Kommentar från Roland Sterner:
Jag minns Lennart Unnerstad, som skötte uthyrningen på Public. Det var
alltid så tryggt att hyra en kamera hos dem, för utrustningen var
alltid komplett och i god ordning, det såg Lennart till. Tomas
Dyfverman och jag var tydligen rätt så goda kunder hos dem, för vi fick
tillgång till överspelning (av fabrikat Killi, om jag minns rätt) och
klippbord på tider vi själva bestämde.
Minns även Publics plintar. De blev nästan ett begrepp i branschen
och användes långt in på 80-talet.
Hasse Wallin:
Publics plintar hölls ihop av aluminiumprofiler och hade aluminiumplåt
på sidorna. På framsidan satt dubbla Schukouttag, tre för varje fas. På
baksidan satt en huvudströmbrytare. På toppen vippströmbrytare, en för
varje uttag. Ett bärhandtag på en av långsidorna. Lätta och smidiga
byggen.
Nuförtiden använder vi gummikapslade plintar med jordfelsbrytare, och vi
använder mera och större lampor. Scenerierna har också
blivit mer komplicerade och kräver större ljussättningar.
Olle Unnerstad:
Det var min far, Lennart, som tillverkade de plintar som Public hade
för uthyrning. Byggjobbet gjorde han i Publics lokaler på Filmgatan i
Solna. Jag är lite osäker om vem som kom med idén, men förmodligen så
låg filmelektrikern Preben Larssons tankar bakom konstruktionen.
Lennart tillverkade även de mikrofonhållare och vindskydd vi använde i
Filmstaden till AKG D24 och Pearl-mikrofonerna, samt senare hållarna
till Publics innehav av Neumann KM84 och Beyer M88.
Han konstruerade även mikrofonbommar, t.ex. en utdragbar modell som
från början var ett teleskopskaft som målare brukar använda.
Stången
skickades till en firma som klädde den med räfflad krympslang för
bättre grepp och för att göra den mindre känslig för handljud.
Efter pappas ritningar göts sedan den del som satt längst ner på bommen
och hade fäste för en XLR-kontakt. På den satt också de gummiskodda
stödpinnar som skyddade anslutningskontakten och gjorde att vi kunde
ställa bommen mot en vägg utan att den halkade iväg.
Han lät även tillverka den gummisnorkel som skruvades fast mellan bom och mikrofonkorg.
Nackdelen var kanske att stången blev lite tung, jämfört med dagens
kolfibermodeller. Fördelarna var att den var mycket lättarbetad, hade
intern spiralkabel, inga lösa virade kablar runt stången, mindre
trassel.
Från stången till mikrofonen valde han en kort, mjuk gummikabel.
Mikrofonkorgen var extremt lätt. Jag tror den var tillverkad av
mässing. Röret som klämdes runt mikrofonen vill jag minnas var gjort av
kopparplåt som på insidan klätts med grön filt. Snoddarna som förband
röret med korgen var helt vanliga gummisnoddar som kunde köpas i en
pappershandel.
Upphängning var helt okänslig för ljud från händer på stången. Man
kunde t.o.m. stöta mot en vägg, med de gummiskodda pinnarna i nedre
ändan av stången, och de enda som hördes var det rent akustiska.
Upphängning gjorde också att mikrofonen kunde vinklas optimalt mot
skådespelaren och roteras 360 grader.
Min far gillade att bygga saker. Fanns inte det som efterfrågades att köpa, då byggde han det.
|
|
