Genom välvilligt tillmötesgående från Nordiska Polyphon A/B har en av våra medarbetare fått tillfälle att närvara vid den på Sturebiografen i Stockholm nyligen hållen demonstration av en grammofonanläggning för biografmusik. Till densamma voro ett flertal såväl fackmän som biografägare inbjudna. Man körde igenom några akter av ”Hans engelska fru”, en film, där de talrikt växlande motiven gåvo rika tillfällen till studium av grammofonsystemets anpassningsförmåga.

Apparaturen är typisk för den moderna biogrammofonen, där den beledsagande musiken är inspelad på en serie grammofonplattor, varför en kortfattad beskrivning torde vara på sin plats.

Själva grammofonen utgöres av en stor möbel, liknande ett större skrivbord, försett med trenne i rad liggande skrivtallrikar, var och en utrustad med tonarm, pickup, volymkontroll m. m. Varje skrivtallrik är monterad direkt på axeln till en långsamtgående Polyfar motor, för vilken en strömbrytare monterats intill resp. skivtallrik. Man kan således efter behag låta vilken som helst av dessa rotera. Med tillhjälp av hastighetsregulatorer kan den önskade rotationshastigheten inställas för varje skiva, vilket kanske icke är av så stor betydelse för inreglerandet av tonhöjden som fastmera för anpassningen av spelhastigheten efter filmremsans hastighet, varom mera nedan. Pickup-ledningarna gå via omkopplare ned till förstärkaren, vilken är inrymd i den sekretärliknande möbelns innandöme. Förstärkaren som är starkt överdimensionerad (vid normal ljudstyrka är endast halva volymkontrollen påvriden) är utrustad med Telefunkens 20 watts slutrör. Den matar med lätthet ett tiotal dynamiska högtalare, men i Sturebiografen hava endast tvenne uppmonterats, men dessa äro också av en ovanligt stor typ (modell Rice-Kellogg). De äro försedda med plana ljudskärmar om ungefär 2 kvm yta, som placerats i var sin ände av orkesterdiket, alltså strax framför duken. De förmå fullständigt fylla lokalen, vilken visserligen ej är bland de allra största, men full ljudstyrka kommer heller aldrig till användning. En för alla radiointresserade betydelsefull fråga är ljudkvaliteten. Man måste medge, att denna här var fullt tillfredsställande, vilket ej är litet sagt, med hänsyn till att radiogrammofonanläggningar ofta nog .lämna mycket övrigt att önska just i detta avseende. Reproduktionen skall vara så förstklassig, att illusionen av en fulltalig orkester från salongen endast skall kunna jävas av en blick på det tomma orkesterdiket.

Det som torde intressera läsaren mest är emellertid sambandet filmremsa-grammofonförstärkare samt hur synkroniseringsproblemet blivit löst.

Den tyske ”maskinisten” demonstrerar och förklarar välvilligt den komplicerade apparaten. Framför sig har han, precis som dirigenten framför sin orkester, ett partitur över den film som skall förevisas, i detta fall ”Seine englische Frau”. Detta partitur, som i god belysning står uppställt på ett notställ, placerat bakom skrivtallrikarna, har längst till vänster en i filmmeter graderad skala. Jämsides med denna löpa trenne kolumner, märkta 1, 2 och 3, en för varje skrivtallrik. I dessa stå med bläck de olika grammofonskivornas nummer inskrivna vart och ett svarande mot och i jämnhöjd med de siffror, som angiva ett visst rullat antal filmmeter.

Synkroniseringen åstadkommes mycket enkelt. På biografmaskinen har placerats en ”filmmeter-räknare”, d. v. s. en varvräknare, graderad i filmmeter. Från denna överföras på elektrisk väg i form av strömimpulser siffrorna till ett framför ”maskinisten” monterat instrument, på vilket denne med lätthet kan se, huru många meter film som rullats. Maskinisten får nu t. ex. först en signal, att filmen börjar vevas (filmregistratorn startar med ett knäpp) och sätter då omedelbart i gång med den första skivan, n:r 605. Han ser nu på partituret att efter t. ex. 25 m. denna skiva skall utbytas mot en annan, n:r 606. Denna ligger redan på skivtallrik n:r 2, och genom en enkel manövrering föras förstärkarens ingångskontakter över till denna skivas, pickup. — För publiken ter sig det hela såsom en scenväxling, där samtidigt och på ett ögonblick musiken går över från en seriös aria, till en i crescendo excellerande foxtrot. Den tredje skivtallriken användes för åstadkommande av ljudeffekter och arbetar på sätt och vis oberoende av de båda övriga. På partituret står i kolumn 1 mitt framför den siffra som angiver att exempelvis 360 m av filmen rullats, skivnumret 982. Men litet längre ned, t. ex. mitt framför filmmetersiffran 385, står i kolumn 3 ”Platta n:r 39, 2 cm från kanten”. Maskinisten sätter ned pickup-nålen 2 cm från kanten just då registratorn visar på 385. Hela tiden pågår musik från första skivtallriken, men nu ombesörjer tallrik 3 en serie ljudeffekter, ”överlagrade” på musiken, t.ex. ett frustande lokomotiv, regn och åskskrällar eller dylikt. Med tillhjälp av volymkontrollen kan vilket som helst, musiken eller ljudeffekterna fås att dominera.

Givetvis ställer detta precisionsmässiga skivutbyte stora krav på mannen bakom skivtallrikarna. Det ligger nära till hands att betvivla möjligheten för uppnåendet av synkronism. Men den importerade maskinisten kommer alla våra tvivel på skam. På duken ser man exempelvis hur pianisten slår sig ned vid pianot, slår några prövande ackord, och så löper fingrarna, — och man hör schlagermelodien, exakt, precis och i takt med handens anslag.

Dylik synkronism mellan rörelse och ljud uppnås ju med lätthet vid de tonfilmssystem, där ljudet emanerar från en jämte filmremsan framlöpande ”ljudremsa”. Här måste ljud och rörelse stämma överens — just den stora styrkan hos detta system. Striden står skarpare än vad man kanske tror mellan dessa båda system, men om man får anse Polyphonbolagets demonstration vara en exponent för de moderna biogrammofonerna, så måste man säga, att dessa hava en mission att fylla på alla våra ”stumma” biografer. Tonfilmen är utan tvivel överlägsen, men den ligger utom räckhåll för de flesta. Grammofonanläggningarna äro däremot relativt billiga och kunna ju i enklaste fall endast utgöras av en orkestern ersättande vanlig radiogrammofon, men nu komma vi in på vad de stackars biografmusikerna skola taga sig till, och detta är en annan historia.
H. S-n.