Prislista från Public Film Service, 1976

Stort tack till Tommy Sundquist som skickat oss prislistan.




































Kommentar från Hasse Wallin:
Här i Sverige har vi genom åren haft Mini- och Maxibrute för 4, 6 eller 9 så kallade PAR-lampor. En sådan lampa hade inbyggd lins och parabolisk reflektor. Utomlands fanns Mini- och Maxibrute även för 12 och 24 PAR-lampor.

Maxi var större, både i avseende på lamporna och själva armaturen.

Vanligast i Sverige var Minibruten.

En PAR-lampa kunde ha en färgtemperatur på antingen 3200K (glödljus) eller 5000K (dagsljus). Mini var avsedd för 650W lampor och Maxi 800-1000W.

Det fanns även Minibrutar för halogenlampor utan inbyggd lins och reflektor. Förmodligen ombyggda. Vanliga halogenlampor kostade ju inte så mycket.

Mini- och Maxibrute används fortfarande. De ger mycket ljus, men har en ful ljusbild. Därför måste du ha en skärm med papper som sprider framför lampan.

Colortran LQF/6 (650 W) och LQF10 (1000 W) var ljusblåa ”kaffeburkar” med en spak på baksidan. Med den kunde ljuskroppen flyttas i reflektorns djupled för att sprida eller spetsa ljuset.

LQF/6 och LQF/10 var avsedda för halogenlampor, hade ingen lins och saknade flaps men hade en svart hållare för gelatinfilter som monterades i ramar. Men alldeles för nära ljuskroppen. Värmen gjorde att filtren blev kortlivade. Eftersom lampan inte hade flaps maskade vi av med cremèrer (french flag). På dessa kunde vi fästa filter med hjälp av klädnypor.

Red head hade ett brandgult hölje av plast med en ljusöppningen på c:a 20 cm, medan Blonde, som här i landet kallades Blondie, hade ett rågblont (gulbrunt) metallhölje, stort som en djup kakburk och med en ljusöppningen på c:a 30 cm. Båda var avsedda för halogenlampor, hade flaps och stor plastratt för att sprida eller spetsa ljuset. Red head var avsedd för 800 W lampor, Blondie 2000 W. Både Red head och Blondie har varit slitvargar i filmbranschen under långliga tider.





Minibrute med 9 PAR-lampor.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet




Cremèr (french flag).
Bild från dagsljus.com



Kommentar från Roland Sterner:
Jag minns Lennart Unnerstad, som skötte uthyrningen på Public. Det var alltid så tryggt att hyra en kamera hos dem, för utrustningen var alltid komplett och i god ordning, det såg Lennart till. Tomas Dyfverman och jag var tydligen rätt så goda kunder hos dem, för vi fick tillgång till överspelning (av fabrikat Killi, om jag minns rätt) och klippbord på tider vi själva bestämde.

Minns även Publics plintar. De blev nästan ett begrepp i branschen och användes långt in på 80-talet.



Hasse Wallin:
Publics plintar hölls ihop av aluminiumprofiler och hade aluminiumplåt på sidorna. På framsidan satt dubbla Schukouttag, tre för varje fas. På baksidan satt en huvudströmbrytare. På toppen vippströmbrytare, en för varje uttag. Ett bärhandtag på en av långsidorna. Lätta och smidiga byggen.

Nuförtiden använder vi gummikapslade plintar med jordfelsbrytare, och vi använder mera och större lampor. Scenerierna har också blivit mer komplicerade och kräver större ljussättningar.



Olle Unnerstad:
Det var min far, Lennart, som tillverkade de plintar som Public hade för uthyrning. Byggjobbet gjorde han i Publics lokaler på Filmgatan i Solna. Jag är lite osäker om vem som kom med idén, men förmodligen så låg filmelektrikern Preben Larssons tankar bakom konstruktionen.

Lennart tillverkade även de mikrofonhållare och vindskydd vi använde i Filmstaden till AKG D24 och Pearl-mikrofonerna, samt senare hållarna till Publics innehav av Neumann KM84 och Beyer M88.

Han konstruerade även mikrofonbommar, t.ex. en utdragbar modell som från början var ett teleskopskaft som målare brukar använda.

Stången skickades till en firma som klädde den med räfflad krympslang för bättre grepp och för att göra den mindre känslig för handljud.

Efter pappas ritningar göts sedan den del som satt längst ner på bommen och hade fäste för en XLR-kontakt. På den satt också de gummiskodda stödpinnar som skyddade anslutningskontakten och gjorde att vi kunde ställa bommen mot en vägg utan att den halkade iväg.


Han lät även tillverka den gummisnorkel som skruvades fast mellan bom och mikrofonkorg.

Nackdelen var kanske att stången blev lite tung, jämfört med dagens kolfibermodeller. Fördelarna var att den var mycket lättarbetad, hade intern spiralkabel, inga lösa virade kablar runt stången, mindre trassel.

Från stången till mikrofonen valde han en kort, mjuk gummikabel.

Mikrofonkorgen var extremt lätt. Jag tror den var tillverkad av mässing. Röret som klämdes runt mikrofonen vill jag minnas var gjort av kopparplåt som på insidan klätts med grön filt. Snoddarna som förband röret med korgen var helt vanliga gummisnoddar som kunde köpas i en pappershandel.

Upphängning var helt okänslig för ljud från händer på stången. Man kunde t.o.m. stöta mot en vägg, med de gummiskodda pinnarna i nedre ändan av stången, och de enda som hördes var det rent akustiska. Upphängning gjorde också att mikrofonen kunde vinklas optimalt mot skådespelaren och roteras 360 grader.

Min far gillade att bygga saker. Fanns inte det som efterfrågades att köpa, då byggde han det.













Till startsidan