Scotch 111 var ett 1/4”-band med
acetatbas som började tillverkas 1948 av Minnesota Mining and
Manufacturing Company i USA, det bolag som med tiden kom att kallas 3M
Company. Scotch 111 lär ha funnits i handeln ända fram till början av
1970-talet.
Scotch 120
lanserades 1953. Också acetat. 3M:s första ”High output”-tape.
Scotch 122 kom 1954
och var en version av Scotch 120 med polyesterbas.
Scotch 131
lanserades 1958 och var ett acetatband med ”Low print”, d.v.s. lågt
bandeko.
Dialogen i en filmscen kunde
variera i ljudstyrka mellan tagningarna.
Ibland blev den helt enkelt för stark och då fick man ett bandeko,
speciellt tydlig om scenen i övrigt var tyst.
Bandekoeffekten (kallas även kopieringseffekten) uppstod när ett
kraftigt utstyrt ljud smittade över
till intilliggande bandvarv i rullen. Det var därför viktigt att
ljudbanden hade egenskaper
som gjorde att
ekoeffekten blev så svag som möjligt.
Ett knep man tog till var att låta
bandrullarna förvaras felspolade (tail out) så att ett eventuellt eko
kom efter det starka ljuden,
i stället för före. Ett annat sätt att dämpa effekten var att spola
bandet fram och tillbaks flera gånger efter inspelningen.
År 1950 startade John Herbert Orr företaget OrRadio
Industries Inc. i USA för att tillverka magnetband. Nödvändiga
kunskaper hade
han haft
med sig från Tyskland där han under kriget arbetat som radiotekniker
för amerikanska Psychological Warfare Division. 3M kallade som bekant
sina magnetband Scotch. John Herbert Orr valde att kallas sina band för
Irish.
Annonstext i Svenska Dagbladet den 29 november 1956: ”Om ni hör ett dun
falla måste ljudet ha fångats av Irish, det oöverträffade
inspelningsbandet.”
Det fanns bara några få inspelade Irish-band på ljudavdelningen i
Råsunda
Filmstad i mitten av 60-talet. Däremot fanns det gott om Scotch av
olika typer, samt AGFA PER 525.
AGFA PER 525
tillverkades mellan 1963-81, och hade polyesterbas. Bandet hade
tegelröd färg och dominerade i filmbranschen under hela 70-talet.
BASF LGR 30 P
tillverkades åren 1968-81. Polyesterbas.
AGFA PEM 468
tillverkades 1975-03. Bandet var 48,5 µm tjockt.
Modernare band från BASF och AGFA hade en matt beläggning på baksidan
som gjorde att de fick lägre friktionen, blev tåligare och i stort sett
slapp att drabbas av problem med statisk elektricitet. Beläggningen
gjorde
också att
bandet rullades upp jämnare på spole eller tallrik.
På baksidan av
dessa band fanns tryckt text som angav bandsort och tillverkare.
Texten underlättade vid redigering eftersom det gick lätt att
se var på
bandet klippet skulle ske genom att ta sikte på en bokstav
eller en siffra.
Filmljudtekniker använde 1/4"-band på 5 eller 7"-spolar.
De allra första
Stellavox-modellerna
använde
3"-spolar, men dessa bandspelare förekom aldrig i filmbranschen.
Bandhastigheten man valde för långfilm var 38 cm/s, 15".
För dokumentärfilm och TV ofta 19 cm/s, 7,5".
BASF i Tyskland köpte upp Agfa-Gevaerts magnetbandtillverkning år 1991
och bildade BASF Magnetics. BASF Magnetics blev ett självständigt bolag
1996, helägt av BASF. Året därpå bytte BASF Magnetics namn till
EMTEC
Magnetics efter att ha sålts till koreanska KOHAP, Ltd.
År 2015 går det fortfarande att köpa ljudband från exempelvis RMG
International i Holland eller ATR Magnetics Master Tape i USA. Men
utbudet krymper.
