken Arcophon 3, 4 och 5 är högtalare med horisontella så kallade falsmembran.

Tre modeller av Telefunken Arcophon.
Det speciella membranet syns högst upp till höger.
När en ljudsignal påförs högtalarens magnetsystem rör sig membranets veck uppåt och nedåt.

Radiotjänsts studiolokaler i Stockholm.

Från 1925 sände Aktiebolaget Radiotjänst från Telegrafverkets lokaler på Malmskillnadsgatan i Stockholm, men på våren 1928 flyttade man in i ett nybyggt hus på Kungsgatan 8 som tillhörde AB Hufvudstaden. Två våningar togs i anspråk. Studiolokalerna låg högst upp under taket. Kontor på våningen under.

Fönsterraden längst till vänster på ritningen är mot Kungsgatan. Brunnsgatan till höger. Tre studiolokaler inreddes, A, B och C. A kallas Stora studion, B Talstudion och C Bullerstudion.

Med åren växte förstås verksamheten i huset.